När Svenska Kyrkans Tidning förmedlar åsikter från valforskare och statsvetare, så visar sig ett felslut som hänger samman med att det gamla statskyrkosystemet spökar.
Slutsatser från allmänna val i ett samhälle där medborgarskap i kommun och nation inte är valbart på samma sätt som i ett trossamfund kan bara i mycket ringa utsträckning och med tydliga reservationen tilllämpas på Svenska Kyrkan. Det visar sig enkelt om resonemanget skulle överföras på vilket annat trossamfund som helst, i Sverige eller i någon annan sekulär demokrati.
Intresset bland Svenska Kyrkans medlemmar för kyrkovalet skulle inte på något positivt sätt alls öka om de medlemmar som förklarat sig villiga att ställa upp som förtroendevalda skulle inleda sin karriär med att verbalt puckla på varandra, eller värre.
Däremot behöver demokratin i Svenska Kyrkan stärkas. Dels närdemokratin i den lokala församlingen med ett mycket större mått av integration med församlingslivet med gudstjänster och gruppverksamhet, dels genom att stärka banden mellan församling och stift, och mellan församling, stift och Svenska kyrkan som ett trossamfund med nationellt arbete.
Till det demokratiska livet i Svenska Kyrkan hör också de många inomkyrkliga föreningarna och organisationerna. De behöver göras med synliga och deras relation till kyrkofullmäktige i pastoratet, till stiftsfullmäktige och kyrkomötet behöver stärkas. Till helt övervägande del har de inomkyrkliga rörelserna anslutit sig till Svenska Kyrkans organisation och har distrikt som motsvarar stiften.
Ulf Sundblad och Gustaf Bengtsson är båda aktiva medlemmar i Svenska kyrkan i Södertälje. Idag skriver på debattsidan i Svenska Kyrkans Tidning "Fria nomineringsgrupper en logisk modernisering". Och så är det verkligen: demokratin och de demokratiska arbetsformerna behöver moderniseras i Svenska kyrkans alla delar.
Den partipolitisering av valen som infördes under mellankrigstiden på 1900-talet har haft sin tid. Ur historien går att finna exempel på där den konstruktionen, som hämtade sina förebilder från den tiden, har gjort nytta. Men nu är en annan tid.
Som det med rätta påpekas i olika sammanhang är Svenska Kyrkan ingen åsiktsgemenskap, hon är en trosgemenskap med ett syskonskap mellan medlemmar, som liksom biologiska syskon inte är något man direkt kan välja. Just därför är det inte uppmaning till bråk, utan till träning till respekt, förståelse och samarbete det borde handla om.
Anna Sophia Bonde bloggar för Frimodig Kyrka. Idag kommenterar hon Sundblads och Bengtssons artikel.
Det finns i Svenska Kyrkan en allt mer utbredd förståelse för vikten av att stärka det ideella engagemanget bland medlemmarna. Allt fler förtroendevalda och anställda ser sig som möjliggörare för ett brett och mångskiftande medlemsengagemang, där människor får ta på sig uppgifter och får ansvar på riktigt. I takt med att församlingslivet utvecklas med en större andel ideellt arbete i förening med de anställda medarbetarnas insatser, så behöver direktdemokrati och brukarinflytande praktiseras på lokaltplanet.
Den här förnyelsen behöver också få influera församlingarnas samverkan inom stiften och det nationella arbetet där kyrkomötet och kyrkostyrelsen – mer än idag – bör samverka med de inomkyrkliga rörelserna, föreningarna och organisationerna.
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, demokrati, kyrkoval,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar