Försvar av de heliga bilderna

I ett temanummer av Unum - tidskrift för kristen enhet, retrat och meditation - skriver Olof Andrén om ikonen som betydelsebärare för den kristna tron. Bläddra och läs i hela Unum på nätet.

Open publication - Free publishing - More ekumenik

Läs även andra bloggares åsikter om ikon, bild, konst, ortodox, kristendom, kristet

Kyrkorummet är inte utbytbart - men ska vara brukbart

Jacob Sunnliden skrev bloggposten om Gudlös kristendom för några lördagar sedan:

Det började med en tweet och slutade med en teori. Under de senaste veckorna har jag osedvanligt många gånger råkat ut för att få följande andemening i mitt flöde “Oh, vilken vacker kyrka/cermoni. Jag blir alldeles varm, trots att jag inte är kristen”. Det är uppenbart att det är viktigt för oss svenskar att berätta att vi trivs i kyrkan och att befinna oss där, men något inom oss triggar också oss till att kommentera att vi inte alls är religiösa/kristna/tror-på-en-Gud. Jag undrar vad det är som “tvingar” oss att ta avstånd från det? Varför är vi så rädda för att uppfattas som kristna/troende?

Du känner rummet med din kropp. Du intar det och det intar dig, men alla dina fem sinnen. Om du vill. Om du öppnar dig. Mikael Mogren har:

Framtiden i det mångreligiösa Sverige kommer att visa vad i uppfattningarna om kyrkomiljön
som överlever. Är det möjligt att vara tecken på kontinuitet för någonting vidare än den
svenskhet som nationalromantikerna hyllade? Kyrkans historia är mer än Sveriges historia. 

Hur är kyrkomiljön ett tecken på den världsvida kyrkans närvaro? Hur är miljön ett tecken på
kyrkans globala samhörighet, en samhörighet som öppnar sig mot andra religioner? Det
behöver inte vara någon motsättning mellan den ökande religiösa mångfalden i Sverige och
kyrkomiljön som en symbol för kontinuitet. Men det kan vara det, ifall kontinuiteten bara
berättar historien för en viss grupp i samhället.

Citatet är hämtat från boken Kyrkomiljön är ett heligt tecken.


Karl-Erik Garlöv höll nyligen ett föredrag i en serie som fått rubriken "Drömmen om medeltiden". Han utgår i ett avsnitt från Axel Rappes erkänt betydelsefulla bok Domus Ecclesia:

När jag som ung präst 1962 deltog i mitt första prästmöte i Strängnäs fick jag en fördjupad syn vad kyrkorummet förmedlar av gudsupplevelse och livstolkning. Vid mötet framlades en avhandling med titeln ”Domus ecclesiae- studier i nutida kyrkoarkitektur” författad av en av domkyrkans präster, Axel Rappe. Boken blev en klassiker, som renderade författaren ett välförtjänt hedersdoktorat. 

Rappe inleder med att ställa den enkla grundfrågan: Vad är en kyrka? Svaret, som hela boken sedan utvecklar, är att kyrkan är en byggnad, avsedd för gudstjänst och därmed kopplad till en gudomlig verklighet. Tidigt möter man i den kristna församlingen uttrycket Domus Dei - Guds hus. Det kändes naturligt att anknyta till Psaltarpsalmernas tempelfromhet: ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar” (Psalt 84:2,3).
Men kyrkobyggnaden uppfattas inte som en gudoms boning på samma sätt som de hedniska templen. När kung Salomo nio hundra år före Kristus inviger Jerusalems tempel frågar han: 

”Kan verkligen Gud bo på jorden? ”Han ger själv svaret:” Herre min Gud, himlen rymmer dig inte än mindre detta hus, som jag har byggt…Låt ändå din blick natt och dag vila  på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara.” ( 1 Kungaboken 8:27 ff.)
Aposteln Paulus tal till atenarna inför aeropagen i Athen speglar samma syn på gudstjänstrummet: ”Gud, som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.” (Apg.17:24 f.) 

De första kristna församlingarna samlades till bön, undervisning och nattvardsfirande i hemmen eller någon skyddad plats. En nödvändighet under de första århundradenas förföljelser. Det kan vara lika aktuellt i dag. Man kände inte heller behovet av ett särskilt gudstjänstrum eftersom Jesus i nattvardens bröd och vin är påtagligt närvarande och i evangelierna beskriver sig själv som templet – Guds boning på jorden (Joh.1:14).

Karl-Erik Garlöv visar med stöd av Rappe och bibelord att kyrkorummet har en stark förbindelse med den kristna tron, bekännelsen och läran. Samtidigt var det i de mer välbeställda församlingmedlemmarnas hem som de första kristna firade sina gudstjänster. Hem som med tiden byggdes om och ut för att rymma de växande skarorna av gudstjänstfirare. Så kyrkorummet var integrerat i staden. Från början.

Mikael Mogren beskriver väl den svenska kontext där kyrkobyggnaden är en del av ett kyrkligt centrum i byn och socknen. Rum för tro mitt i det offentliga livet, i en offentlig miljö som tillhör alla.

Jag tolkar det som att Jacob Sunnliden efterlyser en större frimodighet bland svenskarna, ett mindre ursäktande förhållningssätt till kyrkobyggnad och kyrkorum. Jag stöder honom. De som har störst möjlighet att förändra är de människor som förvaltar kyrkobyggnaderna och ansvarar för gudstjänster och annan verksamhet här.

Utan att på något sätt vanhelga ett för bön och gudstjänst invigt rum kan mycket göras för att öppna upp och göra kyrkorummet tillgängligt för människor, unga men också äldre. En så enkel sak som att hålla öppet alla dagar, från morgon till kväll, är grundläggande.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkorum, arkitektur, tro, kristet,

Biskop Martin om ikoner

Se biskop Martin Lönnebo berätta om ikonerna. En inspelning från årets upplaga av bokmässan i Göteborg. Hans nya bok En liten vägledning till ikonen.

Uppståndelsen gör hela skillnaden

Dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund ledde mig till den video jag bäddat in i den här postningen. Lyssna på vad Rob Bell har att säga om livet i tron på den uppståndne Jesus Kristus och i den kristna församlingen. Det finns inledningsvis paralleller till vad Jonas Gardell lyfter fram i sin senaste bok. Men Rob Bell går vidare och låter berättelsen ta en annan vändning. Det gör skillnad.

Om du stannar hemma från kyrkan på söndag

Om du inte går i kyrkan på Palmsöndag, så sätt på radion. Lyssna på en radiogudstjänst om Frälsarkransen, vår tids radband eller Livets pärlor som de också kallas. Vi är många tusen som bär Frälsarkransen, vars barnsliga pärlor stärkt vår vuxna tro.

Andra bloggar om: frälsarkransen, tro, gudstjänst

Slänga ut folk ska ingen kyrka göra

Patrik Lindenfors har skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han på ett rätt eget sätt försöker mucka gräl med någon i Svenska Kyrkan, oklar vem. Sin församlingspräst, någon i kyrkorådet, en biskop eller en kyrkojurist. Släng ut mig, är hans paroll.

Slänga ut folk har aldrig varit missionen för någon kyrka. Hur skulle det se ut? Först öppna upp och bjuda in, sen hitta på saker som retar upp folk så att det blir stökiga och åker ut. Nej, så funkar det faktiskt inte.

Prästen Erik Johansson svarar Patrik Lindefors på ett bra sätt:

Därför får man vara medlem i Svenska kyrkan oavsett vad man tror och tycker. Om man däremot inte vill tillhöra kyrkan, ja då räknar kyrkan med att man meddelar det på något sätt, dvs utträder ur kyrkan. Och det är här som Lindenfors artikel blir spännande, för han verkar utgå från att om man bara bråkar tillräckligt mycket, så blir man till slut utesluten. Men det är inte så det fungerar, åtminstone inte i Svenska kyrkan. Det i sig är inget nytt påfund.

Som jag ser det är väl ateister som folk är mest, lika men ändå olika. När fler kommer ut som ateister blir det mer märkbart att det är en heterogen skara. Och det är bra.

Prästerik nämner författaren PC Jersild. Han är en av flera ateister som är värd stor respekt. Flera av Jersilds böcker och texter har både intellektuellt stimulerat mig och fungerat som bränsle för att elda på min andlighet. Så kan Gud också verka genom sin Skapelse.

Lindenfors radar i sin debattartikel upp vad han förnekar av Svenska Kyrkans tro och bekännelser. Det kan tyckas som att han tar i och väljer kontroversiella exempel. Men, håhåhå, det finns mycket värre saker i Bibeln. Och han har mycket kvar att förneka om han ska få med allt. Psalmboken t.ex. för den är en av kyrkans böcker. Så det blir till att förnecka Den blomstertid nu kommer, Gläns över sjö och strand och Bred dina vida vingar.

Tillägg 13:34 Dagen skriver eller snarare mest länkar till Patrik "Släng-ut-mig" Lindenfors debattartikel. Och Lindenfors kommenterar här i min blogg. Så får jag anledning att påminna om min princip att inte skriva kommentarer i min egen blogg. Mina läsare ska kunna få sista ordet och får gärna kommentera varandra. Själv håller jag mig till blogginlägg och svarar förstås alltid på mejl.

Andra bloggar om: ateist, ateism, kyrka, religion, tro, medlemskap, utträde, Svenska kyrkan,

"Alla" länkar till Birro

Idag känns det som att alla bloggare länkar till Marcus Birros krönika i Expressen. När det så sällan finns en anledning att länka till boulevardpressen, då länkar jag också.

Vi mäter ut avståndet. Vi står med en armlängd mellan oss medan våra ögon skvallrar högt och tydligt om vår längtan efter närhet, efter tröst, efter en varsam varm hand över pannan.

Läs hela Birros krönika här

Andra bloggar om: gud, tre, religion, påven, marcus birro, expressen

Tron ger ett liv i technicolor

Dagen-Emanuel ger mig länken till Underbaraclaras berättelse om sin kristna tro. Hon rundar av sin postning med dessa ord:

Men jag kan säga så här: Förut var livet svartvitt. Nu är det technicolor!

Det där känner Brygubben igen sig i. Därför det känns så avigt med troende människor som nekar sig själva och andra färg. Och ingen får mig att se någon större skillnad på dem som gör den vit-svarta linjen och de som valt den svart-vita. Nån som hänger med i bildspråket?

Andra bloggar om: underbaraclara, kristen, kristendom, tro,

Brygubbens Adventskalender 8 december

Advent är mörker och kyla, har Margareta Melin diktat i en psalm, nr 609 i den psalmbok som Svenska Kyrkan använder.

I någon mening står varje människa ensam med sitt mörker och sin kyla. Hos Gud är dock ljus, inget mörker finns hos honom. Och Gud har sina budbärare som leder en evig värme in i det allra kallaste inre rum. Det finns alltid en ängel på väg mot dig. Vänd dig inte bort, även den yttre skepnaden ser helt alldagligt mänsklig ut.

Andra bloggar om: adventskalender, julkalender, advent, brygubben, ängel

Intervju med Tomas Sjödin: Den tyngdlösa själen

På läsvärda sajten Unique Generation hittar jag en intervju med Tomas Sjödin. Han säger:

– Jag tror att det är riskabelt att försöka bena ut var själen finns någonstans, jag är övertygad om att själen, anden och kroppen är ett. Kroppen kan inte bara vara ett transportmedel, lika lite som att jaget och själen skulle finnas någon annanstans.

Läs intervjun och fråga dig sedan: Hur skulle tro kunna vara en privatsak?

Andra bloggar om: tomas sjödin, tro, kristendom, handikapp, själen, anden, kroppen,

Att Peter Englund är en av allt flera intellektuellt rediga människor som outat med sin kristna tro är ingen nyhet. I Aftonbladet 28 februari 2006 fick har frågan: Muhammed eller Jesus? Och svarade:

– Jesus, jag är kristen, en präst diagnostiserade mig som pietist en gång.

Men nu har dagen.se publicerat en intervju med Peter Englund från Svenska Journalen. Han lindar inte in sig i vaga formuleringar om Jesus Kristus Guds son.

Det var honom du mötte under de här starka upplevelserna på 80-talet?

- Ja, det var inte det där "ljuset" som vissa talar om, utan Kristus själv. Det är inte ofta jag pratar om det här, det är fortfarande så oerhört laddat för mig. Men det är alltså ingenting jag kom fram till på resonerande väg. Mera något som kom över mig, än något jag aktivt sökte.

Det skulle vara till stor välsignelse om fler präster och biskopar i Svenska kyrkan som ser sig själva som någorlunda belästa och tänkande kunde vara lika frimodiga som t.ex. Englund.

Den utbredda bristen på frimodighet som tynger livet i Svenska kyrkanberor säkert på att många inte känt sig trygga i sin vigningstjänst under de senare decennierna. En snedvriden rekrytering som inte tillräckligt aktivt sökt nya präster bland de kyrkligt aktiva ungdomarna har förstås bidragit till att för många inte på ett naturligt sätt kunnat förhålla sig kyrkans tro, till allmänkristna begrepp och församlingsliv.

Det är förstås beklagligt att enskilda kristna skäms över andra trossyskon till och med i sin egen kyrka, så att de måste ägna tid och kraft att som Petrus på natten till långfredagen förneka samröre. För den som accepterat vigningen till det särskilda ämbetet som diakon, präst eller biskop kan inte ens unna sig den "lyxen". Vigningen är som ett äktenskap. Att säga nej till sin fru eller man är att skilja sig. Familjen är ifrågasatt.

Frihet och modighet i den kristna tron är förstås inget som i första hand handlar om att synas och höras i massmedier. Nej, främst handlar det om möten utan kamera och mikrofon i de mindre sammanhangen: i församlingen, på arbetsplatser, i skolan, på universiteten och i föreningslivet.

Präster och biskopar ska gör sitt jobb som herdar för församling och kyrka. I en och annan församling och ett och annat stift finns det med säkerhet utrymme för herdarna att inbjuda människor till samtal och undervisning. Söndagens gudstjänst är det lämpligaste stället att annonsera inbjudningar till gamla och nya mötesplatser.

