Jag läser att Carina Etander Rimborg påpassligt stämt av med ärkebiskop Anders varför han inte gjort ett eget blogginlägg sen i påskas. Hon "sprang på" honom på Svenska Kyrkans internationella riksmöte Världens Fest gångna helgen.
- Nej, jag har slutat, det är inget rolig, förklarar han för henne. Det visar sig att han levde i tron att hela bloggen var borttagen.
Ärkebiskopens motiv respekterar jag. Det stimulerade honom inte att prioritera bloggandet bland de många uppdrag som är hans. Och det tycks som att han närmast trollats i kommentarfältet och att det varit starkt bidragande till att han gett upp. Eller kan man tänka sig att se det som en time-out?
Det var alltså en människa som sagt upp sin samvaro med bloggvärlden som några månader senare ofrivilligt drogs in en debatt om sitt twittrande: först några dagars spekulationer om han var manen bakom sitt namn, sen ytterligare några dagar om vem som lånat hans ansikte och namn och därefter om ärkebiskopens vara eller icke vara just bland de andra twittrarna. Bra att veta, när man tar del av hans pressekreterare Eva Almqvist kritiska inlägg. Som jag förstår det jobbar de båda - med rätta - nära varandra, så hon var fullt medveten om hur det låg till med bloggandet. Och så kom krav på att han skulle hoppa på twitter.
Och debatten om ärkebiskop Anders och twitter hade sin upprinnelse vad Jacob Sunnliden hittade på. Om det kan man väl bäst börja läsa om på Jacobs egen blogg. Han har länkar till andra källor.
Ärkebiskopens blogg finns alltså - tvärt emot vad han själv förutsatte - kvar på webben. På hans egen webbsajt så ligger uppmaning och länk till läsning väl synligt uppe i högerkrysset. Följ ärkebiskopen via bloggen, står det. Och det kunde man göra under ett år, från mars 2011 till april 2012. Hur kan man nu följa ärkebiskopen i vardag och helg? Digitalt menar jag. På ärkebiskopens finns avdelningen sagt och skrivet. Den uppdateras. Senast med den predikan han höll i samma gudstjänst där han vigde Åke Bonnier till ny biskop i Svenska Kyrkan.
Jag tycker att ärkebiskopen gör rätt i att sluta med bloggandet när det inte blev roligt längre. Det är min förhoppning att hans strategi i förhållande till den digitala kommunikationen också får genomslag analogt. Därför undrar jag: Hur många av de sammanträden ärkebiskop Anders förväntas och "måste" delta i eller leda, tycker han är roliga? Hur roligt är det att vara med på kyrkomötet? För möten är väl kommunikation?
Ärkebiskop Anders tycker att det var för få som läste hans blogg. Då kan jag berätta att det finns risk för att ännu färre skulle ha läst hans tweets - om han nu börjat twittra. Men hur få är man inte på många av de sammanträden som en ärkebiskop deltar i? Och kyrkomötet har bara 251 ledamöter + 13 biskopar utöver honom själv. Det är inte många det.
"Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal." Så skriver aposteln Paulus i ett av sina bevarande brev till församlingen i Korinth. Tänk om det var så att han i ett av de förlorade breven skrev: Om jag inte hade lust, då vore jag endast en korrekt logotyp eller en tidsanpassad slogan. Tänk om det var så han skrev? Och om också det brevet hade bevarats, hur hade det då lästs idag?
Mission är församlingens identitet, har ärkebiskop Anders skrivit och sagt flera gånger. Och han har förtydligat det som alla församlingar förväntas utveckla i egna församlingsinstruktioner, meda att säga att missionerar, det för de kristna i församlingen genom att fira gudstjänst, genom sin undervisning och diakoni. Det är bra. Så förtydligas också varför den kristna församlingen och hennes medlemmar ska kommunicera med varandra och med människor omkring dem i samhället och i världen.
Varför-frågan får god svarshjälp. Så också hur-frågan. Med mer mission i centrum, så ökar medvetenheten om vikten av dialog. Och det kommer att öka användningen av de kommunikationskanaler som ger dialogen plats. Megafonkanalerna för masskommunikation får träda tillbaka.
Jag har en bok i min bokhylla, som jag nu undrar om jag ska ge till ärkebiskop Anders. Jag skulle kunna ta den under armen och knalla upp till Sysslomansgatan och knacka på hans arbetsrum. Vi bor ju faktiskt i samma stad. Boken har titeln FlickeringPixels och undertiteln How technology shapes your faith. Författaren är den amerikanske mennonitpastorn Shane Hipps.
Hipps använder de verktyg för att förstå kommunikationssamhället som Marshall McLuhan gett. Och han gör det på goda grunder och med ett eget självständigt bidrag.
Mig hade det inte gjort något om Svenska Kyrkan hade en ärkebiskop, som liksom så många av dem han bär herdestaven för, kommunicerade med sociala medier. Men det är inte hela världen.
Men en ärkebiskop behöver få känna lust i sin tjänst, så mycket att det smittar av sig.
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kommunikation, medier, sociala medier, twitter, blogg,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar