Fråga prästen

Hur tolkar dagens präster Svenska Kyrkans tro och lära? I ett pressmeddelande från försommaren får jag veta att Svenska Kyrkans forskningsenhet vid kyrkokansliet i Uppsala ska starta ett forskningsprojekt med fokus på spänningen mellan tro och vetenskap i vissa frågor. Nu är det igång.

Bloggposten är uppdaterad med länkar senare under dagen för första publicering och med följebrevet som skickats ut.

Idén med "Om prästers trostolkning” är att klura ut hur präster i Svenska Kyrkan tolkar delar i kristen troslära, och då särskilt de frågor som kan utmanas av naturvetenskapen, Jesu uppståndelse, de dödas uppståndelse, försoningsläran och synen på under.

– Mitt intryck är att det både bland kristna och icke-troende finns väldigt bestämda uppfattningar om vad kristna faktiskt ”ska tro”, säger prästen och forskningschefen Anne-Louise Eriksson.

Han berättar att hon för en tid sedan analyserade ett antal predikomanuskript och då fann att det  påfallande ofta var omöjligt att avgöra hur bokstavligt eller bildligt prästerna tolkar till exempel berättelsen om att Jesus grav är tom, på tredje dagen efter hans korsfästelse och död. Det gjorde henne nyfiken på hur präster i Svenska Kyrkan tolkar ett sådant bibelställe som tycks motsägas av dagens vetenskap och varför de uttrycker sig som de gör.

Kyrkokansliets undersökningen har inte ambitionen att fånga in prästernas tro i en allmän bemärkelse utan är inriktad just på spänningen mellan tro och vetenskap, där den verkar vara som störst idag.

Undersökningen börjar med en webbenkät till samtliga präster med anställning i en församling inom Svenska Kyrkan. De är ungefär 3500 stycken. Alla får svara anonymt. Det finns fler präster som tjänstgör i Svenska Kyrkan, med anställning på annat sätt än i församling eller så leder de gudstjänster, predikar och har andra prästuppgifter utan anställning. Men till dem når inte frågorna.

Undersökningen fortsätter med ett tiotal djupintervjuer. Också här garanteras anonymiteten genom att ingen annan än forskaren vet vilka som intervjuas och att intervjuerna raderas när studien är avslutad. Resultaten kommer i en bok våren 2014.

Här är frågorna som ställs till de 3500 prästerna i Svenska Kyrkan.


1. Kön?

2. Födelseår?

3. Prästvigningsår?

4. Vilket är ditt tjänstgöringsstift?

5. Om Jesu uppståndelse

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

För mig innebär orden om Jesus uppståndelse att Jesus uppväcktes av Gud, och att hans döda kropp fick liv så att han kunde lämna graven.

För mig uttrycker orden om Jesus uppståndelse en erfarenhet av att han är levande, men innebär inte att kroppen återuppväcktes.

Orden om Jesus uppståndelse skall inte uppfattas bokstavligt. Jesus dog, men berättelsen om honom och hans liv lever vidare.

Uppståndelsen – han var död och började leva igen – innebär ett historiskt faktum och är ett under som inte kan förklaras på något naturvetenskapligt sätt. Men det känns inte som ett problem för min tro.
Gud uppväckte Jesus och att lärjungarna kunde möta honom, men den uppståndne Jesus hade inte en fysisk kropp.


6. Om evigt liv

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Evigt liv innebär en kroppslig uppståndelse.

Endast de som dör i tro på Jesus som frälsare får evigt liv.

Jag tror att alla som dör kommer hem till Gud.

Jag tror inte att orden om ”evigt liv” skall förstår bokstavligt. När man dör är man död på riktigt.

Men vi lever genom minnet av oss och vad vi varit.

Jag har ingen aning om vad som händer när vi dör.


7. Om försoningen

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Jag tror att Jesus död var ett nödvändigt offer för att människor skall kunna räddas undan dom och död.
Jag tror att Jesus död var en konsekvens av människors ondska men hans död är inte en nödvändig förutsättning för vår frälsning.

Jag tror att Jesus död och uppståndelse innebär att hela tillvaron förvandlats till något annorlunda än vad som gällde innan denna historiska händelse.

Jag tror att Jesus genom sin död för alltid besegrade världens ondska.

Berättelsen om Jesus död och uppståndelse skall inte uppfattas bokstavligt.


8. Om undren

Alternativen är: Instämmer inte alls/ Mycket tveksam/ Instämmer i viss mån/ Instämmer i stort sett

Jag tror att Jesus verkligen uppväckte Lasaros trots att han var död på riktigt.

Jag tror att berättelsen om Lasaros, liksom andra ”underberättelser” i evangelierna, har en naturlig förklaring.

Jag tror inte berättelsen om Lasaros skall uppfattas bokstavligt.

Jag tar inte ställning till om det var ett under eller inte.

Jag tror att Gud kan göra under, som t.ex. att uppväcka Lasaros, men det är på intet sätt avgörande för kristen tro


9. Det är inte helt enkelt att sätta ”Svenska kyrkans tro” på en formel. Men om du jämför din egen tro med vad du uppfattar vara Svenska kyrkans troslära, skulle du kunna säga att din tro överensstämmer helt med vad kyrkan lär, eller stämmer det inte alls.

Placera dig själv på skalan där 1 betyder att du inte upplever någon skillnad och 10 att det är stor skillnad.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Det är ingen skillnad mellan min tro Det är stor skillnad mellan min tro
och Svenska kyrkans troslära                  och Svenska kyrkans troslära


10. Hur ser du på följande påståenden?
Instämmer inte alls Instämmer helt och hållet
1 2 3 4 5

Jag tycker att det är viktigt att människor får veta att man kan tro på många olika sätt och att det inte gör något.

När jag predikar försöker jag uttrycka mig så att ingen i församlingen skall uppleva att deras tro inte räcker till.


11. Då och då blossar det upp en debatt om vad som är ”rätt” tro men egentligen vet vi ganska lite om vad präster i Svenska kyrkan verkligen tror om den typ av trosutsagor som du fått frågor om här.

Skulle du kunna tänka dig att ställa upp på en intervju där du fick möjlighet att tala om detta och nyansera dina resonemang och tankar. Syftet med intervjun är att kunna ge några mer heltäckande exempel på hur den ”intellektuella” sidan av kristen tro kan uttryckas idag. Skriv i så fall ditt namn och ett telefonnummer där vi kan nå dig.

12. Här har du möjlighet att ge dina synpunkter på enkäten.

Prästerna har nått frågeformuläret med en länk till en webbsida i ett mejl. Så här stod det i mejlet:

Hej

Uttrycken för kristen tro förändras över tid. Det gäller både trosläran och trons praktik. Svenska kyrkans präster är viktiga bärare av kyrkans reflektion över tron. Men prästers uttalanden om den kristna trosläran leder ibland till debatt. Det tycks föreligga ganska bestämda uppfattningar om vad som är kristen tro, och om vad präster bör tro eller får tro. Däremot finns ingen samlad kunskap om hur präster i Svenska kyrkan verkligen tänker om, och tolkar, kyrkans troslära. Det gäller inte minst de områden i trosläran som gör anspråk på något övernaturligt.

Kristen tro är naturligtvis mycket mer än att omfatta ett antal trosutsagor. Den enkät du nu ombeds att medverka i gör inte anspråk på att fånga in ”kristen tro” i en mer allmän bemärkelse utan fokuserar några områden som gör anspråk på något övernaturligt. Syftet är att skaffa kunskap om hur präster tolkar några av de trosföreställningar som tycks motsägas av dagens naturvetenskap. Vi som gjort enkäten är medvetna om att svarsalternativen ibland kommer att upplevas som trubbiga och otillfredsställande, men vi tror att enkäten ändå kan ge en översiktlig bild av vilken troslära som förkunnas och praktiseras i Svenska kyrkan idag.

Resultaten kommer, helt oavsett vilka de blir, att hjälpa Svenska kyrkan att utveckla sin reflektion över tron. Hur ni som undervisar och står mitt i predikogärningen tänker, tolkar och reflekterar är av avgörande betydelse för kyrkans framtid.

Den webbaserade enkät du inbjuds att delta i genomförs på ett sätt som garanterar full anonymitet för alla som deltar även om det undersökningsföretag vi använder kommer att kunna se om svar inte inkommit så att en påminnelse kan gå ut.

Ju fler som deltar dess säkrare resultat kan uppnås. Jag skulle därför verkligen uppskatta om du kunde ta dig tid att besvara enkätens sju frågor genom att gå till: (här fanns länken)

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, teologi, naturvetenskap, tro, kristendom, kyrkan, forskning, predikan,

Försvar av de heliga bilderna

I ett temanummer av Unum - tidskrift för kristen enhet, retrat och meditation - skriver Olof Andrén om ikonen som betydelsebärare för den kristna tron. Bläddra och läs i hela Unum på nätet.

Open publication - Free publishing - More ekumenik

Läs även andra bloggares åsikter om ikon, bild, konst, ortodox, kristendom, kristet

Utan påsk - ingen kyrka

Nedräkning pågår inför den kristna kyrkans största fest: påsken. Ikväll torsdag mässa med fullt fokus på Jesus sista måltid med sina närmaste lärjungar, där han uppmanar var och en som vill följa honom att tillsammans med andra troende följare ta emot hans kropp och blod i vinet och brödet. Så här skriver jag med egna och lånade tankar och ord i min församlings tidning Livet:

Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.

Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.

Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.

Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.

Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.

Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.

Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.

Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.

Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.

På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.

Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.


Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.


Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."


Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.


En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart. 

Kyrkorummet är inte utbytbart - men ska vara brukbart

Jacob Sunnliden skrev bloggposten om Gudlös kristendom för några lördagar sedan:

Det började med en tweet och slutade med en teori. Under de senaste veckorna har jag osedvanligt många gånger råkat ut för att få följande andemening i mitt flöde “Oh, vilken vacker kyrka/cermoni. Jag blir alldeles varm, trots att jag inte är kristen”. Det är uppenbart att det är viktigt för oss svenskar att berätta att vi trivs i kyrkan och att befinna oss där, men något inom oss triggar också oss till att kommentera att vi inte alls är religiösa/kristna/tror-på-en-Gud. Jag undrar vad det är som “tvingar” oss att ta avstånd från det? Varför är vi så rädda för att uppfattas som kristna/troende?

Du känner rummet med din kropp. Du intar det och det intar dig, men alla dina fem sinnen. Om du vill. Om du öppnar dig. Mikael Mogren har:

Framtiden i det mångreligiösa Sverige kommer att visa vad i uppfattningarna om kyrkomiljön
som överlever. Är det möjligt att vara tecken på kontinuitet för någonting vidare än den
svenskhet som nationalromantikerna hyllade? Kyrkans historia är mer än Sveriges historia. 

Hur är kyrkomiljön ett tecken på den världsvida kyrkans närvaro? Hur är miljön ett tecken på
kyrkans globala samhörighet, en samhörighet som öppnar sig mot andra religioner? Det
behöver inte vara någon motsättning mellan den ökande religiösa mångfalden i Sverige och
kyrkomiljön som en symbol för kontinuitet. Men det kan vara det, ifall kontinuiteten bara
berättar historien för en viss grupp i samhället.

Citatet är hämtat från boken Kyrkomiljön är ett heligt tecken.