Peter Englund mötte uppenbarligen en präst som både tog Peter och Kristus på allvar. Tack Gud för det.

Andra bloggar om: peter englund, kyrkan, tro, präst, biskop, svenska kyrkan, brygubben

Kyrkan är öppen när hon har något att öppna till

För lite mindre än ett år sedan uppmärksammades en bloggare mig på en mycket märklig text som var publicerad på Svenska kyrkans gemensamma webbplats. Under rubriken ”Vad är kristen tro?” stod det så här:

Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade. Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro.

Jag upplevde i min enskilda läsning att det var något i det dunkelt uttryckta gav dräkt åt en lika dunkel tanke. Jesus, sann Gud och sann människa, var i sin mänskliga identitet född och troende jude. Och som Guds son ett med Fadern och Anden i Gudomen. Men jag var inte helt säker på att min reaktion hade en förankring i min egen och kyrkans tro. Min känslomässiga invändning kunde ha andra orsaker.

Mitt biskopsbrev

För att pröva min reaktion så skrev jag till fem medlemmar i Svenska kyrkan med ansvar för kyrkans lära, till fem stiftsbiskopar. En annan av mina invändningar mot texten på webbsidan var att Jesus inte en förebild som troende för den kristna människan. Han är framför allt själva föremålet för vår tro. Jag läser med i kyrkans bekännelse:

Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde som vår Herre…

De tre biskopar som svarade ganska så omgående var alla kritiska till texten. Något annat kunde jag inte läsa ut av deras svar: ”teologiskt snömos”, ”så här kan sanningsfrågan inte behandlas”, ”pinsamt tunt”, och så vidare.

Elva månader senare har två ännu inte svarat. Jag hade ställt mina frågor vad Svenska kyrkan lär om kristen tro och hur det borde berättas idag. Av svaren drog jag slutsatsen att jag inte var helt fel ute. Gjorde det mig glad? Kändes det skönt att ha rätt? Nej, det gjorde det inte. Närmast nedstämd och maktlös.

Varför denna blygsel för evangelium?

Hur kommer det sig att mission har så låg status i stora delar av Svenska kyrkan och vad är det för spärr som saknas och leder till att det på en så viktig plats som Svenska kyrkans gemensamma webbplats publiceras dålig teologi och dåliga texter när det inte är brist på vare sig det ena eller andra? Varför kan jag inte göra något märkbart evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas i den kyrka jag tillhör?

Så gick det en tid och texten efter frågan ”Vad är kristen tro?” på svenskakyrkan.se byttes ut mot en helt annan. Den som står där nu. Blev det bättre? Ja, nog blev det lite bättre. Kolla själv, du som läst så här långt.

Läroämbetets reaktioner offentliga reaktioner på Heberlein gör himlen grå

Tidigare i höst väckte Ann Heberleins krönika i Kyrkans Tidning förhållandevis stor uppmärksamhet inom Svenska kyrkan och ett stycke till. Hon kritiserade företeelser och attityder inom Svenska kyrkan och berättade att hon övervägde att säga upp sitt medlemskap. Minst en biskop, en domprost och några präster var snabbt ute och tillrättavisade Ann Heberlein.

Mycket av det Ann Heberlien satte ord på kände jag igen mig i. Inte minst i den personliga sorgsenheten. Därför berördes jag också av biskopens och prästernas hårda ord. Jo, hårda var orden om än inlindade. Den sorgsna känslan kom tillbaka. Att en präst i Kyrkans Tidning fick publicerat ett inlägg till stöd för Heberlein var gott, men kunde inte uppväga.

Dyrt att publicera luddigheter

Så fick jag förra veckan ett mejl från kyrkokansliet i Uppsala med ett förslag till en helsidesannons som informationsavdelningen tycker att församlingarna ska köpa plats för i dagspressen nu i oktober. En helsida kostar en stor summa av medlemsavgifterna, så det gäller den har ett centralt budskap. Det är en ordrik annons som avslutas så här:

Kampen för människors hopp och livsmod är kanske den djupaste innebörden av vad gudstro är.

Den enskilda människa, medlem i Svenska kyrkan eller inte, får förstås tro precis vad hon vill. Men med den kristna kyrkans tro är det andra bullar. Faktiskt.

Trons gåva som ger delaktighet

Min kristna tro är en gåva som jag fått genom mitt dop, som jag bekräftat när jag konfirmerades och (minst) varje påsknatt, och som ger mig tillhörighet i den kristna kyrkan. På söndag bekänner jag igen med församlingen tron på:

En enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.

Så varför bryr jag mig? Om annonser och webbsidor, och om enskilda biskopars och prästers trista attityd till oss döpta i det allmänna prästadömet.

