De nominerade och de som går att rösta på

Förberedelserna för val av biskop i Svenska Kyrkan för Skara stift tog ett viktigt steg framåt idag, när man i stiftet var samlade till nomineringsval.

De som nominerades vid mötets inledning var:

Mats Hermansson, domprost i Visby stift
http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/personpresentation-mats-hermansson.html

Carin Åblad Lundström, komminister i domkyrkoförsamlingen i Uppsala stift
http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-carin-ablad-lundstrom.html

Henrik Grape, präst som arbetar med miljöfrågor i kyrkostyrelsens kansli i Uppsala
http://www.kyrkanstidning.se/node/13175
http://twitter.com/#!/henrikgrape

Mats Hagelin, kyrkoherde i Simrishamn i Lunds stift
http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/mats-hagelin-kandiderar.html

Åke Bonnier, domprost i Stockholms stift

http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-ake-bonnier.html

Staffan Grenstedt, präst och lärare på Johannelunds teologiska högskola

http://mirjamellermose.blogspot.com/2011/12/staffan-grenstedt-kandiderar.html

Catharina Segerbank, komminister i Tyresö församling i Stockholms stift

http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-catharina-segerbank.html

Leif Nordlander, kyrkoherde i Vara pastorat i Skara stift

http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-leif-nordlander.html

Sonja Grunselius, komminister i Saleby församling, Skara stift

http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-sonja-grunselius.html

Jacqueline Björnram, präst och avdelningschef vid stiftskansliet i Skara

Det är inte helt utan betydelse vilka personer som begär ordet och nominerar inför nomineringsvalet. Karin Långström Vinge, präst i Skövde var förste talare och hon nominerade Mats Hermansson. Den som nominerade Åke Bonnier var stiftets domprost Anders Alberius. Några nominerades av flera personer. Så var det med Åke Bonnier och även med Mats Hermansson, Carin Åblad Lundström och Staffan Grenstedt. En del kommer att vara uppmärksamma på vilka politiska partier biskopskandidaterna har koppling till. Det lyfter journalisten Lennart Lundberg från Svenska Kyrkans Tidning fram i sin rapport från dagens möte. Andra kommer att fokusera på i vilken inomkyrklig tradition kandidaten kan inordnas i. 

  

Henrik Grapes namn fanns inte med bland de som nämnts offentligt före dagens nomineringsval. Det hade däremot hans bror Anders Grape, kyrkoherde i Enköpings pastorat i Uppsala stift.

Staffan Grenstedt var den som fick flest röster i nomineringsvalet inför det senaste biskopsvalet för Göteborgs stift. Mats Hagelin var aktuell inför det senaste biskopsvalet för Linköpings stift, men han drog sig tillbaka före själva valet. Hans Almer, Ingegerd Sjölin och Arne Wiig var tre präster som inför nomineringsvalet sagt ja till att kandidera, men som inte kom på tal idag. Ingegärd Sjölin var den som fick näst flest röster i nomineringsvalet för Skara stift 2004.

Bilden lånad från Facebook-gruppen Mirjam eller Mose? Siffran efter namn är kandidaternas aktuella ålder. 


Snabbast med resultatet av röstningen i nomineringsvalet var Carina Etander Rimborg. Hela resultatet här

Ingegerd Sjölin som sagt ja till att kandidera, men inte nämndes idag fick 1 röst. Den nominerade Mats Hagelin fick 5 röster och Leif Nordlander fick 24 röster. Under 5 % och därför är han inte valbar. Mellan dessa båda kom Henrik Grape - nytt namn för dagen - och han fick 12 röster. 1 röst till Johnny Hagberg, kyrkoherde i Järpås pastorat i Skara stift.

Sju präster hör nu till den krets av valbara som det går att välja mellan i det kommande biskopsvalet.

Nu dröjer många veckor fram till själva biskopsvalet den 13 mars 2012. Om ingen får mer än hälften av rösterna, då går de två som fått flest röster vidare till en andra och avgörande valomgång två veckor senare den 27 mars.

Rösterna fördelade sig jämförelsevis jämnt mellan de sju. Flest röster, 97 stycken fick Carin Åblad Lundström från Uppsala. Staffan Grenstedt, också han från Uppsala, kom närmast med 85 röster. Tätt efter honom Åke Bonnier från Stockholm med 82 röster. Mats Hermansson från Visby fick 78 röster, Jacqueline Björnram från Borås fick 63 röster, Catharina Segerbank, Stockholm fick 60 röster och Sonja Grunselius från Lidköping fick 32 röster.


Carina Etanders blogg

Bloggen Mirjam eller Mose?

Skara stifts webbplats

Svenska Kyrkans Tidning

Läs även andra bloggares åsikter om biskopsval, skarabiskop, skara, biskop, svenska kyrkan

Gästbloggpost om att välja biskop

Jag blev inbjuden att gästblogga på Mirjam eller Mose? - bloggen som har Karin Långström Vinge som redaktör och där det mesta som är publicerat om det kommande biskopsvalet i Skara stift.

Nu är bloggposten publicerad och där provtänker jag, frågar mig och delar en och annan tveksamhet och invändning. Ett stycke in i postningen skriver jag:

"Biskopen är inte den som syns först i processionen, det är korset. Sen vandrar de döpta som gör gudstjänst, söndagsglada och liturgiskt i kyrkorummet eller vardagsnära i samhälle och värld. Efter oss alla och sist kommer biskopen. Journalister och andra nyhetsförmedlare, granskare och opinionsbildare får stilla sig något. Det kan dröja innan man får syn på biskopen, för sådan är kyrkans ordning. Å andra sidan erbjuds många ansikten i ledet dessförinnan att vända sig till."

Om detta har jag som kommunikatör och rådgivare i mediefrågor haft anledning att fungera både nu och tidigare. Skulle så gärna önska att en massmedial upptagenhet av biskopar i mindre grad tillfredställdes av inblandade kyrkoarbetare, biskoparna själva inräknade.

Inte minst i samband med biskopsval tycker jag att det blir synligt vilken negativ spiral som uppstår och hur det påverkar en kyrklig självbild på ett sätt som jag inte tror för så mycket gott med sig.

Uppdatering tisdag 10 januari 2012: Om nomineringsvalet och resultatet inför själva biskopsvalet 13 mars skriver jag här.

Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, massmedia, masmedier, skara

45 namn som nämnts till ledig biskopsstol i Skara

Imorgon tisdag 10 januari är över 600 människor kallade till ett nomineringsval inför det kommande biskopsvalet i Skara stift.


De kallade är präster och diakoner med tjänst i stiftet och lika många elektorer valda av stiftets församlingar. Också ledamöter i domkapitel och stiftsstyrelse, som inte i någon annan egenskap röstar har rösträtt. Den nuvarande biskopen undantagen.

Efter en andakt och inledning får de närvarande föreslå kandidater, berätta om dem och argumentera för dem. 


Det är bara de som blir nominerade på mötet som deltagarna kan rösta på. En och en halv timme är avsatt för nominering om plädering. Sen tar man knappt tre timmars paus för möten i olika grupper och lunch.


Nomineringsvalet - ett slags provval - genomförs kl 14. Rösterna räknas en timme senare och kl 16 räknar man med att resultatet ska meddelas. De namn som får mer än 5 procent av rösterna räknas som kandidater och det är bara dem som det går att rösta på i själva biskopsvalet. Så det det behövs 25-30 röster i nomineringsvalet, beroende på hur hög närvaron är imorgon, för att räknas som kandidat på riktigt.


Ett faktum är de som fått många röster i ett nomineringsval ska räknas som de starkaste kandidaterna. Det senaste valet av biskop för Linköpings stift är ett belysande exempel. Prästen Martin Modeus som verkligen valdes, fick i nomineringsvalet 8,7 procent av rösterna och fyra andra fick fler röster i försöket.


Tretton ska enligt uppgifter i massmedier, på bloggen Mirjam eller Mose? eller på annan plats ha som ska ha accepterat nominering: Hans Almer, stiftsadjunkt i Göteborgs stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-hans-almer.html Sonja Grunselius, komminister i Saleby församling, Skara stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-sonja-grunselius.html Anders Grape, kyrkoherede i Enköpings pastorat, Uppsala stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-anders-grape.html


Ingegerd Sjölin, präst och rektor för Svenska Kyrkans pastoralinstitut i Lund http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-ingegerd-sjolin.html


Leif Nordlander, kyrkoherde i Vara pastorat, Skara stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-leif-nordlander.html


Carin Åblad Lundström, komminister i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala stift
http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-carin-ablad-lundstrom.html


Mats Hermansson, domprost i Visby stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/personpresentation-mats-hermansson.html


Catarina Segerbank, präst i Tyresö församling http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-catharina-segerbank.html


Arne Wiig, präst och entreprenör http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/cv-arne-wiig.html


Jacqueline Björnram, stiftsadjunkt och avdelningschef på stiftskansliet i Skara


Mats Hagelin, kyrkoherde i Simrishamns pastorat i Lunds stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/mats-hagelin-kandiderar.html


Åke Bonnier, domprost i Stockholms stift http://mirjamellermose.blogspot.com/2012/01/mats-hagelin-kandiderar.html


Staffan Grenstedt, präst och lärar vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala http://mirjamellermose.blogspot.com/2011/12/staffan-grenstedt-kandiderar.html





Åtta som sagt nej
Fredrik Modéus, präst, tidigare kyrkoherde i Lunds stift
Gudrun Erlanson, kyrkoherde i Lunds stift
Michael Persson, kyrkoherde i London
Christina Eriksson, kyrkoherde i Göteborgs stift
Ingemar Söderström, kyrkoherde i Strängnäs stift
Peter Lundborg, domprost i Linköpings stift 
Kerstin Hesslefors Persson, kyrkoherde i Lunds stift
Johan Dalman, domprost i Strängnäs stift
Mikael Mogren, stiftsadjunkt i Västerås stift

24 tidigare nämnda namn

Karin Sarja, präst som arbetar vid kyrkostyrelsens kansli i Uppsala

Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholms stift

Annica Anderbrandt, domprost i Uppsala stift

Michael Bjerkhagen, präst i Stockholms stift

Christina Schenning, präst som arbetar vid Räddningverket

Carl Sjögren, kyrkoherde i Ulricehamns pastorat

Marika Markovits, präst och direktor för Stockholms Stadsmission

Maria Ottesten, kyrkoherde i Göteborgds stift

Susanne Wigorts Yngvesson, teologie doktor

Annika Borg, präst som arbetar för Sensus och kyrkostyrelsens kansli i Uppsala

Karin Karlberg, kyrkoherde i Strängnäs stift

Jesper Svartvik, präst och professor vid Lunds Universitet

Åsa Löwén, präst i Härnösands stift

Gunnar Sjöberg, präst och chef vid stiftskansliet för Uppsala stift

Kerstin Wimmer, präst i Lunds stift

Thomas Ekstrand, diakon som arbetar vid Uppsala Universitet

Maria Ytterbrink, präst i Strängnäs stift

Sven Hillert, präst och rektor för Svenska Kyrkans Pastoralinsitutet i Uppsala

Ulla-Britt Berglund, präst i Stockholms stift

Bo Brander, präst och föreståndare för S:t Ansgars stiftelse i Uppsala

Maria Ottensten, präst i Göteborgs stift

Karin Burstrand, domprost i Göteborgs stift

Kerstin Hesslefors Persson, kyrkoherde i Lunds stift

Margareta Westin Olsson, präst, studierektor Johannelunds teologiska högskola i Uppsala

Uppdatering måndag 20:15: En av de som röstade i senaste biskopsvalet i Linköpings stift 2011 ger resultatet från nomineringsvalet där på sin blogg och det är intressant läsning. Namn från då är aktuella nu igen.


I det senaste biskopsvalet i Härnösands stift behövdes en andra valomgång för att en kandidat skulle få mer än hälften av rösterna.


Vid nomineringsvalet i Växjö stift 2010 röstades fem kandidater fram till själva biskopsvalet.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, biskopsval, biskop, skara

Pandurokitet dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion - som vi andra kallar Frälsarkransen

I senaste numret av en tidning som heter Svensk Kyrkotidning och beskriver sig som "öppen, resonerande och nyskapande" så finns ett uppslag där professorn Henry Cöster sågar biskop Martin Lönnebo och Frälsarkransen han skapat.

Foto: Verbum Förlag

Professorn slår fast att Frälsarkransen representerar något som står i motsats till kristen bön. Och biskop Martin representerar en skenbar fromhet tömd på kyrkans tradition, i det att han skapat och uppmuntrar till användning av "en pärlkrans som enbart bjuder till den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre".

För Henry Cöster är Frälsarkransen en dagisaktiviteternas pärlplattekonstruktion, ett pandurokit vars användning leder till ett missbruk av kristen bön.

Kan det vara så illa? Har Svensk Kyrkotidning berett plats för "skarp och självständig" kritik av upphovsmannen till Frälsarkransen och oss som använder den, så att det äntligen blir sagt vad som så länge förtigits?

Eller kan det förhålla sig på något annat vis?

Utanför min bloggpost ligger den känsla av överraskning som följdes av en ska-man-skratta-eller-gråta-reaktion när jag läste artikeln igår. Och eftersom jag vet ganska lite om vem Henry Cöster, så utvecklar jag inte de första tankar om vad det kan vara för en människa som skriver så här. Men låt mig ändå säga så här: Jag kom att tänka på en av figurerna i bilderboken Petter och hans fyra getter. Inte på Petter, inte på någon av getterna och inte heller på katten Murre Svart eller hans vän Sixten.

Kommentera gärna bloggposten med att berätta om hur du ser på Frälsarkransen i relation till kristen bön, till ditt eget böneliv och skriv gärna något om hur Frälsarkransen används i din församling. Eftersom det inte är min mening att uppmuntra till personangrepp, så kommer jag att rensa bland kommentarerna om det skulle behövas.  


Biskop Martin Lönnebo tog den 10 november 2011 emot det kulturpris som delas ut av arbetsgivarorganisationen för Svenska Kyrkan.

Uppdatering måndag 14 november: Miriam W Klefbeck bloggar om Cösters kritik av biskop Martin och Frälsarkransen han skapat. Lars Karlsson i Karlstad har lämnat kommentar med länk som jag lyfter upp. Han bidrar med vägvisning till en recension ur Signum av Cösters bok Livsmodets språk från 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om teologi, bön, tro, kristet, kristen, biskop

16 namn till biskopsval i Skara stift i Svenska Kyrkan blir fler - och färre

Uppdatering 10 januari 2012: Läs här - om nomineringsvalet 10 januari och resultatet inför själva biskopsvalet 13 mars 2012


Uppdatering 9 januari 2012: Eftersom den här bloggposten inte blev uppdaterad på hela hösten är det lika bra att göra en ny. Så jag tar med namnlistan i slutet på den här posten till en ny. Häng med /Martin


Senast uppdaterad lista från måndag 23 augusti 2011 - Nu med 29 namn nämnda som möjlig ny biskop i Svenska Kyrkan för Skara stift.

Sedan en tid finns en grupp på Facebook som samlar namn inför biskopsvalet i Skara stift i Svenska Kyrkan. Initiativtagarna bakom gruppen har startat en blogg med samma namn, Miriam eller Mose.

Svenska Kyrkans tidning har uppmärksammat att det facebookas och bloggas om det här biskopsvalet.

Fram till idag har jag noterat 16   29 namn. Det kan vara fler om jag har missat någon när jag läser inlägg med kommentarer bakåt i tiden.

Det kommer att bli fler namn som nämns innan det är dags för nomineringsval. Innan dess kommer några nämnda att tydligt deklarera att de inte står till förfogande. Andra kommer att säga att de ställer upp. Och några kommer att uttrycka sig mindre klart.

Jag kommer att uppdatera den här bloggposten: Lägga till presentationer och rätta det som kan ha blivit fel med stavningar och så där.

Sen, efter nomineringsvalet kommer de namn som fått tillräckligt många röster från präster, diakoner och lekfolkets elektorer att gå vidare till det riktiga valet. Det är inte osannolikt att någon av de valbara hoppar av i det här läget.

Valsystemet är från 2000. Det är ovanligt att någon kandidat får tillräckligt många röster - hälften direkt. Därför är det vanligast att en andra valomgång måste genomföras där det avgörs mellan de två som fått flest av de avgivna rösterna.

Diakoner och präster som inte kommer till vallokalen och personligen lägger sin röstsedel i valurnan, kan inte påverka vem som blir deras stiftsbiskop. Lekfolkets elektorer - de flesta med allmänpolitisk märkning - har ersättare om det skulle behövas.

Meningen är att lika många vigda som ovigda ska välja biskop, men så blir det inte alltid, eftersom det som regel är några präster och diakoner som inte har möjlighet att vara med och rösta.