Karl-Erik Garlöv höll nyligen ett föredrag i en serie som fått rubriken "Drömmen om medeltiden". Han utgår i ett avsnitt från Axel Rappes erkänt betydelsefulla bok Domus Ecclesia:

När jag som ung präst 1962 deltog i mitt första prästmöte i Strängnäs fick jag en fördjupad syn vad kyrkorummet förmedlar av gudsupplevelse och livstolkning. Vid mötet framlades en avhandling med titeln ”Domus ecclesiae- studier i nutida kyrkoarkitektur” författad av en av domkyrkans präster, Axel Rappe. Boken blev en klassiker, som renderade författaren ett välförtjänt hedersdoktorat. 

Rappe inleder med att ställa den enkla grundfrågan: Vad är en kyrka? Svaret, som hela boken sedan utvecklar, är att kyrkan är en byggnad, avsedd för gudstjänst och därmed kopplad till en gudomlig verklighet. Tidigt möter man i den kristna församlingen uttrycket Domus Dei - Guds hus. Det kändes naturligt att anknyta till Psaltarpsalmernas tempelfromhet: ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar” (Psalt 84:2,3).
Men kyrkobyggnaden uppfattas inte som en gudoms boning på samma sätt som de hedniska templen. När kung Salomo nio hundra år före Kristus inviger Jerusalems tempel frågar han: 

”Kan verkligen Gud bo på jorden? ”Han ger själv svaret:” Herre min Gud, himlen rymmer dig inte än mindre detta hus, som jag har byggt…Låt ändå din blick natt och dag vila  på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara.” ( 1 Kungaboken 8:27 ff.)
Aposteln Paulus tal till atenarna inför aeropagen i Athen speglar samma syn på gudstjänstrummet: ”Gud, som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.” (Apg.17:24 f.) 

De första kristna församlingarna samlades till bön, undervisning och nattvardsfirande i hemmen eller någon skyddad plats. En nödvändighet under de första århundradenas förföljelser. Det kan vara lika aktuellt i dag. Man kände inte heller behovet av ett särskilt gudstjänstrum eftersom Jesus i nattvardens bröd och vin är påtagligt närvarande och i evangelierna beskriver sig själv som templet – Guds boning på jorden (Joh.1:14).

Karl-Erik Garlöv visar med stöd av Rappe och bibelord att kyrkorummet har en stark förbindelse med den kristna tron, bekännelsen och läran. Samtidigt var det i de mer välbeställda församlingmedlemmarnas hem som de första kristna firade sina gudstjänster. Hem som med tiden byggdes om och ut för att rymma de växande skarorna av gudstjänstfirare. Så kyrkorummet var integrerat i staden. Från början.

Mikael Mogren beskriver väl den svenska kontext där kyrkobyggnaden är en del av ett kyrkligt centrum i byn och socknen. Rum för tro mitt i det offentliga livet, i en offentlig miljö som tillhör alla.

Jag tolkar det som att Jacob Sunnliden efterlyser en större frimodighet bland svenskarna, ett mindre ursäktande förhållningssätt till kyrkobyggnad och kyrkorum. Jag stöder honom. De som har störst möjlighet att förändra är de människor som förvaltar kyrkobyggnaderna och ansvarar för gudstjänster och annan verksamhet här.

Utan att på något sätt vanhelga ett för bön och gudstjänst invigt rum kan mycket göras för att öppna upp och göra kyrkorummet tillgängligt för människor, unga men också äldre. En så enkel sak som att hålla öppet alla dagar, från morgon till kväll, är grundläggande.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkorum, arkitektur, tro, kristet,

Kvinnan med barnet - Adventskalendern - 10 december

Hon var den unga kvinnan som tog emot den himmelske budbäraren Gabriels besked med ett oreserverat ja. Hon bar världens ljus, hon fostrade en son och såg honom lida och dö. Så kom han tillbaka till henne som segrare över all död i alla tider. Hon blev himlarnas drottning och liksom hon tog emot honom, så skulle han ta emot henne i himlen.   

Den här bilden av den havande Maria är tagen i Strängnäs Domkyrka. Här är hon krönt och gyllene.  Livets under hör till det man mycket väl kan meditera över de stunder som ges, i de mellanrum som uppstår i lagda scheman i advent.

Livets under uppstår i en öppenhet inför Skaparen.

Läs även andra bloggares åsikter om maria, jesus, strängnäs, ljus, himlen

Pandurokitet dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion - som vi andra kallar Frälsarkransen

I senaste numret av en tidning som heter Svensk Kyrkotidning och beskriver sig som "öppen, resonerande och nyskapande" så finns ett uppslag där professorn Henry Cöster sågar biskop Martin Lönnebo och Frälsarkransen han skapat.

Foto: Verbum Förlag

Professorn slår fast att Frälsarkransen representerar något som står i motsats till kristen bön. Och biskop Martin representerar en skenbar fromhet tömd på kyrkans tradition, i det att han skapat och uppmuntrar till användning av "en pärlkrans som enbart bjuder till den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre".

För Henry Cöster är Frälsarkransen en dagisaktiviteternas pärlplattekonstruktion, ett pandurokit vars användning leder till ett missbruk av kristen bön.

Kan det vara så illa? Har Svensk Kyrkotidning berett plats för "skarp och självständig" kritik av upphovsmannen till Frälsarkransen och oss som använder den, så att det äntligen blir sagt vad som så länge förtigits?

Eller kan det förhålla sig på något annat vis?

Utanför min bloggpost ligger den känsla av överraskning som följdes av en ska-man-skratta-eller-gråta-reaktion när jag läste artikeln igår. Och eftersom jag vet ganska lite om vem Henry Cöster, så utvecklar jag inte de första tankar om vad det kan vara för en människa som skriver så här. Men låt mig ändå säga så här: Jag kom att tänka på en av figurerna i bilderboken Petter och hans fyra getter. Inte på Petter, inte på någon av getterna och inte heller på katten Murre Svart eller hans vän Sixten.

Kommentera gärna bloggposten med att berätta om hur du ser på Frälsarkransen i relation till kristen bön, till ditt eget böneliv och skriv gärna något om hur Frälsarkransen används i din församling. Eftersom det inte är min mening att uppmuntra till personangrepp, så kommer jag att rensa bland kommentarerna om det skulle behövas.  


Biskop Martin Lönnebo tog den 10 november 2011 emot det kulturpris som delas ut av arbetsgivarorganisationen för Svenska Kyrkan.

Uppdatering måndag 14 november: Miriam W Klefbeck bloggar om Cösters kritik av biskop Martin och Frälsarkransen han skapat. Lars Karlsson i Karlstad har lämnat kommentar med länk som jag lyfter upp. Han bidrar med vägvisning till en recension ur Signum av Cösters bok Livsmodets språk från 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om teologi, bön, tro, kristet, kristen, biskop

Hur ställdes frågan? Om kyrkor och poltik

Flera massmedier har idag (och igår?) rapporterat om en undersökning där ett urval svenskar fått frågor om kyrkornas och deras delaktighet i politiken. Eller var det även andra trossamfund än de kristna? Tycks vara så, med tanke på de andra frågorna i samma undersökning som t.ex. Svenska Kyrkans tidning publicerar.

Det är Svenska Kyrkans tidning och analysenheten vid den svenskkyrkliga riksstyrelsens kansli som står bakom studien.

I vardagsspråket betyder politik ofta partipolitik och rymmer det partipolitiska programmet. Inte så förvånande om en majoritet anser att kyrkor och andra trossamfund ska avstå från att gå i par med en partipolitisk ideologi. Och med tanke på att samma undersökning visar att en majoritet förväntar sig att kyrkor ska ställa upp på utsatta människors sida, så skulle nog flertalet anse att det är nödvändigt att kyrkorna har åsikter om samhällets styrelseskick, t.ex. försvarar mänskliga rättigheter och demokrati.

"Kyrkan" skriver Svenska Kyrkans tidning i singularis. Inte som ett ekumeniskt statement, som det verkar. Artikeln talar om flera kyrkor än Svenska Kyrkan.

Det framgår inte vilket det egentliga syftet är med undersökningen. Ska den bekräfta en linje som den partipolitiska majoriteten i Svenska Kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse har? Eller handlar det närmast om att ha underlag för ett inslag på den kommande Almedalsveckan?

"Svenska folket" är en heterogen kategori. Flertalet är medlemmar i Svenska Kyrkan.

Det vore förstås att lämna kyrkans kallelse att tolka undersökningen som att Svenska Kyrkans företrädare inte skulle delta i det politiska samtalet eller att avstå från att driva olika frågor den politiska vägen.

Församlingarnas ledare och biskoparna har ansvaret att uppmuntra och leda Svenska Kyrkans medlemmar också i ett samhällsengagemang som omfattar det som är politik.

Inte lyda, alltså. Men lyssna, med båda öronen.

Låt gå för att det kan vara en svårframkomlig väg att just Svenska Kyrkan i enskilda frågor ska tala med en röst. Här kan istället inomkyrkliga rörelser spela en större roll: Svenska Kyrkans Unga kan agera politiskt, liksom EFS.

Det lokala politiska engagemanget bör förstärkas. Där är förutsättningarna så mycket större att Svenska Kyrkans medlemmar mobiliseras och upplever sig som delaktiga.

Allkristna dagstidningen Dagens korta referat av artikeln i Svenska Kyrkans tidning visar vad som händer med undersökningens resultat och analysen: Det som först handlar om negativ inställning till lobbyister, blir till att man är negativ till politik. Häpp.

Carina Etander Rimborg har en utförlig kommentar till undersökningen på sin blogg.

Människor påverkar människor. Så därför är den avgörande frågan om människor tar konsekvensen av sin kristna tro också i samhällslivet eller inte. Det skulle vara en katastrof för världen om människor av en god vilja inte agera. Historien är ett vittne om det.

Den politiska makten får inte lämnas fritt åt människor utan tro.


Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, politik, kristen tro, samhälle, undersökning



 

En vuxen tro

Ur dagens nyhetsflöde fångar jag några ord från inledningen av kyrkomötet för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

- Den vuxna tron kan sätta den gemensamma förståelsen framför sin egna, sa kyrkans ärkebiskop Kari Mäkinen.

I den tid där var och en förväntas bli salig på sin tro, eller snarare där jaget förväntas få sin hemsnickrade tro bekräftad av gemenskapen av de troende, är biskopens formulering utmanande. Han talar om en mångstämmig kyrka. Metaforen till sång och kör gillar jag.

Det ligger en så stor befrielse i att sluta kämpa sig till en egenhändig tro, för att istället vila i Kyrkans tro. Att läsa med i "Vi tror på..." och bli buren.

Därför är det så viktigt att särskilt de som är vigda till Kyrkans tjänst proklamerar och försvarar Kyrkans tro och därmed Kyrkans folk.

Outhärdligt från början: Både döden, uppståndelsen och nattvarden

Johannes var en av de lärjungar Jesus valde ut. I slutet av sitt liv skriver han sin version av det glada budskapet om Gud som tar sin boning mitt i sin mänsklighet, som dör och uppstår i Jesus Kristus.

Det sjätte kapitlet räcker som kommentar till det debattinlägg som gjordes förra veckan i Svenska Kyrkans Tidning av prästen Ulla Karlsson och som hon denna vecka följer upp med att citera sig själv och på avgörande punkter skärpa sitt avståndstagande den kristna kyrkans tro, bekännelse och lära.

Mat åt fem tusen
61Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. 2Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. 3Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. 4Det var strax före judarnas påskhögtid.

5När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: "Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?" 6Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. 7Filippos svarade: "Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var." 8En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: 9"Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. 10Men vad förslår det till så många?" Jesus sade: "Låt folket slå sig ner." Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner - det var omkring fem tusen män. 11Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha.12När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: "Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars." 13De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

14Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: "Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen." 15Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
Jesus går på vattnet

16När det hade blivit kväll gick hans lärjungar ner till sjön 17och steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum på andra sidan. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit tillbaka. 18Det blåste hårt och vågorna gick höga. 19När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, 20men han sade till dem: "Det är jag, var inte rädda." 21Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg.

