Om man 1931 införde en medicin eller en terapi av något slag, som skulle göra människor friska, och den inte tog, inte fungerade särskilt bra i början, skulle man då fortsätta behandla?
Ja, kanske. Man kanske ville ge det nya en chans för att se om den verkade och läkte på lite längre sikt. För det finns ju piller och salvor som man behöver behandla med regelbundet och flera veckor innan det blir resultat. I början funkar det på 1 av 5. Inte så pjåkigt, tycker vårdfolket.
Sen 40 år senare, 1971, så visar det sig att behandlingen biter ändå sämre. Nu tar den bara på 1 av 8. Men de som bestämmer på sjukhuset förklarar med myndig stämma: Vi fortsätter ändå, det finns inget bättre medel.
Nu skriver vi 2013. Vad tror du? Har något hänt på de 40 senaste åren? Det måste det väl, eller hur?
Ja, hade det handlat om hälsa, då vore det förstås så. Ledningen hade varit utbytt. Forskningsresultaten hade talat sitt tydliga språk, folk hade för länge sedan krävt grejer som verkligen fungerade och vårdfolkets yrkesheder hade lett till förändring: nya piller och ny behandlingsmetoder.
Men nu handlar det om kyrkovalet och då gäller andra lagar. Det har gått 80 år sedan det partipolitiska systemet infördes i Svenska Kyrkan. I början var samlingslistor inte helt ovanliga. Och de gavs då skulden för att för få medlemmar tog vara på sin rösträtt. När Svenska Kyrkan skulle bli fri från staten för 13 år sedan, så fick hon ingen ny demokratisk ny dräkt. Hon fick ärva den gamla statskyrkliga. Visserligen inte utan förändring, för det som ändå hade hängt samman från församling genom stiftet in i det gemensamma kyrkomötet, det klipptes i tre delar. Klipp, klipp!
Så här står hon nu, Svenska Kyrkan, det år hon fyller tonåring: Illa klädd och mindre väl rustad för en framtid. Jag lider med henne: Det är inte lätt att bli lyssnad på och inte lätt att bli tagen på allvar när man är ung. Och inte blir det lättare att möta människor när dräkten skymmer innersidan och hennes ärende, vad hon vill berätta och vad hon vill uträtta i den här världen.
Skulle det ha varit en förmildrande omständighet om den ärvda dräkten med sina generande revor var något skänkt, något som inte kostat pengar? Det är möjligt. Så mycket värre då det du ser går loss på miljoner, minst 100, ja kanske 200.
På söndag är det kyrkoval. Vad väljer du för framtid för din församling, för Svenska Kyrkan?
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, kyrkoval, kyrkovalet,
Visar inlägg med etikett folkkyrkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett folkkyrkan. Visa alla inlägg
13 september 2013
01 mars 2011
Mitt svar till Svenska Kyrkan forskningschef: Ja, det skulle det vara.
Seglora Smedja - som frontar med prästerna Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein - börjar idag publicera en serie inlägg om Svenska Kyrkan som folkkyrka. Först ut i raden av skrivare är prästen Ann-Louise Eriksson, som är forskningschef med placering i kyrkostyrelsens kansli. Hon avslutar med tre frågor. På dem svarar jag:
1. Det har med historien att göra.
2. Ja, det skulle det vara.
3. Att visa vägen till Jesus
Av texten framgår att kyrkostyrelsens kansli hade ett symposium om Svenska Kyrkan som folkkyrka förra hösten. Och nu i vår, 1-2 april, är Ann-Louise Eriksson en av talarna på ett möte på Rättviks stiftsgård i Västerås stift om folkyrkans framtid. Där medverkar även Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein.
I slutet på augusti förra året talade biskop Ragnar Persenius på en annan konferens, då med temat Folkyrkan och de ockuperade folkkyrkobegreppet. Jag var där och skrev sen ett referat.
Någon som undrar vilka de tre frågorna var? Här kommer de: Och varför är Svenska kyrkan svensk? Vore det bättre om kallade oss Sveriges evangelisk-lutherska kyrka? Och vad är egentligen kyrkans uppgift idag?
31 augusti 2010
Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet - del 3
Få begrepp har präglat, och präglar, Svenska kyrkan så som folkkyrkobegreppet. I alla möjliga sammanhang återkommer det som en beskrivning av vad Svenska kyrkan är, eller den enskilda gruppen gör anspråk på att vara, men begreppet är, tvärt emot hur det ofta används, långt ifrån entydigt.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet. Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet. Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen.
Det första referatet av Daniel Alvungers föredrag. Det andra ett referat av biskop Ragnar Persenius föredrag och så det tredje och sista från föredraget Dag Sandahl höll.
Sempre avanti – alltid framåt! Ett verkligt folkkyrkoprogram
Dag Sandahl levererade ett program i elva punkter för Svenska Kyrkan som folkkyrka. Det här referatet är ingen fullständig redovisning av samtliga punkter, men förhoppningsvis ändå en text som förmedlar vad som blev sagt.
- Ungkyrkorörelsens stora framtidstanke hade sina rötter i kyrkans historia i Sverige och sågs av de engagerade som en fortsättningen på arvet från Ansgar, Birgitta och Olaus Petri. Visionen om Svenska Kyrkan formades i polemik med den svenska frikyrklighet som misslyckats att kristna det svenska folket, sa Dag Sandahl inledningsvis i sin beskrivning av Svenska Kyrkan vid 1900-talets början.
- Det var en kampglad rörelse som satte den gamla stenkyrkan högt. Ungkyrkorörelsen var ekumeniskt sinnad gentemot de stora kyrkorna men oekumenisk i förhållande till den svenska frikyrkligheten.
Med hjälp av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse försågs Svenska Kyrkan med litteratur och nya arbetsformer fick sin spridning: t.ex. söndagsskolan, som ett besked att skolans kristendomsundervisning inte räcker som dopundervisning.
- Det var då en folkkyrka som undervisade barn, ungdomar och vuxna. Söndagsskolan mönstrade vuxna söndagsskollärare, som åkte på kurser och dessutom samlades under kyrkoherdens ledning hemma i församlingen. Det erbjöds en omfattande utbildning i kristen fro till de människor som tog eget ansvar för att förmedla tro.
Med ungkyrkorörelsen och folkyrkotanken som grund skapades en lekmannaskola, en Sigtunstiftelse och flera folkhögskolorna. Och så kom stiftsgårdarna.
Till rörelsen hörde också en kyrkomusikalisk förnyelse. Många lörer startades i församlingarna. Människor återfann en glädje i att fira gudstjänst.
- Skulle man kunna se folkkyrkan som en politiskt konservativ kraft? Som trots allt mest var tillbakablickande? frågade Dag Sandahl. Och nog gav hans föredrag i flera stycken svaret: ja, i alla fall till en del.
- Man missade att stiga in i den nya tiden med sina nya massrörelser och massmedier.
För en av folkkyrkans förgrundsgestalter biskop J A Eklund var det av stor vikt att kyrkan aldrig skulle låta sig kommenderas utifrån. Kyrkan skulle veva och arbeta utan att be om lov.
Dag Sandahls föredrag gav aktualitet åt Eklunds hundra år gamla ståndpunkt: Det är inte tid att låta sig kommenderas!
- Ungkyrkorörelsen ville något. Och den var arbetsvillig, konstaterade Dag Sandahl. Hur blev detta offensiva programmet omvandlat sen till en pastor-janson-kyrka? Hur kunde Svenska kyrkan förlora respekten? frågade han.
(Re-spektabel betyder: se en gång till.)
- Idag sköter alltför många präster sina församlingar så gott det går, men avskärmar sig från resten av kyrkolivet. De vet, men vill ändå inte veta. De drar sig tillbaka. De tycks inte ha någon framtidstro.
- Redan religionssociologen Berndt Gustafsson påpekade folkreligionens parasitära drag. Med tiden blev folkkyrkan blir reaktiv. Betoningen av öppenheten för alla och allt blev ensidig under det att folkyrkan inordnades i folkhemmet. Den tyske teologen Jürgen Moltmann har påvisat hur svårt folkyrkor tycks ha att stå emot att omformat för att tjäna en civilreligion med systemtrogna tjänstemannen och en kyrklig apparat.
Dag Sandahl ägnade ett avsnitt i sitt föredrag åt att diskutera skillnaderna i att betrakta folket som subjekt eller objekt. Han jämförde danske folkkyrkomannen Grundtvig och med den svenske biskopen Einar Billing.
- Teologen Gustaf Wingren polemiserade på sin tid både mot socialetiker och högkyrkliga. Men han förstod sig varken på politik eller kyrkopolitik, sa Dag Sandahl.
- När KG Hammar var sekreterare i 1982 kyrkoutredning tänkte man sig församlingar i mindre skala än vad som blir resultatet av senare års omfattande strukturförändringar. Jag undrar om det finns en pastoral analys av konsekvenserna av att bilda storpastorat och storförsamlingar.
