Och så läser jag en kommentar i Hufvustadsbladet:
Den djupa och breda direktkontakten mellan kyrkomötet och de politiska partierna har alltså lett till att den svenska kyrkan marginaliserats i samhällsdebatten och saknar politisk makt. Detta alltså i motsats till finska kyrkan, vars kyrkomötessammansättning mer eller mindre helt saknar de entydiga politiska bindningar som dominerar Svenska kyrkans motsvarande organ.
Den varning som Koivunen–Bylund utfärdar kan mot denna bakgrund sist och slutligen ses som en varning för politisering av vår kyrka. En politisering som gör att kyrkan mister sitt inflytande i samhällsdebatten samtidigt som den blir en arena för politiska krafter. Då är det inte längre kyrkan som har politisk makt utan politiker som har kyrklig makt.
Så var det då ännu en gång bevisat att sammanhanget närmast är innehållet, om man tillåter sig dragningen. Det tyder också på att det har sina fördelar med ekumeniska kontakter. Så grunnar jag nu lite på om biskopen bad de finska vännerna om några goda råd att ta med sig hem till Sverige och Svenska Kyrkan.
Förre chefredaktören för Svenska Kyrkans tidning, Olav S Melin är sedan flera år åter verksam i Finland. Han kommenterar också relationen kyrka och politik, med anledning av det samtal som biskop Tuulikki deltog i. Ett samtal som han själv var moderator för.
Läs även andra bloggares åsikter om finland, kyrkan, kyrka, svenska kyrkan, biskop, politik, kyrkopolitik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar