28 september 2013

Tänk om: En biskop

Tänk, bara tänk om det här myckna snacket om att en biskop tvunget ska vara massmedial skymmer något viktigare?
Tänk, bara tänk om det är andra saker som behövs som för att leva uppdraget? Att kunna sitta ner. Att se de närmaste medarbetarna. Att både gilla att gå med vänner och stundom gå sin egen väg.
Att kunna be om hjälp och visa tacksamhet. Att vara nyfiken så att det märks. Att älska kyrkan som en mor och visa det. Att älska att fira gudstjänst och göra det så det smittar. Att gilla att åka tåg hellre än vara en flygande biskop. Att försvara och uppmuntra de många som bygger kyrka i församlingsliv mot angrepp och anfäktelse. Att visa barmhärtighet.
Att leda korta och bra sammanträden. Att bära korset. Och Frälsarkransen.

Den här texten skrev jag efter min morgonbön lördag 28 september 2013. Mellan nomineringsval inför val av ärkebiskop i Svenska Kyrkan och hearingen med de fem kandidaterna. Jag publicerade först texten i Facebook-gruppen Ny Ärkebiskop 15 juni 2014 och senare samma dag här på bloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

19 september 2013

Samtal som hjälper – även digitala

Jag har gästbloggat på Diakonibloggen och redaktörerna Karin Ahlqvist och Charlotte Säll bad mig skriva något om samtal på nätet. Så det gjorde jag.

Bland Svenska kyrkans anställda medarbetare finns en utbredd kompetens att föra samtal med människor på ett bra sätt. Flera yrkesgrupper är utbildade i samtal. Några, och inte så få, är specialister. Så den samlade kompetensen inom Svenska Kyrkan är stor. Låt det bli allt fler som tar med sig sitt kunnande ut på nätet. Här finns en efterfrågan och ett behov att möta.

Men späd inte ut det särskilda slags samtal som är själavård. Och låt inte heller de medarbetare som har ett särskilt uppdrag att som en del av sin tjänst utöva själavård skaffa sig monopol på samtal som ger stöd, varken i församlingslivet eller på nätet. Ta inte risken i en församling att undervärdera de unga ledarnas stora insatser.

För mig är det klart att människor kan bli hjälpta av digitala samtal. Den mellanmänskliga kommunikationen med hjälp av brev – känt i många hundra år – och telefon – i mer än ett sekel – är integrerade och närmast fullt ut accepterade och till och med rekommenderade former för samtal. Digital kommunikation är en utveckling av äldre tekniker för kommunikation på distans och med teknik för att brygga över tidsförskjutningar.

Liksom i den analoga delen av verkligheten kan digitala samtal för stöd föras mellan två människor och mellan människor i grupp.

Det eftertraktade är det vanliga, att få tala med en normal människa. I ögonhöjd i dialog blir den medmänniska en auktoritet (som inte alls är det samma som att uppträda auktoritärt mot andra) som är beredd att gå till mötes, som minskar avstånd. Mer användarvänlig teknik, mer av det mobila trådlösa och lägre kostnader ger betydande förbättringar.

Digitala medier kan som kroppens förlängning förkorta avstånd mellan människor, öka tillgängligheten, och hierarkier med upp och ned kan överges utan att kommunikationen begränsas.

Låt inte digitala samtal begränsas av varken stifts- eller församlingsgränser, men se till att de kyrkans medarbetare som har samtalsstöd som särskilt uppdrag alltid ha en tydlig hemvist i den kristna församlingen och mässan. Den förankringen är en skatt och en kraftkälla som den digitala nomaden, den moderna pilgrimen, behöver för att ge kärlek i mötet på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

18 september 2013

Också kyrkans demokrati med behöver sitt nav – och det är ett bord



Den här texten skrevs som en debattartikel inför kyrkovalet 15 september 2013 och publicerades först av Upsala Nya Tidning på UNT.se två dagar före valdagen. UNT satte rubriken Ett kyrkoval som passerat sitt bäst-före-datum. Jag väljer en annan rubrik.


Svenska Kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus. Med den innehållsrika och uppfordrande meningen har Partipolitiskt Obunda i Svenska Kyrkan formulerat sin vision.

I centrum för kyrkovalet har POSK som partipolitiskt obunden grupp fokus på tre frågor. Alla tre har stor betydelse för församlingslivet i Uppsala. Den första handlar om att sätta församlingen i centrum. Och den markeringen behövs när fem stora pastorat vid årsskiftet läggs samman till ett enda stort pastorat för hela Uppsala. De närmaste åren blir det om möjligt ännu viktigare än på senare tid att konkret vara en närvarande kyrka som erbjuder en kristet öppen gemenskap för varje människas växt och fördjupning.

Den andra valfrågan handlar om att Svenska Kyrkan genom sina församlingar och medlemmar ska ta på sig en tydligare social roll, tala det handlingens språk som ger människor befrielse och livsmod. Diakoni kallas det och handlar om att möta människors materiella och sociala behov, men också att vara en profetiskt röst som protesterar där  frihet och rättvisa inte råder.

Den tredje valfrågan handlar också Svenska kyrkan ska vara trovärd, om reellt medlemsinflytande och om att rätt använda medlemmarnas pengar. Den speciella ordningen med kyrkoval och politiska partier i Svenska Kyrkan användes första gången 1931 och då röstade 1 av 5 medlemmar med rösträtt. Rekordåret 1934 röstade 23,9 % och knappt 40 år senare, 1973 hade andelen röstande minskat till 15,2 %. Ytterligare 40 år senare röstar färre än så.

Ett 80 år gammalt system har för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. Det luktar inte gott och det läcker energi och pengar. Att valet skulle ge tillfälle att tala om allt gott församlingarna genom sina aktiva medlemmar och medarbetare uträttar är ingen tillräcklig anledning för mångmiljonrullningen var fjärde år. Med direkta insatser utan omvägar så kunde samma pengar och människors tid och kompetens göra så mycket större nytta i församlingarnas vardagsverksamhet och i medlemskommunikationen. Svenska Kyrkan ska vara demokratisk, mer än idag.

När jag idag lägger ut valsedlarna för det lokala valet till nya kyrkofullmäktige för Svenska Kyrkan i Uppsala framför mig, så ser känner jag igen dugliga och engagerade kyrkomedlemmar på nästan alla de tio valsedlarna. Jag skulle vilja ha möjligheten att fördela mina tre personvalskryss på mer än en av dessa. Och jag skulle vilja utöva min rösträtt utan att bidra till ett slöseri med resurser, utan att bidra till ett system som skymmer sikten för vad just dessa människor så ofta är eniga om: Att det finns ett uppdrag från Jesus som ska omsättas i ord och handling.

Svenska Kyrkan är en folkkyrka därför att hon samlar människor omkring Jesus och söndagens festgudstjänst, högmässan är ett nödvändigt nav, utan vilken allt faller samman som ett hjul där ekrarna förlorat sitt gemensamma fäste. Hon är ingen åsiktsgemenskap utan mer en livsgemenskap. Och kyrkans folk är mycket mer än bokens ett bordets folk. När nattvardsbordet är avdukat kommer sändningsord som ett löfte och en uppmaning: Gå i frid och tjäna Herren med glädje. Frid och fred som gör hela veckan “vardagshel” och en glädje att dela i mötet med människor och en arbetsglädje som räcker till nästa helg. Det är ingen dålig utväxling på min egen futtiga insats i kyrkbänken.

Min vision om en levande del i Uppsala av av den världsvida kristenhet, som Svenska Kyrkan ingår i, är på många sätt min egen och rätt personlig. I kyrkovalet väljer jag att stödja valprogrammet för den grupp som jag ändå känner igen mig mest i, och röstar på de människor som jag dessutom vet kan sin sak och står beredda att lägga sin tid och kraft på att orden ska bli verklighet. Det är mitt positivt val och inget ställningstagande mot någon annan kyrkomedlem eller grupp av medlemmar. Min rösträtt är min medlemsrätt och jag använder den.


