Lördag 28 augusti 2010 samlade arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse till en heldag om folkyrkan med tre föreläsare, som alla disputerat på just folkkyrkobegreppet.
Brygubben var där och lyssnade. Det förklarar att tre referat får breda ut sig på bloggen. Här följer det andra föredraget av biskop Ragnar Persenius.
Ragnar Persenius, f. 1952, biskop i Uppsala stift. Teol dr 1987 på avhandlingen Kyrkans identitet. En studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937-1952. Skrev 2000 boken Nådens budbärare – om den sakramentala folkkyrkan.
- Jag är idag tveksam till att tala om folkkyrkan. Men som jag gör i min bok Nådens budbärare kan jag tala om den sakramentala folkkyrkan. Den bok där jag skriver om det jag arbetat med föregående tio år.
- Det som bekymrar mig är de avgörande vägval som Svenska Kyrkans står inför. Och det är så att historia, nutid och framtid hänger samman.
- Det jag vill tala om är det sociala sammanhanget, om en teologisk grundsyn som ger den kyrkosyn som krävs för att möta kyrkans utmaningar. En kyrkosyn som formas i mötet mellan en uppenbarelse och vad vi tillägnar oss den i det sociala, sa biskop Ragnar.
- Jag betraktar inte historiens gång linjär utan ansluter mig till beskrivningen av en förändring som sker i radikala pardigmskiften där nya tolkningar av verkligenhet ersätter de gamla.
Visst existerar flera grundsyner och tolkningar parallellt med de dominerande paradigmet. Det finns annat som till och med ligger ett steg förut. Utvecklinggår inte helt i takt och allt går inte i samma riktning för alla samtidigt. Inte ens i Svenska Kyrkan, tycks biskop Ragnar mena.
Under 1990-talet sista är i Svenska Kyrkanär tiden då man kan tala om ett paradigmskifte för Svenska Kyrkan som folkkyrka.
Biskop Ragnar beskrev i sitt föredrag hur en liberalteologiska ara dominerade från slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott. Perioden präglades av stor tilltro till den enskilda människa, till individen. Det fanns en frigörelse i genom liberalismen, i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten. Liberalteologerna ville göra kristendomen etiskt leverant i sin samtid och lyfte fram “Jesus enkla lära”.
- Resultatet av den teologiska liberalismen blev tömda nattvardsbord, konstaterade biskopen. Han sa att detta skede i Svenska Kyrkans histora är bäst skildrat av biskop Gustaf Aulén i hans bok 100 års kyrklighet.
- Det var en era av optimism. Det handlade om människans inneboende godhet, men också om västerlandets kolonialism, om en erövring av världen på alla områden. Men första världkrigets gasmoln och skyttegravar förändrade allt. I ett nafs.
Bästa period efter första världskriget beskrev biskop Ragnar som präglad av teocentrism. Den var sakramental och kollektivistisk och löpte fram till Andra världskrigets slut. Mycket skulle redas upp. Ett nytt slags politiskt tänkande avlöste det gamla. Också inom pedagogiken var det här en föränderlig tid, sa biskop Ragnar.
Den förnyelse av Svenska Kyrkan som är ungkyrkorörelsen och högkyrklighet bidrag i det tidiga 1900-talet präglades av en återupptäckt av heligheten. En återupptäckt av kyrkobyggnaden som ett heligt rum. Till förnyelsen hörde och en historisk medvetenhet om att kristen tro i vad som blivit Sverige hade sina rötter i de dagar Ansgar, Birgitta och Olaus Petri verkat.
- På ett sätt ville man rädda vad som räddas kunde av det goda från enhetssamhället. Och vara ett tydligt alternativ till den svenska frikyrkligheten, sa biskop Ragnar.
Dag Sandahl har behandlat frågan folket som objekt eller subjekt i sin avhandling. Och i detta kommer han in på maktfrågan. Telogiskt måste kyrkan vara ett folk. Utan folk, inget kyrka. Sen är frågan vilket folk? Och på vilka premisser? Och hur gestaltar folket sin kyrka? Det här är en problematik som följer med fram till vår egen tid, konstaterade biskop Ragnar.
- Jag är tveksam till att använda begreppet folkkyrka, därför att det misshandlats till den gräns där det är helt användbart, sa biskop Ragnar.