Livets bröd
22Nästa dag upptäckte folkmassan, som var kvar på andra sidan sjön, att det bara hade funnits en enda båt där och att Jesus inte hade följt med sina lärjungar i den utan att de hade gett sig av ensamma. 23Men det kom andra båtar från Tiberias och lade till nära platsen där man hade ätit brödet, det som Herren hade läst tacksägelsen över. 24När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. 25De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: "Rabbi, när kom du hit?" 26Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. 27Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill." 28De frågade då: "Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?" 29Jesus svarade: "Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt." 30De sade: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? 31Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta." 32Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. 33Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."

34De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." 35Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. 36Men som jag har sagt er: ni har sett mig och tror ändå inte. 37Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. 38Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. 40Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

41Judarna förargade sig över att han hade sagt: "Jag är brödet som har kommit ner från himlen", 42och de sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?" 43Jesus svarade: "Var inte förargade. 44Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. 45Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. 46Men ingen har sett Fadern, utom den som har kommit från Gud; han har sett Fadern. 47Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv. 48Jag är livets bröd. 49Era fäder åt mannat i öknen och de dog. 50Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. 51Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva."

52Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. 53Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. 54Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. 55Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. 56Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. 57Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. 58Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet." 59Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kafarnaum.

Lärjungarna förargar sig över Jesu ord
60Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" 61Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? 62Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? 63Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. 64Men det är några av er som inte tror." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. 65Och han fortsatte: "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."

66Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. 67Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?" 68Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69och vi tror och vi förstår att du är Guds helige." 70Jesus sade: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och ändå är en av er en djävul." 71Han menade Judas, Simon Iskariots son, ty denne skulle förråda honom, och han var en av de tolv.

Läs även andra bloggares åsikter om teologi, uppständelsen, fastan, försoning, kyrkans tidning, Svenska kyrkan,

Kommunicera med respekt och känslighet

Stefan Gelfgren uppmärksammar mig med en bloggpost på att den romersk-katolske påven Benedikt XVI redan i måndags lät publicera en text inför den 45:e Världskommunikationsdagen 5 juni 2011.

Påven Benedikt skriver:

I would like then to invite Christians, confidently and with an informed and responsible creativity, to join the network of relationships which the digital era has made possible. This is not simply to satisfy the desire to be present, but because this network is an integral part of human life. 

The web is contributing to the development of new and more complex intellectual and spiritual horizons, new forms of shared awareness. In this field too we are called to proclaim our faith that Christ is God, the Saviour of humanity and of history, the one in whom all things find their fulfilment (cf. Eph 1:10). 

The proclamation of the Gospel requires a communication which is at once respectful and sensitive, which stimulates the heart and moves the conscience; one which reflects the example of the risen Jesus when he joined the disciples on the way to Emmaus (cf. Lk 24:13-35). By his approach to them, his dialogue with them, his way of gently drawing forth what was in their heart, they were led gradually to an understanding of the mystery.

Påven hänvisar till en de bibeltexter som är sant goda nyheter för den som har kommunikation som sitt särskilda uppdrag. Det är läkaren Lukas detaljerade berättelse om hur två män flyr storstaden och på vägen möter en man som de inte känner igen. De bjuder honom med sig in i världshuset i Emmaus och när de äter tillsammans delar han brödet, de blir hans kumpaner och de känner igen Jesus,  den uppståndne Herren.

Jesus, mästerlig i sin kommunikation, närmar sig de två männen som är mer eller mindre på flykt, han inleder ett samtal med dem och utan att provocera når han bortom utan omvägar bortom prat om väder och vind. Han väcker deras deras engagemang, så att deras rädsla viker undan och de vill och vågar bjuda honom på middag. Där och då sitter de tillsammans på ögonhöjd, ansikte mot ansikte och i all enkelhet delar han mysteriet med dem.

Äkta kommunikation har en mening och en kärna. En avsikt och ett mål. Tro möter tro i relation.

I sin hälsning lyfter påven fram särskilt unga människors betydelse för att med sin närvaro i sociala medier dela det gladaste av alla budskap. Vad hindrar att en eller annan biskop i Svenska Kyrkan tydligt uttrycker sin positiva förväntan på att unga medlemmar i biskopens egen kyrka aktivt kan och bör bidra med sin närvaro och sitt aktiva deltagandet i en kristen mission?


Läs även andra bloggares åsikter om kristen tro, tro, påven, kommunikation,

Varför reste sig inte statsministern och gick ut?

Det har gått ett par dagar sedan några (eller alla?) SD-märka riksdagsledamöter reste sig ur kyrkbänken och marscherade ut ur Storkyrkan från gudstjänsten där i samband med riksmötets öppnande. Som en reaktion på vad biskop Eva Brunne sa i sin predikan. Och då närmast i det att hon anknöt till den gångna helgens demonstrationer mot främlingsfientlighet med anledning av att 6% av de röstande folket valt in 20 SD-are i riksdagen.

Det var väl inte alls förvånande att SD-are tog åt sig av predikan? Biskopen har sagt i tv (och i radio?) att hon blev förvånad. Det tror jag inte på, fast det gör inte det hon predikade mindre relevant att lyssna till. Och tänka självständigt om.

Men varför reste sig inte statsminister Fredrik Reinfeldt också från sin plats och stegade ut han med? Det är ju han som är ansvarig för den immigrations- och asylpolitik som tillämpas av svenska myndigheter. Bara därför att han är mer polerad än hr Åkesson & CO? Eller för att han inte kände sig träffad? Som han borde om biskopen verkligen talat klarspråk, så där oborstat ur skägget som profeter plägar göra?

Prästen Anders Göranzon skriver några ord på sin blogg och ställer flera frågor som jag vill fundera vidare över.

Det här var de tre texter som lästes i gudstjänsten före biskop Evas predikan.

Först Salomos vishet, kapitel 7, vers 15-22 (finns inte med i alla slags biblar)

Vishetens gåvor och egenskaper

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen: jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter - allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Aposteln Petrus första brev till församlingen i Thessaloniki, kapitel 5, vers 16-24

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Lukas evangelium, kapitel 19, vers 37-40 (plocka gärna fram din bibel eller läs på nätet mer text runt omkring de här fyra verserna för att få med det sammanhang biskopen predikar över)

Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden." Några fariseer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa." 

Det är under det spektakulära intåget i Jerusalem på det som kommit att kallas Palmsöndagen som Jesus talar om för fariseerna att det inte är någon idé att försöka tysta lärjungarna. I en följande verser berättar Lukas om hur Jesus gråter över Stockholm (förlåt, Jerusalem menar jag förstås).

Avhåll er från allt slags ont, uppmanar Paulus dem han skickar brev till. Så när jag läser brevet eller får det uppläst för mig är orden riktade till mig. I första hand till mig och inte till de andra som sitter tillsammans med mig i kyrkan. Så är det inte bara när när riksdagsledamöterna firar gudstjänst, så är det varje söndag och i varje gudstjänst. Paulus bryr sig om, han önskar alla människor det goda, han vill att alla ska vara oskadda och helgade rakt igenom. Själv hade han varit en som jagat livet ur dem som inte trodde och levde som han, men efter mötet med Jesus utanför staden Damaskus hade han börjat ett helt nytt liv. Nu varnar han och förmanar, tröst och kommer med goda nyheter.

Kung Salomo har fattat att människan inte är något, vet något eller kan uträtta något av egen kraft. Allt kommer från Gud. Och allt är gott som kommer från Fadern, Sonen och Anden. Salomo ber om hjälp att klä det i ord som han begripit, så att han kan dela de insikter Gud gett honom med andra människor. Han ber om hjälp att tänka värdiga tankar. Alltså ber han om hjälp att kommunicera med människor och att om att inte bara tänka stort, utan också att tänka rätt och under ansvar. Han ber om att hans samvete ska bevaras.

Den som tar avstånd eller sluter biskop Eva till sitt hjärta eller för den skull den kyrka hon representerar utifrån en enda kort predikan gör det enkelt för sig. Varje söndag har sitt tema och det tar minst ett år att ta sig igenom de mer väsentliga delarna av bibelns böcker. Så kom igen efter en sisådär 50 predikningar.

Ja, då tänker jag mig inte nödvändigtvis 50 gånger med biskop Eva. Det går ju mycket bra att variera konfekten.

Anders Göranzon och några till har funderat över biskop Evas tillämpning av den lutherska tvåregementsläran. Apropå det lutherska arvet, så hoppas jag att det som hände i Storkyrkan måndag 4 oktober 2010 - där och då - ska före med sig det goda att människor öppnar sin bibel - här och nu - för att själva läsa Guds ord genom Salomo, Lukas och Paulus för att ta det till sig, smaka på det, tugga på det...

80-talisterna under ytan

Sommartid har inte brevbäraren med sig så värst mycket till mig, men igår kom ett stort och ganska tungt brev. I det låg rapportboken 80-talisterna - så funkar det, från United Minds. Jag har börjat läsa. Det är lätt gjort. Snyggt presenterat och intressanta texter. Fast bindningen är kass, så det är redan lösbladsläsning.

60-talisten Marie Söderqvist konstaterar i slutet av sitt förord att 80-talisterna verkligen tror på sig själva. Och att att fler än 8 av 10 tror på livslång kärlek. Om 40-talisterna var de första unga som skapade sin egen generations värderingar och trender, så är 80-talisterna den senaste generationen av unga vuxna som skiljer ut sig från äldre generationer.

I mina öron är det positivt när Söderqvist i sitt slutord skriver om 80-talisterna:

De är en naturkraft, en flodvåg. Som 50-, 60- eller 70-talist blir man bortspolad - eller så lär man sig surfa på flodvågen. Och när man kan det, kommer man aldrig ha haft roligare.

Livsfrågor och tro, är ämnen som finns med i flera kapitel i boken. Och mest handlar kapitlet Under ytan om de existentiella frågorna. Det handlar om glappet mellan vilja och kunna, mellan det förväntade och det infriade.

8 av 100 unga 80-talister har en muslimsk härstamning. Varannan av dem säger sig regelbundet besöka sin moské. Det handlar om 45.000 unga vuxna i 20-30 års åldern.

Svenska kyrkan har 840.400 medlemmar som är 80-talister. De utgör nästan 7 av 10 i hela gruppen. Knappt 2 av 100 säger sig någon gång i månaden eller oftare gå i kyrkan. Det skulle motsvara knappt 17.000 av 80-talisterna. Är då deras mor- och farföräldrar mer kyrksamma? 6 av 100 i åldern 65-75 år säger att de går i kyrkan någon gång i månaden. Nå, det här var siffror för Svenska Kyrkan. Den fullständiga bilden ska rymma även de andra kristna kyrkorna med den romersk-katolska som den enskilt största.3 av 10 unga vuxna 80-talister säger sig tro på en gud.

I ett annat kapitel skriver journalisten Daniel Björk:

80-talisterna är romantiker, som vill att saker ska vara på riktigt, som vill uppleva starka, direkta känslor och som är "ointresserade" av politik, när politiken inte representerar någon annat än status quo.

Jag föreställer mig att resonemanget om politiken och politikerna kan överföras till 80-talisternas inställning till tro och kyrka.

Livet i tron och gemenskapen i en gudstjänst behöver vara på riktigt och ge rum för de starka och direkta känslorna. Vi 60-talister äldre kan mycket väl ha en hämmande inverkan på kyrkolivet. Så mycket viktigare att unga vuxna får ta framträdande positioner i kyrkorna.

