E-post är kanalen om kunden själv får välja

Det berättar Apsis de sista dagarna på 2014. Och de rapporterar också det mesta talar för att det här var året då fler än hälften av alla mejl som passerade genom deras nordiska servrar öppnades i en mobil. Och andelen mejl som öppnas med en mobiltelefon fortsätter att öka. Snabbaste ökningen är det ändå för datorplattor.

7 av 10 av alla mobilanvändare har minst ett e-postkonto i mobilen. Den mobila e-postläsningen är som mest frekvent tidigt på morgonen. Fler än var fjärde läser mejl när de vaknar. Den tid de flesta kommer till jobbet, så sjunker mobilanvändandet ordentligt och användningen av vanliga datorer går upp. Nästan varannan läser mejl i mobilen även under helgerna.

Ett sätt att ta konsekvensen av ett snabbt ändrat beteende hos en stor grupp människor är att förbättra e-posten, nyhetsbreven, genom att skriva kortare, kärnfullare och med uppmaningar till handling. Ett annat är att skruva lite på när i veckan och när på dygnet som utskicken går iväg till sina mottagare.

Att det här är siffror som gäller relationen mellan kund och företag gör inte att den som jobbar med kommunikation i den ideella sektorn kan avfärda fakta. Människors beteende som konsumenter färgar av sig på hur de agerar som medlemmar.

Källa: www.apsis.sewww.apsis.se

Köp en bok hos hedersdoktorn

I slutet av 2014 så utnämndes prästen och förläggaren Per Åkerlund till hedersdoktor vid Lunds Universitet. I mer än 35 år har Per gett ut böcker, många och bra. Den teologiska fakulteten skriver på sin sajt:

"Vi har genom Per Åkerlunds verksamhet tillgång till klassiska kristna texter, litteratur om mystik i olika traditioner, samt facklitteratur om filosofi, psykologi, historia, konst, musik och litteratur. Per Åkerlunds breda utgivning har fått ett betydande genomslag i vidare kulturella sammanhang."

Det är bara att hålla med. Säkert en hyllmeter av mina bästa böcker kommer från förlaget Artos.

Senast köpte jag Patrik Hagmans senaste,  Om sann gemenskap. Den är riktigt bra.

Podcast – en välkommen förnyelse av radion

När jag var tonåring och intresserade mig för kommunikation och medier, så var det en ungdomsledare i församlingen jag tillhörde som lätt oss unga göra en egen tidning. Och han lärde ledde oss i skrivandet och i tidningsskapandet.

Det var på 1970-talet och det häftigaste man kunde skriva på var en IBM-skrivmaskin med utbytbar skrivkula. Man kunde byta till kursiv stil och till plakatskrift. Rubrikernas bokstäverna var gnuggisar från ark som verkligen inte var gratis. Tidningen trycktes på en stencilapparat från Rank Xerox.

Rullbandspelare och tippex

Vi gjorde ljudinspelningar också, med rullbandspelare. Flerkanalig. När jag blev lite äldre kom lokalradion, men inte i min församling. Som jag minns det startade lokalradion en allemansradio där jag vid något tillfälle fick vara med. Jag hade kamrater i andra delar av landet som fick göra närradio, nere i ett äggkartongsklätt rum i församlingshemmets källare.

Det fanns något som hette Kyrkans Informationscentral, KIC som höll på både med ljudinspelningar och film. Och så fanns Logos, en kyrklig förening, som samlade reportage på kassettband, som församlingarna kunde prenumerera på.

Både Sveriges Radio och Sveriges Television hade mycket större resurser avdelade för andakter och gudstjänster än idag.

En annan och skönare värld

Oj, oj det där var länge sedan. I en helt annan värld, närmast helt analog – utan internet.

Idag ser det annorlunda ut. Och det ser bättre ut.

Ordbehandlande, redigering, layout, hela tryckprocessen är en annan idag. En helt annan.

Teknik för att spela in, redigera och sända har blivit så mycket lättare att använda och så mycket billigare. Webben erbjöd en kommunikationsrevolution, som stegrades med sociala medier. Och det som har tillkommit på senare år är nya smidiga sätt att jobba med ljud och rörlig bild. Video på Youtube och Vimeo, kortkorta inspelningar med Instagram eller Vine.

Ljudet delas med Soundcloud och liknande appar. De flesta har idag en smart mobil som ger dem en bra kamera och en videokamera, inte sällan med HD-kvalitet. Lägg till en mic för ett par hundra kronor och ljudet blir helt okey.

Nu är podcast det roligaste

Podcast är ett sätt att göra radio som nu fått fäste i Svenska Kyrkan. Det senaste året har flera nya program startats. Här är två favoriter:

Kyrkoårspoden med syskonen Karin och Gabriel Fjellander

Du och jag och världen med Frida Johansson och Diana Drewstad

En av de allra första podcast som jag började följa och fortfarande följer är engelskpråkiga The Break
med nederländaren Roderik Vanhögen. Han är en romersk-katolsk präst som ingår i ett nätverk som kallar sig SQPN

Det här är mitt inlägg nummer 2001 i bloggen som jag startade för nio år sedan 2005. Våren 2014 har jag anslutit mig till Blogg100 och förlägger mitt bloggande till sajten Cumpan Totalkommunikation. 

Nu tar jag mig i kragen och börjar blogga igen: 100 bloggposter på 100 dagar

Det har gått fem månader sedan jag senast skrev en bloggpost här på Brygubben. Så tyst har jag inte varit någon gång sedan bloggen startade för nio år sedan.

Nu har jag svarat på uppropet Blogg100 och tagit mig i kragen: Det ska bli 100 bloggposter på lika många dagar. Men inte här, utan på sajten Cumpan Totalkommunikation.

Om det ändå spiller över med en eller annan bloggpost även här på Brygubben under de kommande månaderna? Jo, så kan det kanske bli.

Tillägg: Jag ser först en halvtimme efter publicering av bloggposten att det här blev inlägg nummer 2000 sedan starten. En milstolpe är passerad.

Tänk om: En biskop

Tänk, bara tänk om det här myckna snacket om att en biskop tvunget ska vara massmedial skymmer något viktigare?

Tänk, bara tänk om det är andra saker som behövs som för att leva uppdraget? Att kunna sitta ner. Att se de närmaste medarbetarna. Att både gilla att gå med vänner och stundom gå sin egen väg.

Att kunna be om hjälp och visa tacksamhet. Att vara nyfiken så att det märks. Att älska kyrkan som en mor och visa det. Att älska att fira gudstjänst och göra det så det smittar. Att gilla att åka tåg hellre än vara en flygande biskop. Att försvara och uppmuntra de många som bygger kyrka i församlingsliv mot angrepp och anfäktelse. Att visa barmhärtighet.

Att leda korta och bra sammanträden. Att bära korset. Och Frälsarkransen.

Den här texten skrev jag efter min morgonbön lördag 28 september 2013. Mellan nomineringsval inför val av ärkebiskop i Svenska Kyrkan och hearingen med de fem kandidaterna. Jag publicerade först texten i Facebook-gruppen Ny Ärkebiskop 15 juni 2014 och senare samma dag här på bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om ärkebiskop, biskopsval, ärkebiskopsval, svenska kyrkan, kyrkan

Samtal som hjälper – även digitala

Jag har gästbloggat på Diakonibloggen och redaktörerna Karin Ahlqvist och Charlotte Säll bad mig skriva något om samtal på nätet. Så det gjorde jag.

Bland Svenska kyrkans anställda medarbetare finns en utbredd kompetens att föra samtal med människor på ett bra sätt. Flera yrkesgrupper är utbildade i samtal. Några, och inte så få, är specialister. Så den samlade kompetensen inom Svenska Kyrkan är stor. Låt det bli allt fler som tar med sig sitt kunnande ut på nätet. Här finns en efterfrågan och ett behov att möta.

Men späd inte ut det särskilda slags samtal som är själavård. Och låt inte heller de medarbetare som har ett särskilt uppdrag att som en del av sin tjänst utöva själavård skaffa sig monopol på samtal som ger stöd, varken i församlingslivet eller på nätet. Ta inte risken i en församling att undervärdera de unga ledarnas stora insatser.

För mig är det klart att människor kan bli hjälpta av digitala samtal. Den mellanmänskliga kommunikationen med hjälp av brev – känt i många hundra år – och telefon – i mer än ett sekel – är integrerade och närmast fullt ut accepterade och till och med rekommenderade former för samtal. Digital kommunikation är en utveckling av äldre tekniker för kommunikation på distans och med teknik för att brygga över tidsförskjutningar.

Liksom i den analoga delen av verkligheten kan digitala samtal för stöd föras mellan två människor och mellan människor i grupp.

Det eftertraktade är det vanliga, att få tala med en normal människa. I ögonhöjd i dialog blir den medmänniska en auktoritet (som inte alls är det samma som att uppträda auktoritärt mot andra) som är beredd att gå till mötes, som minskar avstånd. Mer användarvänlig teknik, mer av det mobila trådlösa och lägre kostnader ger betydande förbättringar.

Digitala medier kan som kroppens förlängning förkorta avstånd mellan människor, öka tillgängligheten, och hierarkier med upp och ned kan överges utan att kommunikationen begränsas.

Låt inte digitala samtal begränsas av varken stifts- eller församlingsgränser, men se till att de kyrkans medarbetare som har samtalsstöd som särskilt uppdrag alltid ha en tydlig hemvist i den kristna församlingen och mässan. Den förankringen är en skatt och en kraftkälla som den digitala nomaden, den moderna pilgrimen, behöver för att ge kärlek i mötet på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om diakoni, internet, samtal, själavård, församling, kyrkan, diakoner, mässan, nätet, gudstjänst, teknik, kommunikation, medier, media

Också kyrkans demokrati med behöver sitt nav – och det är ett bord

Den här texten skrevs som en debattartikel inför kyrkovalet 15 september 2013 och publicerades först av Upsala Nya Tidning på UNT.se två dagar före valdagen. UNT satte rubriken Ett kyrkoval som passerat sitt bäst-före-datum. Jag väljer en annan rubrik.


Svenska Kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Med den innehållsrika och uppfordrande meningen har Partipolitiskt Obunda i Svenska Kyrkan formulerat sin vision.

I centrum för kyrkovalet har POSK som partipolitiskt obunden grupp fokus på tre frågor. Alla tre har stor betydelse för församlingslivet i Uppsala. Den första handlar om att sätta församlingen i centrum. Och den markeringen behövs när fem stora pastorat vid årsskiftet läggs samman till ett enda stort pastorat för hela Uppsala. De närmaste åren blir det om möjligt ännu viktigare än på senare tid att konkret vara en närvarande kyrka som erbjuder en kristet öppen gemenskap för varje människas växt och fördjupning.

Den andra valfrågan handlar om att Svenska Kyrkan genom sina församlingar och medlemmar ska ta på sig en tydligare social roll, tala det handlingens språk som ger människor befrielse och livsmod. Diakoni kallas det och handlar om att möta människors materiella och sociala behov, men också att vara en profetiskt röst som protesterar där  frihet och rättvisa inte råder.

Den tredje valfrågan handlar också Svenska kyrkan ska vara trovärd, om reellt medlemsinflytande och om att rätt använda medlemmarnas pengar. Den speciella ordningen med kyrkoval och politiska partier i Svenska Kyrkan användes första gången 1931 och då röstade 1 av 5 medlemmar med rösträtt. Rekordåret 1934 röstade 23,9 % och knappt 40 år senare, 1973 hade andelen röstande minskat till 15,2 %. Ytterligare 40 år senare röstar färre än så.

Ett 80 år gammalt system har för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Det luktar inte gott och det läcker energi och pengar. Att valet skulle ge tillfälle att tala om allt gott församlingarna genom sina aktiva medlemmar och medarbetare uträttar är ingen tillräcklig anledning för mångmiljonrullningen var fjärde år. Med direkta insatser utan omvägar så kunde samma pengar och människors tid och kompetens göra så mycket större nytta i församlingarnas vardagsverksamhet och i medlemskommunikationen. Svenska Kyrkan ska vara demokratisk, mer än idag.

När jag idag lägger ut valsedlarna för det lokala valet till nya kyrkofullmäktige för Svenska Kyrkan i Uppsala framför mig, så ser känner jag igen dugliga och engagerade kyrkomedlemmar på nästan alla de tio valsedlarna. Jag skulle vilja ha möjligheten att fördela mina tre personvalskryss på mer än en av dessa. Och jag skulle vilja utöva min rösträtt utan att bidra till ett slöseri med resurser, utan att bidra till ett system som skymmer sikten för vad just dessa människor så ofta är eniga om: Att det finns ett uppdrag från Jesus som ska omsättas i ord och handling.

Svenska Kyrkan är en folkkyrka därför att hon samlar människor omkring Jesus och söndagens festgudstjänst, högmässan är ett nödvändigt nav, utan vilken allt faller samman som ett hjul där ekrarna förlorat sitt gemensamma fäste. Hon är ingen åsiktsgemenskap utan mer en livsgemenskap. Och kyrkans folk är mycket mer än bokens ett bordets folk. När nattvardsbordet är avdukat kommer sändningsord som ett löfte och en uppmaning: Gå i frid och tjäna Herren med glädje. Frid och fred som gör hela veckan “vardagshel” och en glädje att dela i mötet med människor och en arbetsglädje som räcker till nästa helg. Det är ingen dålig utväxling på min egen futtiga insats i kyrkbänken.

Min vision om en levande del i Uppsala av av den världsvida kristenhet, som Svenska Kyrkan ingår i, är på många sätt min egen och rätt personlig. I kyrkovalet väljer jag att stödja valprogrammet för den grupp som jag ändå känner igen mig mest i, och röstar på de människor som jag dessutom vet kan sin sak och står beredda att lägga sin tid och kraft på att orden ska bli verklighet. Det är mitt positivt val och inget ställningstagande mot någon annan kyrkomedlem eller grupp av medlemmar. Min rösträtt är min medlemsrätt och jag använder den.


Martin Garlöv, nr 42 på POSK-listan för val till kyrkofullmäktige i Uppsala pastorat

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkoval, demokrati, rösträtt, kyrkovalet, svenska kyrkan, kyrkan, politik, folkkyrka, gudstjänst,

Bara en tanke

Om man 1931 införde en medicin eller en terapi av något slag, som skulle göra människor friska, och den inte tog, inte fungerade särskilt bra i början, skulle man då fortsätta behandla? 

Ja, kanske. Man kanske ville ge det nya en chans för att se om den verkade och läkte på lite längre sikt. För det finns ju piller och salvor som man behöver behandla med regelbundet och flera veckor innan det blir resultat. I början funkar det på 1 av 5. Inte så pjåkigt, tycker vårdfolket.

Sen 40 år senare, 1971, så visar det sig att behandlingen biter ändå sämre. Nu tar den bara på 1 av 8. Men de som bestämmer på sjukhuset förklarar med myndig stämma: Vi fortsätter ändå, det finns inget bättre medel. 

Nu skriver vi 2013. Vad tror du? Har något hänt på de 40 senaste åren? Det måste det väl, eller hur?

Ja, hade det handlat om hälsa, då vore det förstås så. Ledningen hade varit utbytt. Forskningsresultaten hade talat sitt tydliga språk, folk hade för länge sedan krävt grejer som verkligen fungerade och vårdfolkets yrkesheder hade lett till förändring: nya piller och ny behandlingsmetoder.

Men nu handlar det om kyrkovalet och då gäller andra lagar. Det har gått 80 år sedan det partipolitiska systemet infördes i Svenska Kyrkan. I början var samlingslistor inte helt ovanliga. Och de gavs då skulden för att för få medlemmar tog vara på sin rösträtt. När Svenska Kyrkan skulle bli fri från staten för 13 år sedan, så fick hon ingen ny demokratisk ny dräkt. Hon fick ärva den gamla statskyrkliga. Visserligen inte utan förändring, för det som ändå hade hängt samman från församling genom stiftet in i det gemensamma kyrkomötet, det klipptes i tre delar. Klipp, klipp!

Så här står hon nu, Svenska Kyrkan, det år hon fyller tonåring: Illa klädd och mindre väl rustad för en framtid. Jag lider med henne: Det är inte lätt att bli lyssnad på och inte lätt att bli tagen på allvar när man är ung. Och inte blir det lättare att möta människor när dräkten skymmer innersidan och hennes ärende, vad hon vill berätta och vad hon vill uträtta i den här världen. 

Skulle det ha varit en förmildrande omständighet om den ärvda dräkten med sina generande revor var något skänkt, något som inte kostat pengar? Det är möjligt. Så mycket värre då det du ser går loss på miljoner, minst 100, ja kanske 200.

På söndag är det kyrkoval. Vad väljer du för framtid för din församling, för Svenska Kyrkan? 

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, kyrkoval, kyrkovalet,