Snart är det äntligen söndag igen

Jag kan inte, vill inte annat än hoppas på att mässan nu på söndag än en gång ska ge mig den närvarokänsla som gör att jag ser in genom den öppna dörren, från det stycke paradis som kyrkorummet är, till den himmel som är det löftesland till vilket jag är kallad och på väg.

Att ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?

Ur den Svenska Psalmboken nr 249 Blott en dag.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, ann heberlein, biskop, präst, trosbekännelse, mission, söndag, kristendom, tro,

Så kan det gå. En sökare blir en finnare

Brygubben läser en text av Svenska Kyrkans biskop i Stockholms stift och säger Amen (för jag håller med om detta):

Varje sökare kan bli en "finnare" och för den som har funnit skatten får det livsavgörande konsekvenser. Ingenting är längre som förut. Något har blivit vikigare än allt annat.

Läs hela utläggningen av bibeltexten från Matteus evangelium, kapitel 13, verserna 44-46.

Att öppna sig för att bli en sökare blir bara början. Att bli en finnare är inte att stanna upp. För vandringen fortsätter.

Kanske blir sökaren först en uppmärksam och finurlig sakletare, som likt en Pippi Långstrump ser värdet i det till synes värdelösa, det användbara i det bortkastade. Jo, så är det nog. Pippi lär Annika och Tommy att se.

Den som har ögon han

Finnaren är inte finare. Men finnaren är friare.

Andra bloggar om: tro, kristendom, teologi, caroline krook

Vad Svenska Kyrkan tror - inte det första man hittar på webben

I november förra kom jag att läsa vad som stod om kristen tro på Svenska Kyrkans webbplats, den som ska vara gemensam för oss medlemmar, våra församlingar och stift. Jag upptäckte märkliga formuleringar sprungna - som det verkade - ur minst lika märkliga tankar. Då uppmärksammade jag några människor som jag personligen känner i Svenska Kyrkans ledning på vad jag funnit, för att höra mig för om hur de ställde sig till de beskrivningar av kristen tro som då fanns på webbplatsen.

Ett par svarade inte på mitt mejl. Men de som gjorde det var mycket förvånade och det var klart att de inte tyckte det kunde se ut på det där viset. En kort tid där efter hade texterna reviderats något.

En mening som plockades bort var:

Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.

Efter Ann Heberleins krönika i Kyrkans Tidning för några veckor sedan har flera inlägg i skilda forum gjorts om tro och uttryck för tro i Svenska kyrkan. Idag publicerar tidningen Dagen ett inlägg av Olof Abrahamsson, präst i Svenska kyrkan. Jag får tipset om den på Valblogg för POSK.

Han är inte nöjd med den text som skrevs om förra året. Olof Abrahamson tycker att det saknas en hel del av det som får räknas till det centrala i kristen tro och som är evangelium (glatt budskap).

Inte heller står det att tro handlar om att lita på detta Kristi verk, att det gäller dig. Du är förlåten. Att detta verk, i oss, skapar en kärlek till Gud och även till våra fiender är en frukt av Anden, men grund och mål?

Tron bevaras och bärs i varje tid med ett levande språk. Vilket inte betyder att vad som helst kan sägas hur som helst, med fortsatt anspråk på att vara kristen tro. Tro kan det vara ett stycke till. Och funderingar över livsfrågorna ytterligare ett stycke till. Men vad är det sedan...?

Tron förkunnas på många sätt. Predikan - det talade ordet som en del i gudstjänsten - är en kyrklig specialitet. Några som tagit till orda med anledning av Heberleins krönika har varit väldigt upptagna just vid predikan. En uppvärdering av predikan har jag inget emot. Men låt det inte skymma andra uttryck. Som webbsidor, tryckta texter i press och i bokform, föredrag, inlägg i panelsamtal, församlingstidningar, foldrar och annat tryck på kyrkans bokbord osv.

Biskoparna har det särskilda tillsynsuppdraget i kyrkan. Därför visiterar de församlingarna i sitt stift. De kommer med sina medarbetare för en revision. Glöm inte visitera de kyrkliga webbplatserna.

Det är inte så många år sedan det stod så här på Svenska kyrkans webbplats:

Den djupaste grunden för kyrkans bekännelse är naturligtvis Bibeln. Den svenska psalmboken med dess psalmer, bibeltexter, böner och utdrag ur kyrkohandboken, är en utomordentlig källa för den som söker formuleringar för kyrkans kristna tro.

Någon som invänder mot dessa båda meningar? Att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära naturligtvis har sin djipaste grund i Bibeln? Att det är ett gott råd till den som vill lära känna den kristna tron att gå i kyrkan och använda sin psalmbok? Sjunga eller läsa psalmerna, be med i bönerna, smaka på orden i trosbekännelserna, be om befrielse från det som är ont och tränger sig emellan Gud och människa, ta emot förlåtelsen och dela bröd och vin som i sin enkelhet rymmer allt som är värt något överhuvudtaget.

I en kommentar i frågespalten på Svenska kyrkan stod det:

Trosbekännelsen är inte en individuell bekännelse utan kyrkans kollektiva. Det kan vara bra att veta. Någon sa att trosbekännelsen är som ett paraply som spänner över alla kristna. Under det här paraplyet ryms vi alla, var och en med sin tro.

Det är en bra bild. Jag stämmer in i kyrkans trosbekännelse på söndag. Det är en himla tur att det inte är så att mina bänkgrannar och alla andra i kyrkan som ska stämma in i min tro, eller prästens tro, eller biskopens.

Andra bloggar om: kristen tro, tro, kyrkan, svenska kyrkan

Passande läsning inför helgen

Brygubben rekommenderar en postning av deepedition som helgläsning. Passar troende som otroende. Passar inte den som vill förenkla livet på insidan.

Andra bloggar om: tro, livsåskådning, kristendom

I Svenska Kyrkans egen Amos tror folk fast de är kända

Carina Waern skriver på kultursidan i Helsingborgs Dagblad:

Amosredaktören Göran Tonström har gjort ett snabbreportage från New York där han intervjuat en kvinnlig rabbin, en ung muslimsk kvinna som tycker att New York är den perfekta staden att vara kvinna och muslim i, samt en katolsk präst. Komikern och skådespelaren Pia Johansson, känd från TV4s Parlamentet berättar att hon är troende katolik och går regelbundet i mässan och författaren Marcus Birro skriver om sitt liv som outsider i det tidiga 90-talets Göteborg. En bra text laddad med socialt patos.

Det är bra att kända personer står för sin tro, hur den än ser ut. Att kristna inte är stöpta i samma form bara för att de är döpta till samma tro är gott att påminnas om. Inte minst i Stilla veckan och i längtan efter påsk med uppståndelse.

Svenska Kyrkan ger ut magasinet Amos och upplagan är imponerande stor. Det är församlingar i Svenska Kyrkan som betalar och delar ut den till hushållen eller till dem som kommer till kyrkan. Det är tråkigt att Amos är så underutvecklad på webben. Särskilt när den blir omnämnd i andra medier skulle en levande sajt göra väl. Redaktionen brukar berätta om gensvaret från läsarna, så låt då Amos bli interaktiv på nätet. Nu.

Jag hoppas att de som nu berättar som sin tro i Svenska kyrkans egna tidningar och i många andra medier kommer att göra fler präster frimodiga i sin förkunnelse och fler mindre kända kristna öppnare och frispråkigare. Inte så att jag rör mig bland smygare i min egen kyrka och församling, men det händer oftare än nödvändigt att det blir lite luddigt i kanten eller rent av undvikande.

Min postning nyligen om biskop Hans-Eriks bok handlade om att tala om tro.

Andra bloggar om: tro, svenska kyrkan, religion, amos, kristendom

Känslan av sammanhang förlänger livet

- Vi har aldrig haft så många friska äldre, men vår teknik har ännu inte lyckats lura döden, ­säger Kjell Kallenberg till SvD Idagsidan.

Prästen och professorn Kjell Kallenberg konstaterar att den teknik som förlängt vårt liv till över 80 år, är densamma som gjort 1900-talets folkmord och massförstörelsevapen möjliga: Strålningen som bekämpar cancertumörer är av samma slag som i atombomber. Och det är förstås märkligt.

Känslan av sammanhang förkortat till KASAM hämtar Kallenberg från den israeliske professorn Aaron Antonovsky. Med sammanhang förlänger vi våra liv.

Om vi upplever det som i och utanför os själva som förutsägbart, begripligt och strukturerat, och resurserna vi behöver för att hantera verkligheten på ett bra sätt är tillgängliga för oss, och om vi tycker att det finns utmaningar för oss som ger livet mening - då lever vi och lever vi längre. Antonovsky tänker sig att människan rör sig på en glidande skala från det sjuka till det friska utan ett antingen eller.

På samma sätt är det med tro och tvivel. Vi rör oss på en skala mellan tro och tvivel. Tro ger mening och en känsla av sammanhang. I den kristna kyrkan finns resurserna att hantera livet med.

Kjell Kallenberg disputerade 1987 på en avhandling om livsåskådning i kris. Han studerade om människor med en religiös tro lättare än andra klarade kriser i livet. Svaret var att det generellt är bra för hälsan med en livåskådning.

Men att att katoliker har mindre hjärt- kärlsjukdom än lutheraner beror inte på religionen utan på att man i katoliktäta delar av Europa har andra levnadsvanor än nordliga lutheraner. Kallenberg visade att det snarare är viktigare att ha en tro av något slag än vad man tror på.