Martin Garlöv, nr 42 på POSK-listan för val till kyrkofullmäktige i Uppsala pastorat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

13 september 2013

Bara en tanke

Om man 1931 införde en medicin eller en terapi av något slag, som skulle göra människor friska, och den inte tog, inte fungerade särskilt bra i början, skulle man då fortsätta behandla? 

Ja, kanske. Man kanske ville ge det nya en chans för att se om den verkade och läkte på lite längre sikt. För det finns ju piller och salvor som man behöver behandla med regelbundet och flera veckor innan det blir resultat. I början funkar det på 1 av 5. Inte så pjåkigt, tycker vårdfolket.

Sen 40 år senare, 1971, så visar det sig att behandlingen biter ändå sämre. Nu tar den bara på 1 av 8. Men de som bestämmer på sjukhuset förklarar med myndig stämma: Vi fortsätter ändå, det finns inget bättre medel. 

Nu skriver vi 2013. Vad tror du? Har något hänt på de 40 senaste åren? Det måste det väl, eller hur?

Ja, hade det handlat om hälsa, då vore det förstås så. Ledningen hade varit utbytt. Forskningsresultaten hade talat sitt tydliga språk, folk hade för länge sedan krävt grejer som verkligen fungerade och vårdfolkets yrkesheder hade lett till förändring: nya piller och ny behandlingsmetoder.

Men nu handlar det om kyrkovalet och då gäller andra lagar. Det har gått 80 år sedan det partipolitiska systemet infördes i Svenska Kyrkan. I början var samlingslistor inte helt ovanliga. Och de gavs då skulden för att för få medlemmar tog vara på sin rösträtt. När Svenska Kyrkan skulle bli fri från staten för 13 år sedan, så fick hon ingen ny demokratisk ny dräkt. Hon fick ärva den gamla statskyrkliga. Visserligen inte utan förändring, för det som ändå hade hängt samman från församling genom stiftet in i det gemensamma kyrkomötet, det klipptes i tre delar. Klipp, klipp!

Så här står hon nu, Svenska Kyrkan, det år hon fyller tonåring: Illa klädd och mindre väl rustad för en framtid. Jag lider med henne: Det är inte lätt att bli lyssnad på och inte lätt att bli tagen på allvar när man är ung. Och inte blir det lättare att möta människor när dräkten skymmer innersidan och hennes ärende, vad hon vill berätta och vad hon vill uträtta i den här världen. 

Skulle det ha varit en förmildrande omständighet om den ärvda dräkten med sina generande revor var något skänkt, något som inte kostat pengar? Det är möjligt. Så mycket värre då det du ser går loss på miljoner, minst 100, ja kanske 200.

På söndag är det kyrkoval. Vad väljer du för framtid för din församling, för Svenska Kyrkan? 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

27 augusti 2013

Jag ska sova i katedralen

Natten till den söndag som är ärkeängeln Mikaels dag, då ska jag sova över i Uppsala domkyrka. Det ser jag fram emot. Min församling anordnar en Meditaitonsnatt 28-29 september.

Så strax före helgsmålsringningen kommer jag att vandra med en madrass hemifrån Vaksalagatan, över Dragarbrunnsgatan, förbi platsen för den medeltida Sankt Pers kyrka, över Svartbäcksgatan och stenbron över Fyrisån, uppför trappan i Domkrapphuset och in i katedralen.

Där i kyrkan ska jag hitta en sovplats i något av koren. Kanske finns det plats för mig i Vårfrukoret eller i Katarina och Nikolaus kor, det som kallas för Finstakoret.

Efter helgsmålsbön kl 18 följer completoriet kl 21 och matutin vid midnatt. På kvällen äter vi en måltid tillsammans. När solen går upp fram emot kl 7 blir det musik och en morgonbön. Vi som varit i kyrkan över natten äter frukost tillsammans och sen firar vi mässa kl 08:30.

Läs under bilden om var du kan få veta mer om natten i Uppsala domkyrka och hur du anmäler dig om du vill vara med.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

15 augusti 2013

Katalogen från Småland

Nu skulle jag ju jobba lite, mellan förmiddagsfikat och lunchen. Men så kom en katalog emellan.

Kollar lite. Bara lite.

Har inget vitrinskåp. Än.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

18 juli 2013

Olika bilder av av mig

Det är roligt att titta på foton, att få se bilder som andra tar av människorna och tingen omkring dem. Bilderna berättar.

Det är rätt kul att tå egna bilder också, och få dela dem med andra. Både med vänner och människor jag ännu inte mött.



Jag är en av många som använder Instagram. Bilddelandet började för mig med Hipstagram. (Vet faktiskt inte hur den webbtjänsten mår idag. Borde kolla upp det.) Men sedan ett par år är det Instagram som jag använder allra mest.

Om ett par veckor är det min tur att vid sidan av mitt eget Instagram-konto också ta hand om ett konto som heter @svenskakyrkan Ett slags stafettkonto som startade på försommaren i år och som växlar användare varje vecka. Jag tror jag kommer att bli den tioende i raden.

Gå gärna och titta på foton från @svenskakyrkan och på mina egna bilder på @martingarlov

Läs även andra bloggares åsikter om , ,






17 juli 2013

Vandring i spåren av broder Frans

Med fru och goda vänner vandrade jag i den helige Franciskus spår för ett par veckor sedan. Det var mycket gott.

När jag på Facebook delade några foton från vandringen i Umbrien ned mot Assisi, så hörde Anna Braw på förlaget Libris av sig. Hon är redaktör för bloggen Pilgrimslivet, som delar namn med en bok som kom ut våren 2012. Nu bad hon mig skriva något om vandringen.

På Franciskusleden är det verkligen ingen trängsel. Och det är rätt skönt. Men man ska vara inställd på det. I alla fall den del av leden i Italien som vi gick var dragen genom färre samhällen än de spanska. Det betyder att det gäller att planera det här med maten för hela dagen innan man börjar för dagen. Och det går inte att räkna med att finna kaféer för att få en espresso på förmiddagen.  

Ja, det är skillnader mellan vandringen i den mer befolkade franska pilgrimsleden till Santiago de Compostella i spanska Gallicien och den här i italienska Umbrien. Tack för skillnaden. Bra på båda ställen, men olika.

Läs hela bloggposten på Pilgrimsliv 

16 juli 2013

Gästbloggare hos Diakonibloggen

På Diakonibloggen får jag idag berätta om bloggen Livet i Svenska Kyrkan, som också blev nätgemenskapen och Facebooksidan med samma namn. Här gästbloggar jag.

Diakonibloggen är en samlingssida på nätet för att lyfta fram, hylla, beklaga, fira och inspirera till diakonalt arbete inom Svenska Kyrkan. Det är de båda diakonerna Karin Ahlqvist och Charlotte Säll som håller i trådarna och skriver de flesta av inläggen.

Bloggen Livet i Svenska Kyrkan startade jag för att dra mig själv ur en årstid med kyla och mörker, som för några höstar sedan smittade av sig på min syn på sakernas tillstånd i den kyrka som jag är medlem i sen över femtio år. Några månader senare tog jag initiativ till nätgemenskapen Livet i Svenska Kyrkan.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

20 juni 2013

Uppmaningen till mera bråk i kyrkovalet bygger på ett fleslut

När Svenska Kyrkans Tidning förmedlar åsikter från valforskare och statsvetare, så visar sig ett felslut som hänger samman med att det gamla statskyrkosystemet spökar.

Slutsatser från allmänna val i ett samhälle där medborgarskap i kommun och nation inte är valbart på samma sätt som i ett trossamfund kan bara i mycket ringa utsträckning och med tydliga reservationen tilllämpas på Svenska Kyrkan. Det visar sig enkelt om resonemanget skulle överföras på vilket annat trossamfund som helst, i Sverige eller i någon annan sekulär demokrati.

Intresset bland Svenska Kyrkans medlemmar för kyrkovalet skulle inte på något positivt sätt alls öka om de medlemmar som förklarat sig villiga att ställa upp som förtroendevalda skulle inleda sin karriär med att verbalt puckla på varandra, eller värre.