Kan de som idag förvaltar arvet från de ungkyrkliga och högkyrkliga rörelserna bidra med en ny vision? Och skulle de evangelikalas framtidsbild kunna läggas till? Kan vi finna ansatser som inte förverkligades då för att gestalta framtidshoppet utan att vika undan för problemen? frågade Dag Samdahl. Hur ser realutopi för ut för oss kristna i Svenska Kyrkan?
Från denna inledning och historieteckning övergick Dag Sandahl i att leverera sina punkter i ett program för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
I. En gudsfolksteologi
Andra Vatikankonsiliet formulerade den en gudsfolksteologi. PO Sjögren, Rune Klingert, CH Martling och några ytterligare teologer svarade för att utveckla gudsfolkstanken för Svenska Kyrkan vid samma tid. Men socialetiken dominerade den svenska scenen, Mönstringen av lekfolket som ansvariga kom av sig.
Det är en utmaning idag att se de faktiska gudstjänstfirare som ett faktiskt gudsfolk, sa Dag Sandahl.
Han citerade en anonym brevskrivare från den kristna kyrkans ungtid:
“De lever i sina egna länder och är utlänningar. De utför lojalt sina likter som medborgare men behandlas som utlänningar. Varje främmande land är ett fosterland för dem och varje fosterland är främmande. De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda. Deras bord är öppet för andra men inte deras säng.”
- Kyrkans gemenskap måste vara en del i folkets gemenskap. Frikyrkoförsamlingarna flyttade en gång in i de nya stationssamhällena. Och idag: Vad flyttar in när Svenska Kyrkan rationaliserar bort sig själv i stadsdelarna? När folk måste transportera sig för att fira gudstjänst, då hamnar de i andra delar av staden än bland sina grannar. Är det en medveten reträtt från grannskapet. Den organiska förbindelsen mellan kyrkans själ och kropp är bruten, menade Dag Sandahl.
II Församlingsbygge är inget för lättingar
Svenska Kyrkan har för få levande församlingar. Sådana som som bärs upp Guds eget folk på en bestämd plats, där prästen har samma roll som Johannes Döparen: Ta plats till en början för att sedan gå åt sidan.
Högkyrkligheten började som en prästväckelse. Och det gav kompetenta präster. Också idag behöver Svenska Kyrkan kompetenta präster. Vi vill ha nya röster som sjunger sångerna.
Domprosten PO Sjögren lärde till präster ut rollen som själasörjare, en hållning på djupet. Som använder nådens medel för att gemenskapen ska formas av unika individer i samspel.
III Gudstjänstliv
Församlingen firar gudstjänst. Inte enskilda kristna. Mana till en söndaglig kyrkogång. Malaria och militärtjänst är de enda legitima skälen för att utebli. Om inte vi går, varför ska då andra gå? Präster kan inte ha ledig söndag och lägga golv!
Församlingen måste fira högmässa så ett sådant sätt att det verkligen känns som en förlorad söndag som inte kan komma. För det krävs både en omedelbar medmänsklighet och en kunskap om om liturgi. Annars blir det ingen förnyelse.
- Barn är liturgiska människor, sa Dag Sandahl. En gudstjänst utan att alla åldrar är med och för alla åldrar är det något fel på. Antingen teologiskt eller demokrafiskt.
Dag Sandahl har tidigare gjort ett startpaket för nykristna tillsammans med Anna Ehde Malmberg. Nu har de gjort ett nytt paket om gudstjänst, som ska heta Gladpack. I paketet ingår intervjuer med människor om framtidens kyrka. Här säger Klara 10 år om gudstjänsten:
- Jag vill känna igen människorna som kommer till kyrkan och jag vill att de känner igen mig. Och tycker om mig. Barn ska få vara där. Det ska vara tyst så att man kan be. Och det ska vara gott kyrkkaffe efteråt med med smaskiga kakor.
- ja, vem skulle inte vilja fira gudstjänst tillsammans med Klara? frågade Dag Sandahl.
IV En evangeliserande folkkyrka
De franska arbetarprästerna gjorde rätt. De ungkyrkliga kårfärderna ut i landet var en bra sak. Då var det klart att folkkyrkan missionerande, sa Dag Sandahl. På 1990 kom andra signaler från kyrkostyrelsen: Svenska Kyrkan längre missionera skulle inte längre missionera. Dag Sandahl beklagade nedtoningen av missionsuppdraget.
- Vi behöver konkretisera vänskapens ordets och sakramentet. En enskild kristne möter en annan människa på ett vänskapsplan. Det är då det händer. Men för få har fostrats att vara kyrka där de är och med ett personligt ansvar för ett möte med kyrkan.
- Säkerställ att lekfolket har instrument för sitt vittnesbörd. Kan man inte vara stolt över sin kyrka kan man inte missionera.
Lekman tar ansvar hette en bok som kom ut i Svenska Kyrkan precis i början av 1960-talet. Den var studiebok i ett brett upplagt projekt med syftet att mobilisera lekfolket i församlingarna. Dag Sandahl beskrev hur projektet med boken formades av människor med bakgrund i ungkyrklighet och högkyrklighet. Och han tycktes mena att det var en förklaring till att satsningen inte fick de förväntade effekterna. Man missade i omvärldsanalysen, inte minst förbisåg man medieutvecklingen. Att som kyrka förhålla sig till massamhället och massmediesamhället ser Dag Sandahl som en lika aktuell fråga idag.
- Folkkyrkan måste in i massmediesamhället, säger Dag Sandahl. Det är genom medierna som budskap når in i hemmen. Den folkkyrka som inte är med och påverkar, kan bara stå som åskådre och se hur andra påverkar människorna.
- Jag har skrivit om upplevelseindustrin. Då var det präst uppfattade det som att jag talade för för jippon. Men det var inte vad jag skrev. En folkkyrka som inte tar plats i offentligheten fungerar inte, sa Dag Sandahl.
Han beskrev prästernas roll i förnyelsen av Svenska Kyrkan så här: Präster ska förminskas med tiden. Men de får inte vara för små när det hela sätter igång.
V Undervisning
Församlingarnas barnarbetet räcker upp till 3 års ålder. Doparbetet har sedan havererat, menade Dag Sandahl, liksom det kyrkliga gymnasistarbetet havererade på 1970-talet när de välvilliga tog hand om det.
Bibelstuderna är ett minne blott. Stiftsgårdarna var kyrkliga institutionerna för lekfolksutbildning. Nu är flera av dem nedlagda.
Den nya folkkyrkan behöver forma gemenskaper där alla är teologie studerande. Svenska Kyrkan behöver också få vara en intellektuell gemenskap. Det gör en del upprörda att jag säger så. Jag talar inte för snobberi. Poängen är att vi läser och studerar tillsammans.
Kom ihåg att det var kyrkan som födde fram skola, gymnasier och universitet. Vi var här först och byggde landet, sa Dag Sandahl. Och vad tror du kyrkofäderna hade för utbildning? Deras brist på skolning hindrade dem inte från en intellektuell bearbetning av tro och bekännelse.
- Arbetsgruppen Kyrklig Förbyelse borde förse Svenska Kyrkans församlingar med modeller för teologiska studier.
Vi behöver gestalta en undervisande miljö För undervisningen ska ge det material som den helige anden får sätta eld på.
Hemma på norra Öland kommer Dag Sandahl till hösten starta en mötesplats för teologiska samtal som får namnet Likanen: Pub Likanen
VI Samhörighet mellan syner som icke utan vidare konvergerar
Dag Sandahl berättar historien om hur Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist ska ha sagt till Olov Harman: Samla du de dina så samlar jag de mina!
- Varför var han inte mer generös? undrade Dag Sandahl. I sin sjätte punkt i ett program för folkkyrkan argumenterade han för att visa samhöriget även med de man inte har samsyn med.
- Jag är misstänksam mot det öppna kyrkosystemet som är så avgränsade. Samhörighet är vad som behövs mer än samsyn.
Renlärighetens garde gillar inte denna hållning. Jesus talar om dem som jagar ogräs och då trampar ner alla gröda.
I framtidens folkkyrkan utmönstras ingen. Den klassisk folkkyrkan räknade inte några som styvbarn, alla var guds barn. Där var inte folkkyrlig en partibeteckning.
VII Kulturkritik som politisk teologi
Dag Sandahl rekommenderade (om-)läsning av Manfred Björkuist och Nathan Söderbloms texter, för att se hur de båda, var och en på sitt sätt, behanldar kulturfrågan och teologin i förhållande till politiken.
Risken är att en folkkyrka inte kan stå emot och missar sin kallelse att demaskera samtidens intressen, de som aldrig eller alltid ljuger. Det är kyrkans uppdrag att stå upp för sanningen. Till det behövs en en politisk teologi, men inte politiserad teologi.
VIII Ekumenik och sanningsfrågan
Svenska Kyrkan var en brokyrka. Nu riskerar hon en marginalisering. Ärkebiskop Bertil Werkströms arbete fullföljs inte. Vi svenskkyrkliga är formade av det ekumeniska 1900-talet. Det var en utmaning för oss att läsa BEM-dokumentet. Och vi gjorde det med glädje.
Varför är folk i Kyrkans Hus i Uppsala rekryterade från annat än söndagsskola, kyrkligt ungdomsarbete och KGF? Med självtillräckligheten sumpas utmaningarna.
IX Teologisk självmedvetenhet
Teologisk litteratur säljer inte. Ett akademiskt prästerskap måste studera. Prästerna måste vara teologiskt bildade annars blir den Stora Berättelsen stum. Predikan ska vara mer än vittnesbörd. Tron vill förstås. Prästgården var en gång ett bildningscentrum. Nu säljs prästgårdarna ut.
Om präster anställs av dem som säger sig företräda dem som inte går i kyrkan och inte själv går i kyrkan, då går det som det går. Teologin blir levande först i mötet med gudstjänst och mystik.
X Kyrklig självmedvetenhet
Ungkyrkorörelsen bars fram av en konkret glädje över kyrkan. Den drog med sig människor in i sammanhang som de kunde känna stolthet över: I sin församlingstjänst, i de ekumeniska sammahangen. Ett ovisst mummel byttes i sjungande påskkoral.
Vilja något. Vilja mer. Tänka stort om Svenska Kyrkan. Se i henne en samtida kallelse.
XI En rörelse av unga
Ungkyrkorörelsen var en ungdomsrörelse. Det Var de unga som skulle göra det. Folkkyrkan är de ungas kallelse. Det är de unga som ska göra det. De ser potentialen. Gud kallar till nya stordåd. Leva och arbeta utan att fråga om lov.
Hur kunde denna rörelses arv förvaltas? Eller återstår mönstret: Förvärva, ärva, fördärva - när kallelsen ställs på undantag och ersattes av rutin?
- Det är konstigt att ledningen för Svenska Kyrkan i kris försummar att läsa analyserna och tar avstånd från vissa författare, sa Dag Dandahl. Systemet har inte förmått att intregrera kritiken.
För inte är min kritik så galen?
Min vision är Sempre avanti - Alltid framåt. Nog är det uppseendeväckande att vi som kallas förlorarna är de som verkligen talar framtiden?
Dag Sandahl beskrev sig själv röra sig växelvis mellan hopp och förtvivlan när det gäller Svenska Kyrkans framtid. - Oftast landar jag ändå i hoppet, sa han.
Dag Sandahl levererade ett program i elva punkter för Svenska Kyrkan som folkkyrka. Det här referatet är ingen fullständig redovisning av samtliga punkter, men förhoppningsvis ändå en text som förmedlar vad som blev sagt.
- Ungkyrkorörelsens stora framtidstanke hade sina rötter i kyrkans historia i Sverige och sågs av de engagerade som en fortsättningen på arvet från Ansgar, Birgitta och Olaus Petri. Visionen om Svenska Kyrkan formades i polemik med den svenska frikyrklighet som misslyckats att kristna det svenska folket, sa Dag Sandahl inledningsvis i sin beskrivning av Svenska Kyrkan vid 1900-talets början.
- Det var en kampglad rörelse som satte den gamla stenkyrkan högt. Ungkyrkorörelsen var ekumeniskt sinnad gentemot de stora kyrkorna men oekumenisk i förhållande till den svenska frikyrkligheten.
Med hjälp av Svenska Kyrkans Diakonistyrelse försågs Svenska Kyrkan med litteratur och nya arbetsformer fick sin spridning: t.ex. söndagsskolan, som ett besked att skolans kristendomsundervisning inte räcker som dopundervisning.
- Det var då en folkkyrka som undervisade barn, ungdomar och vuxna. Söndagsskolan mönstrade vuxna söndagsskollärare, som åkte på kurser och dessutom samlades under kyrkoherdens ledning hemma i församlingen. Det erbjöds en omfattande utbildning i kristen fro till de människor som tog eget ansvar för att förmedla tro.
Med ungkyrkorörelsen och folkyrkotanken som grund skapades en lekmannaskola, en Sigtunstiftelse och flera folkhögskolorna. Och så kom stiftsgårdarna.
Till rörelsen hörde också en kyrkomusikalisk förnyelse. Många lörer startades i församlingarna. Människor återfann en glädje i att fira gudstjänst.
- Skulle man kunna se folkkyrkan som en politiskt konservativ kraft? Som trots allt mest var tillbakablickande? frågade Dag Sandahl. Och nog gav hans föredrag i flera stycken svaret: ja, i alla fall till en del.
- Man missade att stiga in i den nya tiden med sina nya massrörelser och massmedier.
För en av folkkyrkans förgrundsgestalter biskop J A Eklund var det av stor vikt att kyrkan aldrig skulle låta sig kommenderas utifrån. Kyrkan skulle veva och arbeta utan att be om lov.
Dag Sandahls föredrag gav aktualitet åt Eklunds hundra år gamla ståndpunkt: Det är inte tid att låta sig kommenderas!
- Ungkyrkorörelsen ville något. Och den var arbetsvillig, konstaterade Dag Sandahl. Hur blev detta offensiva programmet omvandlat sen till en pastor-janson-kyrka? Hur kunde Svenska kyrkan förlora respekten? frågade han.
(Re-spektabel betyder: se en gång till.)
- Idag sköter alltför många präster sina församlingar så gott det går, men avskärmar sig från resten av kyrkolivet. De vet, men vill ändå inte veta. De drar sig tillbaka. De tycks inte ha någon framtidstro.
- Redan religionssociologen Berndt Gustafsson påpekade folkreligionens parasitära drag. Med tiden blev folkkyrkan blir reaktiv. Betoningen av öppenheten för alla och allt blev ensidig under det att folkyrkan inordnades i folkhemmet. Den tyske teologen Jürgen Moltmann har påvisat hur svårt folkyrkor tycks ha att stå emot att omformat för att tjäna en civilreligion med systemtrogna tjänstemannen och en kyrklig apparat.
Dag Sandahl ägnade ett avsnitt i sitt föredrag åt att diskutera skillnaderna i att betrakta folket som subjekt eller objekt. Han jämförde danske folkkyrkomannen Grundtvig och med den svenske biskopen Einar Billing.
- Teologen Gustaf Wingren polemiserade på sin tid både mot socialetiker och högkyrkliga. Men han förstod sig varken på politik eller kyrkopolitik, sa Dag Sandahl.
- När KG Hammar var sekreterare i 1982 kyrkoutredning tänkte man sig församlingar i mindre skala än vad som blir resultatet av senare års omfattande strukturförändringar. Jag undrar om det finns en pastoral analys av konsekvenserna av att bilda storpastorat och storförsamlingar.
Kan de som idag förvaltar arvet från de ungkyrkliga och högkyrkliga rörelserna bidra med en ny vision? Och skulle de evangelikalas framtidsbild kunna läggas till? Kan vi finna ansatser som inte förverkligades då för att gestalta framtidshoppet utan att vika undan för problemen? frågade Dag Samdahl. Hur ser realutopi för ut för oss kristna i Svenska Kyrkan?
Från denna inledning och historieteckning övergick Dag Sandahl i att leverera sina punkter i ett program för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
I. En gudsfolksteologi
Andra Vatikankonsiliet formulerade den en gudsfolksteologi. PO Sjögren, Rune Klingert, CH Martling och några ytterligare teologer svarade för att utveckla gudsfolkstanken för Svenska Kyrkan vid samma tid. Men socialetiken dominerade den svenska scenen, Mönstringen av lekfolket som ansvariga kom av sig.
Det är en utmaning idag att se de faktiska gudstjänstfirare som ett faktiskt gudsfolk, sa Dag Sandahl.
Han citerade en anonym brevskrivare från den kristna kyrkans ungtid:
“De lever i sina egna länder och är utlänningar. De utför lojalt sina likter som medborgare men behandlas som utlänningar. Varje främmande land är ett fosterland för dem och varje fosterland är främmande. De gifter sig som andra och får barn men överger inte sina nyfödda. Deras bord är öppet för andra men inte deras säng.”
- Kyrkans gemenskap måste vara en del i folkets gemenskap. Frikyrkoförsamlingarna flyttade en gång in i de nya stationssamhällena. Och idag: Vad flyttar in när Svenska Kyrkan rationaliserar bort sig själv i stadsdelarna? När folk måste transportera sig för att fira gudstjänst, då hamnar de i andra delar av staden än bland sina grannar. Är det en medveten reträtt från grannskapet. Den organiska förbindelsen mellan kyrkans själ och kropp är bruten, menade Dag Sandahl.
