En sommar och en höst, och sen några vinterveckor med adventstid och julfirande. På det ett nyår och så en nyordning i Svenska Kyrkan, som kallas strukturreform. Ett system med ekonomiska samfälligheter, församlingar och pastorat emellan, som fått sin dominerande utbredning under de senaste 50 åren, med en acceleration under de två senaste decennierna, ska ersättas av ett fullskaligt experiment för att organisera kyrkolivet på lokalplanet. Statskyrkosystemet avvecklades vid millenieskiftet. Nu kommer kommunalkyrkan snart att ha satt sin sista potatis. En förnyelse av den kyrkliga demokratin närmar sig.
Nu gäller det att fösa samman mycken god vilja, för att det ska gå vägen. Och den goda vilja skulle många aktiva och engagerade medlemmar i Svenska Kyrkans församlingar må väl av att få se så mycket mer av, än vad jag förstår kommer dem till del. Låt hoppas att läget är något bättre än vad mina informanter vittnar om.
I besvärande stor utsträckning är livet i Svenska Kyrkan varken modernt eller gammalmodigt, det är bara lite dagen efter. Lite bakis. Och vad som kallas reformer är inte tillräckligt olikt sådant som både genomförts och förklarats behäftat med brister eller redan blivit passé och fått sin efterföljare.
Påtagligt blir det i synen på ledarskap. Det får inte vara så illa som en läsning av platsannonserna i Svenska Kyrkans eget veckotidning ger vid handen. För där är det starka, tydliga ledare som kan peka med hela sin stora hand, som efterlyses. Beskrivningarna av de kyrkorherdar som förväntas leda de nya storpastoraten är inte rolig. Vad är de ett resultat av? Hur har snacket gått och vilka är det som har pratat ihop sig?
När nu många pastorat ska bli stora arbetsgemenskaper, då blir det än viktigare med rekrytering av chefer som varken är ägnar sig åt att flaxa omkring som olika hönsmammor eller sprätter och tuppar sig på kyrkbacken.
Vad som nu ska sökas är den tjänande ledaren. Den ledare som kallar sina medarbetare för vänner. För det är den tjänande ledaren som har förutsättning att rekrytera de medarbetarna kallar sin ledare för vän. De medarbetare som är villiga att växa till mognad, att ta ansvar med tillhörande risk.
Den tjänande ledaren ber om hjälp. Hennes medarbetare ser inte i henne en mer perfekt upplaga av sig själv och ledaren rekryterar inte medarbetare som som hon själv. Hon faller inte för frestelsen för att välja att arbeta med dem som är lika men ändå lite sämre än henne, för att hon på så sätt skulle vara mindre utsatt för konkurrens.
Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen, hon räcker ut den i en gest som verkligen visar att hon behöver och vill ta emot hjälp. Hon räcker också ut sin hand för att den ska mötas av en hand, bilda en kedja av gemenskap.
Snacket om tydligt ledarskap väcker mer frågor än det ger svar. Tydlig om vad? Tydlig för vem?
I mer än en del av Svenska Kyrkan har på senare år platta organisationer blivit mer hierarkiska. Några gånger tycks det tyvärr ha varit de förtroendevalda som varit pådrivande. Förvillelsen tycks vara att styrelsen får mer makt med en chef än med flera. Men för vilka medlemmar i församlingen eller stiftet blir den gammeldags maktfördelning som kallas ny till nytta och glädje?
Svaret på ropet på ensamma starka ledare blir närmast ensamma människor. Jag önskar att de som ropar under hyfstat trygga betingelser skulle få spegla sig i de här sortens platsannonser som jag refererar till. Då vill jag tro att de skulle se att det viktiga är att de finner vägen till att bli sina egna ledare, i sina egna liv. Och bli sina egna bästa och mest trogna tjänare.
The Book of Act - Apostlagärningarna berättar om ett minst sagt situationsanpassat och tjänande ledarskap. Ger flera exempel på delat ledarskap. Marias ledarskap i kretsen av apostlarna. Paulus och Petrus ledarskap. Så efter Apostlagärningar finns mycket att hämta i de brev från apostlarna till de första församlingarna, som kyrkan bevarat mellan Bibelns pärmar.
Prästens tjänst är kopplat till de löften som prästen lovar att hålla i vigningsgudstjänsten. Löften som inte kombineras med vilket slags ledarskap som helst. Svårligen med toppstyrning, befälsordningar eller patriarkal auktoritet. Om sådant utövas av en kvinna eller man gör ingen skillnad. Lika mycket skaver det mot den kristna församlingens kyrkans väsen och budskap.
En församling eller annan del i Svenska Kyrkan är inget bolag. (Att Svenska Kyrkan på olika sätt är ägare av bolag är en annan sak.) Det är bra att lära känna hur bolag är organiserade och vad som vanligen konstituerar en verkställande direktör. Men en kyrkoherde ska man undvika att likna vid en vd.
Förnyelsen av Svenska Kyrkans lokala organisation, den som träder i kraft från 2014, rymmer fler möjligheter till lokal variation än de ordningar som avvecklas. Det är bra. Det goda nyordningen kan föra med sig är mer av lokalt utformade och anpassad organisation, så att församlingslivet som ser så olika ut, och ska se olika ut runt om i landet får stöd av det som passar bäst. Och experterna finns lokalt, i gemenskapen av människor som tar sitt dop och medlemskap på allvar.
Redan 1977 skrev biskop Martin Lönnebo den i mitt tycke bästa ledarskapsboken för Svenska Kyrkan, på svenska. Om Petrus levt idag, är titeln och den bygger på de meditationer han höll vid det ekumeniska riksmötet i Västerås samma år. Boken gavs ut av dåvarande EFS Förlaget och biskop Martin hade vid den här tiden nyss lämnat sin tjänst som domkyrkokaplan i Uppsala för att bli domprost i Härnösand.
Biskop Martin ger den tjänande ledaren tre vackra karaktärsdrag: en ljus blick, en rak rygg och ett brinnande hjärta. Han lyfter i boken fram de bibliska förebilderna, de som är dynamiska i sitt ledarskap och förväntar sig stordåd av sina medarbetare.
Den tjänande ledaren i församlingen är inte enbart ledare för de anställda medarbetarna, utan en ledare för hela sin församling med alla dess medlemmar. Här som i så många fall är det av stor betydelse att inte rangordna medlemskapet.
Biskop Martins bok kan vara lite svår att få tag på, men gör ett försök. En annan ledarskapsbok som håller hög klass kom 2002 och heter Lidelse och motstånd. Författare är prästen Kjell Wiklund. Idag fri pensionär, då chef för församlingsavdelningen för Strängnäs stift. Minst ett par ex. av denna bok finns i skrivande stund på Bokbörsen. Nedtill också en länk till en sekulär och god bok, Den tjänande ledaren. Författarna är samma duo som först skrev Det goda värdskapet. Och det finns ett samband.
Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen. Hon sträcker ut den för att ge och ta emot hjälp. Den tjänande ledarens händer är inte rädda för lite skit under naglarna, de är till välsignelse.
Den tjänande ledaren hittar du sällan uppflugen på en stol, men oftare sittande vid ett bord. Den tjänande ledaren behöver du spana efter på på distans, men har oftare i ryggen eller ännu hellre sida vid sida.
Lästips Den tjänande ledaren av Jan Gunnarsson och Olle Blomh
Om Petrus levt idag, Martin Lönnebo, EFS Förlaget
Läs även andra bloggares åsikter om ledarskap, kyrkan, svenska kyrkan, ledare, tjänande ledare,