Däremot behöver demokratin i Svenska Kyrkan stärkas. Dels närdemokratin i den lokala församlingen med ett mycket större mått av integration med församlingslivet med gudstjänster och gruppverksamhet, dels genom att stärka banden mellan församling och stift, och mellan församling, stift och Svenska kyrkan som ett trossamfund med nationellt arbete.

Till det demokratiska livet i Svenska Kyrkan hör också de många inomkyrkliga föreningarna och organisationerna. De behöver göras med synliga och deras relation till kyrkofullmäktige i pastoratet, till stiftsfullmäktige och kyrkomötet behöver stärkas. Till helt övervägande del har de inomkyrkliga rörelserna anslutit sig till Svenska Kyrkans organisation och har distrikt som motsvarar stiften.

Ulf Sundblad och Gustaf Bengtsson är båda aktiva medlemmar i Svenska kyrkan i Södertälje. Idag skriver på debattsidan i Svenska Kyrkans Tidning "Fria nomineringsgrupper en logisk modernisering". Och så är det verkligen: demokratin och de demokratiska arbetsformerna behöver moderniseras i Svenska kyrkans alla delar.

Den partipolitisering av valen som infördes under mellankrigstiden på 1900-talet har haft sin tid. Ur historien går att finna exempel på där den konstruktionen, som hämtade sina förebilder från den tiden, har gjort nytta. Men nu är en annan tid.

Som det med rätta påpekas i olika sammanhang är Svenska Kyrkan ingen åsiktsgemenskap, hon är en trosgemenskap med ett syskonskap mellan medlemmar, som liksom biologiska syskon inte är något man direkt kan välja. Just därför är det inte uppmaning till bråk, utan till träning till respekt, förståelse och samarbete det borde handla om.

Anna Sophia Bonde bloggar för Frimodig Kyrka. Idag kommenterar hon Sundblads och Bengtssons artikel.

Det finns i Svenska Kyrkan en allt mer utbredd förståelse för vikten av att stärka det ideella engagemanget bland medlemmarna. Allt fler förtroendevalda och anställda ser sig som möjliggörare för ett brett och mångskiftande medlemsengagemang, där människor får ta på sig uppgifter och får ansvar på riktigt. I takt med att församlingslivet utvecklas med en större andel ideellt arbete i förening med de anställda medarbetarnas insatser, så behöver direktdemokrati och brukarinflytande praktiseras på lokaltplanet.

Den här förnyelsen behöver också få influera församlingarnas samverkan inom stiften och det nationella arbetet där kyrkomötet och kyrkostyrelsen – mer än idag – bör samverka med de inomkyrkliga rörelserna, föreningarna och organisationerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

13 maj 2013

Gammalt djungelordspråk: Kyrkkaffet är böner efter mässan

Jag gör en slags gästblogginsats på Kyrkkaffe. All in med svar på alla Kyrkkaffe-Annas frågor.


Har du varit på ett extra bra kyrkkaffe någon gång? 

Det kaffeminne som kommer för mig är udda och från en pilgrimsvandring i Spanien för två år sedan. Jag vandrade med fru och två vänner norrifrån ner på en dalsida mot Pamplona. Vi stannade till vid en gammal kyrka och hälsades välkomna in av en nunna. Det visade sig att en orden bara några tidigare hade fått uppdraget att öppna kyrkan här i Zabaldika för vandrare. Vi gick in i kyrkan och bad. Det var vår enkla gudstjänst. I brist på kaffebönor så blev vårt enkla kyrkkaffe ute under ett träd vid kyrkmuren litet vin som fanns kvar från den midsommardagsmässa vi hade firat utomhus dagen innan.

Ett bra kyrkkaffe förra våren delade jag med församlingen i Llandaff i Cardiff. Där fanns kaffe även om jag tror att de flesta valde te eller saft. Jag fick vara med och fira söndagsmorgonens första mässa i katedralen i vänförsamlingen till min egen församling, Uppsala domkyrkoförsamling. Det serverades fika både i det lilla församlingshemmet och ute på kyrkogården. Liv, delaktighet och ett gott humör från mässan inne i kyrkan fick sin omedelbara fortsättning här efter sändningsord och utgångspsalm.