II Församlingsbygge är inget för lättingar
Svenska Kyrkan har för få levande församlingar. Sådana som som bärs upp Guds eget folk på en bestämd plats, där prästen har samma roll som Johannes Döparen: Ta plats till en början för att sedan gå åt sidan.
Högkyrkligheten började som en prästväckelse. Och det gav kompetenta präster. Också idag behöver Svenska Kyrkan kompetenta präster. Vi vill ha nya röster som sjunger sångerna.
Domprosten PO Sjögren lärde till präster ut rollen som själasörjare, en hållning på djupet. Som använder nådens medel för att gemenskapen ska formas av unika individer i samspel.
III Gudstjänstliv
Församlingen firar gudstjänst. Inte enskilda kristna. Mana till en söndaglig kyrkogång. Malaria och militärtjänst är de enda legitima skälen för att utebli. Om inte vi går, varför ska då andra gå? Präster kan inte ha ledig söndag och lägga golv!
Församlingen måste fira högmässa så ett sådant sätt att det verkligen känns som en förlorad söndag som inte kan komma. För det krävs både en omedelbar medmänsklighet och en kunskap om om liturgi. Annars blir det ingen förnyelse.
- Barn är liturgiska människor, sa Dag Sandahl. En gudstjänst utan att alla åldrar är med och för alla åldrar är det något fel på. Antingen teologiskt eller demokrafiskt.
Dag Sandahl har tidigare gjort ett startpaket för nykristna tillsammans med Anna Ehde Malmberg. Nu har de gjort ett nytt paket om gudstjänst, som ska heta Gladpack. I paketet ingår intervjuer med människor om framtidens kyrka. Här säger Klara 10 år om gudstjänsten:
- Jag vill känna igen människorna som kommer till kyrkan och jag vill att de känner igen mig. Och tycker om mig. Barn ska få vara där. Det ska vara tyst så att man kan be. Och det ska vara gott kyrkkaffe efteråt med med smaskiga kakor.
- ja, vem skulle inte vilja fira gudstjänst tillsammans med Klara? frågade Dag Sandahl.
IV En evangeliserande folkkyrka
De franska arbetarprästerna gjorde rätt. De ungkyrkliga kårfärderna ut i landet var en bra sak. Då var det klart att folkkyrkan missionerande, sa Dag Sandahl. På 1990 kom andra signaler från kyrkostyrelsen: Svenska Kyrkan längre missionera skulle inte längre missionera. Dag Sandahl beklagade nedtoningen av missionsuppdraget.
- Vi behöver konkretisera vänskapens ordets och sakramentet. En enskild kristne möter en annan människa på ett vänskapsplan. Det är då det händer. Men för få har fostrats att vara kyrka där de är och med ett personligt ansvar för ett möte med kyrkan.
- Säkerställ att lekfolket har instrument för sitt vittnesbörd. Kan man inte vara stolt över sin kyrka kan man inte missionera.
Lekman tar ansvar hette en bok som kom ut i Svenska Kyrkan precis i början av 1960-talet. Den var studiebok i ett brett upplagt projekt med syftet att mobilisera lekfolket i församlingarna. Dag Sandahl beskrev hur projektet med boken formades av människor med bakgrund i ungkyrklighet och högkyrklighet. Och han tycktes mena att det var en förklaring till att satsningen inte fick de förväntade effekterna. Man missade i omvärldsanalysen, inte minst förbisåg man medieutvecklingen. Att som kyrka förhålla sig till massamhället och massmediesamhället ser Dag Sandahl som en lika aktuell fråga idag.
- Folkkyrkan måste in i massmediesamhället, säger Dag Sandahl. Det är genom medierna som budskap når in i hemmen. Den folkkyrka som inte är med och påverkar, kan bara stå som åskådre och se hur andra påverkar människorna.
- Jag har skrivit om upplevelseindustrin. Då var det präst uppfattade det som att jag talade för för jippon. Men det var inte vad jag skrev. En folkkyrka som inte tar plats i offentligheten fungerar inte, sa Dag Sandahl.
Han beskrev prästernas roll i förnyelsen av Svenska Kyrkan så här: Präster ska förminskas med tiden. Men de får inte vara för små när det hela sätter igång.
V Undervisning
Församlingarnas barnarbetet räcker upp till 3 års ålder. Doparbetet har sedan havererat, menade Dag Sandahl, liksom det kyrkliga gymnasistarbetet havererade på 1970-talet när de välvilliga tog hand om det.
Bibelstuderna är ett minne blott. Stiftsgårdarna var kyrkliga institutionerna för lekfolksutbildning. Nu är flera av dem nedlagda.
Den nya folkkyrkan behöver forma gemenskaper där alla är teologie studerande. Svenska Kyrkan behöver också få vara en intellektuell gemenskap. Det gör en del upprörda att jag säger så. Jag talar inte för snobberi. Poängen är att vi läser och studerar tillsammans.
Kom ihåg att det var kyrkan som födde fram skola, gymnasier och universitet. Vi var här först och byggde landet, sa Dag Sandahl. Och vad tror du kyrkofäderna hade för utbildning? Deras brist på skolning hindrade dem inte från en intellektuell bearbetning av tro och bekännelse.
- Arbetsgruppen Kyrklig Förbyelse borde förse Svenska Kyrkans församlingar med modeller för teologiska studier.
Vi behöver gestalta en undervisande miljö För undervisningen ska ge det material som den helige anden får sätta eld på.
Hemma på norra Öland kommer Dag Sandahl till hösten starta en mötesplats för teologiska samtal som får namnet Likanen: Pub Likanen
VI Samhörighet mellan syner som icke utan vidare konvergerar
Dag Sandahl berättar historien om hur Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist ska ha sagt till Olov Harman: Samla du de dina så samlar jag de mina!
- Varför var han inte mer generös? undrade Dag Sandahl. I sin sjätte punkt i ett program för folkkyrkan argumenterade han för att visa samhöriget även med de man inte har samsyn med.
- Jag är misstänksam mot det öppna kyrkosystemet som är så avgränsade. Samhörighet är vad som behövs mer än samsyn.
Renlärighetens garde gillar inte denna hållning. Jesus talar om dem som jagar ogräs och då trampar ner alla gröda.
I framtidens folkkyrkan utmönstras ingen. Den klassisk folkkyrkan räknade inte några som styvbarn, alla var guds barn. Där var inte folkkyrlig en partibeteckning.
VII Kulturkritik som politisk teologi
Dag Sandahl rekommenderade (om-)läsning av Manfred Björkuist och Nathan Söderbloms texter, för att se hur de båda, var och en på sitt sätt, behanldar kulturfrågan och teologin i förhållande till politiken.
Risken är att en folkkyrka inte kan stå emot och missar sin kallelse att demaskera samtidens intressen, de som aldrig eller alltid ljuger. Det är kyrkans uppdrag att stå upp för sanningen. Till det behövs en en politisk teologi, men inte politiserad teologi.
VIII Ekumenik och sanningsfrågan
Svenska Kyrkan var en brokyrka. Nu riskerar hon en marginalisering. Ärkebiskop Bertil Werkströms arbete fullföljs inte. Vi svenskkyrkliga är formade av det ekumeniska 1900-talet. Det var en utmaning för oss att läsa BEM-dokumentet. Och vi gjorde det med glädje.
Varför är folk i Kyrkans Hus i Uppsala rekryterade från annat än söndagsskola, kyrkligt ungdomsarbete och KGF? Med självtillräckligheten sumpas utmaningarna.
IX Teologisk självmedvetenhet
Teologisk litteratur säljer inte. Ett akademiskt prästerskap måste studera. Prästerna måste vara teologiskt bildade annars blir den Stora Berättelsen stum. Predikan ska vara mer än vittnesbörd. Tron vill förstås. Prästgården var en gång ett bildningscentrum. Nu säljs prästgårdarna ut.
Om präster anställs av dem som säger sig företräda dem som inte går i kyrkan och inte själv går i kyrkan, då går det som det går. Teologin blir levande först i mötet med gudstjänst och mystik.
X Kyrklig självmedvetenhet
Ungkyrkorörelsen bars fram av en konkret glädje över kyrkan. Den drog med sig människor in i sammanhang som de kunde känna stolthet över: I sin församlingstjänst, i de ekumeniska sammahangen. Ett ovisst mummel byttes i sjungande påskkoral.
Vilja något. Vilja mer. Tänka stort om Svenska Kyrkan. Se i henne en samtida kallelse.
XI En rörelse av unga
Ungkyrkorörelsen var en ungdomsrörelse. Det Var de unga som skulle göra det. Folkkyrkan är de ungas kallelse. Det är de unga som ska göra det. De ser potentialen. Gud kallar till nya stordåd. Leva och arbeta utan att fråga om lov.
Hur kunde denna rörelses arv förvaltas? Eller återstår mönstret: Förvärva, ärva, fördärva - när kallelsen ställs på undantag och ersattes av rutin?
- Det är konstigt att ledningen för Svenska Kyrkan i kris försummar att läsa analyserna och tar avstånd från vissa författare, sa Dag Dandahl. Systemet har inte förmått att intregrera kritiken.
För inte är min kritik så galen?
Min vision är Sempre avanti - Alltid framåt. Nog är det uppseendeväckande att vi som kallas förlorarna är de som verkligen talar framtiden?
Dag Sandahl beskrev sig själv röra sig växelvis mellan hopp och förtvivlan när det gäller Svenska Kyrkans framtid. - Oftast landar jag ändå i hoppet, sa han.
Du som liksom mig var med i Stockholm och hörde Dag Sandahl tala och kan hjälpa mig att mer rättvisande återge föredraget får gärna kommentera här på bloggen, eller mejla martin.garlov@cumpan.se och föreslå ändringar och tillägg. Föredragshållarens egna bidrag är också välkomna.
Läs även andra bloggares åsikter om folkyrkan, kyrkan, svenska kyrkan, teologi,
Läs även andra bloggares åsikter om folkyrkan, kyrkan, svenska kyrkan, teologi,
29 augusti 2010
Folkkyrkan och det ockuperade folkkyrkobegreppet - del 2
Få begrepp har präglat, och präglar, Svenska kyrkan så som folkkyrkobegreppet. I alla möjliga sammanhang återkommer det som en beskrivning av vad Svenska kyrkan är, eller den enskilda gruppen gör anspråk på att vara, men begreppet är, tvärt emot hur det ofta används, långt ifrån entydigt.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen. Här följer det andra föredraget av biskop Ragnar Persenius.
Ragnar Persenius, f. 1952, biskop i Uppsala stift. Teol dr 1987 på avhandlingen Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937-1952. Skrev 2000 boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan.
- Jag är idag tveksam till att tala om folkkyrkan. Men som jag gör i min bok Nådens budbärare kan jag tala om den sakramentala folkkyrkan. Den bok där jag skriver om det jag arbetat med föregående tio år.
- Det som bekymrar mig är de avgörande vägval som Svenska Kyrkans står inför. Och det är så att historia, nutid och framtid hänger samman.
- Det jag vill tala om är det sociala sammanhanget, om en teologisk grundsyn som ger den kyrkosyn som krävs för att möta kyrkans utmaningar. En kyrkosyn som formas i mötet mellan en uppenbarelse och vad vi tillägnar oss den i det sociala, sa biskop Ragnar.
- Jag betraktar inte historiens gång linjär utan ansluter mig till beskrivningen av en förändring som sker i radikala pardigmskiften där nya tolkningar av verkligenhet ersätter de gamla.
Visst existerar flera grundsyner och tolkningar parallellt med de dominerande paradigmet. Det finns annat som till och med ligger ett steg förut. Utvecklinggår inte helt i takt och allt går inte i samma riktning för alla samtidigt. Inte ens i Svenska Kyrkan, tycks biskop Ragnar mena.
Under 1990-talet sista är i Svenska Kyrkanär tiden då man kan tala om ett paradigmskifte för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
Biskop Ragnar beskrev i sitt föredrag hur en liberalteologiska ara dominerade från slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott. Perioden präglades av stor tilltro till den enskilda människa, till individen. Det fanns en frigörelse i genom liberalismen, i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Liberalteologerna ville göra kristendomen etiskt leverant i sin samtid och lyfte fram “Jesus enkla lära”.
- Resultatet av den teologiska liberalismen blev tömda nattvardsbord, konstaterade biskopen. Han sa att detta skede i Svenska Kyrkans histora är bäst skildrat av biskop Gustaf Aulén i hans bok 100 års kyrklighet.
- Det var en era av optimism. Det handlade om människans inneboende godhet, men också om västerlandets kolonialism, om en erövring av världen på alla områden. Men första världkrigets gasmoln och skyttegravar förändrade allt. I ett nafs.
Bästa period efter första världskriget beskrev biskop Ragnar som präglad av teocentrism. Den var sakramental och kollektivistisk och löpte fram till Andra världskrigets slut. Mycket skulle redas upp. Ett nytt slags politiskt tänkande avlöste det gamla. Också inom pedagogiken var det här en föränderlig tid, sa biskop Ragnar.
Den förnyelse av Svenska Kyrkan som är ungkyrkorörelsen och högkyrklighet bidrag i det tidiga 1900-talet präglades av en återupptäckt av heligheten. En återupptäckt av kyrkobyggnaden som ett heligt rum. Till förnyelsen hörde och en historisk medvetenhet om att kristen tro i vad som blivit Sverige hade sina rötter i de dagar Ansgar, Birgitta och Olaus Petri verkat.
- På ett sätt ville man rädda vad som räddas kunde av det goda från enhetssamhället. Och vara ett tydligt alternativ till den svenska frikyrkligheten, sa biskop Ragnar.
Dag Sandahl har behandlat frågan folket som objekt eller subjekt i sin avhandling. Och i detta kommer han in på maktfrågan. Telogiskt måste kyrkan vara ett folk. Utan folk, inget kyrka. Sen är frågan vilket folk? Och på vilka premisser? Och hur gestaltar folket sin kyrka? Det här är en problematik som följer med fram till vår egen tid, konstaterade biskop Ragnar.
- Jag är tveksam till att använda begreppet folkkyrka, därför att det misshandlats till den gräns där det är helt användbart, sa biskop Ragnar.
Det blev en tydlig teologisk brytning inom Svenska Kyrkan i kyrka-statfrågan. Men än mer avgörande var striden om dop och kyrkotillhörighet som föregick den ändrade ordningen från 1996. Då blev dopet medlemsgrundande i Svenska Kyrkan.
Biskop Ragnar berörde ämbetsfrågan. Han frågade åhörarna om det i ljuset av historien efter 1958 kan ifrågasättas om rätta prioriteringar gjordes.
Motståndet mot dopet drevs inom Svenska Kyrkan med teologiska argument som distanserade sig från kyrkans sakramental dopsyn, sa biskop Ragnar. Det var argument som skilde på kyrkan som synlig organisation och kyrkan som ett andligt sakrament. Man förlade de troendes gemenskap till en osynlig sfär. Och detta trots att just dopet är en så ytterst påtaglig och jordisk akt, konstaterade biskop Ragnar.
De som argumenterade mot att dopet skulle ge medlemskap i Svenska Kyrkan visade påtagliga likheter med dem som hade den svenska frikyrklighetens dopsyn där den personliga bekännelsen är viktigare än dopet i sig. Här saknas fokus på det gudomliga handlandet och dophandlingen blir närmast ett tecken på den tro som anses vara det viktiga.
Biskop Ragnar beskrev hur den svenska rrikyrkligheten under 1900-talet sista decennier alltmer blev en rekryteringsbas för präster och förtroendevalda. Här fanns de som attraherades av Svenska Kyrkans öppenhet i motsats till slutenheten i de samfund man lämnade. Dessa präster och förtroendevalda hade svårt att ta till sig synen på Svenska Kyrkan som ett trossamfund.
Under det tidiga 1990-talet skickades remisser ut till församlingarna om dop och om kyrka-stat. Dopet fick ett innehållsligt ja, men i många remissvar motsatte man sig att stärka förbindelsen mellan dop och medlemskap.
- Jämför 1970-talet, när jag kom ut som präst, med nutiden finns stora skillnader, sa biskop Ragnar. Då kunde man fortfarande bland församlingsborna möta kunskap om kristen tro och erfarenhet av kristet liv. Ibland från guds barnbarn. Man kunde koncentrera sig på de existentiella frågorna och koppla dem till vad människor sett och hört. Så är det mer sällan idag.
- Idag saknar en stor del av ungdomsgenerationen all kunskap om kristen tro och har inga egna kristna referenser. Har vi verkligen tagit till oss detta? undrade biskopen. Det finns nu en generation som inte vet mer bibel, eller om tro i konsten än de japaner som fotograferar i Sixtinska kapellet i Rom. De finns här hos oss.
- Min svärson berättar vad litet hans jämnåriga vet om kyrkan. Och de går ur Svenska Kyrkan för de saknar varje motiv för att vara kvar. Med andra ord står Svenska Kyrkan nu i en renodlat missionssituation.
Utmaningen är att möta de människor som saknas alla relationer till Svenska Kyrkan, till hennes tro och liv. Så varför ska de låta döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig och en gång begravas? Det ligger en utmaningen är att omforma riterna när människor kommer. Och de kommer från till kyrkan från ett omgivande konsumtionssamhälle.
