Hälften av alla sammanträden är onyttiga

Jag möter en osund sammanträdesvana, som tar ett fast grepp om människors arbetsliv och fritid. Upptagna på jobbet och upptagna på sin lediga tid av stereotypa sammanträden, med alltför liten koppling till arbete och ansvar som ska fördelas.

Hälften av allt sammanträdande är onödigt. Frågan är bara vilken del?

Är det vartannat sammanträde? Eller varannan sammanträdestimma?

Är det första delen av mötet eller den andra halvan?

Det är mer än trist när sammanträdesvanan blir en ovana. Deltagandet i mötet frikopplat från engagemang och ansvar. Risken är att det som kvarstår är tid som upptas för att mala sönder goda ambitioner, provtänk och entusiasm.

Den som tycker att det är tråkigt med sammanträden ska avstå från att delta. För den bidrar inte. Kan något gott komma ut av ett tråkigt sammanträde? Nej, hur skulle det vara möjligt.

Föreningslivet förlorar livet i tråkiga möten. Som tur är ligger det både nu och då så illa till, att minsta lilla förändring är till det bättre: Ta bort stolarna, och stå upp i sammanträdet och trängs kring ett mindre bord. Så blir det blodcirkulation i trötta kroppar, med knoppar som förstår att sila snacket så att det blir några vettiga beslut fattade på stående fot.

Förkorta tiden vid det fyrkantiga bordet som ger fyrkantiga tankar. Förläng det gemensamma fikat vid det runda bordet, som är där de flesta trivs.

Sjung en sång. Stående. Och det behöver varken vara nationalsången eller en psalm. Funkar bra med i stort sett vilken glad bit som helst.

Alla handlingar som skickats ut före mötet ska vara lästa - före mötet. Den som sprättar kuvert vid sammanträdesbordet, visas ut och får komma tillbaka när pappren är genomlästa.

Många styrelser kan ofta jobba sig ner till ett par sammanträden om året: Ett möte som följer upp året som gått och ett möte som planerar för året som kommer.

Rollerna i en styrelse mår bra av att rotera. Uppdraget som föreningens ordförande kan förhålla sig friare till rollen att föra ordet vid styrelsemöten än vad som är praxis på de flesta håll. Det är gott att få prova på att vara sekreterare, för det väcker tankar om hur värdefullt det är med väl formulerade och begripliga beslut.

Detta var dagens provtänk. 

Läs även andra bloggares åsikter om möten, förening, styrelse, sammanträde
 

Var får jag allt ifrån?

En städdag som denna, så undrar jag smått över varifrån alla prylar kommer. Det kan väl inte vara jag som samlat på mig allt detta som nu ska packas in i bilen och köras till tippen? Vi är väl ändå fler i familjen?

• Gamla böcker som inte gått att sälja på loppis. Tre banankartonger proppfulla som jag släpat fram och tillbaka mellan hem och Vaksala loppistorg
• CD-hyllorna som ingen vill se, nu när Spotify tagit över plastskivorna
• Ett par ålderdomliga slalomskidor, tillhörande en son som för länge sedan vuxit upp och nu närmast tydligen siktar på en Vasaloppstart
• En i högsta grad ickefungerande tjockteve
• Två sönderkörda stekpannor med sitt reviga teflon nerpackade i en likaledes sönderkörd kabinväska
• Ett metspö med den obligatoriskt trassliga linan
• En elektrisk tandborste utan någon som helst hastighet
• Två par svarta knarriga skor som inte ens van Gogh velat måla av
• Motivlösa tavlor med halva ramar
• Ett schackspel i glas som får merparten av det som Sagaform kränger att framstå som superdesignat
• En ensam brännare utan sin fonduegryta
• En träpinne
• En annan pinne - av metall

... och, och, och...

...var får jag allt ifrån?

Nu ska det till tippen.

Läs även andra bloggares åsikter om sopor, skräp, avfall, återvinning, prylar, konsumtionssamhället

Blogg100: Jag anser att jag fortfarande är med i matchen

När uppropet kom från Fredrik Wass i slutet av januari, om att blogga minst en gång om dagen i 100 dagar, då var det precis den spark i baken som mitt bloggande, eller snarare jag själv behövde.

Nu är det halvtid i matchen och jag anser att jag fortfarande är med. Men bloggkonditionen kunde ha varit bättre. Stundom har jag andfått sprungit efter bollen utan att nå fram. Det har hänt att jag fuskat och bakdaterat blogginlägg för att få det hela att gå ihop.

Jag vill synas här också Så jag får se till att komma ihåg att twittra om bloggandet någon vacker dag.
Och hur gör jag rätt för att det ska bli avtryck av mina skriverier även här?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, bloggande, skrivande,

Man skulle kunna starta en framtidskommisson

Svenska Kyrkans Tidning har på ledarplats lanserat idén om en Svenska Kyrkans framtidskommission. Ärkebiskop Anders som är biskopsmötet och den nationella kyrkostyrelsens ordförande ställer sig positiv till idén.

Barbro Matzols slutkläm i ledaren i Svenska Kyrkans Tidning låter så här:

WWJD står det tryckt på armband av tyg i bjärta färger som brukar delas ut till konfirmander: What Would Jesus Do? Det är den frågan kyrkan i alla tider har att besvara.
En bra början är att tillsätta en kyrkans framtidskommission.

Samling kring Jesus anger riktningen. Frågan med förväntan på handling är attityden. 

Apostlagärningarna är den bibelbok som berättar om tiden närmast efter det att Jesus uppstått från döden, mött lärjungarna levande. The Book of Act är en mer spännande titel, tycker jag: Handlingsboken.

Biskop Gunnar Weman som var ärkebiskop närmast före biskop KG, den nuvarande ärkebiskopens företrädare tillsatte en framtidskommission som arbetade under några år. Snart har det gått 20 år sedan den. Så det är nog dags igen. 

En framtidskommission får kan man säga att det var som ledde fram till en viktig skrift från det tidiga 1960-talet, för 50 år sedan. Skriften eller bok hette Lekman tar ansvar och den fick stor spridning. Förnyelsen av församlingslivet i Svenska Kyrkan då handlade mycket om att myndiggöra församlingsmedlemmar med olika gåvor, i olika åldrar och utan krav på vigning till diakon eller präst. Det handlar det om även 2013 och åren kom kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, framtiden, medlemskap

Truly wonderful the mind of a child is

Han sitter mitt i folkmassan. Talar. Så sträcker han ut handen till ett barn. Och barnet kommer fram till honom där han sitter. För han sitter när han talar. Oftast.

Barnet ställer han framför sig. Och framför de vuxna som frågat honom: "Vem är störst i det rike, som du säger ska komma?"

Han talar till vem som vill höra, till en hel värld. Men just där och då, kanske mest till de tolv. Till sina närmaste som följer honom när han sagt: Kom!

Nu vill de ha reglerna och rangordningen klar för sig. Då vänder han på begreppen igen. Inte de eviga begreppen, men de mänskliga. Han säger att det är den som ändrar sig, tar ut en annan kurs och riktning, den som gör sig liten igen - det är den människa som blir stor i det goda landet, i himmelriket.

Han säger att den som tar emot ett barn - som det han nu har framför sig och håller om axlarna, rufsar i håret - den människan tar emot honom själv, Sonen Gud själv. Stort.

Sen kommer varningen i röda tydliga tecken:

"Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer."

Matteus evangelium, kapitel 18 och verserna 1-7


Truly wonderful the mind of a child is*

*= Yoda i Star Wars II Klonerna anfaller

Cammino på italienska

Sommar med pilgrimsvandring också i år. Så får det bli, för så är det överenskommet.

Men den här gången reser jag inte till Spanien utan till Italien. Och det blir en vandring i den helige Franciskus av Assisis fotspår. Det finns flera leder att vandra: norr ifrån Emilien och Toscana in i Umbrien och ned mot Assisi, dagsturer och halvdagsturer i trakterna runt Assisi och så vägen ner till Rom.

Som det verkar, så skiljer sig förutsättningarna för pilgrimsvandraren, om man jämför caminon till Santiago de Compostela och den italienska camminon med Assisi som mål. Här i Italien finns inte det utbyggda systemet med härbärgen och kanhända är skyltningen inte lika tydlig. Men med karta och ett gott humör ska det säkert fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om assisi, franciskus, frans, pilgrim, vandra, italien, umbrien

Ett nytt styrelseuppdrag: Jag har fått frågan

På senare tid har jag rakryggad beskrivit mig själv som ett styrelseproffs. För med mina 10.000 träningstimmar kan jag sammanträda.

Nu har jag fått frågan om att gå in i en ny styrelse, i en för mig inte helt bekant verksamhet. Men en viktig sådan.

Vad kan jag bidra med här? Vilka blir mina lagkamrater?

Jag är så otroligt tacksam för allt jag lärde mig av styrelsearbete redan som ung medlem i Kyrkans Ungdom. Vilken bra skola det var för mig. På så många sätt, också i att sammanträda.

Läs även andra bloggares åsikter om styrelse, styrelsearbete, förening, föreningsliv

Bokbeställning: Idéburen chef

Som soloföretagare har jag korta beslutsvägar i firman. Det hör till företagets policy att se litteraturinköp som en investering, som fortbildning.

Nu har jag beställt ett par nya böcker och väntar ett paket vilken dag som helst. I paketet ska finnas boken Idéburen chef. Den hoppas jag mycket på.

Författaren Johan Welander arbetar för studieförbundet Sensus. Här talar han om hur man lyckas med rekrytering.



Läs även andra bloggares åsikter om hr, personalfrågor, rekrytering, ideellt, ideella sektorn, tredje sektorn, böcker, boktips