Det började med en tweet och slutade med en teori. Under de senaste veckorna har jag osedvanligt många gånger råkat ut för att få följande andemening i mitt flöde “Oh, vilken vacker kyrka/cermoni. Jag blir alldeles varm, trots att jag inte är kristen”. Det är uppenbart att det är viktigt för oss svenskar att berätta att vi trivs i kyrkan och att befinna oss där, men något inom oss triggar också oss till att kommentera att vi inte alls är religiösa/kristna/tror-på-en-Gud. Jag undrar vad det är som “tvingar” oss att ta avstånd från det? Varför är vi så rädda för att uppfattas som kristna/troende?
Du känner rummet med din kropp. Du intar det och det intar dig, men alla dina fem sinnen. Om du vill. Om du öppnar dig. Mikael Mogren har:
Framtiden i det mångreligiösa Sverige kommer att visa vad i uppfattningarna om kyrkomiljön
som överlever. Är det möjligt att vara tecken på kontinuitet för någonting vidare än den
svenskhet som nationalromantikerna hyllade? Kyrkans historia är mer än Sveriges historia.
Hur är kyrkomiljön ett tecken på den världsvida kyrkans närvaro? Hur är miljön ett tecken på
kyrkans globala samhörighet, en samhörighet som öppnar sig mot andra religioner? Det
behöver inte vara någon motsättning mellan den ökande religiösa mångfalden i Sverige och
kyrkomiljön som en symbol för kontinuitet. Men det kan vara det, ifall kontinuiteten bara
berättar historien för en viss grupp i samhället.
Citatet är hämtat från boken Kyrkomiljön är ett heligt tecken.
Karl-Erik Garlöv höll nyligen ett föredrag i en serie som fått rubriken "Drömmen om medeltiden". Han utgår i ett avsnitt från Axel Rappes erkänt betydelsefulla bok Domus Ecclesia:
När jag som ung präst 1962 deltog i mitt första prästmöte i Strängnäs fick jag en fördjupad syn vad kyrkorummet förmedlar av gudsupplevelse och livstolkning. Vid mötet framlades en avhandling med titeln ”Domus ecclesiae- studier i nutida kyrkoarkitektur” författad av en av domkyrkans präster, Axel Rappe. Boken blev en klassiker, som renderade författaren ett välförtjänt hedersdoktorat.
Rappe inleder med att ställa den enkla grundfrågan: Vad är en kyrka? Svaret, som hela boken sedan utvecklar, är att kyrkan är en byggnad, avsedd för gudstjänst och därmed kopplad till en gudomlig verklighet. Tidigt möter man i den kristna församlingen uttrycket Domus Dei - Guds hus. Det kändes naturligt att anknyta till Psaltarpsalmernas tempelfromhet: ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar” (Psalt 84:2,3).
Men kyrkobyggnaden uppfattas inte som en gudoms boning på samma sätt som de hedniska templen. När kung Salomo nio hundra år före Kristus inviger Jerusalems tempel frågar han:
”Kan verkligen Gud bo på jorden? ”Han ger själv svaret:” Herre min Gud, himlen rymmer dig inte än mindre detta hus, som jag har byggt…Låt ändå din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara.” ( 1 Kungaboken 8:27 ff.)
Aposteln Paulus tal till atenarna inför aeropagen i Athen speglar samma syn på gudstjänstrummet: ”Gud, som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.” (Apg.17:24 f.)
De första kristna församlingarna samlades till bön, undervisning och nattvardsfirande i hemmen eller någon skyddad plats. En nödvändighet under de första århundradenas förföljelser. Det kan vara lika aktuellt i dag. Man kände inte heller behovet av ett särskilt gudstjänstrum eftersom Jesus i nattvardens bröd och vin är påtagligt närvarande och i evangelierna beskriver sig själv som templet – Guds boning på jorden (Joh.1:14).
Karl-Erik Garlöv visar med stöd av Rappe och bibelord att kyrkorummet har en stark förbindelse med den kristna tron, bekännelsen och läran. Samtidigt var det i de mer välbeställda församlingmedlemmarnas hem som de första kristna firade sina gudstjänster. Hem som med tiden byggdes om och ut för att rymma de växande skarorna av gudstjänstfirare. Så kyrkorummet var integrerat i staden. Från början.
Mikael Mogren beskriver väl den svenska kontext där kyrkobyggnaden är en del av ett kyrkligt centrum i byn och socknen. Rum för tro mitt i det offentliga livet, i en offentlig miljö som tillhör alla.
Jag tolkar det som att Jacob Sunnliden efterlyser en större frimodighet bland svenskarna, ett mindre ursäktande förhållningssätt till kyrkobyggnad och kyrkorum. Jag stöder honom. De som har störst möjlighet att förändra är de människor som förvaltar kyrkobyggnaderna och ansvarar för gudstjänster och annan verksamhet här.
Utan att på något sätt vanhelga ett för bön och gudstjänst invigt rum kan mycket göras för att öppna upp och göra kyrkorummet tillgängligt för människor, unga men också äldre. En så enkel sak som att hålla öppet alla dagar, från morgon till kväll, är grundläggande.
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkorum, arkitektur, tro, kristet,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar