Jag samlar för att försöka förstå

Informationsflödet tycks inte i sig bära en inneboende förklaring. Det är min tanke för dagen. Av att öka på mängden data följer inte av sig själv mer av begriplighet. Ändå samlar jag för att försöka förstå.

Jag vill begripa det jag hör och läser. Greppa det jag ser. Sträcka mig efter det. Gripa tag.

Det jag samlar försöker jag sortera och värdera. Skilja på skit och pannkaka. Det går så där.

Min begränsning ligger i att jag ser det jag lärt mig att se. Jag hör det jag vill höra.

Så försöker jag kompensera min begränsning genom att följa andra samlare. Ta del av andras värderingar. Vad händer då med min vilja?

Mitt bibliotek rymmer återseenden och oplanerade möten. Böckerna har jag ordnat efter en tematik som är min. Så händer det att jag letar efter en viss bok och hittar en annan.

Och det händer att jag tar med mig böcker ut på ett uppdrag. Dukar gärna upp ett bokbord när jag blir kallad som föreläsare. Åter hemma, så ska böckerna tillbaka i hyllan. Det blir inte alltid på samma plats i brådskan. Då kommer två böcker mest av en händelse att stå sida vid sida. Ett oväntat möte som kan bli mycket talande.

Det fungerar på ett liknande sätt när jag vandrar på nätet. Också här återvänder jag till kända platser, liksom jag söker mig till de nya. Och hamnar på de mest oväntade ställen i överraskande sällskap.

För webbtjänsten Paper.li har jag berättat om mitt konto på Twitter och vilka jag följer och blir följd av där. Några saker till om mina nätvanor har jag berättat för Paper.li. Och det är väl mest det som bestämmer vad som visas på min sida. Jag förstår för det mesta varför det blir som det blir. Även om jag inte för egen maskin gjort samma urval. Det är en annan maskin som arbetar i mitt ställe.

Med Scoop.it är det jag som gör urvalet mer direkt i det som Scoop.it samlat på mitt uppdrag. Så här blir resultatet.

Läs även andra bloggares åsikter om omvärldsbevakning, samla, tolkning, analys

Förstå nätet och molnet genom att studera klosterväsendet

När människor bjuder in mig att tala med dem om kommunikation, då har jag för vana att plocka ned en packe böcker ur min bokhylla. På plats hos mina värdar så dukar jag ett litet bokbord. Inget som intresserar alla, men alltid är det några som stannar upp i pausen för att vrida, vända och bläddra.

Min mening med böckerna är att låta de jag får möta också få möta mina källor, inspiratörer, antagonister och förebilder. Min förhoppning är att böckerna ska tala till dem som inte hörde vad jag sa. Att sidorna mellan pärmarna ska öppna upp där jag med mina brister blockerade.

En bok som fått följa med några gånger det senaste året är Rosens namn, Umberto Ecos klassiker. För mig är den en berättelse med så stora kvalitéer med flera skikt. På ett plan beskriver den väl vad ett nätverk med delad information är och vilka negativa konsekvenser det kan få att låsa in information. Inte för att låsta intranät alltid slutar med en katastrofal brand och död. Men det är alldeles för många organisationer och företag som tar onödiga risker och utsätter sig och sina medarbetare för fara, när man brister i transparens och motarbetar delandets kultur.

Systrar och bröder i ett kloster lovar egendomslöshet. Det betyder inte att klostret äger stora värden och meningen är att de som gått in i en orden har del i tillgångarna i molnet.

Det viktiga är inte att äga en bok utan att ha full access till biblioteket där den finns. Eco beskriver en tid där det var människan som fick resa långt eller mycket långt för att komma åt det ovanliga. Klostret i en orden är en nod i ett nät. När vägarna nu byggs av glasfiber eller dras genom rymder, då surfar den vetgirige längs dessa.

Eco berättar om ett kunskapssökande, om informationslager, om mänskliga relationer. Hans roman handlar om ont och gott.

När informationen flyttar till molnet är tillgång viktigare än ägande, blir delandet viktigare än samlandet.

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kloster, umberto eco, historia, nätverk

Bara en papperslapp

Visitkortet är gammelmedia som lever vidare. Inte ohotat, men jag är ändå inte orolig.

Den här veckan har jag både skaffat mig små pergamynkuvert till mina egna visitkort och laddat ner Evernote Hello. Appen tar emot bilder av visitkort är en OCR-läsare som använder den tryckta informationen till ett digitalt adressregister kopplat till min kalender i telefonen.

Läs även andra bloggares åsikter om visitkort, kommunikation, trycksaker, appar, gammelmedia

Det här var en oväntad kombo – Men så härligt

Min omvärldsbevakning skulle vara en fis i rymden, om det inte var för de många generösa människor jag lyckats ta rygg på eller till och med får hålla i handen. Den digitala vandringen i nyfikna, skarpögda, analytiska, roliga, allvarliga, gästfria människors sällskap är så berikande.

Se bara här, frisörsalongen som blev restaurang i Santiago de Chile, som David Report berättar om. Helt underbart ställe.

David Report is an influential blog and online magazine that since 2006 writes about trends in the intersection of design, culture and business. Our readers share our interest and curiosity in everything from art, architecture, culture, design and fashion to food, innovation, music, sustainability and travel.

Läs även andra bloggares åsikter om design, resor, chile, mat

Har du bloggat länge? Njae, åtta år snart. Är det länge?

Om ett par veckor då har jag bloggat i åtta år. Är det länge?

Den första bloggposten publicerade jag den 13 mars 2005. En kort slags programförklaring för något jag inte visste vad det skulle bli. Med ord som till en del hänger kvar i presentationen också idag.

Den där dagen var det Jungfru Marie Bebådelsedag. Det året. Våffeldagen inföll ovanligt tidigt, som det verkar. Men jag minns inget av den dagen.

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, 2005, Jungfru marie bebådelsedag

Arbetsplats: En stol och ett bord - behövs inte ens det?

Många arbetsuppgifter utförs på fel ställe. Jag tänker på det som blir bäst gjort tillsammans med andra människor, istället för i instängdhet. Och jag tänker på det som blir så mycket bättre i en avslappnad miljö, jämfört med i en hård och fyrkantig.

Kontoret i sin stereotypa form erbjuder sina invånare alltför begränsade möjligheter. Det blir helt enkelt för enahanda att vandra mellan modulen, kaffeautomaten, sammanträdesrummet, toan och ytterdörren.

Med hjälp av vännen Gustaf hittar jag ett blogginlägg som på ett friskt sätt tar diskussionen om en samtida och framtida arbetsplats med mänskliga förtecken.

"The Swedish fika model"

För att få en struktur i hur jag arbetar har jag separerat typen av arbete i tids och rumszoner. inspiration, kreation, produktion, beslut och reflektion. Olika uppgifter gör jag bäst på olika tider på dygnet och i olika miljöer. Med det som bakgrund ser jag möjligheter att utveckla de här arbetsplatserna mot att möta olika typer av arbetsuppgifter. En plats för kreativitet, en plats för beslut, en plats för produktion osv.  Nitchade arbetsplatser för att möta olika rumsliga behov och med specifika kulturer kring dem.

Läs även andra bloggares åsikter om kontor, arbetsmiljö, arkitektur, omvärldsbevakning, framtiden

Kan det va så illa?

”Mycket få talare inser att nittio procent av det bifall de får när de viker ihop manuskriptet är ett uttryck för lättnad.” Robert Lembke

Läs även andra bloggares åsikter om citat, ord, talekonst, kommunikation

Att ta in med instagram

Jag gjorde ingen notering om den dagen när jag skapade mitt konto på Instagram. Kan det vara för två år sedan? Kanske, mer än ett i alla fall. Så jag var verkligen ingen early adopter. Inte denna gången heller.

För mig är Instagram ganska mycket som bildtwittrande, kortkort bloggande i bild. Bara bild och nu och då med en kommenterande text.

Instagram hjälper mig att hålla omvärldskoll. Ytterligare en likhet med Twitter.

Här en bild som jag tog för några dagar sedan. Ett skyltfönster på Svartbäcksgatan i Uppsala, där den ena handlaren nu ger plats för en ny. Brunt papper bakom glaset gör rutan till en spegel. Men nog syns ändå den enkelt och tydligt tecknade instagramikonen? Ett håll i pappret, mitt i objektivet, för den nyfikne. Och namnet på instragramkontot.

Med Instagram kan jag dela med mig av moments i vardagen till den som vill följa mig och till den som finner mig som sökare med taggar och ord. 

Alla har inte ordet i sin hand. Bilden är ett alternativ. 

Jag följer redan 171 instagramkonton. De allra flesta är riktiga människor och de är de bästa. Några är företag och organisationer. En del av dem är ganska bra. 

Titta på Royne Mercurio från Linköping. För att ta ett bra exempel ur min lista. Och Nicolee Drake och hennes italienbilder.

Läs även andra bloggares åsikter om foto, bilder, instagram, marknadsföring, omvärldsbevakning, delande