Andra bloggar om: hälsa, tro, religion, präst, professor, kjell kallenberg, idagsidan, svd, kasam

Svenska Kyrkan tuffare än många tror

När kyrkomötesombuden i det som slarvigt kan kalla Svenska Kyrkans "riksdag" idag röstar om en utredning av den jurdiskt bindande vigselrätten, då beskrivs det i flera medier som en kyrkosplittrande fråga. Men det är fel.

Visserligen finns det ganska många som har lätt att bli lästa, hörda och synliga i media och gärna skulle se att Svenska Kyrkan skadades och ännu hellre splittrades. Vilken fråga som än kan användas för att ge utrymme beskrivningar av en kyrka i kris och förfall blir användbar.

Uppdatering 26 oktober: Idag är det DN:s ledarsida som väljer att inte göra en korrekt rapportering från kyrkomötet. Här upprepas påståendet att kyrkomötet i veckan tagit ställning för Svenska Kyrkans vigselrätt. Ombuden debatterade till dels den frågan, men voterade om en utredning av nuvarande ordning. Det var vad det sakligt handlade om. Trots att det står i ledaren att flera biskopar, bland dem Stockholms stifts biskop Caroline Krook argumenterade för en utredning av kyrkans vigselrätt så fattar eller vill inte ledarskribenten fatta. Genom att skriva ospcificerat "kyrkan" så visar inte Dagens Nyheter de andra svenska samfunden respekt. Också flera av de har vigselrätt.

Bloggande prästen och kyrkomötesombudet Marta Axner reder ut begreppen här Varje företrädare för den tredje statsmakten som infann sig på ärkebiskopens presskonferens kunde få rätt information att ge sina läsare, lyssnare och tittare. Valet är och var fritt.

De tre frågorna om en könsneutral äktenskapsbalk, vigselrätt och en ny ordning för kyrklig vigsel blandas samman. Att de har med varandra att göra är förstås sant. Men den som vill följa debatten, och inte minst förstå den, bör vara uppmärksam på debattörernas argumentationsteknik.

Svenska Kyrkans konstruktion gör att en kyrkosplittring i två eller flera delar som var för sig skulle leva vidare som nya kyrkor inte alls är ett realististiskt scenario. Inom Svenska Kyrkan finns inte några större organiserade rörelser som skiljs från varandra av tros- och lärofrågor. Utan sådana organisationer finns inget som skulle kunna bära upp nya kyrkor.

En alltför utbredd missuppfattning är att en kyrka inom sig inte skulle kunna rymma en stor spännvidd av trostolkningar och olika sätt att praktisera tro. Bara med ett snävt svenskt perspektiv och begränsade kunskaper om kyrkoliv i världen idag och i historien kan man behålla en sådan föreställning.

Det stora engagerade medlemmar i Svenska Kyrkan vill förstås att kyrkan ska hålla samman och man tar ställning och agerar utifrån det som man uppfattar som mest rätt.

Men den nu aktuella debatten om vigselrätt, äktenskapsbalk och vigselgudstjänst är ändå problematisk. Flera av de mest synliga aktörerna i den inomkyrkliga debatten - bland dem biskopar, präster både med och och utan politisk etikett och kyrkopolitiker - känner sig uppenbarligen fria att använda i stort sett vilka argument som finns tillhands och vilka härskartekniker som helst för att vinna sympatier från de grupper man flirtar med och själva debatten.

När t.ex. biskop Martin Lind säger att det är okristligt att avsäga sig vigselrätten förstår man att det inte längre är varken den disputerade forskaren eller själavårdaren som talar, utan populisten som berusas av uppmärksamhet på andras bekostnad.

I förra veckans nummer av Svenska Kyrkans veckotidning Kyrkans Tidning efterlyste prästen Mikael Mogren fler medlemmar i Svenska Kyrkan som skulle tala om tro, förklara och försvara. Mogren är också ombud i Kyrkomötet. På frågan av varför så få talar för tron kan han få svar på. Han har svaret framför sig till stor del.

Det måste till en omvändelse i sättet att tala om tro. Tonläget måste bli ett helt annat. Inom Svenska Kyrkan först och främst. Det är först när praktiserande kristna lärt sig uppträda respektfullt i mötet med varandra som vi blir trovärdiga i dialogen med andra människor.

Kyrkomötet sänds på internet. Öppenheten är viktig, men om ombuden inte ändrar stil så skadar de den kyrka de har fått förtroende att styra.

Dagens röstning i kyrkomötet kommer också uppvisa en utbredd taktikröstning där fingret på voteringsknappen helt befrias från värderingar och tro hos fingrets bärare. Allt för att vinna kortsiktiga segrar.

Jag begär inte att alla ska gilla varandra. Jag begär inte att alla ska tolka tro och lära på samma sätt. Men jag hoppas på att det ska bli slut på att kristna låter sig hetsas av och mot varandra till ett ordkrig som är obelevat och väcker allt annat än sympati och respekt.

Den som börjar byta stil kommer på i det korta perspektivet att uppfattas som en förlorare. Men Svenska Kyrkan skulle vinna på det. På sikt kommer den nya stilen att befria många människor och bli det som attraherar.


Andra bloggar om: svenska kyrkan, tro, lära, vigsel, äktenskap, kyrkomötet, uppsala, martin lind

Ännu en kyrkans man lägger sig i klimatpolitiken

I allkristna dagstidningen Dagen är Magnus Malm en av flera läsvärda krönikörer. Han skriver:

Jag har mött flera präster och pastorer som känner att de borde ta upp frågan, men är osäkra hur de ska göra det så att inte folk mår ännu mer dåligt under alla krav och domedagscenarier.

Den enklaste vägen är naturligtvis att förtiga alltsamman, och bedriva förkunnelse och andlig vägledning som om världen inte stod inför några som helst katastrofhot. Vi odlar vår andlighet i en bubbla, och aktar oss för alltför närgången kontakt med omvärlden som skulle kunna spräcka bubblan.

Gårdagens reaktioner på att ärkebiskop Anders var en av undertecknarna av en regeringskritisk artikel i DN som handlade just om klimatfrågan visade att många gärna vill se troende människor i en bubbla. Förhoppningsvis var det ändå fler som kände sig stärkta och positivt utmanade av biskopens engagemang.

Just nu, hösten 2007 behövs flera exempel på troende människor som i ord och handling visar sitt engagemang och sin delaktighet i den politiska debatten och det politiska arbetet.

Nästa vecka samlas Svenska Kyrkans kyrkomöte för årets andra sejour. Ombuden kan antigen visa sig fria att göra kyrkans röst hörd gentemot partierna och deras företrädare i i riksdag och regering, eller så kan de tillåta sig att bli partiernas förlängda arm för att styra och ställa med Svenska kyrkan inre angelägenheter. Varje ombud har ett fritt val.

Magnus Malm är författare och reatretledare på Svenska Kyrkans stiftsgård Lilleskog i Allingsås. Han var en gång med och startade den radikala kristna tidningen Nytt Liv, som idag har fått sin fortsättning i kvalitetsmagasinet Trots Allt.

Andra bloggar om: magnus malm, tro, miljö, politik, kyrka, magnus malm, ärkebiskopen, anders wejryd, kyrkomötet, Svenska Kyrkan, trots allt, nytt liv

Läroplanen ska inte svara på vem som skapade världen

Om någon invänder mot att en skolelev eller en lärare tror och säger att Guds är världens skapare, då är det skolans läroplan som är felkonstruerad.

Undervisningen i naturvetenskap ska handla om de vetenskapliga teorierna och rönen om hur världen kommit till. Men meningsfrågorna "varför?" och av "vem?" hör till livsåskådningens område. Och det ska inte ett sekulärt utbildningssystem lägga sig i.

Om en lärare skulle drista sig till att sätta ett betyg på en elev med hänsyn till hennes eller hans tro, då är det diskriminering.

Regeringen markerar att ämnsundervisningen "ska vara saklig och allsidig". Därför är det orätt att i såväl kommunala skolor som friskolor ifrågasätta människors livsåskådningar.

Det är vanligt att argumentationen vänds på ända. Och då blir varken skiljelinjer eller konsekvenserna klara. I den offentliga debatten upphöjs enskilda exempel på människor som förväxlar "vem?" med "hur?" och så dras alla troende över en kam. När så sker mot bättre vetande kan inte kritikerna tas på allvar.

När dåligt omdöme förenas med maktspråk, då har man anledning att känna oro. Nu är det barn och ungdomar inte ska få tro vad de vill. Är det vuxnas arbetsplatser som ska kontrolleras nästa gång? Vad har då kristna att sätta emot?

Det är frestande för kyrkoledare, t.ex. biskopar och ledande styrelseledamöter i Svenska Kyrkan, att tyst följa händelseutvecklingen. För den som vill behålla jobbet kan det kännas riskabelt att försvara religionsfriheten om man med det kan hamna i dåligt sällskap.

En kristen människas frihet är förenligt med alla vetenskap som inte står i motsats till människans och skapelsens värde. Så är också en rad banbrytande forskare i naturvetenskap troende människor. Dessa är de förebilder som barn och ungdomar idag behöver i sina studier och i sina framtida vetenskapliga erövringar.

Andra bloggar om: tro, religion, friskolor, utbildning, religionsfrihet, skola, regeringen, vetenskap, naturvetenskap