På wikipedia finns hela listan med biskopar i Skara, från medeltiden fram till reformationen och seklerna fram till vår egen tid.

2004 var det biskopsval i Skara stift senast. Då valdes Erik Aurelius, som kommer att lägga ner sin stav och gå i pension. Han van i en andra omgång. I det föregående nomineringsvalet den gången fick Tullikki Koivunen Bylund och Ingegerd Sjölin flest röster. Den förra är nu biskop i Härnösands stift, den andra - nu som då - rektor för Svenska Kyrkans prästutbildning i Lund.  I den andra och avgörande valomgången stod det mellan Tullikki Koivunen Bylund och Erik Aurelius.

De namn jag noterat är dessa:

Peter Lundborg, Maria Ytterbrink, Michael Persson, Annika Borg, Johan Dalman, Karin Karlberg, Jesper Svartvik, Åsa Löwén, Mats Hermansson, Kerstin Wimmer, Fredrik Modéus, Carin Åblad Lundström, Mikael Mogren, Susanne Wigorts Yngvesson,  Staffan Grenstedt, Ulla-Britt Berglund, Maria Ottensten, Gunnar Sjöberg, Jacqueline Björnram, Thomas Ekstrand, Karin Burstrand, Sven Hillert, Sonja Grunselius, Bo Brander, Kerstin Hesslefors Persson, Carl Sjögren, Christina Eriksson, Karin Sarja, Margareta Westin Olsson,

Jag kommer att uppdatera den här bloggposten: Lägga till presentationer och rätta det som kan ha blivit fel med stavningar och så där.

Context is everything: Lyft bort en biskop ur den svenskyrkliga myllan och se vad som händer.

Svenska Kyrkans biskop i Härnösand har varit på besök i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Där har hon talat på Svenska ambassaden i Helsingfors i ett mötte sin kollega Irja Askola om kyrkans roll i samhällsdebatten. Hon har varnat de kristna i Finland för att gå samma väg som oss i Svenska Kyrkan. Biskop Tuulikki Koivunen Bylund har varnat för att förlora ett politiskt inflytande, säger referaten jag läst.

Och så läser jag en kommentar i Hufvustadsbladet:

Den djupa och breda direktkontakten mellan kyrkomötet och de politiska partierna har alltså lett till att den svenska kyrkan marginaliserats i samhällsdebatten och saknar politisk makt. Detta alltså i motsats till finska kyrkan, vars kyrkomötessammansättning mer eller mindre helt saknar de entydiga politiska bindningar som dominerar Svenska kyrkans motsvarande organ.
Den varning som Koivunen–Bylund utfärdar kan mot denna bakgrund sist och slutligen ses som en varning för politisering av vår kyrka. En politisering som gör att kyrkan mister sitt inflytande i samhällsdebatten samtidigt som den blir en arena för politiska krafter. Då är det inte längre kyrkan som har politisk makt utan politiker som har kyrklig makt.

Så var det då ännu en gång bevisat att sammanhanget närmast är innehållet, om man tillåter sig dragningen. Det tyder också på att det har sina fördelar med ekumeniska kontakter. Så grunnar jag nu lite på om biskopen bad de finska vännerna om några goda råd att ta med sig hem till Sverige och Svenska Kyrkan.

Förre chefredaktören för Svenska Kyrkans tidning, Olav S Melin är sedan flera år åter verksam i Finland. Han kommenterar också relationen kyrka och politik, med anledning av det samtal som biskop Tuulikki deltog i. Ett samtal som han själv var moderator för.

Läs även andra bloggares åsikter om finland, kyrkan, kyrka, svenska kyrkan, biskop, politik, kyrkopolitik

Brev till Svenska Kyrkans biskopar om kyrkoliv på nätet

Bloggposten uppdaterat 17 mars med namn på hela raden undertecknare med egna presentationer.


Vi är ett gäng på tretton aktiva medlemmar i Svenska Kyrkan som enat oss om ett brev till Svenska Kyrkans biskopar som träffas nästa vecka. Ett brev som handlar om digitalt kyrkoliv som behöver utvecklas och integreras med det analoga livet som levs av kristna och genom församlingar i Svenska Kyrkan. Här är brevet. 

Till biskopskollegiet,

Det finns en plats som samlar två av tre svenskar i alla åldrar dagligen och som 84 procent av befolkningen har tillgång till. Var åttonde 3-5-åring och var sjätte person över 75 år är dagligen på denna plats. Bland 9-44-åringar besöker 97 procent platsen minst ett par gånger i veckan. Här pratar folk om allt som rör livet, vänskapsband knyts, relationer skapas, förtroende uppstår och här blir det allt vanligare att träffa den man gifter sig med. Vi talar om Internet och om de sociala medier som har vunnit enorm utbredning de senaste åren. Halva befolkningen är idag medlemmar i sociala nätverk och svenskarna ägnar i snitt 11,3 timmar i veckan åt att vara på Internet.*

Internet saknar en given plats i Svenska kyrkans pastorala struktur. Det är en icke-geografisk plats och ligger utanför den enskilda församlingens eller stiftets pastorala ansvar. Det vi ser idag är att många församlingar ger sig ut i de sociala medierna, men huvudsakligen möter personer som är aktiva i församlingens liv och verksamheter. Detta är bra och samtidigt vet vi att det är en liten andel av befolkningen som är aktiva i en församling. På Internet, genom de sociala medierna, har vi som kyrka en fantastisk möjlighet att möta människor där de är. Det går att se paralleller med kyrkans arbete i utlandet, sjukhuskyrka eller skolkyrka. Vi kan lyssna och finnas för dem som behöver det. Här kan förtroende för Svenska kyrkan skapas/stärkas, samt relationer byggas. Till ett pastoralt ansvar hör också i bruket av nya medier att värna de svaga och med hjälp av kunskap och insikt aktivt motarbeta missbruk. Vi har en förebild i Jesus som mötte människor i deras vardag.

Närvaro, öppenhet och hopp är kärnvärdena i Svenska kyrkans kommunikationsplattform, och detta ligger helt i linje med sociala medier. Men vi - anställda, frivilliga och förtroendevalda - behöver pastoral ledning för hur vi ska bedriva gudstjänst, diakoni, undervisning och mission på nätet. Det finns redan många kunniga, hängivna och erfarna personer inom Svenska kyrkan, som är ute på nätet. Även med sin kyrkoherdes medgivande att exempelvis nätvandra (diakonalt arbete på Internet) går detta arbete utanför den lokala församlingen. En nätvandrare kommer inte ses som en representant endast för sin församling, utan kommer uppfattas som en representant för Svenska kyrkan, och i förlängningen även den världsvida kyrkan. Nätvandraren möter människor oavsett vilken församling de vistas i, och det är inte hållbart att mena att nätvandraren bara skulle möta dem som vistas inom den egna församingens gränser. Närvaro på nätet genom bloggande, genom Facebook, genom delande av dokument eller i någon annan form har det gemensamt att det inte är geografiskt begränsat. Svenska kyrkan behöver pastoralt förhållningssätt till Internet, för att klargöra hur vi, som en i grunden territoriell kyrka, verkar i en icke-geografisk och glokal miljö.

Vi som skriver det här brevet (som f ö har formulerats som ett delat dokument på nätet) är engagerade i sociala medier i olika delar av landet, och har olika uppdrag inom Svenska kyrkan. Vi vill uppmuntra er biskopar att tala om pastoralt arbete på Internet, hur det arbete som ligger utanför möten med församlingsbor ska placeras Svenska kyrkans organisation på alla nivåer, hur det pastorala ansvaret ska se ut och inte minst hur vi ska betrakta Internet och sociala medier - både som plats och som kommunikationskanal. Vi kan erbjuda oss att dela med oss av våra tankar och erfarenheter till biskopsmötet och stiftsledningarna direkt.

Ni är välkomna att bjuda in ett par av oss som skrivit under och som finns närmast till, för att medverka i ett möte, ett samråd eller ett seminarium.


Anders Tingström
projektledare Svenska kyrkan i Göteborg
arbetar med projektet "Kyrkans närvaro på andra webbplatser"

Martin Garlöv
volontär i Uppsala domkyrkoförsamling och S:t Ansgars församling
fri yrkesutövare inom kommunikation och media.

Karin Drevelius
informationssekreterare i Lunds kyrkliga samfällighet
bloggare, twittrare och med närvaro på facebook både som privatperson och som Svenska kyrkan Lund.

Royne Mercurio
informationssekreterare i Linköpings kyrkliga samfällighet
bloggar, facebookar både privat och för Linköpings Ryds församling och Svenska kyrkan i Linköping

Carina Etander Rimborg
informatör samt förtroendevald i Göteborg för samfällighet och kyrkomöte
bloggar, finns på facebook, twitter och bambuser

Kent Kvist
informationssekreterare Svenska kyrkan Helsingborg
arbetar bl.a strategiskt med "alla medier"

Jonas Lindberg
präst i Uppsala domkyrkoförsamling, ledamot i Uppsala stiftsfullmäktige
Bloggar, finns bland annat på Facebook, Twitter, Bambuser och YouTube såväl i tjänsten som privat.

Jacob Sunnliden
informationssekreterare Svenska kyrkan Helsingborg
arbetar mer praktiskt med Svenska kyrkan Helsingborgs närvaro på de sociala medierna, samt som redaktör för tidningen Svenska kyrkan Helsingborg

Roland Johansson
förtroendevald församling, stift och kyrkomöte
motionär och pådrivare i webbutveckling

Klara Roxbergh
skolyrkan, Svenska kyrkan i Göteborg
diakon och nätvandrare

Johanna Björnsdotter Öhman
skolkyrkan, Svenska kyrkan i Göteborg
präst och nätvandrare

Helena Taubner
ideellt engagerad i Hjo pastorat och fd husmor i Svenska kyrkan i utlandet
egenföretagare inom kommunikation (ofta med Svenska kyrkan som uppdragsgivare)

Mikael Hansson
kommunikatör, Umeå.
föreläsare, skribent och konsult inom IT-området, ofta med Svenska kyrkan som uppdragsgivare. ansvarat för Bibelsajten samt ett flertal IT-projekt inom Svenska kyrkan

- - - - -

Läs även andra bloggares åsikter om biskop, svenska kyrkan, kyrkan, sociala medier, internet, kommunikation,

Svenska Kyrkan: Vigd generalsekreterare är inte tillräckligt nytänk

Svenska Kyrkans Tidning konstaterar på ledarplats att det saknas ledning i Svenska Kyrkans kyrkostyrelses kansli i Uppsala. En maktstrid mellan styrelsens arbetsutskott och generalsekreteraren ledde till att han fick sparken och i samma veva försvann även informationschefen och personalchefen. Det gick mer än en månad efter händelsen innan rekryteringsarbetet startades i fredags.

Ledaren i Kyrkans Tidning uppmanar kyrkostyrelsen att våga tänka nytt och kommer med ett annorlunda förslag. Men mycket text ägnas åt en helt annan fråga: den demokratiska strukturen i Svenska Kyrkan. Den enda koppling till nuvarande demokratiska system för Svensk Kyrkan i stort och kaoset i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan är partipolitiseringen som hindrar samlingen i styrelsen och leder till att den kristna kallelsen som också ska omfatta kyrkostyrelsens kansli inte har högsta prioritet.
Den dubbla ansvarslinjen är en ordning kopplad till ett pastoralt områden inom kyrkan, till församling och till stift. Men inte till kyrkokansliet i Uppsala.

Möjligen kan det däremot ligga något i ledarskribentens fundering om bristen på närvaro i den offentliga debatten från kyrkostyrelsens och kansliledningens sida har med de interna svårigheterna att göra. Informationschefen var i det närmaste osynlig under sin tid och generalsekreteraren svarade visserligen på medias frågor, men tog få egna initiativ. Ärkebiskopen har varit aktiv, men inte som representant för den styrelse han är ordförande för. Och den andra ledamöterna i den stora styrelsen, när gav de senast sin mening till känna?

Chefredaktören Anders Ahlberg föreslår ingen förändring av kyrkostyrelsens sammansättning eller kansliets uppdrag och organisation. Istället ger han sig in i namnfrågan, i rekryteringen av generalsekreterare. Han föreslår att kyrkostyrelsen väljer Ragnar Persenius eller Thomas Söderberg. Båda var djupt involverade i arbetet med den kyrkoordning som trädde i kraft när Svenska Kyrkan blev fri från staten 2000. Båda har sedan dess blivit biskopar i var sitt stift. Anders Ahlberg skriver att det inte stämmer med kyrkoordningen att göra en biskop till generalsekreterare, men Bo Brander rättar honom i samma tidning i en ledarkommentar: döpt och konfirmerad är kriteriet som båda uppfyller.

Anders Ahlberg har rätt i att det krävs en extra god förankring i Svenska Kyrkans liv och en mycket god kännedom om kyrkans ordningar för att klara av jobbet som generalsekreterare. Motsvarande krav gäller förstås även på de andra chefsuppdragen inom kyrkostyrelsens kansli och på ledamöter i kyrkostyrelsen.

Men att våga tänka nytt måste handla om något mer än att göra ett överraskande val till en oförändrad befattning som generalsekreterare, underställd samma slags kyrkostyrelse, att basa för samma slags kansli.

Kyrkostyrelsen behöver få en demokratisk legitimitet med förbindelse till stift och församlingar. Den kan den få genom att valet till kyrkomötet görs stiftsvis av församlingsombud. När kyrkovalen ändras av ekonomiska skäl är bara en tidsfråga. Till slut kommer det helt enkelt inte att finnas en kvarts miljard kronor att slösa på det nuvarande systemet. Bättre och mer trovärdigt vore att reformera systemet nu och av demokratiska skäl.

Kyrkostyrelsens kansli har uppgifter idag som som kan fördelas på stiften och på inomkyrkliga rörelser och organisationer. En arbets- och ansvarsfördelning som plattar till organisationen är vad som behövs. På annan plats i Kyrkans Tidning talar en av kansliets jurister ut inför sin pensionering. Han tycker tvärtom att hans kansli ska svälja Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation med kansli på Medborgarplatsen i Stockholm.

Ragnar Persenius har varit närmaste medarbetare till de två ärkebiskoparna Bertil och Gunnar. Och han hade i flera år på 1990-talet den numera borttagna befattningen som kyrkosekreterare. Thomas Söderberg har en bakgrund som centerpartist i kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Det finns fler biskopar med administrativ erfarenhet. Ärkebiskop Anders var 1987-1995 direktor för Ersta diakonianstalt med 900 anställda. En större verksamhet än kyrkostyrelsens kansli.

Den 13 november, dagen efter det att ett pressmeddelande skickats ut från kyrkostyrelsens kansli om händelser tidigare samma vecka skrev jag här i bloggen:

Att bara byta ut en nyckelspelare ändrar inte laguppställningen radikalt och heller inte spelstilen. Det är inte så att företagskultur sitter i väggarna. Den sitter i människor, det har med vision och vilja, medvetenhet och attityd att göra.

Det finns flera för hela Svenska Kyrkan gemensamma verksamheter som enskilda stift åtagit sig att driva och utveckla för helhets skull. Det är möjligt att flera delar av kyrkokansliet skulle kunna utackorderas till stift och församlingar. Skulle en församling klara att ta ett nationellt ansvar? Ja, det tror jag. Inte minst det utvecklingsarbete som bedrivs i projektform. Och med billig informationsteknik och Svenska Kyrkans rikstäckning kan kommunikationer sidledes även användas för nationella frågor.

En centralisering till Uppsala är verkligen inte nödvändig och det skulle ligga en värdefull symbolik i att sätta sätta kyrkokansliet på fötter och decentralisera så mycket som möjligt. Rekryteringen av medarbetare med ordentlig församlingsförankring skulle underlättas. Duktigt folk skulle kunna bo kvar i olika landsdelar och ändå under en period tjäna hela kyrkan.

Hela denna bloggpost finns här

Våga tänka nytt efter Lars Friedner, uppmanar Anders Ahlberg alltså kyrkostyrelsen. Och så långt håller jag med helt och fullt. Svenska Kyrkan står utan administrativ ledning, hävdar han. Men så illa är det inte. Det är kyrkostyrelsens kansli som har ett gäng tomma chefstaburetter att besätta. Styrelsen och kansliet är inte Svenska Kyrkan. Inte ens ärkebiskopen med sitt eget kansli är Svenska Kyrkan.

Anders Ahlberg är journalisten som själv blivit chef. Han är både vd och chefredaktör för sitt "pastorat". Ordningen med publisher som har både ansvar för ekonomin och innehållet i tidningen har blivit allt vanligare i toppen på svenska medieföretag

I församlingar och stift går livet vidare och man har - här som där - den administrativa ledning man är värd. På några ställen kunde det vara bättre. På andra ställen fungerar det mycket bra. Bäst där administrationen är integrerad med den kristna kallelsen och kyrkans uppdrag som Kristi kropp.

Tillägg kl 11:22 torsdag 16 december: Carina Etander Rimborg är ledamot av kyrkomötet och från Göteborgs stift. Hon bloggar så här om kyrkostyrelsen och ledaren i Svenska Kyrkans Tidning:

Vad är det för en generalsekreterare Svenska kyrkan skall ha? Ansvaret för rekryteringen ligger hos kyrkostyrelsens AU och den tf personalchef som nu finns på kyrkokansliet. Diskussion har skett på kyrkostyrelsen som har gett inriktning. Hur den inriktningen ser ut vet vi inte. Vore det inte läge för kyrkostyrelsen att faktiskt vara lite genomskinlig i rekryteringen?

Eller skall det bli som när Lars Friedner tillsattes? När han först gick in som tf generalsekreterare när Leni Björklund slutade för att börja i regeringen. Då anställdes en generalsekreterare (som jag har glömt namnet på), som sedan visade sig inte vara medlem i Svenska kyrkan. Då fastanställdes Lars Friedner, som generalsekreterare… Så kan det gå.

En påminnelse om att det finns en hel del att lära av de senare årens turer kring ledningen av kyrkostyrelsens kansli efter Sören Ekströms tid. Den man som anställdes som generalsekreterare, men som aldrig tillträdde då det visade sig att rekryteringskonsulten tydligen inte tyckte det ingick i uppdrag och arvode att försäkra sig om att kandidaten hade varit och var medlem i Svenska Kyrkan, han hette Ulf Lidelöw. Här presenterad i ett pressmeddelande. Aftonbladet skrev och intervjuade Levi Bergström. Då 2003 som nu vice ordförande i kyrkostyrelsen. Än en gång ska samme Levi Bergström hålla i rekryteringsprocessen. Är det så lämpligt?


Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkokansliet, kyrkopolitik, biskop, ärkebiskopen, uppsala

Svenska Kyrkan Linköpings stift: Stor skillnad mellan testval och riktigt

Det blir en andra och avgörande omgång i valet av ny biskop för Svenska Kyrkan i Linköpings stift.  Före sommaren hölls ett nomineringsval där många - men långt ifrån alla - med rösträtt samlades för att tala för de nominerade kandidaterna och sen provrösta. De som där och då fick 5 % av de avgivna rösterna eller fler blev godkända kandidater och valbara.

I Linköpings stift hände det att den som fick näst flest röster, domprosten Johan Dalman i Strängnäs, meddelade att han inte ställde upp. Något kan ha gått snett i kommunikationerna med honom inför nomineringsvalet, för det är förstås ingen poäng med att nominera, plädera för och rösta på människor som inte vill vara med. 16 namn var på tapeten och 6 av dem fick tillräckligt många röster för att bli valbara. Men så hoppade även Cecilia Wadstein av och då fick Mats Hagelin och Ingemar Söderström chansen.

För en tid sedan arrangerades en utfrågning av kandidaterna. Dagarna innan meddelade Mats Hagelin att han trädde tillbaka, så det var fem som fick presentera sig och svara på frågor.

Idag hölls valet i Linköpings stift. Präster, diakoner och förtroendevalda elektorer samlades hemma i de nio kontrakten för att rösta kl 10 idag torsdag 23 september. Före lunch hade rösterna räknats och rapporterades in till stiftskansliet där de sammanställdes och dagens preliminära resultat meddelades.

Martin Modéus fick 39,8% (231) av rösterna, Mikael Mogren fick 24,1% (140), Per Lundborg fick 15,7% (91), Ingemar Söderström fick 10,5% (61), och Karin Burstrand fick 9,5% (55).

Valdeltagandet var 91%. 581 av 638 röstade. Så trots att de med rösträtt är en utvald skara är det nästan 1 av 10 som röstskolkar.

Mikael Mogren var den som hade flest röster i nomineringsvalet: 121. Johan Dalman som hoppade av fick då 79 röster. Martin Modeus som idag fick flest röster var femma i nomineringsvalet.

Vad är förklaringen till att det blir så stor skillnad mellan nomineringsvalet och det riktiga valet? Ja, det finns nog flera förklaringar. Det är färre som röstar vid nomineringen och det brukar då fattas både präster och diakoner. Så nomineringsvalet blir mer partipolitiskt färgat eftersom majoriteten av elektorerna har en allmänpolitisk partibeteckning i grunden. En annan förklaring är att flera röstande känner sig friare vid nomineringen: man kan testa och rösta med hjärtat, för att sedan ändra sig och vara mer taktisk eller pragmatisk. Vid nomineringstillfället finns det också fler namn att välja på. De som röstade på någon som inte nådde över 5 procentspärren får i det rikta valet välja bland dem som återstår. 

Under tiden mellan nomineringsval och det egentliga biskopsvalet pågår också ett kampanjande, de mest rösträtt blir kontaktade och sympatisörer försöker påverka. Påverkade blir de röstande säkert också av massmediebevakningen och skriverier på nätet. Själva valsituationen skiljer sig också: vid nomineringsvalet är alla samlade som på ett årsmöte och i nära anslutning till pläderingarna följer omröstningen, men i det riktiga valet möts man i mindre grupper kontraktsvis, röstningen hålls inte sällan i en kyrka och inleds alltid med bön.

För att väljas till biskop i Svenska Kyrkan ska man få minst än hälften av de avgivna rösterna. Därför blir det nu en andra och avgörande omröstning som står mellan de båda som fick flest röster idag: Martin Modéus och Mikael Mogren. 202 av dagens röster ska den 14 oktober fördelas mellan dessa båda. Ja, det kan ju bli färre om röstskolkarnas skara ökar eller fler om de 67 som uteblev idag kommer till sans inom fyra veckor.

Det rapporteras att när det återstod att räkna rösterna från det stora kontraktet Norrköping så var det jämnt mellan Peter Lundborg, som är domprost i Linköping och Mikael Mogren, präst och lärare vid en teologisk fakultet i Paris. Att Peter Lundborg inte fick lika många röster från Norrköping kan ha att göra med hans inställning till förslag därifrån att tidsbegränsa kyrkoherdetjänsterna i en ny organisation.

Mikael Mogren fick ungefär lika stor andel av rösterna i dagens val som i nomineringsvalet, medan Martin Modeus gick från en femte plats med 8,7 % av rösterna till nästan 40 % idag.

Kommer då hälften av dem som idag röstade på någon av de tre kandidaterna som inte längre är aktuella att välja Mikael Mogren, så att han därmed blir den som 14 oktober blir vald till ny biskop i Svenska Kyrkan Linköpings stift? Ja, vad ska man tro om det?

Under hela processen har Mikael Mogrens ålder anförts som en belastning för honom. Och han tog upp det redan inledningsvis på utfrågningen för några veckor sedan. Hans svar att han inte av prestige hade behov av att sitta på biskopsstolen i Linköping till sin ålderspension. Men det var ett svar som av flera inte togs på allvar. Det kan jag tycka är märkligt.

Nu skiljer det inte så mycket i ålder på de båda två kandidaterna, Martin Modéus är sju år äldre. Så det blir nog inte åldersfrågan som blir utslagsgivande i den andra och avgörande röstningen.

Länkarna i de båda närmast föregående leder till presentationer av Mogren och Modéus. Titta på dem och se skillnader och likheter mellan dem. De är båda disputerade och dokumenterat skrivkunniga. På hearingen 3 september visade sig båda var väl förberedda och vara goda talare. 

Svenska Kyrkans egna system för val av biskopar är inte gammalt. Det började användas från 2000, när Svenska Kyrkan blev en från staten fri kyrka. Tidigare och under lång tid hade biskopar utsetts av regeringen, som valde mellan tre kandidater som röstats fram inom Svenska Kyrkan. Det finns från 1900-talet många exempel på hur regeringar avsiktligt valt att inte utnämna den som kyrkans folk satt främst. När systemet skulle ändras inför 2000 fanns det flera olika förslag till nyordning. En var att behålla systemet med att från stiftet föra fram tre namn, men att sedan låta den nationella kyrkostyrelsen utse en av dessa. En förändring efter 2000 är att diakonerna fått rösträtt i biskopsval. Det är en konsekvens av att det gjort tydligare i Svenska Kyrkan att diakoner tillsammans med präster och biskopar ingår i ett treledat ämbete som man har en livslång vigning till.

Biskopsval är alls inte fråga om en chefsrekrytering vilken som helst. Att utan särskilda kommentarer jämställa eller ens likna biskopens ämbete och uppdrag i en kristen kyrka vid ett chefsjobb för ett företag eller ett ordförandeskap i en organisation leder till besvärande missförstånd. Biskopens roll ligger närmare Jesus närmaste lärjungar, de tolv apostlarna. Det hör till Svenska Kyrkans identitet att det går en obruten linje mellan den som vigs till biskop idag ända tillbaka till de tolv. För det var de som lade händerna på den unga kristna kyrkans första biskopar och avskilde dem livslångt till den särskilda tjänsten att som en herde med staven gå med fårflocken - alla de döpta i församlingen, i kyrkan.

I Svenska Kyrkans egen lag, kyrkoordningen står det vad biskopen ska göra:

1. förkunna evangelium i ord och handling,

2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning,

3. svara för ledning och tillsyn,

4. vårda och värna kyrkans enhet,

5. viga präster och diakoner,

6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt

7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen.

Dessutom ska biskopen besöka församlingarna och visitera dem, alltså genomföra en slags revision av livet i församlingen för att uppmuntra medlemmarna att göra mindre av det som är dåligt och mer av det som är bra.

Bloggar om valet gör flera, t.ex. Carina Etander Rimborg och Karin Långström Vinge och Per Hökpers 

13 nominerade. 5 valbara. 1 blir biskop

Svenska Kyrkan i Växjö stift ska få en ny biskop. I lördags 21 augusti hölls en utfrågning av de fem valbara kandidaterna i Växjö. Den sändes direkt på webben och kan ses igen.

Gabriel Fjellander twittrade flitigt under hela den fem timmar långa utfrågningen.

Anders Göranzon bloggade lite före och har lovat att blogga mycket efteråt. Och det löftet håller han.
Han skriver utförligt och med egna kommentarer om Per Eckerdal, Jan-Olof Johansson, Lisa Tegby och Dag Sandahl. Sannolikt kommer han att publicera en postning om den femte kandidaten Kjell Leijon idag eller imorgon fredag. (Länkarna i det är stycket är ett tillägg från torsdag 26 augusti.)


Minst en av de fem kandidaterna skriver själv om utfrågningen och det är Dag Sandahl.

Allkristna tidningen Dagen refererar utfrågningen och det gör även Smålandsposten. Ännu har inte Svenska Kyrkans Tidning haft något att berätta, förutom att man före utfrågningen hade en notis om att den skulle sändas på webben.

Tidningen Växjö-Nytt rapporerar att 175 åhörare fanns på plats i Katedralskolan i Växjö i lördags och att 900 samtidigt såg och hörde utfrågningen via webben.

Den massmediala uppmärksamheten var större i våras när präster, diakoner och lekfolk var samlade till nomineringsval. Och så snett har det blivit i Svenska Kyrkans biskopsval under flera år. Det skulle vara bra om den information som lämnas till massmedia från kyrkan sida tog hänsyn till situationen och bättre beskrev vad som är det riktiga valet och att det tydligare framgår att vigningen är den händelse som gör processen komplett.

Valet sker 30 augusti 2010. Om en av de fem kandidaterna får mer än hälften av rösterna, då är den den som blir vald och kommer att vigas till biskop. Annars blir det en andra valomgång mellan de två som fick flest röster och en av dem väljs och vigs. De som röstar i biskopsval i Svenska Kyrkan är stiftets diakoner och präster, elektorer valda av församlingarnas styrelse eller fullmäktige och domkapitlets och stiftsstyrelsens ledamöter.

Så här illustreras biskopsvalet i Linköpings stift.

Valprocess pågår också i tre andra stift i Svenska Kyrkan: i Göteborgs, i Linköpings och i Visby stift.

Nomineringsprocessen vid val av biskop i Svenska Kyrkan är för smal och ger ett för begränsat urval. Det har blivit regel att en grupp i varje stift sätter upp en officiell sökprofil. Utöver den finns dolda kriterier. Det tycks till exempel som att hög ålder är en fördel, eftersom osäkra röstande vill minimera risken genom att välja en gammal människa som inom några få år lämnar sin tjänst som stiftsbiskop med pension.

Svenska Kyrkan har ett avtal med de andra nordiska evangelisk-lutherska kyrkorna och med flera andra kristna kyrkor i den så kallade Borgå-deklarationen. Biskopskandidater borde också sökas i de andra kristna kyrkor vars vigningstjänster Svenska Kyrkan erkänner. Man borde också se möjligheten att kalla en biskop från ett annat stift inom Svenska Kyrkan eller från en annan kyrka.

Brygubben har tidigare skrivit om biskopsval.

Tillägg 24 augusti: Sedan igår eftermiddag länkar Svenska Kyrkans Tidning till Växjö stifts webbsida och den inspelade hearingen.

Tillägg 26 augusti. Nu har det kommit ett referat av hearingen och en aktuell presentation av kandidaterna på Svenska Kyrkans Tidnings webb.

Läs även andra bloggares åsikter om biskop, biskopsval, kyrkan, svenska kyrkan

En av de allra främsta biskoparna är död

En av Svenska Kyrkans tidigare ärkebiskopar är död. Biskop Bertil Werkström blev 82 år. När 1900-talets hela svenska kyrkohistoria kommer biskop Bertil att framträda som en av de mest framstående och betydande ärkebiskoparna under seklet.

Hans insatser för att befria Svenska Kyrkan från statskyrkosystemet hade en helt avgörande betydelse. Han fördjupade Svenska Kyrkans relationer till den Romersk-katolska kyrkan och tog emot påven Johannes Paulus II i Uppsala domkyrka 1989. Tillsammans med påven firade han den Heliga Birgittas 600-års jubileum 1991.

Biskop Bertil var varsam om orden. Och han var handlingskraftig. Han var inte den som objuden kastade sig in i de kyrkliga debatterna, men när han tillfrågades sa han sin mening. Omsorgen om Svenska Kyrkans tro och liv behöll han. Det innebar att han under senare år uttryckte kritik mot den sittande kyrkoledningen.

Svenska Kyrkans officiella webbplats skriver om biskop Bertil. I den allkristna tidningen Dagen kommenterar biskop Bertils efterträdare, biskop Gunnar Weman, hans gärning. 

Tillägg 15 juli: Biskop Bertil var en av huvudarkitekterna bakom den viktiga ekumeniska Borgå-överenskommelsen.

I en artikel i tidskriften Signum berättade den förre romersk-katolske biskopen i Stockholm om biskop Bertil:

Under mässan i Globen gick flera företrädare för Svenska kyrkan fram till altaret för att ta emot påvens välsignelse. Även en del frikyrkorepresentanter följde exemplet. Påven tillmätte detta så stor betydelse att han särskilt omnämnde händelsen i sin ekumenikencyklika Ut unum sint från 1995. Han har vid flera tillfällen, även offentligt, kallat Bertil Werkström för ”min gode vän”. Då påven besökte Uppsala domkyrka hälsade Werkström honom välkommen med orden ”idag har Petrus kommit till oss, och hans namn är Johannes Paulus II”. Han alluderade därmed till Nathan Söderbloms beklagande över att Petrus, alltså den katolska kyrkan, inte medverkade vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det var en modig gest av ärkebiskop Werkström, som han har fått utstå mycket kritik för.

Hela artikeln

Tillägg 15 juli: Ny bloggpost av Signum som länkar vidare till en text där biskop Bertil själv berättar om sitt möte med påven Johannes Paulus II

Fler kommentarer i allkristna tidningen Dagen med anledning av biskop Bertils bortgång.

Fler bloggar om biskop Bertil: Frimodig kyrka och Dag Sandahl 

Nya biskopar till Svenska Kyrkan: Sluta jaga. Börja kalla

Veckans Svenska Kyrkans Tidning toppar på papper och på nätet denna vecka med artiklar om de kommande biskopsvalen i fyra av Svenska Kyrkans tolv stift.

Rubrikerna leder inte tankarna i den riktning som stöder vad ett herdeuppdrag i Kristi kyrka handlar om: "Vem tar vem?" "Jakten på kandidater har börjat."

Det är mycket namn droppning. Mest av kända namn, vilket i och för sig är en av poängerna med Lennart Lundbergs analys: Ett begränsat antal namn valsar runt. Noterbart många ratade blir till slut valda. Någonstans.