- Men märk att de nya doppastoralet som församlingarna skapade inför 1996 när dopet blev grund för medlemskap hade effekt, sa biskop Ragnar.
- Undervisningsunderskottet uppstår redan på 1960-talet, sa biskop Ragnar. Min självkritik är att vi under lång tid från Svenska Kyrkans sida inte själva fyllde ett vakum som uppstod i skolan. Utan kunskap och erfarenheter eller relationer till Svenska Kyrkan kyrkan som en social företeelse blir banden så svaga att inga kampanjer i världen råder bot det som håller på att hända.
Den postmoderna liberalteologin och uppbrottet från den nådesbestämda sakramentala grunsynen saknar en framtid. Nu måste fokus ligga på inre förnyelse av Svenska Kyrkan, på ett delande evangelium i ord och handling, sa biskopen.
Det finns de som arbetar för Svenska Kyrkan som ser en öppenhet i det postmoderna. Men vilka förutsättningar att verka som kyrka ges i denna slags öppenhet? Sanningen nås bäst genom gemensamma val. Trosfrågor som klaras av demokratisk är egentligen en rimlig väg.
Ibland tvivlar jag ändå på att människor är så postmoderna i förhållande till sina egna värderingar. För det tycks samtidigt ha uppstått en auktoritetskris och en gränsdragningsneuros.
Biskop KG Hammar har sagt att där det finns ett tydligt centrum blir gränserna, påminde biskop Ragnar. Och det stämmer. Så mycket viktigare för Svenska Kyrkan med ett gemensam centrum, var biskop Ragnars slutsats. En människan som inkrökt i sig själ, som är sin egen norm, hur ska Gud komma till tals med henne?
Om det inte görs klart vad som är kriterierna för Svenska Kyrkans tro och liv, då kan man fråga sig om den reformation som gjorde oss till lutheraner skulle vara möjlig i vår egen tid, med de postmoderna teologerna som ledare.
Guds uppenbarelsen var ett kännetecken för ungkyrkorörelsen och högkyrkorörelsen. Kan vi som dessa rörelsers medlemmar då tala om en gudsuppenbarelse idag?
Biskop Ragnar sa i en intervju i Svenska Kyrkans Tidning juni 2010 att den värsta sekularisering är den som finns inom Svenska Kyrkan själv. Han ser allvarligt på att gudsuppenbarelsen inte längre ses som kyrkobyggandet grund och inte som grund för en kallelse att leva och föra vidare. En annan inre sekularisering som biskopen varnade för är den som består i brottet mellan bekännelsen och förkunnelsens tillämpning. Ett brott mellan teologi och pastoralteologi.
Som ett motmedel beskrev biskop Ragnar 2000-talets återupptävkt av det heliga, av Guds handladen då, nu och i framtiden. och att än en gång upptäcka allt som är heligt i det vi rör och och är till. Att möta den handlande Guden.
Finns ett innehålla ett dela? Ja, jag tro att det i grunden är väsentligt att tron hörnpelare finns med i allt det som Svenska Kyrkan säger och gör. Det handlar om döden och uppståndelsen. Om Kristi gärningar och Bibeln som den heliga historia om Gud som handlar om sitt folk. Bibeln är inte en uppslagsbok men den är Guds ord, den gudomliga uppenbarelsen ända från skapelsen till vår egen tid.
Mission är att dela evangelium om Jesus Kristus. Trostraderingen blir en huvudfråga i det pluralistiska samhället. Om vi av komplex mot auktoriteter och på grund av gränsdragningsneuroser inte delar den stora livsberättelsen, hur ska då människor finna den, möta den, frågade biskop Ragnar.
- Här ligger en stor skillnad mot min tid som präst för 40 år sedan och de senaste 20 åren. Unga idag känner sig snuvade på konfekten, om vi inte delar med oss av den stora livsbreättelsen. Så att de själva kan möta den, brottas med den, ställa den i relation till sina egna livsberättelser och göra den personlig. Om man får chans att spegla sig i den stora livsberättelsen, om man känner sig tagen på allvar, då händer något.
En del säger att ingen förfogar över saningen. Det kan låta bra att vi alla söker sanningen. Men det är ett resonamng som döljer det gudomliga anspråket: Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Kristus ger Gud ett ansikte. Eller menar man att Martin Luther hade missat något i frälsningshänseende? undrade biskop Ragnar.
Nej, vi förfogar inte över sanningen. Först när sanningen förfogar över oss, så kan den forma våra liv. Gud är större.
i en postmodern tid får de egenskapade gudsbilderna och tolkningar bli närmevärden. Det enda så står till buds och gör sökandet blir vår eviga lott.
Men en annan slutsats är rimligare, den sominkluderar tron på den gudomliga uppenbarelsen, sa biskop Ragnar. Därför bör vi söka oss till Gud och ta emot det Gud har att ge. Därför behöver vi låta uppenbarelsen vara det som präglar våra bilder, tankar, symboler och vår teologi.
Nattvarden är den måltid, den heliga fest där detta sker. Här är Gud är inte bara nära. För Gud är inte enbart närhet. Här i den heliga måltiden är Gud verkligen närvarnade i sakramenten.
Frälsningen är hel och full genom Kristi död och uppståndelse. Frälsningen tar getalt när människor samlas i bön, kring dopets och nattvardens sakrament och gestaltar tro i ord och handling. Detta är det stora, att vi får vara indragna i detta med alla våra begränsningar, sa biskopen.
Vägen till en framtid för Svenska Kyrkan ligger i återupptäckten av det heliga. Här börjar all förnyelse. All förändringar börjar med mig och inte de andra.
Gudstjänsten I Svenska Kyrkan är i kris. Därför behövs en ny teologi för gudstjänst, sa biskop Ragnar Persenius. Och de som arbetar för Svenska Kyrkan finns frågor att ställa sig. Om tyngdpunkten inte längre finns i nådemedlen, varför ska jag då fira gudsjänst? Kan jag då inte lika gärnaknäppa händerna och läsa bibeln hemma?
- Vi ska inte överge söndagen uppståndelsedagen, markerade biskop Ragnar. Samtidigt var han öppen för att förnya gudstjänstlivet de andra veckans dagar inräknade.
Biskopen förklarade sig mycket oroad över att Svenska Kyrkans dopsyn är ifrågasatt. Han var glad över att Läronämnden som sammanträtt tidigare i veckan är enig om att dop och nattvard hålls samman. Och det som ett svar på en motion till årets kyrkomöte.
Ändå jag är orolig för det pastorala handlandet, sa han. Jag raljerar inte över prästernas utmaningar i den nya situationen - socialt och andligen - där en allt större del konfirmander inte är döpta. För byggde vi konfirmation poch kommunionen på dopet. Nu är vi i en ren missionssituation. En del väljer av barmhärtighet att ta emot odöpta till nattvarden, konstaterade biskopen. Det där är en skillnad. Celebranten kan inte veta vilka som är döpta. Men prästen som undervisar konfirmandernkan inte ha som en pastoral praxis att odöpta är kommunikanter.
- Jag säger själv: de som redan är döpta får vänta med att kommunicera tills alla konfirmander är döpta. Det behövs en basal dopundervisning om den heliga måltiden. Om några får något som inte får, så är det livets villkor. Men lösningen är inte att forma en pastoralpraxis som underkänner läran.
Om man gör så händer något på djupet med synen på dopet som det nya förbundets tecken, med nådemedlet som ger del i Kristi död och upståndelse och spränger skapelsens alöla gränser.
Dopet är i sig inkluderande. Om pastoralpraxis ser dopet som problemet, då påverkar det i sin tur den kristna förkunnelsen. Dopet blir inte längre upptagande i nåd, inte längre ett Guds handlande. Det egentliga problemet är att alla i konfirmandgruppen inte är döpta, att de inte fått dopundervisning i församlingen.
Nu finn det finns ingen annan möjlighet för framtiden än att Svenska Kyrkan till sin förkunnelse blir synlig och tydlig. Vad ska man annars veta var man ska söka? frågade biskop Ragnar. Särskilt om det inte är något som tar gestalt i människor som delar med sig av sina gåvor?
- Jag tror därför bestämt att kallelsen till lärjungaskap och kallelsen till ett helgat liv gör skillnad. Jag tror på en kyrka som har sin existens i tiden mellan uppståndelse och Kristi återkomst. Kyrkan är inkarnationen direkta fortsättning. Kristet liv och kyrkoliv hör samman.
En stor utmaning för Svenska Kyrkan är att det i hög grad saknas en aktuell reflektion över vad en församling är. Och det saknas i de pågående strukturförändringarna.