Rapporten om 80-talisterna innehåller intressanta fakta om hur unga vuxna ser på yrkesarbete och på kultur. Den kyrka och församling som vill se flera unga vuxna bland sina aktiva medlemmar gör klokt i att ta reda på hur man bäst rekryterar till olika branscher inom arbetslivet, för att förstå hur medlemsrekryteringen och rekryteringen av volontärer kan förbättras. Genom att studera kulturuttrycken som väcker unga vuxnas intresse och engagemang kan ledarna i kyrkor och församling lära sig hur tron kan gestaltas på skilda sätt för att 80-talisterna ska känna igen sig och för att deras egna uttryck ska få rum.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdom, unga vuxna, ungdomskultur, värderingar, undersökningar, kyrka, tro,

Our Father - för full hals

Det är tack vare vänner som Therese som Brygubben hittar sådana här sköna klipp.

I försoningens tid

Den tidiga våren är i kyrkoråret fastans förberedelsetid för Långfredag och Påskdag. Om några veckor kommer miljarder människor jorden runt att läsa och lyssna till evangeliet (just, det glada budskapet) om hur Barabbas (ett hebreiskt namn som betyder faderns barn) blir räddad från döden och hur en fullständigt oskyldig människoson går in i hans ställe. Alla fyra evangelierna berättar om den historiska händelsen: Matteus kap 27, Markus kap 15, Lukas kap 23 och Johannes kap 18.

Människor kommer att följa Långfredagens kamp mellan ont och gott in i den död som övergår i den segrande uppståndelsens påskmorgon. På mer eller mindre tafatta sätt kommer människor försöka gestalta den största berättelsen av dem alla, om den verkliga sanningen om livets mening och en barmhärtighet utan gräns. Inte minst med sånge bärs budskapet om räddning för var och en som ser in i ansiktet hos den som sa om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet.

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. (Nr 39 i den Svenska psalmboken)

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig. (Nr 45 i den Svenska psalmboken)
Prästern Lars B Stenström skriver på sin blogg Stillsam om försoningens ofrånkomliga plats i kristen tro och dess hoppfulla budskap som fyller den Svenska Psalmboken. Han gör det med anledning av det andra avsnittet i Sveriges Televisions serie under fastan och påsken, Åh herre gud. Det är säkert många, många präster som liksom honom nu ser vikten av att ta sig extra tid de kommande veckorna att lyfta fram bibelns ord och sjunga psalmer tillsammans med medlemmarna i församlingen.

Kunde de vara fler? Kunde det vara färre präster som nöjer sig med att intellektuellt (?) kittlas av att följa hur SVT ger plats för en tendensiös, rätt känslolös och i flera avseende nedsättande skildring av judisk och kristen tro, som mest går ut över människor som kämpar med sin tro och som saknar formuleringsprivilegiet och sändningtid. Ja, jag att kvoten är fylld för ett bra tag sedan.

Den Kristna kyrkan förvaltar genom årtusendena det glada och skandalösa budskap, som redan från dag 1 skojades bort av en del, skulle reduceras intellektuellt av andra och för vissa var en provokation som bara måste kämpas ned.

Jag tar min Frälsarkransen i handen, låter fingrarna dra över de färgade pärlorna. Stannar vid den svarta nattpärlan. Sjunger tyst i mig själv: Gud, för dig är allting klart,allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. (nr 217 i den Svenska psalmboken) Samtidigt strålar vårsolen in genom köksfönstret, får de röda tulpanerna att brinna.

Är det inte förenklingarna som reducerar människan och gör oss till främlingar för varandra? Och blir det kanske just därför den provocerande paradoxen som bär på hoppet, som inte lovar frihet från det svåra, men all den kraft som bär rakt igenom?

Fredagsläsning om hur det hänger ihop: Jobb och samtal med Gud

Allkristna tidningen Dagens ledare handlar idag om bön och arbete. Chefredaktören Elisabeth Sandlund kommenterar Dagens Nyheters kultursida, där annonser om bön från Svenska Kyrkan Stockholms stift kallats för rapakalja. Elisabeth Sandlund skriver:

Den som jobbar diakonalt, i sin profession eller som frivillig, är ingen vanlig socialarbetare, som har till uppgift att tillfredsställa klientens grundläggande materiella behov. Han eller hon har dessutom helt andra resurser att erbjuda, möjligheter till en varaktig förbättring av tillvaron, chansen till upprättelse och till ett liv som fullvärdig samhällsmedborgare. Men då krävs det att insatserna är grundade i bön. Det handlar inte om att knäppa händerna som hastigast vid ett enstaka pliktskyldigt tillfälle. Bönen måste få fungera som en kontinuerligt flödande kraftkälla, som ger mod, ork, tröst och inspiration till nya insatser. 

Jo, så är det. Jag instämmer. Eller Amen, skulle man också kunna säga.

00-talet tidernas bästa decennium

Det var inte bättre för. Det var aldrig bättre för. I framtiden finns gryningen.

Detta är ett förhållningsätt som jag väljer. Jag har inga bevis, men vilket skulle vara ett bättre alternativ? Att räkna med att livet levs på ett sluttande plan? Nej tack. Därför var 00-talet tidernas bästa decennium. Hittills, för 10-talet kommer att bli betydligt bättre.

Jag ser inte Svenska Kyrkan som ett undantag. För hur skulle jag kunna ha ett sätt att se på världen i stort där inte den kyrka som jag tillhör, lever och verkar i ryms?

Decenniet inleddes med att Svenska Kyrkan skildes från staten. Statskyrkosystemet avskaffades efter en lång process. Utredningar uppträdda på ett snöre sedan slutet av 1950-talet gav äntligen frukt. Det senaste årets upphettade debatt inom Svenska Kyrkan och om Svenska Kyrkan - där frågan om en annan sorts vigsel var katalysator - har ställt viktiga frågor om hur det är ställt med kyrkans frihet. Men att efter korta tio är fälla dom över reformen som gjorde Svenska Kyrkan till en fri kyrka, det är för tidigt.