Det blev en tydlig teologisk brytning inom Svenska Kyrkan i kyrka-statfrågan. Men än mer avgörande var striden om dop och kyrkotillhörighet som föregick den ändrade ordningen från 1996. Då blev dopet medlemsgrundande i Svenska Kyrkan.
Biskop Ragnar berörde ämbetsfrågan. Han frågade åhörarna om det i ljuset av historien efter 1958 kan ifrågasättas om rätta prioriteringar gjordes.
Motståndet mot dopet drevs inom Svenska Kyrkan med teologiska argument som distanserade sig från kyrkans sakramental dopsyn, sa biskop Ragnar. Det var argument som skilde på kyrkan som synlig organisation och kyrkan som ett andligt sakrament. Man förlade de troendes gemenskap till en osynlig sfär. Och detta trots att just dopet är en så ytterst påtaglig och jordisk akt, konstaterade biskop Ragnar.
De som argumenterade mot att dopet skulle ge medlemskap i Svenska Kyrkan visade påtagliga likheter med dem som hade den svenska frikyrklighetens dopsyn där den personliga bekännelsen är viktigare än dopet i sig. Här saknas fokus på det gudomliga handlandet och dophandlingen blir närmast ett tecken på den tro som anses vara det viktiga.
Biskop Ragnar beskrev hur den svenska rrikyrkligheten under 1900-talet sista decennier alltmer blev en rekryteringsbas för präster och förtroendevalda. Här fanns de som attraherades av Svenska Kyrkans öppenhet i motsats till slutenheten i de samfund man lämnade. Dessa präster och förtroendevalda hade svårt att ta till sig synen på Svenska Kyrkan som ett trossamfund.
Under det tidiga 1990-talet skickades remisser ut till församlingarna om dop och om kyrka-stat. Dopet fick ett innehållsligt ja, men i många remissvar motsatte man sig att stärka förbindelsen mellan dop och medlemskap.
- Jämför 1970-talet, när jag kom ut som präst, med nutiden finns stora skillnader, sa biskop Ragnar. Då kunde man fortfarande bland församlingsborna möta kunskap om kristen tro och erfarenhet av kristet liv. Ibland från guds barnbarn. Man kunde koncentrera sig på de existentiella frågorna och koppla dem till vad människor sett och hört. Så är det mer sällan idag.
- Idag saknar en stor del av ungdomsgenerationen all kunskap om kristen tro och har inga egna kristna referenser. Har vi verkligen tagit till oss detta? undrade biskopen. Det finns nu en generation som inte vet mer bibel, eller om tro i konsten än de japaner som fotograferar i Sixtinska kapellet i Rom. De finns här hos oss.
- Min svärson berättar vad litet hans jämnåriga vet om kyrkan. Och de går ur Svenska Kyrkan för de saknar varje motiv för att vara kvar. Med andra ord står Svenska Kyrkan nu i en renodlat missionssituation.
Utmaningen är att möta de människor som saknas alla relationer till Svenska Kyrkan, till hennes tro och liv. Så varför ska de låta döpa sina barn, konfirmera sig, gifta sig och en gång begravas? Det ligger en utmaningen är att omforma riterna när människor kommer. Och de kommer från till kyrkan från ett omgivande konsumtionssamhälle.
- Men märk att de nya doppastoralet som församlingarna skapade inför 1996 när dopet blev grund för medlemskap hade effekt, sa biskop Ragnar.
- Undervisningsunderskottet uppstår redan på 1960-talet, sa biskop Ragnar. Min självkritik är att vi under lång tid från Svenska Kyrkans sida inte själva fyllde ett vakum som uppstod i skolan. Utan kunskap och erfarenheter eller relationer till Svenska Kyrkan kyrkan som en social företeelse blir banden så svaga att inga kampanjer i världen råder bot det som håller på att hända.
Den postmoderna liberalteologin och uppbrottet från den nådesbestämda sakramentala grunsynen saknar en framtid. Nu måste fokus ligga på inre förnyelse av Svenska Kyrkan, på ett delande evangelium i ord och handling, sa biskopen.
Det finns de som arbetar för Svenska Kyrkan som ser en öppenhet i det postmoderna. Men vilka förutsättningar att verka som kyrka ges i denna slags öppenhet? Sanningen nås bäst genom gemensamma val. Trosfrågor som klaras av demokratisk är egentligen en rimlig väg.
Ibland tvivlar jag ändå på att människor är så postmoderna i förhållande till sina egna värderingar. För det tycks samtidigt ha uppstått en auktoritetskris och en gränsdragningsneuros.