Av pratminusen framgår att Kyrkans Tidning inte får så mycket ut av intervjuerna, eftersom de man frågar inte gett biskopsvalen så särskilt stor uppmärksamhet ännu. Fyra av de intervjuade omnämnda kandidaterna verkar inte heller ha kommit så långt i processen.

Kyrkans Tidnings artikel kommer säkert att refereras av och trigga andra tidningar att tidigt skriva om biskopsvalen. Ett fenomen som accelererat under senare biskopsval är att uppmärksamheten varit störst kring det val som rätt oegentligt kallas provval. När det är dags för det riktiga valet har strålkastarljuset riktats åt ett annat håll. Det ger en skev bild av processen i sin helhet.

En nominering på webben är inte heller något som underlättar för förståelsen av vad som skiljer biskopsval för rekryteringen av en börs-vd eller en Idol-stjärna.

En diakon tycker att en ny biskop ska komma utifrån. Så är det säkert fler som ser det. Men stiftsbanden som innebar att präster fick be om lov för att byta stift är sedan 50 år upplösta. Rörligheten mellan stiften har aldrig varit större i Svenska Kyrkan. Så en stor andel av de präster som finns i det egna stiftet kommer redan utifrån.

Bland kyrkopolitiker finns de som vill avskaffa det nuvarande sättet att välja biskop i Svenska Kyrkan med ett stiftsstyrelsebeslut. Man har motionerat om saken i Kyrkomötet för ett par år sedan. Det har framförts att det skulle vara för många människor som deltar i valen. Jag undrar jag...

Svenska Kyrkans Tidnings Lennart Lundberg påminner om att det för 22 år sedan också var fyra biskopsval inom ett år. Det är bra att påminna sig historien. En biskop kan byta stift. Det har skett för och borde ske igen. När man önskar sig äldre personer som biskopar för att de inte ska sitta för länge, då leder det till en brist på mångfald. Svenska Kyrkan behöver också unga biskopar. Med ett stiftsbyte efter 10-12 år har biskopen hunnit med minst en visitationsrunda och kan ta tag i en ny herdestav i en annan del av Svenska Kyrkan.

Svenska Kyrkan delar kyrkogemenskap med många andra kyrkor genom Borgå-överenskommelsen. Det skulle vara en injektion för Svenska Kyrkan om ett stift ville kalla en en präst i någon annan kyrka till biskop. Därmed skulle urvalet breddas.

Carina Etander Rimborg skriver på POSK-bloggen att en biskop inte bara är herde för ett stift, utan biskop i hela Svenska Kyrkan. Och så är det. Fyra av 14 biskopar är en stor andel av biskopsmötet. Därför är det av intresse att det samlade biskopsmötet har en bra sammansättning. Präster och elektorer i de fyra stift som nu ska förrätta val har därför del i ansvaret för hela kyrkan.

Det finns inget behov av varken jakt eller idolisering för att ge Svenska Kyrkan nya biskopar. Vad som behövs är att den personliga kallelsen hos präster som i hjärtat delar kyrkans tro, bekännelse och lära möter sin kyrkas kallelse genom prästerskapet och lekfolkets ombud.

Att biskopen går sist i processionen fram till altarbordet är en föredömlig bild. Herdestaven duger som pilgrimsstav när biskopen färdas mellan församlingarna i stiftet. Det är inte massmediala figurer kyrkan behöver, men mobila. Inte moderna, men modiga.

Så vänd blicken mot dem som är rörliga, valt en lätt packning, har ett gott teologiskt lokalsinne, som inte snubblar med blicken på egna fötter utan rakryggade ser mot horisonten i öster.

Brygubben har skrivit om biskopsval förr om åren. Använd sökrutan uppe till vänster och sökorden ett stycke ner i högerspalten för att hitta tidigare bloggposter.

För övrigt är det hög tid att ändra Svenska Kyrkans stiftsindelning. Det borde bli fler och mindre stift, så att relationerna mellan församlingar och biskop kan bli tätare och mer personliga. Minst dubbelt så många som idag.

Bra att biskopar bjuder generöst

Det är en förenklad journalistik som mest lockar fram avundsjuka att publicera representationskonton för Svenska Kyrkans biskopar. Östgöta Correspondenten får till en kampanj mot biskop Martin Lind i Linköping och idag hänger Svenska Kyrkans Tidning på samma drev. Tillägg 17:05 Jag ser att också Dagen väljer att rewrita utan att bidra med något eget.

En tabell med totala representationskostnader är helt ointressant utan jämförelser. Det är klart att det gör skillnad vilka människor som biskoparna bjuder till bords. Att äta tillsammans ger tillfälle till samtal. Det kan också vara ett sätt att visa uppskattning, att ge människor ett erkännande.

När man äter tillsammans blir det ofta en bra kommunikation. I en tid av mycket indirekta kontakter och kommunikation på distans kan det vara väl använda pengar att bjuda människor till möte med varandra runt ett bord.

Correns räkneexempel är en middag där ett kuvert kostar 650 kr. Är det mycket pengar. Det beror på vad man jämför med. Och en middag på restaurang i Uppsala för 399 kr per person, varför skulle det i sig vara så hemskt?

En sallad, en pizza och en dessert plus kaffe, vad kostar inte det? Det vet väl vilken murvel som helst.

Biskopar ska precis som andra medarbetare i kyrkan handskas ansvarsfullt med medlemmarnas pengar. Varken Corren eller Svenska Kyrkans Tidning kommer ens i närheten av den sakfrågan med sina artiklar den här veckan.

Det finns självklart saker som det går att spara in på i Svenska Kyrkan och pengar som ska flyttas till andra konton i budgetarna för att göra bättre nytta. Matkostnaderna är inte det första. Det är lika angeläget som att spara in på skolmat eller fikabröd och fruktkorg på jobbet. Spara där det är lätt inte detsamma som att spara rätt. Spara på det som gör en del människor avundsjuka och "jantiga" är inte detsamma som att spara solidariskt och vara rättvis.

Som det heter på Journalisthögskolan: Gör om. Gör rätt.

Biskop Bertil: Guds Ord gäller. I alla sammanhang

Se SVT-inslaget om en av Svenska Kyrkans mer intressanta biskopar. Han avled i söndags biskop Bertil.

Se det. Vad tänker du? Vad tänker du om det du tänker?

Biskop Lennart skulle kunna bli hövding Koskinen

När Svenska Kyrkans årsmöte, kyrkomötet antagligen befriar det lilla stiftet Visby med sin biskop Lennart från tillsynen över utlandsförsamlingarna behöver han kan hända ny utmaningar.

Den gotländsrotade kyrkoherden i Olaus Petri församling är en flitig och läsvärd bloggare. Han är inne på att biskopen skulle kunna bli Gotlands nye landshövding. Varför inte?

Stillsam länkar till den gotlänska avdelningen av trejde statsmakten. Det gör jag också s.

Stiftsbiskop i Svenska Kyrkan behöver man faktiskt inte vara fram till pensionen. Det gör inget alls om biskopar gör lite andra saker: Undervisar på universitet, jobbar utomlands, blir ministrar, blir chefredaktörer, landshövdingar, retreatgårdsföreståndare, förläggare, riksdagsledamöter...

Andra bloggar om: svenska kyrkan, gotland, landshövding, biskop, kyrkomötet, stillsam

Svartvita debattörer frustrerade av normala biskopar

Det har sagts att det inte hänt i modern tid att biskop i Svenska Kyrkan är oeniga i kyrkliga frågor. Debattörernas frustration över att människor kan ha gemensam uppfattning i en enskild fråga, utan att de därför är ideologiskt klonade, fördunklar den historiska blicken. Cirklarna rubbas när förenklade argument inte fungerar längre.

Hoppas nu inte det korta historiska perspektivet smittar forskningsvärden. Risken finns, för kyrkliga forskare blir liksom forskare i andra discipliner blir intervjuade när massmedia vill fördjupa en aktuell fråga, eller i alla fall dra den ännu ett varv. Då kan det hända att någon rycks med och vill formulera sig löpsedelsmässigt.

Modern tid måste anses sträcka sig bortom millenieskiftet. En mer begränsad definition är inte rimlig. I alla fall inte om det handlar om att återge den teologiska debatten och debatt inom Svenska kyrkan i läro-och ordningsfrågor.

Inom historievetenskap räknas perioden från upplysningstiden och framåt till modern tid. Som grund för mina rader nedan gör drar jag gränsen mycket hårdare: tiden efter 1951 års religionsfrihetslag. Det blir några noteringar, som en del läsare direkt och utan förkunskaper förstår ger proportion åt en aktuell kyrkodebatt. Andra saker jag pekar på, får mer ha funktionen att påminna och väcka den nyfiknes intresse. Googla på, du vetgirige läsare och du ska finna det som ger lön för mödan.

På 1950-talet intog Svenska Kyrkans biskopar olika ståndpunkter i frågan om kvinnors rätt till prästvigning. Vem kan ha missat det? Skillnaderna bestod långt efter de båda kyrkomötena i slutet av årtiondet där beslut om att öppna prästämbetet för kvinnor behandlades. Samvetsklausulen i kyrkomötets protokoll gällde fram till 1982. Nu har den kommit upp i debatten om ändrad ordning för vigsel inom Svenska Kyrkan. Några biskopar ser en ny klausul som lösningen på vigselfrågan. Andra motsätter sig undantag. Vem tror att en ny klausul skulle räcka i 22 år, fram till 2031?

Under 1960-talet var var folkkyrkobegreppet under livlig debatt, gång på gång. Den som gör för stor sak av förra veckans DN-artiklar är antagligen okunnig om hur oeninga biskopar som Bo Giertz, Arne Palmqvist och Ruben Josefson kunde vara. Den social-etiskadebatten blev i flera stycken en vattendelare ända in i biskopsmötet.

När det inom Svenska Kyrkan bland de unga på 1970-talet gick en väckelse i återupptäckten av de kristnas gemenskap i församlingen valde flera biskopar sida. Några uppmuntrade aktivt de ungas vilja att förstå församlingsteologin och praktisera den i sina egna liv tillsammans. Andra
gav uttryck för både oro och upprördhet inför det nya.

Frågan om statskyrkans avskaffande är en utdragen historia. Men med utredningar från slutet av 60-talet och framåt intensifierades debatten. Och den var under slutet av 70-talet och början av 80-talet stundom infekterad. Biskoparnas meningar var delade. Biskop Ingmar Ström var en av de biskopar uttalat försvarade statskyrkan, trots att han på så många andra områden var en kyrklig förnyare. Biskop Arne Palmqvist var drivande i att stoppa ett beslut om stop för statskyrkan 1979. Som om det fattats då gett Svenska Kyrkan sin frihet redan från 1984. 16 år är inte riktigt, men nästan en generation.

Inom biskopsmötet var meningarna delade om att låta dopet bli medlemsgrundande i Svenska Kyrkan, liksom i resten av den världsvida kyrkan. När frågan nådde kyrkomötet för beslut på 1990-talet och och den nuvarande ordningen infördes 1996 (rättat 11 feb) var det många hårda ord som fälldes, inte bara inom biskopsmötet utan också offenligt, i kyrkomötet och i massmedia.

Under den senare delen av 1980-talet och fram till utgivningen av Stora Boken och Svenska Kyrkans jubelfest i Uppsala1993 pågick Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var ett brett upplagt projekt som engagerade många. Svenska Kyrkans biskopar kunde inte undandra sig att ta del i bekännelsearbetet. Här väcktes flera frågor om tro och lära som då eller senare förde med sig att biskoparna fick bekänna färg. Och det blev mer än nyansskillnader.

1995 avgörs principiellt frågan om att avskaffa statskyrkan och göra Svenska Kyrkan fri från staten. Inom biskopsmötet fanns ännu vid denna tid åsiktsmotsättningar.

Biskopar i Svenska Kyrkan i modern tid har och har haft olika uppfattningar i ekumeniska frågor, har intagit sinsemellan olika position gentemot andra kyrkor inom Sverige och internationellt. Även om en del från "blå laget" i politiken sett hela biskopsmötet som ett rött skynke, så har genom de femtio senaste åren de politiska riktningarna varit fullt urskiljbara i biskopsmötet. Vid val av biskop har de politiska partierna alltid hittat sina kandidater, från vänster till höger.

I den betydelsefulla frågan om Svenska Kyrkans närvaro i skolan har biskopar olika åsikt under 2000-talet. Några biskopar anser inte att Svenska Kyrkans genom präster eller andra kyrkoarbetare ska leda skolgudstjänster vid terminsavslutningar. Andra tycker tvärtom att kristen tro och andra religioner väl kan samverka med den allmänna skolan.

Hur ser det ut framåt? I frågan om aktiv dödshjälp kommer Svenska Kyrkans biskopar ha olika mening. Det kommer inte att råda enighet bland de fjorton om en sammanhållen teologi om dop-nattvard. Och biskoparna kommer att olika syn på tvingande församlingstillhörighet, vigning av församlingspedagoger, på återinförandet av det demokratiska sambandet mellan kyrkomötet och stiften-församlingarna, på avskaffandet av den inkomstrelaterade medlemsavgiften, på förslaget att Svenska Kyrkan ska lämna Borgå-gemenskapen, på införandet av tidsbegränsade biskopstjänster, på den förkortade prästutbildningen, på att....

... ja det inte lätt att sia. Särskilt inte om framtiden.


Det skulle vara intressant att kika lite på de möjliga parallellerna mellan den så kallade biskopsmotionen till 1929 års kyrkomöte, författad av biskop Einar Billing, och det samlade förslag som majoriteten i biskopsmötet 2009, 80 år senare förmått sig till. 1929 varnade ärkebiskop Nathan Söderblom för en partibildning och partipolitik. Men vad hade han för det då? Inte mycket. Men i efterhand blev hans uttalande till profetord.

Den som blivit illa berörd av debattstil och annat under de senaste veckorna, kan trösta sig med att det inte var bättre förr inom Svenska Kyrkan. Och den som vill motivera sig till handling, kan näras av upprördheten att det som inte ledde till något gott då åter tas till "heders".

Plats för eftertanke, var temat för en brett upplagd och nationell kampanj för Svenska Kyrkan vid millenieskiftet. Plats för eftertanke var löftet till Svenska kyrkans medlemmar och till hela Sveriges folk, när staten och Svenska Kyrkan skildes åt.

Tillägg 11 februari: Vi lever i ett hastighetssamhälle. Om biskoparna tidigare valde att publicera sig i bokform får de nu flytta till tidningen. Och då håller de ändå inte jämna steg med de debattörer som använder sina tidningars bloggar. Biskop Tony Guldbrandzén länkar från sin plats på Facebook till debattinlägg i DN.

Om något är nytt i kyrkodebatten så är det inte att delade meningar i biskopsmötet får offentlighet, utan hur hastigheten hanteras. Svenska Kyrkans medier upplevs vara för långsamma och ha för liten räckvidd.

Svenska kyrkans officiella uppfattning om ändringar i äktenskapslagstiftningen redovisas på nätet här

Andra bloggar om: svenska kyrkan, debatt, kyrkan, biskopar, biskop

Pastor Nilsson har rätt: Biskopsvalen behöver styras upp

Jag har missat en debattartikel i Dagen från förra veckan. Men eftersom innehållet fortfarande är högaktuellt vill jag länka till den. Det handlar om hur det går till att välja biskopar i Svenska Kyrkan.

Stefan Nilsson, kyrkoherde i Svenska kyrkan, för GA församling i Sundsvall och Skönsmons församling, skriver:

Mer sällan motiveras det med att de är kompetenta att ta det uppdrag som Kyrkoordningen och vigningsritualet talar om. Det hela liknar mer en luciaomröstning än ett biskopsval.

Inslag i valproceduren har tagit sig sådan uttryck att stiften sannolikt går miste om dugliga kandidater. Präster kan välja att inte ställa sig till förfogande för att inte bidra till ett spel som skadar Svenska Kyrkan.

Det vanliga har blivit att det anordnas minst en hearing där biskopskandidaterna får ordet. Jag uppmanar alla kandidater att ta chansen att säga precis vad de tänker om hur rekryteringen av kandidater går till. Även om det skulle innebära att de förlorande politikers och prästers röster.

Flera av de aktuella kandidaterna i biskopsvalen i Härnösands stift och Stockholms stift är bra präster som tjänat sin kyrka väl. Så synd att det inte är deras främsta förtjänster blir omtalade i massmedia. Så mycket viktigare att de själva med eftertryck talar om det som har mest med den kristna församlingens uppdrag och liv att göra.

Biskopen är prästernas och diakonernas förman och biskopen ska ha tillsyn över församlingarna och ska med stiftets styrelser och medarbetare främja kyrkolivet inom sitt stift.

Läs gärna den här postningen om biskopens uppdrag i Svenska Kyrkan.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, biskopsval, stockholm, härnösand, biskop