22 juni 2012

Läser och funderar över sakernas tillstånd

Varför publicerar sig tre präster och två biskopar i Svenska Kyrkan i DN just på midsommarafton, för att debattera omskärelse contra svenska seder och bruk? Kommer deras kritik av enhetssamhället att leda till att de tar del i arbetet på en förnyelse av kyrkan de är ledare i? Kommer de att läsa vad en annan präst skrev på sin blogg igår, om vikten av att kyrkfolk tar saken i egna händer för att förnya kyrkan inifrån?

Prästerna och biskoparna i DN tar upp en angelägen fråga, men har de inga medierådgivare eller har de, fast lyssnar inte på dem? Midsommarhelgen är mediedöd. Svenska Kyrkans egen veckotidning tackade för sig igår klockan tre på eftermiddagen. Ingen uppföljning förrän om fyra dagar. Inget Studio 1 i Sveriges Radio i eftermiddag. Kopplingen till midsommarfirandet är sökt och lika lite funktionell som en publicering på julafton.

Och är DNs debattsida verkligen rätt forum? Är det inte först i församlingssammanhanget de svåra och viktiga frågorna behöver ges mer plats? Och med ett tilltal till kyrkans egna medarbetare - varför inte i Svenska Kyrkans egen veckotidning? Och varför inte på Svenska Kyrkans egen webbplats?

Den bloggande prästen Hans Engdahl önskar sig sin kyrka mer framåtblickande och befriad från traditionalismens börda. Till traditionalismen börda hör namnet på den kyrka som både de fyra, han och jag är en del av. För trovärdhetens, tydlighetens och respektens skull är det hög tid att byta till Evangeliska Lutherska Kyrkan. Det är min åsikt. Motstånd till namnbytet finner alla sina argument i det förgångna. Och där hör de hemma.

Till det förgångna hör också synen på Svenska Kyrkan som en enhetskyrka i den mening att den består bara av dem som tycker lika i alla dagsaktuella frågor. Rätten att vara annorlunda borde väl praktiseras först och främst i gudstjänsten och i församlingslivet?

Vad Svenska Kyrkan nu behöver mycket mer av är internationellt utbyte med troende över hela världen. Vänkontakter mellan församlingar, liksom mellan stift, på ett sätt som omfattar många unga människor och många i alla åldrar som inte är diakoner, präster eller andra som har anställning. Bilderna av "de andra" kristna som inte är som vi, begränsar.

Själv är jag tacksam för de möjligheter som jag fått att på mindre än ett år få möta den lutheranska minoriteten i Polen, anglikaner i Wales och en bukett av kristna från olika grenar på kyrkoträdet vid en konferens i Rom om bruket av nya medier trons tjänst. Att få ta emot polska och walesiska vänner i vårt hem har också var it betydelsefullt. Att få ställa frågor, att anstränga sig för att svara begripligt, att dela oro och glädjeämnen. Att få perspektiv på "i-landsproblemen". Att påminnas om det väsentliga. Allt detta blir så mycket mer framkomligt och - tycker jag - enklare i mötet som sträcker sig utanför det begränsat svenskkyrkliga. Till och med tacksamheten över det som är min egen kyrkas riktiga kvalitéer blir så mycket större genom dessa möten.
  

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tillägg 25 juni 2012: Jag läser vad Sofia Jönsson skriver på sin blogg om debattartikeln i DN. Och Svenska Kyrkans Tidning har under förmiddagen refererat till DN-debatt.






18 juni 2012

Borrby bokby

Borrby på Österlen, nära landsdelens hjärta om invånarna själva får ha en talan, är en ort med historia. Människor har bott på platsen i tusentals år. Sedan början av 1100-talet har de haft en egen kyrka här. Och intill kyrkan finns Sisselas (eller Cecilias) källa. En kvalificerad gissning är att källan betraktats som helig långt före kristen tid.

Den heliga Sisselas existens kan inte bevisas. Och vad som är saga och sägen i berättelsen om hennes friare kung Borre, ja det är svårt att reda ut.

Så mycket enklare är det då med saken att Borrby idag är en Bokby. Med egen Facebook-sida och app. Och en massa böcker, förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,