Biskop KG Hammar har sagt att där det finns ett tydligt centrum blir gränserna, påminde biskop Ragnar. Och det stämmer. Så mycket viktigare för Svenska Kyrkan med ett gemensam centrum, var biskop Ragnars slutsats. En människan som inkrökt i sig själ, som är sin egen norm, hur ska Gud komma till tals med henne?
Om det inte görs klart vad som är kriterierna för Svenska Kyrkans tro och liv, då kan man fråga sig om den reformation som gjorde oss till lutheraner skulle vara möjlig i vår egen tid, med de postmoderna teologerna som ledare.
Guds uppenbarelsen var ett kännetecken för ungkyrkorörelsen och högkyrkorörelsen. Kan vi som dessa rörelsers medlemmar då tala om en gudsuppenbarelse idag?
Biskop Ragnar sa i en intervju i Svenska Kyrkans Tidning juni 2010 att den värsta sekularisering är den som finns inom Svenska Kyrkan själv. Han ser allvarligt på att gudsuppenbarelsen inte längre ses som kyrkobyggandet grund och inte som grund för en kallelse att leva och föra vidare. En annan inre sekularisering som biskopen varnade för är den som består i brottet mellan bekännelsen och förkunnelsens tillämpning. Ett brott mellan teologi och pastoralteologi.
Som ett motmedel beskrev biskop Ragnar 2000-talets återupptävkt av det heliga, av Guds handladen då, nu och i framtiden. och att än en gång upptäcka allt som är heligt i det vi rör och och är till. Att möta den handlande Guden.
Finns ett innehålla ett dela? Ja, jag tro att det i grunden är väsentligt att tron hörnpelare finns med i allt det som Svenska Kyrkan säger och gör. Det handlar om döden och uppståndelsen. Om Kristi gärningar och Bibeln som den heliga historia om Gud som handlar om sitt folk. Bibeln är inte en uppslagsbok men den är Guds ord, den gudomliga uppenbarelsen ända från skapelsen till vår egen tid.
Mission är att dela evangelium om Jesus Kristus. Trostraderingen blir en huvudfråga i det pluralistiska samhället. Om vi av komplex mot auktoriteter och på grund av gränsdragningsneuroser inte delar den stora livsberättelsen, hur ska då människor finna den, möta den, frågade biskop Ragnar.
- Här ligger en stor skillnad mot min tid som präst för 40 år sedan och de senaste 20 åren. Unga idag känner sig snuvade på konfekten, om vi inte delar med oss av den stora livsbreättelsen. Så att de själva kan möta den, brottas med den, ställa den i relation till sina egna livsberättelser och göra den personlig. Om man får chans att spegla sig i den stora livsberättelsen, om man känner sig tagen på allvar, då händer något.
En del säger att ingen förfogar över saningen. Det kan låta bra att vi alla söker sanningen. Men det är ett resonamng som döljer det gudomliga anspråket: Jag är vägen, sanningen och livet, säger Jesus. Kristus ger Gud ett ansikte. Eller menar man att Martin Luther hade missat något i frälsningshänseende? undrade biskop Ragnar.
Nej, vi förfogar inte över sanningen. Först när sanningen förfogar över oss, så kan den forma våra liv. Gud är större.
i en postmodern tid får de egenskapade gudsbilderna och tolkningar bli närmevärden. Det enda så står till buds och gör sökandet blir vår eviga lott.
Men en annan slutsats är rimligare, den sominkluderar tron på den gudomliga uppenbarelsen, sa biskop Ragnar. Därför bör vi söka oss till Gud och ta emot det Gud har att ge. Därför behöver vi låta uppenbarelsen vara det som präglar våra bilder, tankar, symboler och vår teologi.
Nattvarden är den måltid, den heliga fest där detta sker. Här är Gud är inte bara nära. För Gud är inte enbart närhet. Här i den heliga måltiden är Gud verkligen närvarnade i sakramenten.
Frälsningen är hel och full genom Kristi död och uppståndelse. Frälsningen tar getalt när människor samlas i bön, kring dopets och nattvardens sakrament och gestaltar tro i ord och handling. Detta är det stora, att vi får vara indragna i detta med alla våra begränsningar, sa biskopen.
Vägen till en framtid för Svenska Kyrkan ligger i återupptäckten av det heliga. Här börjar all förnyelse. All förändringar börjar med mig och inte de andra.