Därför är det också för tidigt att se de verkliga konsekvenserna av att färre barn genom dopet blir medlemmar i Svenska Kyrkan. Under hela 00-talet har uppmärksamheten på det ökande antalet aktiva utträdena ställt sig i vägen för att medlemsminskningen mer beror på färre dop än något annat.

Den stora strukturförändringen i Svenska Kyrkan kan tyckas ha varit att antalet församlingar slagits ihop (eller lagts samman som det lite orwellskt heter i kyrkoordningen). Men för att på ett rimligt sätt jämföra församlingar idag med gårdagens är att se till hur många människor en församling till vardags betjänar och hur människors rörlighet inom församlingarna ser ut. Till bilden hör också att studera hur medlemmarnas inflytande såg ut i den gamla statskyrkan och hur det kan se ut idag.

Svenska Kyrkans ekonomi har svackat två gånger under 00-talet. Ändå har Svenska Kyrkan fantastiskt stora samlade resurser. Nationellt kommer inte kyrkomötet att ha förmåga att påverka fördelningen dit där de mest behövs, men församlingar kommer lateralt att på 10-talet hitta varandra på ett nytt sätt. Några stift kommer att se de nya rörelserna och främja denna positiva utveckling.

Kraften i Svenska Kyrkan finns hos de medlemmar som firar gudstjänst tillsammans. Inte hos prästerna som kollektiv, inte ens hos de anställda medlemmarna och definitivt inte i de partipolitiskt bakbunda förtroendevalda.

Risken finns att de anställda inte vill jobba på kvällar och helger och därför nedprioriterar gudstjänsterna och undervisning i kyrkan tro och lära för de vuxna som jobbar eller studerar dagtid. Risken finns att de förtroendevalda säljer kyrkor och behåller kontor och sammanträdeslokaler. Svenska Kyrkans biskop i Strängnäs har nyligen med rätta talat allvar om gudstjänsten. Han har också blickat framåt och visionerar om ett 2013:

Osäkerheten i början av 2000‐talet om vad som menas med mission har inte förbytts i en större teoretisk klarhet. Men missionstanken lever mycket tydligare, genom att man mer eller mindre oreflekterat har börjat handla i linje med missionsuppdraget. Den praxis som framträder är mission som både vittnesbörd och tjänst. Allt oftare talas om kallelsen att berätta om sin tro och att betjäna sin nästa i nöd utan baktankar. Man har börjat i praktiken lära sig det typiska för mission ‐ att gå över

gränser. Försiktighet har förbytts i konkret omsorg och i frimodig, oblyg kommunikation av Jesusbudskapet.

Med sin fria ställning och sina stora resurser har Svenska Kyrkan goda förutsättningar till förnyelse. Det är kring altaret som troende medlemmar kan mötas över alla ålders-, köns-, status- och åsiktsgränser.

Gud är större än allt. Kyrkan är en gudagåva till guds barn. Just därför gör sig den människa större än hon är och blåser upp sin tro till något större än hon kan bära om hon föreställer sig att den personliga tron är större än kyrkans tro. Med det menar jag inte att debatten om kyrkan bekännelse och lära, om teologi och gudsbild är begränsad till församlingen och den kristna kyrkan. Absolut inte. Att debattörer och opinionsbildare som t.ex. Jonas Gardell bjuder på sitt engagemang och ifrågasätter bilden av Jesus, som historisk person och religiös gestalt.

Den kristna tron lever inom församlingen. Insikten finns på många håll inom Svenska Kyrkan. Där den finns kommer frön att börja spira under 10-talet.

Det är den tredje och sista artikeln i den kristna trosbekännelsen som kommer att stå i fokus under 10-talet. Det kommer att handla om att tro eller inte tro och aktivt verka för kristen enhet, de heligas gemenskap, att förlåtelsen som följer på dopet på riktigt och att döden inte är slutet. Det kommer att handla om att den helige Anden är en och har sitt ursprung i Gud som är Fader och Son.

Den digitala revolutionen gör det lättare för människor att finna varandra utan strukturer som läggs på dem ovanifrån. Församlingarna har råd att ha kontakt med varandra utan att man behöver blanda in den regionala stiftsnivån eller det nationella kansliet för Svenska Kyrkan. Under 00-talet har flera nya nätverk inom Svenska Kyrkan bildats och människor i Svenska Kyrkan har anslutit sig till mellankyrkliga nätverk. Och det är i dessa nätverk det kommer att hända spännande saker på 10-talet.

Församlingar med internationella kontakter har ett försprång in i 10-talet. För det är genom ett internationellt utbyte som församlingslivet får nödvändiga impulser och får berikande möjligheter att dela med sig till andra. Världens kristenhet mer i Asien, Afrika och Sydamerika, mindre i Europa och Nordamerika. Och det är följdriktigt också i de här delarna av världen som nya sätt att vara kyrka, att missionera och att leva ut den kristna tron utvecklas och finner sina spännande former. Värda att studera av oss i väst och inspireras av.

Församlingar med en låg medelålder har ett försteg. Där unga människor snabbt får ta plats och får ett verkligt inflytande, där är inte bara överlevnaden garanterad. Här blir det också mest trivsamt, mer lust och längtan. Här finns en "marknad" för de äldres kunskaper och erfarenheter. Om vi gamlingar bara är med på att prestigelöst och generöst dela med oss.

Före jul skrev Agneta Lagercrantz i SVD om Svenska Kyrkan. Artikeln ger några glimtar. Hade tidningens reseersättning räckt till mer än ett SL-kort hade skribenten haft mer att berätta. Mycket av det som kommer att påverka under 10-talet har redan slagit rot i radarskugga för massmedierna. Också för de kyrkliga.

Den här bloggposten är uppdaterad 2 januari 2010