- Det vi försökte undvika i slutet av 1990-talet av uppdelningen mellan organisation och innehåll, det har nu ersatts av en förstörelse av Svenska Kyrkan, menade biskopen. Det är oerhöret viktigt att hålla samman innehåll och organisation. Det ieologiskt grundläggande, pastoralteologisk nödvändigt för att rätt gestalta församlinglivet. Annars får vi bara en servicekyrka med medarbetare som ska uppehålla servicen, under en panik och neuros pga mindre pengar. Men pengarna har knappt börjat minska i Svenska Kyrkan. Biskopen ger inte mycket för påståendet av en ekonomisk kris.
- Min roll, sa biskop Ragnar, blir nu att kämpa för ett pastoralteologiskt perspektiv. Annars blir allienationen mellan dem som tillhör Svenska kyrkan och kyrkan själv för stor.
Nymoralism är något som börjar och slutar hos mig själv. Det är svårt att att erkänna sin egen sårbarhet, Det kommer vi att märka av i församlingen till nya gudstjänstordningarna, berättade biskop Ragnar. Men att inse en del i världens bortvändhet från Gud är befriande.
Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen. Här följer det andra föredraget av biskop Ragnar Persenius.
Ragnar Persenius, f. 1952, biskop i Uppsala stift. Teol dr 1987 på avhandlingen Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937-1952. Skrev 2000 boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan.
- Jag är idag tveksam till att tala om folkkyrkan. Men som jag gör i min bok Nådens budbärare kan jag tala om den sakramentala folkkyrkan. Den bok där jag skriver om det jag arbetat med föregående tio år.
- Det som bekymrar mig är de avgörande vägval som Svenska Kyrkans står inför. Och det är så att historia, nutid och framtid hänger samman.
- Det jag vill tala om är det sociala sammanhanget, om en teologisk grundsyn som ger den kyrkosyn som krävs för att möta kyrkans utmaningar. En kyrkosyn som formas i mötet mellan en uppenbarelse och vad vi tillägnar oss den i det sociala, sa biskop Ragnar.
- Jag betraktar inte historiens gång linjär utan ansluter mig till beskrivningen av en förändring som sker i radikala pardigmskiften där nya tolkningar av verkligenhet ersätter de gamla.
Visst existerar flera grundsyner och tolkningar parallellt med de dominerande paradigmet. Det finns annat som till och med ligger ett steg förut. Utvecklinggår inte helt i takt och allt går inte i samma riktning för alla samtidigt. Inte ens i Svenska Kyrkan, tycks biskop Ragnar mena.
Under 1990-talet sista är i Svenska Kyrkanär tiden då man kan tala om ett paradigmskifte för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
Biskop Ragnar beskrev i sitt föredrag hur en liberalteologiska ara dominerade från slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott. Perioden präglades av stor tilltro till den enskilda människa, till individen. Det fanns en frigörelse i genom liberalismen, i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Liberalteologerna ville göra kristendomen etiskt leverant i sin samtid och lyfte fram “Jesus enkla lära”.
- Resultatet av den teologiska liberalismen blev tömda nattvardsbord, konstaterade biskopen. Han sa att detta skede i Svenska Kyrkans histora är bäst skildrat av biskop Gustaf Aulén i hans bok 100 års kyrklighet.
- Det var en era av optimism. Det handlade om människans inneboende godhet, men också om västerlandets kolonialism, om en erövring av världen på alla områden. Men första världkrigets gasmoln och skyttegravar förändrade allt. I ett nafs.
Bästa period efter första världskriget beskrev biskop Ragnar som präglad av teocentrism. Den var sakramental och kollektivistisk och löpte fram till Andra världskrigets slut. Mycket skulle redas upp. Ett nytt slags politiskt tänkande avlöste det gamla. Också inom pedagogiken var det här en föränderlig tid, sa biskop Ragnar.
Den förnyelse av Svenska Kyrkan som är ungkyrkorörelsen och högkyrklighet bidrag i det tidiga 1900-talet präglades av en återupptäckt av heligheten. En återupptäckt av kyrkobyggnaden som ett heligt rum. Till förnyelsen hörde och en historisk medvetenhet om att kristen tro i vad som blivit Sverige hade sina rötter i de dagar Ansgar, Birgitta och Olaus Petri verkat.
- På ett sätt ville man rädda vad som räddas kunde av det goda från enhetssamhället. Och vara ett tydligt alternativ till den svenska frikyrkligheten, sa biskop Ragnar.
Dag Sandahl har behandlat frågan folket som objekt eller subjekt i sin avhandling. Och i detta kommer han in på maktfrågan. Telogiskt måste kyrkan vara ett folk. Utan folk, inget kyrka. Sen är frågan vilket folk? Och på vilka premisser? Och hur gestaltar folket sin kyrka? Det här är en problematik som följer med fram till vår egen tid, konstaterade biskop Ragnar.
- Jag är tveksam till att använda begreppet folkkyrka, därför att det misshandlats till den gräns där det är helt användbart, sa biskop Ragnar.
Det blev en tydlig teologisk brytning inom Svenska Kyrkan i kyrka-statfrågan. Men än mer avgörande var striden om dop och kyrkotillhörighet som föregick den ändrade ordningen från 1996. Då blev dopet medlemsgrundande i Svenska Kyrkan.
Biskop Ragnar berörde ämbetsfrågan. Han frågade åhörarna om det i ljuset av historien efter 1958 kan ifrågasättas om rätta prioriteringar gjordes.
Motståndet mot dopet drevs inom Svenska Kyrkan med teologiska argument som distanserade sig från kyrkans sakramental dopsyn, sa biskop Ragnar. Det var argument som skilde på kyrkan som synlig organisation och kyrkan som ett andligt sakrament. Man förlade de troendes gemenskap till en osynlig sfär. Och detta trots att just dopet är en så ytterst påtaglig och jordisk akt, konstaterade biskop Ragnar.
De som argumenterade mot att dopet skulle ge medlemskap i Svenska Kyrkan visade påtagliga likheter med dem som hade den svenska frikyrklighetens dopsyn där den personliga bekännelsen är viktigare än dopet i sig. Här saknas fokus på det gudomliga handlandet och dophandlingen blir närmast ett tecken på den tro som anses vara det viktiga.
Biskop Ragnar beskrev hur den svenska rrikyrkligheten under 1900-talet sista decennier alltmer blev en rekryteringsbas för präster och förtroendevalda. Här fanns de som attraherades av Svenska Kyrkans öppenhet i motsats till slutenheten i de samfund man lämnade. Dessa präster och förtroendevalda hade svårt att ta till sig synen på Svenska Kyrkan som ett trossamfund.
Under det tidiga 1990-talet skickades remisser ut till församlingarna om dop och om kyrka-stat. Dopet fick ett innehållsligt ja, men i många remissvar motsatte man sig att stärka förbindelsen mellan dop och medlemskap.
- Jämför 1970-talet, när jag kom ut som präst, med nutiden finns stora skillnader, sa biskop Ragnar. Då kunde man fortfarande bland församlingsborna möta kunskap om kristen tro och erfarenhet av kristet liv. Ibland från guds barnbarn. Man kunde koncentrera sig på de existentiella frågorna och koppla dem till vad människor sett och hört. Så är det mer sällan idag.
- Idag saknar en stor del av ungdomsgenerationen all kunskap om kristen tro och har inga egna kristna referenser. Har vi verkligen tagit till oss detta? undrade biskopen. Det finns nu en generation som inte vet mer bibel, eller om tro i konsten än de japaner som fotograferar i Sixtinska kapellet i Rom. De finns här hos oss.
- Min svärson berättar vad litet hans jämnåriga vet om kyrkan. Och de går ur Svenska Kyrkan för de saknar varje motiv för att vara kvar. Med andra ord står Svenska Kyrkan nu i en renodlat missionssituation.
Utmaningen är att möta de människor som saknas alla relationer till Svenska Kyrkan, till hennes tro och liv. Så varför ska de låta döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig och en gång begravas? Det ligger en utmaningen är att omforma riterna när människor kommer. Och de kommer från till kyrkan från ett omgivande konsumtionssamhälle.
- Men märk att de nya doppastoralet som församlingarna skapade inför 1996 när dopet blev grund för medlemskap hade effekt, sa biskop Ragnar.
- Undervisningsunderskottet uppstår redan på 1960-talet, sa biskop Ragnar. Min självkritik är att vi under lång tid från Svenska Kyrkans sida inte själva fyllde ett vakum som uppstod i skolan. Utan kunskap och erfarenheter eller relationer till Svenska Kyrkan kyrkan som en social företeelse blir banden så svaga att inga kampanjer i världen råder bot det som håller på att hända.
Den postmoderna liberalteologin och uppbrottet från den nådesbestämda sakramentala grunsynen saknar en framtid. Nu måste fokus ligga på inre förnyelse av Svenska Kyrkan, på ett delande evangelium i ord och handling, sa biskopen.
Det finns de som arbetar för Svenska Kyrkan som ser en öppenhet i det postmoderna. Men vilka förutsättningar att verka som kyrka ges i denna slags öppenhet? Sanningen nås bäst genom gemensamma val. Trosfrågor som klaras av demokratisk är egentligen en rimlig väg.
Ibland tvivlar jag ändå på att människor är så postmoderna i förhållande till sina egna värderingar. För det tycks samtidigt ha uppstått en auktoritetskris och en gränsdragningsneuros.
Biskop KG Hammar har sagt att där det finns ett tydligt centrum blir gränserna, påminde biskop Ragnar. Och det stämmer. Så mycket viktigare för Svenska Kyrkan med ett gemensam centrum, var biskop Ragnars slutsats. En människan som inkrökt i sig själ, som är sin egen norm, hur ska Gud komma till tals med henne?
Om det inte görs klart vad som är kriterierna för Svenska Kyrkans tro och liv, då kan man fråga sig om den reformation som gjorde oss till lutheraner skulle vara möjlig i vår egen tid, med de postmoderna teologerna som ledare.
Guds uppenbarelsen var ett kännetecken för ungkyrkorörelsen och högkyrkorörelsen. Kan vi som dessa rörelsers medlemmar då tala om en gudsuppenbarelse idag?
Biskop Ragnar sa i en intervju i Svenska Kyrkans Tidning juni 2010 att den värsta sekularisering är den som finns inom Svenska Kyrkan själv. Han ser allvarligt på att gudsuppenbarelsen inte längre ses som kyrkobyggandet grund och inte som grund för en kallelse att leva och föra vidare. En annan inre sekularisering som biskopen varnade för är den som består i brottet mellan bekännelsen och förkunnelsens tillämpning. Ett brott mellan teologi och pastoralteologi.
Som ett motmedel beskrev biskop Ragnar 2000-talets återupptävkt av det heliga, av Guds handladen då, nu och i framtiden. och att än en gång upptäcka allt som är heligt i det vi rör och och är till. Att möta den handlande Guden.
Finns ett innehålla ett dela? Ja, jag tro att det i grunden är väsentligt att tron hörnpelare finns med i allt det som Svenska Kyrkan säger och gör. Det handlar om döden och uppståndelsen. Om Kristi gärningar och Bibeln som den heliga historia om Gud som handlar om sitt folk. Bibeln är inte en uppslagsbok men den är Guds ord, den gudomliga uppenbarelsen ända från skapelsen till vår egen tid.
Mission är att dela evangelium om Jesus Kristus. Trostraderingen blir en huvudfråga i det pluralistiska samhället. Om vi av komplex mot auktoriteter och på grund av gränsdragningsneuroser inte delar den stora livsberättelsen, hur ska då människor finna den, möta den, frågade biskop Ragnar.
- Här ligger en stor skillnad mot min tid som präst för 40 år sedan och de senaste 20 åren. Unga idag känner sig snuvade på konfekten, om vi inte delar med oss av den stora livsbreättelsen. Så att de själva kan möta den, brottas med den, ställa den i relation till sina egna livsberättelser och göra den personlig. Om man får chans att spegla sig i den stora livsberättelsen, om man känner sig tagen på allvar, då händer något.
En del säger att ingen förfogar över saningen. Det kan låta bra att vi alla söker sanningen. Men det är ett resonamng som döljer det gudomliga anspråket: Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Kristus ger Gud ett ansikte. Eller menar man att Martin Luther hade missat något i frälsningshänseende? undrade biskop Ragnar.
Nej, vi förfogar inte över sanningen. Först när sanningen förfogar över oss, så kan den forma våra liv. Gud är större.
i en postmodern tid får de egenskapade gudsbilderna och tolkningar bli närmevärden. Det enda så står till buds och gör sökandet blir vår eviga lott.
Men en annan slutsats är rimligare, den sominkluderar tron på den gudomliga uppenbarelsen, sa biskop Ragnar. Därför bör vi söka oss till Gud och ta emot det Gud har att ge. Därför behöver vi låta uppenbarelsen vara det som präglar våra bilder, tankar, symboler och vår teologi.
Nattvarden är den måltid, den heliga fest där detta sker. Här är Gud är inte bara nära. För Gud är inte enbart närhet. Här i den heliga måltiden är Gud verkligen närvarnade i sakramenten.
Frälsningen är hel och full genom Kristi död och uppståndelse. Frälsningen tar getalt när människor samlas i bön, kring dopets och nattvardens sakrament och gestaltar tro i ord och handling. Detta är det stora, att vi får vara indragna i detta med alla våra begränsningar, sa biskopen.
Vägen till en framtid för Svenska Kyrkan ligger i återupptäckten av det heliga. Här börjar all förnyelse. All förändringar börjar med mig och inte de andra.
Gudstjänsten I Svenska Kyrkan är i kris. Därför behövs en ny teologi för gudstjänst, sa biskop Ragnar Persenius. Och de som arbetar för Svenska Kyrkan finns frågor att ställa sig. Om tyngdpunkten inte längre finns i nådemedlen, varför ska jag då fira gudsjänst? Kan jag då inte lika gärnaknäppa händerna och läsa bibeln hemma?
- Vi ska inte överge söndagen uppståndelsedagen, markerade biskop Ragnar. Samtidigt var han öppen för att förnya gudstjänstlivet de andra veckans dagar inräknade.
Biskopen förklarade sig mycket oroad över att Svenska Kyrkans dopsyn är ifrågasatt. Han var glad över att Läronämnden som sammanträtt tidigare i veckan är enig om att dop och nattvard hålls samman. Och det som ett svar på en motion till årets kyrkomöte.
Ändå jag är orolig för det pastorala handlandet, sa han. Jag raljerar inte över prästernas utmaningar i den nya situationen - socialt och andligen - där en allt större del konfirmander inte är döpta. För byggde vi konfirmation poch kommunionen på dopet. Nu är vi i en ren missionssituation. En del väljer av barmhärtighet att ta emot odöpta till nattvarden, konstaterade biskopen. Det där är en skillnad. Celebranten kan inte veta vilka som är döpta. Men prästen som undervisar konfirmandernkan inte ha som en pastoral praxis att odöpta är kommunikanter.
- Jag säger själv: de som redan är döpta får vänta med att kommunicera tills alla konfirmander är döpta. Det behövs en basal dopundervisning om den heliga måltiden. Om några får något som inte får, så är det livets villkor. Men lösningen är inte att forma en pastoralpraxis som underkänner läran.
Om man gör så händer något på djupet med synen på dopet som det nya förbundets tecken, med nådemedlet som ger del i Kristi död och upståndelse och spränger skapelsens alöla gränser.
Dopet är i sig inkluderande. Om pastoralpraxis ser dopet som problemet, då påverkar det i sin tur den kristna förkunnelsen. Dopet blir inte längre upptagande i nåd, inte längre ett Guds handlande. Det egentliga problemet är att alla i konfirmandgruppen inte är döpta, att de inte fått dopundervisning i församlingen.
Nu finn det finns ingen annan möjlighet för framtiden än att Svenska Kyrkan till sin förkunnelse blir synlig och tydlig. Vad ska man annars veta var man ska söka? frågade biskop Ragnar. Särskilt om det inte är något som tar gestalt i människor som delar med sig av sina gåvor?
- Jag tror därför bestämt att kallelsen till lärjungaskap och kallelsen till ett helgat liv gör skillnad. Jag tror på en kyrka som har sin existens i tiden mellan uppståndelse och Kristi återkomst. Kyrkan är inkarnationen direkta fortsättning. Kristet liv och kyrkoliv hör samman.
En stor utmaning för Svenska Kyrkan är att det i hög grad saknas en aktuell reflektion över vad en församling är. Och det saknas i de pågående strukturförändringarna.
- Det vi försökte undvika i slutet av 1990-talet av uppdelningen mellan organisation och innehåll, det har nu ersatts av en förstörelse av Svenska Kyrkan, menade biskopen. Det är oerhöret viktigt att hålla samman innehåll och organisation. Det ieologiskt grundläggande, pastoralteologisk nödvändigt för att rätt gestalta församlinglivet. Annars får vi bara en servicekyrka med medarbetare som ska uppehålla servicen, under en panik och neuros pga mindre pengar. Men pengarna har knappt börjat minska i Svenska Kyrkan. Biskopen ger inte mycket för påståendet av en ekonomisk kris.
- Min roll, sa biskop Ragnar, blir nu att kämpa för ett pastoralteologiskt perspektiv. Annars blir allienationen mellan dem som tillhör Svenska kyrkan och kyrkan själv för stor.
Nymoralism är något som börjar och slutar hos mig själv. Det är svårt att att erkänna sin egen sårbarhet, Det kommer vi att märka av i församlingen till nya gudstjänstordningarna, berättade biskop Ragnar. Men att inse en del i världens bortvändhet från Gud är befriande.
Läs texter av biskop med Ragnars egna ord.
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)