Gudstjänsten I Svenska Kyrkan är i kris. Därför behövs en ny teologi för gudstjänst, sa biskop Ragnar Persenius. Och de som arbetar för Svenska Kyrkan finns frågor att ställa sig. Om tyngdpunkten inte längre finns i nådemedlen, varför ska jag då fira gudsjänst? Kan jag då inte lika gärnaknäppa händerna och läsa bibeln hemma?
- Vi ska inte överge söndagen uppståndelsedagen, markerade biskop Ragnar. Samtidigt var han öppen för att förnya gudstjänstlivet de andra veckans dagar inräknade.
Biskopen förklarade sig mycket oroad över att Svenska Kyrkans dopsyn är ifrågasatt. Han var glad över att Läronämnden som sammanträtt tidigare i veckan är enig om att dop och nattvard hålls samman. Och det som ett svar på en motion till årets kyrkomöte.
Ändå jag är orolig för det pastorala handlandet, sa han. Jag raljerar inte över prästernas utmaningar i den nya situationen - socialt och andligen - där en allt större del konfirmander inte är döpta. För byggde vi konfirmation poch kommunionen på dopet. Nu är vi i en ren missionssituation. En del väljer av barmhärtighet att ta emot odöpta till nattvarden, konstaterade biskopen. Det där är en skillnad. Celebranten kan inte veta vilka som är döpta. Men prästen som undervisar konfirmandernkan inte ha som en pastoral praxis att odöpta är kommunikanter.
- Jag säger själv: de som redan är döpta får vänta med att kommunicera tills alla konfirmander är döpta. Det behövs en basal dopundervisning om den heliga måltiden. Om några får något som inte får, så är det livets villkor. Men lösningen är inte att forma en pastoralpraxis som underkänner läran.
Om man gör så händer något på djupet med synen på dopet som det nya förbundets tecken, med nådemedlet som ger del i Kristi död och upståndelse och spränger skapelsens alöla gränser.
Dopet är i sig inkluderande. Om pastoralpraxis ser dopet som problemet, då påverkar det i sin tur den kristna förkunnelsen. Dopet blir inte längre upptagande i nåd, inte längre ett Guds handlande. Det egentliga problemet är att alla i konfirmandgruppen inte är döpta, att de inte fått dopundervisning i församlingen.
Nu finn det finns ingen annan möjlighet för framtiden än att Svenska Kyrkan till sin förkunnelse blir synlig och tydlig. Vad ska man annars veta var man ska söka? frågade biskop Ragnar. Särskilt om det inte är något som tar gestalt i människor som delar med sig av sina gåvor?
- Jag tror därför bestämt att kallelsen till lärjungaskap och kallelsen till ett helgat liv gör skillnad. Jag tror på en kyrka som har sin existens i tiden mellan uppståndelse och Kristi återkomst. Kyrkan är inkarnationen direkta fortsättning. Kristet liv och kyrkoliv hör samman.
En stor utmaning för Svenska Kyrkan är att det i hög grad saknas en aktuell reflektion över vad en församling är. Och det saknas i de pågående strukturförändringarna.
- Det vi försökte undvika i slutet av 1990-talet av uppdelningen mellan organisation och innehåll, det har nu ersatts av en förstörelse av Svenska Kyrkan, menade biskopen. Det är oerhöret viktigt att hålla samman innehåll och organisation. Det ieologiskt grundläggande, pastoralteologisk nödvändigt för att rätt gestalta församlinglivet. Annars får vi bara en servicekyrka med medarbetare som ska uppehålla servicen, under en panik och neuros pga mindre pengar. Men pengarna har knappt börjat minska i Svenska Kyrkan. Biskopen ger inte mycket för påståendet av en ekonomisk kris.
- Min roll, sa biskop Ragnar, blir nu att kämpa för ett pastoralteologiskt perspektiv. Annars blir allienationen mellan dem som tillhör Svenska kyrkan och kyrkan själv för stor.
Nymoralism är något som börjar och slutar hos mig själv. Det är svårt att att erkänna sin egen sårbarhet, Det kommer vi att märka av i församlingen till nya gudstjänstordningarna, berättade biskop Ragnar. Men att inse en del i världens bortvändhet från Gud är befriande.
Läs texter av biskop med Ragnars egna ord.
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Läs Dag Sandahls föredrag på Kyrkodagen
Läs Daniel Alvungers föredrag på Kyrkodagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar