För det första: En kyrka kan inte välja organisation som är blåkopia av en krigsmakt.
För det andra: En kyrka med sina församlingar består av människor, och de kan hitta exempel i sin omvärld på organisation, att att välja som motbild, som lärande exempel och i en del fall även som förebild.
Svenska Kyrkans församlingar med pastorat och nuvarande så kallade kyrkliga samfälligheter står under 2013 inför den mest omfattande förändringen sedan stat och kyrka skildes åt från 2000. Under året ska en omorganisation genomföras, som ska gälla från 1 januari 2014.
Senaste kyrkomötet, hösten 2012, beslutade om ändringarna i kyrkans egen lag, kyrkoordningen, som ger ramarna. Det goda med nyordningen är större möjligheter att behålla mindre och medelstora församlingar, och att delegera och decentralisera beslut och ansvar så nära de berörda församlingsmedlemmarna som möjligt. Men - det förutsätter att det inom pastorat med två eller flera församlingar skapas just sådana organisationer.
Nätverk bör vara den primära modellen. Som metafor borde mer än en församlingsmedlem med ledaruppgift komma på goda tanker, med påminnelsen om att Jesus hade rätt många fiskare i sin krets av apostlar. Och de kunde det här med nät.
Skulle Svenska Kyrkan vara en för stor organisation med sina i runda slängar 7 miljooo.oooner medlemmar för att arbeta i nätverk? Inte då. En stad är ett nätverk. 9 av 10 kyrkomedlemmar bor i en stad. Så det finns exempel i lokalsamhället.
Något otippat ger det USA:s krigsmakt exempel på nätverkande. Fredrik Emdén skriver om det i tidningen Chef. De förödande händelserna 11 september 2001 följdes av en omprövning inom den amerikanska krigsmakten: nätverk behöver bekämpas med nätverk.
Den nya strategin var fyrdelad: Bygga relationer, hitta ett gemensamt syfte, skapa medvetenhet och uppmuntra oliktänkande.
I det nya blir generalen mer som en borgmästare som nätverkar i staden, mindre en människa i toppen som pekar med hela handen.
"Denna nya metod vände upp och ner på traditionell krigföring. I stället för att koncentrera styrningen till den militära toppen, sköts information och autonomi över till beslutsfattarna längre ut i organisationen, till dem som bokstavligen befann sig ”på fältet”. ”Decentralisera till obehagets gräns” blev ett mantra, vilket hjälpte till att fastställa villkoren för snabb och fokuserad handling." skriver Fredrik Emdén.
Det där med obehagets gräns väcker tankar hos mig. Om det är ett obehag som ska kännas (så där lagom och inte förlamande) för chefer och andra ledare, då tycker jag det låter riktigt lockande. Men om det är ett obehag som skulle drabba dem längst ner i den gamla hierarki som nu måste monteras ner, då vill jag reservera mig.
En kristen församling och kyrka, kan hämta byggmaterial, verktyg och kunnande från sin omvärld. Det ger kyrkohistorien exempel på. Liksom den ger exempel på hur snett det går när kyrkan kopierar världen eller stänger världen ute. Så det gäller att informera sig, växla mellan blick för detaljerna och att höja blicken för att scanna av landskapet. För att sedan välja arbetskamrater, gemensamt bestämma målet för färden, välja väg och verktyg, hålla dialogen öppen även för avvikande meningar och sen göra det man fört bara snackat om.
Då kan det nog ordna sig. Och till och med gå riktigt bra.
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, management, organisation, hierarki, nätverk, chef, blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar