Nu tar jag mig i kragen och börjar blogga igen: 100 bloggposter på 100 dagar

Det har gått fem månader sedan jag senast skrev en bloggpost här på Brygubben. Så tyst har jag inte varit någon gång sedan bloggen startade för nio år sedan.

Nu har jag svarat på uppropet Blogg100 och tagit mig i kragen: Det ska bli 100 bloggposter på lika många dagar. Men inte här, utan på sajten Cumpan Totalkommunikation.

Om det ändå spiller över med en eller annan bloggpost även här på Brygubben under de kommande månaderna? Jo, så kan det kanske bli.

Tillägg: Jag ser först en halvtimme efter publicering av bloggposten att det här blev inlägg nummer 2000 sedan starten. En milstolpe är passerad.

Inte ens 80 av 100 nådde jag i blogg100

Sicket fiasko för mig, det här med att blogga hundra dagar i rad och sälla mig till de namnkunniga svenska bloggarna. Förra veckan kom en inbjudan att vara med och fira de 100 dagarna, de 100 bloggposterna. Tänk så livat det skulle ha varit att vara med på tillställningen på Historiska museet.

Men det blir inget för mig med det. Inte ens 80/20-regeln som jag återkommande och opåkallad brukar dra upp kunde jag leva upp till. Det blev nog inte ens 70 bloggposter av mig innan jag steg av banan.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, historiska museet, bloggosfären, bloggossfären, bloggar, 80/20-regeln

På plats i församlingens vardagsrum

För en tid sedan blev jag kallad till ett möte med redaktionen för Svenska Kyrkans första digitala tidskrift. Den föddes förra året och heter Evangelium.

Helt nyligen kom det första numret ut på nätet. Och med det så plockades betalmuren bort. Samtidigt lanserades ett nytt erbjudande: Vardagsrum

Det var nya Vardagsrum som var anledning till att jag fick vara med på en workshop med redaktionen och och några till, som fick känna sig lite utvalda för en dag. Trevligt.

På kort tid har redaktionen engagerat en rad intressanta skribenter och fört en rad angelägna frågor på tal. Och redaktionsmedlemmarna är i högsta grad produktiva för egen del.

Inför första mötet med redaktion tänkte jag i skrift så här:

Mitt intryck är att det är vanligt, ja vanligare än för 10 år sedan, att församlingar erbjuder mer eller mindre kända föreläsare. 

Deras medverkan i församlingen skulle kunna dokumenteras bättre än vad som är regel. 

Vad de kommer och delar med sig av, kan bli en karamell som församlingen kan suga på lite längre, med hjälp av det en prenumeration på Evangelium ger.

Och det där kan jag stå för också någon månad senare. Det finns det som är gott, som kan få ett än större värde med ett före och ett efter. Faktum är att den kommunikationsteknik som speedar upp tillvaron till vad som kan kännas som ett enda ogripbart och alltför överväldigande nu (eller närmast nyss, när tiden rusar fram) också kan användas till tidsutsträckning och tidsoberoende.

Vardagsrum är en bra beteckning på det slags mötesplatser som behövs. Så mycket mer än sammanträdesrum och kontor. Församlingen har sitt kyrkorum och runt det behövs andra rum för människors möte.

Bilden är lånad från Evangelium och fotografen är tidskriftens bildredaktör Simon Berg. Se fler av hans bilder och exempel från hans produktion i på hans egen webbplats.  

Läs även andra bloggares åsikter om evangelium, kulturtidskrift, studier, essä, församling, svenska kyrkan

Hälften av alla sammanträden är onyttiga

Jag möter en osund sammanträdesvana, som tar ett fast grepp om människors arbetsliv och fritid. Upptagna på jobbet och upptagna på sin lediga tid av stereotypa sammanträden, med alltför liten koppling till arbete och ansvar som ska fördelas.

Hälften av allt sammanträdande är onödigt. Frågan är bara vilken del?

Är det vartannat sammanträde? Eller varannan sammanträdestimma?

Är det första delen av mötet eller den andra halvan?

Det är mer än trist när sammanträdesvanan blir en ovana. Deltagandet i mötet frikopplat från engagemang och ansvar. Risken är att det som kvarstår är tid som upptas för att mala sönder goda ambitioner, provtänk och entusiasm.

Den som tycker att det är tråkigt med sammanträden ska avstå från att delta. För den bidrar inte. Kan något gott komma ut av ett tråkigt sammanträde? Nej, hur skulle det vara möjligt.

Föreningslivet förlorar livet i tråkiga möten. Som tur är ligger det både nu och då så illa till, att minsta lilla förändring är till det bättre: Ta bort stolarna, och stå upp i sammanträdet och trängs kring ett mindre bord. Så blir det blodcirkulation i trötta kroppar, med knoppar som förstår att sila snacket så att det blir några vettiga beslut fattade på stående fot.

Förkorta tiden vid det fyrkantiga bordet som ger fyrkantiga tankar. Förläng det gemensamma fikat vid det runda bordet, som är där de flesta trivs.

Sjung en sång. Stående. Och det behöver varken vara nationalsången eller en psalm. Funkar bra med i stort sett vilken glad bit som helst.

Alla handlingar som skickats ut före mötet ska vara lästa - före mötet. Den som sprättar kuvert vid sammanträdesbordet, visas ut och får komma tillbaka när pappren är genomlästa.

Många styrelser kan ofta jobba sig ner till ett par sammanträden om året: Ett möte som följer upp året som gått och ett möte som planerar för året som kommer.

Rollerna i en styrelse mår bra av att rotera. Uppdraget som föreningens ordförande kan förhålla sig friare till rollen att föra ordet vid styrelsemöten än vad som är praxis på de flesta håll. Det är gott att få prova på att vara sekreterare, för det väcker tankar om hur värdefullt det är med väl formulerade och begripliga beslut.

Detta var dagens provtänk. 

Läs även andra bloggares åsikter om möten, förening, styrelse, sammanträde
 

Cammino på italienska

Sommar med pilgrimsvandring också i år. Så får det bli, för så är det överenskommet.

Men den här gången reser jag inte till Spanien utan till Italien. Och det blir en vandring i den helige Franciskus av Assisis fotspår. Det finns flera leder att vandra: norr ifrån Emilien och Toscana in i Umbrien och ned mot Assisi, dagsturer och halvdagsturer i trakterna runt Assisi och så vägen ner till Rom.

Som det verkar, så skiljer sig förutsättningarna för pilgrimsvandraren, om man jämför caminon till Santiago de Compostela och den italienska camminon med Assisi som mål. Här i Italien finns inte det utbyggda systemet med härbärgen och kanhända är skyltningen inte lika tydlig. Men med karta och ett gott humör ska det säkert fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om assisi, franciskus, frans, pilgrim, vandra, italien, umbrien

Bokbeställning: Idéburen chef

Som soloföretagare har jag korta beslutsvägar i firman. Det hör till företagets policy att se litteraturinköp som en investering, som fortbildning.

Nu har jag beställt ett par nya böcker och väntar ett paket vilken dag som helst. I paketet ska finnas boken Idéburen chef. Den hoppas jag mycket på.

Författaren Johan Welander arbetar för studieförbundet Sensus. Här talar han om hur man lyckas med rekrytering.



Läs även andra bloggares åsikter om hr, personalfrågor, rekrytering, ideellt, ideella sektorn, tredje sektorn, böcker, boktips

Det finns för lite upp och ner

Det finns för lite upp och ner. På det hela taget är det så överallt. Just nu tänker jag särskilt på hur det borde vara i kyrkan: mer ner och upp, mer upp och ner. Vänd på kyrkan. Vänd på huvdet när du kommer in i kyrkan, så att taket blir golvet, och golvet blir tak. Prova hemma först, om du behöver träna. 

Börge Ring skrev Upp och ner. Det var länge sedan, men jag nynnar på den än. Förra året tog jag med den i en föreläsning som jag ambulerade med på uppdrag av Uppsala stift i Svenska Kyrkan. Jag ingick i utbudet på en utbildningsdag för församlingsmedarbetare och temat var barn och ungdomar i kyrkan.

"Sen vill jag vända på skolan, så att läxorna ramlar ut."

"Sen vill jag vända på kungen, så att kronan ramlar av."

"Sen vill jag vänta på kyrkan, så att prästen ramlar ut."


Att vrida och vända på saker och ting. Att pröva riktning och perspektiv. Att greppa och begripa.

Sången finns på iTunes. Först i listan. Kolla in Börge Rings egen webbplats.

Storasyster i vassen berättar om sin barndomshjälte Börge.

Läs även andra bloggares åsikter om sång, börge ring, perspektiv

Det här var en oväntad kombo – Men så härligt

Min omvärldsbevakning skulle vara en fis i rymden, om det inte var för de många generösa människor jag lyckats ta rygg på eller till och med får hålla i handen. Den digitala vandringen i nyfikna, skarpögda, analytiska, roliga, allvarliga, gästfria människors sällskap är så berikande.

Se bara här, frisörsalongen som blev restaurang i Santiago de Chile, som David Report berättar om. Helt underbart ställe.

David Report is an influential blog and online magazine that since 2006 writes about trends in the intersection of design, culture and business. Our readers share our interest and curiosity in everything from art, architecture, culture, design and fashion to food, innovation, music, sustainability and travel.

Läs även andra bloggares åsikter om design, resor, chile, mat

Har du bloggat länge? Njae, åtta år snart. Är det länge?

Om ett par veckor då har jag bloggat i åtta år. Är det länge?

Den första bloggposten publicerade jag den 13 mars 2005. En kort slags programförklaring för något jag inte visste vad det skulle bli. Med ord som till en del hänger kvar i presentationen också idag.

Den där dagen var det Jungfru Marie Bebådelsedag. Det året. Våffeldagen inföll ovanligt tidigt, som det verkar. Men jag minns inget av den dagen.

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, 2005, Jungfru marie bebådelsedag

För Federico Lambardi blev det här ingen vanlig måndag

Det var vid lunchtid nyheten Ultima Tule om att den romersk-katolske påven Benedikt hade meddelat att han lämnar sitt ämbete. En viss fördröjning kan översättningen från latinet ha inneburit. 

Att påven Benedikt inte delat sina planer med någon annan är osannolikt. Var de fler än tre, ja då skulle det visa sig att det var lojala vänner och medarbetare han anförtrott sig till. En av dem kan ha varit hans äldre bror, som i tyska medier inte visade någon större förvåning över beskedet.

Hur var det då med Federico Lombardi? Den 71-årige chefen för Vatikanens pressavdelning. Han har arbetet som skrivande journalist och var tidigare chef för Vatikanradion, fram till 2006 då påven utnämnde den italienske prästen till sin presschef. Hade han fått veta något i förväg. Jag tror det.

De olika kommunikationsavdelningarna inom Vatikanen arbetar närmast 24 timmar om dygnet, alla veckans dagar och året om. En världsvid kyrka och i varje stund är någon journalist på klotet vaken och söker svar på sina frågor.

För mig var BBC News webbsändningar den bästa källan under eftermiddagen. Det tycks som att Vatikanens egen nyhetssajt var så hårt belastad timmen efter lunch att vi var många som inte kom åt den.

Svenska massmedier är inte mycket att hålla i handen när det gäller nyheter som kräver kunskap om kyrkliga frågor. Svenska Dagbladet hade en riktigt dålig dag. SR P3 intervjuade Lotta Smeds, journalist på Vatikanradion och Ulf Jonsson, redaktör för kulturtidskriften Signum. Båda kan sitt ämne och kunde bidra med fakta. Samma Sveriges Radio intervjuade i P1 Studio Ett Ulla Gudmundson, svensk ambassadör i Vatikanen och Olle Brandt, tidigare medarbetare vid Vatikanradion.

Men ingen svensk redaktion har någon egen medarbetare som är kyrkoreporter, i den mening som man har näringslivsreportrar eller politiska reportrar. Bristen kommer att märkas lite längre fram i år, när ny ärkebiskop ska väljas i Svenska Kyrkan.

Det återstod ännu sent på måndagskvällen för Svenska Kyrkans Tidning att publicera något mer självständigt material, intervjuer med kunnigt folk inom Svenska Kyrkan, som skulle kunna bidra med bakgrund och intressant analys av läget.

I mitt twitterflöde hade jag god hjälp av Joel Halldorf. Han bjöd på kommentarer och nyttiga länkar.
Under eftermiddagen såg jag intervjun med den amerikanske kardinalen Dolan på NBC. Han tycks närmast ha blivit väckt av redaktionen med nyheten.

Det är väl decennier sedan någon svensk redaktion hade egna medarbetare som kunde de kyrkliga frågorna. Med dagens alltmer slimmade journalistiska arbete är det förstås inte rimligt att kräva att en gammal ordning skulle återinföras. Men man skulle väl ändå kunna hålla sig med listor på kunnigt folk?

På svenska delen av Twitter låg taggen #påven i topp under några timmar på måndagseftermiddagen. Men det var på det hela taget på grund av tweets av det mer skämtsamma slaget. Lustigheter som vittnar om en hel del fördomar, av det slag som knappast fått stå såpass okommenterade i samma kanal om de nu inte gällt påveämbetet och den människa som nu lämnar för att ge plats åt sin efterträdare.

Människor får verkligen skämta utan att känna krav på finess. Det vore dumt att ställa några krav på verkshöjd. Allra minst från en som likt mig kan förknippas med dåliga "pappaskämt". Dock har den som tar del av skämten sin fulla rätt att dra sina egna slutsatser.

Läs även andra bloggares åsikter om påven, vatikanen, massmedia, journalistik, ärkebiskopen

Det här är en #blogg100 postning.

Nästa onsdag jobbar jag hemma. Igen

Det är Jobba-hemma-dagen nu på onsdag. Det passar mig bra. För jag har vanan inne.

Microsoft gav i december förra året Novus i uppdrag att kolla hur det ligger till med distansarbetet. Så här ser det ut i min närhet:


Sju av tio tjänstemän i Uppsala län bedömer att de kan jobba på distans, men bara 57 procent
får för sina arbetsgivare. Sex av tio intervjuadeupplänningar uppgav också att de jobbade på distans under förra året.

Tre fjärdedelar (74%) av tjänstemännen i Uppsala län bedömer att de kan genomföra sina arbetsuppgifter helt eller delvis på distans, men bara 57 procent uppger att de har tillåtelse av arbetsgivarna att jobba på distans.

Sex av tio (62%) uppger att de jobbade på distans under förra året. Sju av tio (71%) menar att om de får välja mellan två likvärdiga arbetsgivare, så väljer de den som tillåter distansarbete.

Sju av tio (71%) anser att deras arbetsgivare är öppna för flexibla sätt att jobba på. Bara 48 procent menar dock att arbetskulturen är tillåtande när det gäller distansarbete och endast 29 procent säger att deras arbetsgivare uppmuntrar anställda att jobba på distans.

56 procent tycker att deras arbetsgivare uppmuntrar arbetsmöten som sker per
telefon eller med hjälp av annan teknisk utrustning. Drygt sju av tio (72%) tjänstemän i Uppsala län som ingick i undersökningen anser att de har arbetsgivare som litar på att de gör sitt jobb, oavsett var arbetet sker.

Jobba hemma-dagen onsdag 6 februari 2013 och är ett initiativ från Microsoft. Deltagare i jobba hemma-dagen har en gemensam tro på att arbete inte är en plats man går till utan något man gör.

Flexibelt kontorsarbete har fördelar för såväl företag som medarbetare – det ger ökad produktivitet
och enklare vardag. För att attrahera rätt medarbetare idag och i framtiden, krävs en flexibel
syn på arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeta, arbete, distansarbete, distansarbeta, flexibelt arbete, jobba-hemma-dagen, #blogg100, blogg100

Det töar. Någonstans anar jag vandringstid - #blogg100

När det porlade i rännstenen idag och det funkade att flanera över torget med öppen jacka, då kan jag tro på en vår. Jag anar vandringstid någonstans i horisonten.

Närmre än så är det tid att plocka fram kartorna. Och jag gör ett besök på nylanserade sajten Pilgrim i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om pilgrim, vandra, vår, #blogg100, blogg100

Hört något buzz? Bli en spanare - #blogg100

Jag tittar till Buzzter nu och då. Det är kul med en svensk sajt med lite sköna spaningar.

Buzzter välkomnar fler spanare. Bakom projektet ligger Docere med Jörgen Ramnelöv och Bobo af Ekenstam. Läs Doceres koncentrerade spaning för 2013.

Trendhunter är en av de stora spanande sajterna jag återvänder till.

Och Yankoo Design tycker jag är en sajt som försvarar sin plats i en liten bukett av trendbevakare (och trendskapare?)

Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, blogg100, omvärld, trend, business inteligense, omvärldsbevakning, spaning

Åka till stan - ledig

Det börjar dra ihop sig till en dag i Stockholm utan jobbmöten. Jag har behov av en tur ut på Skeppsholmen och Moderna. Snart öppnar utställningen med verk av Hilma Klint och Moment med Le Corbusier är redan på plats sen mer än en vecka.

Var det i helgen? - ja, jag tror det - som jag dök in i ett SVT-inslag där Beppe Starbrink rest till Marseille tittade in i ett hyreshus ritat av Le Corbusier. Sicket hus!



En ledig dag i Stockholm skulle jag också vilja gå in på något nytt café. Nytt för mig alltså. Som Café Elias, ett stycke upp på Drottninggatan. Och så vill jag gärna titta in på Bianchi, nere på Norrlandsgatan.

Undrar just om det skulle gå att klämma in ett återbesök samma lediga dag på Sven-Harrys i Vasaparken? Första besöket där förra året gav mersmak.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, bloggare, arkitektur, konst, moderna, stockholm, café, corbusier, skeppsholmen, ledig dag,

1000 år i New York - #blogg100

När jag åker på semester, har mitt enkla krav sedan många år varit att resa till en plats där människor levt och verkar i minst 1000 år. Kriteriet uppställt av den enkla anledningen att jag ville undvika ställen vid stranden där man smällt upp en rad hotell enbart för turisternas skull.

På det hela taget har jag fått min önskan infriad genom åren, utan att det varit varken till min familjs eller min nackdel. Vi har besökt flera grekiska öar, Cefalú på Sicilien, Terracina på det italienska fastlandet för sol och bad, där människor dopat tårna i Medelhavet och fått färg på näsan gott och väl i 100 år före oss.

Också vandringarna i norra Spanien har klarat kravet. Inga problem med storstadsresorna till London, Barcelona och Rom. Förstås. Men nu ska vi senare i år flyga till New York. Här blir det knepigare. Eller är jag bra dåligt påläst? För det kan finnas arkeologer som kan berätta om tusenåriga bosättningar på Manhattan, eller i närheten i alla fall.

Nå, jag kan konstatera att det kan vara mitt tusenårskrav som gör att jag blir lite sugen på att besöka The Cloisters, längre norrut på Manhattan än vad de flesta turister tar sig, som jag förstått det. George Grey Barnard var en amerikan som reste mycket i Europa för lite mer än hundra år sedan. Han samlade på kloster. Ja, han köpte i alla fall upp en massa medeltida skulpturer. En donation från familjen Rockefeller kunde man börja visa samlingarna på en slut på en äng ner mot Hudsonfloden.

Det är ju på det hela taget helt bakvänt att ägna tid och kraft åt att resa till New York för att vandra i salar och klostergångar som till stora delar är fejk, när originalen står kvar i Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.

Kapitelhuset Pountaut stod en gång i franska Gascogne. Inte riktigt för 1000 år sedan, men väl från sent  1100-tal. Och jag är som den uppmärksamme läsaren förhoppningsvis konstaterat inte kinking. Nu står det alltså på en flodstrand på Manhattan, tillsammans med stora delar av fyra kloster till. Ska jag dit eller inte? Frågan är öppen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkitektur, new york, konst, medeltiden, semester, #blogg100