Alla de andra frågorna och mina svar står här

Uppdatering 16 maj 2013: Bidraget till bloggen Kyrkkaffe ledde vidare till en artikel i allkristna tidningen Dagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

06 maj 2013

Tjänande ledarskap är något annat än att peka med hela handen


En sommar och en höst, och sen några vinterveckor med adventstid och julfirande. På det ett nyår och så en nyordning i Svenska Kyrkan, som kallas strukturreform. Ett system med ekonomiska samfälligheter, församlingar och pastorat emellan, som fått sin dominerande utbredning under de senaste 50 åren, med en acceleration under de två senaste decennierna, ska ersättas av ett fullskaligt experiment för att organisera kyrkolivet på lokalplanet. Statskyrkosystemet avvecklades vid millenieskiftet. Nu kommer kommunalkyrkan snart att ha satt sin sista potatis. En förnyelse av den kyrkliga demokratin närmar sig.

Nu gäller det att fösa samman mycken god vilja, för att det ska gå vägen. Och den goda vilja skulle många aktiva och engagerade medlemmar i Svenska Kyrkans församlingar må väl av att få se så mycket mer av, än vad jag förstår kommer dem till del. Låt hoppas att läget är något bättre än vad mina informanter vittnar om.

I besvärande stor utsträckning är livet i Svenska Kyrkan varken modernt eller gammalmodigt, det är bara lite dagen efter. Lite bakis. Och vad som kallas reformer är inte tillräckligt olikt sådant som både genomförts och förklarats behäftat med brister eller redan blivit passé och fått sin efterföljare.

Påtagligt blir det i synen på ledarskap. Det får inte vara så illa som en läsning av platsannonserna i Svenska Kyrkans eget veckotidning ger vid handen. För där är det starka, tydliga ledare som kan peka med hela sin stora hand, som efterlyses. Beskrivningarna av de kyrkorherdar som förväntas leda de nya storpastoraten är inte rolig. Vad är de ett resultat av? Hur har snacket gått och vilka är det som har pratat ihop sig?

När nu många pastorat ska bli stora arbetsgemenskaper, då blir det än viktigare med rekrytering av chefer som varken är ägnar sig åt att flaxa omkring som olika hönsmammor eller sprätter och tuppar sig på kyrkbacken.

Vad som nu ska sökas är den tjänande ledaren. Den ledare som kallar sina medarbetare för vänner. För det är den tjänande ledaren som har förutsättning att rekrytera de medarbetarna kallar sin ledare för vän. De medarbetare som är villiga att växa till mognad, att ta ansvar med tillhörande risk.

Den tjänande ledaren ber om hjälp. Hennes medarbetare ser inte i henne en mer perfekt upplaga av sig själv och ledaren rekryterar inte medarbetare som som hon själv. Hon faller inte för frestelsen för att välja att arbeta med dem som är lika men ändå lite sämre än henne, för att hon på så sätt skulle vara mindre utsatt för konkurrens.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen, hon räcker ut den i en gest som verkligen visar att hon behöver och vill ta emot hjälp. Hon räcker också ut sin hand för att den ska mötas av en hand, bilda en kedja av gemenskap.

Snacket om tydligt ledarskap väcker mer frågor än det ger svar. Tydlig om vad? Tydlig för vem?

I mer än en del av Svenska Kyrkan har på senare år platta organisationer blivit mer hierarkiska. Några gånger tycks det tyvärr ha varit de förtroendevalda som varit pådrivande. Förvillelsen tycks vara att styrelsen får mer makt med en chef än med flera. Men för vilka medlemmar i församlingen eller stiftet blir den gammeldags maktfördelning som kallas ny till nytta och glädje?

Svaret på ropet på ensamma starka ledare blir närmast ensamma människor. Jag önskar att de som ropar under hyfstat trygga betingelser skulle få spegla sig i de här sortens platsannonser som jag refererar till. Då vill jag tro att de skulle se att det viktiga är att de finner vägen till att bli sina egna ledare, i sina egna liv. Och bli sina egna bästa och mest trogna tjänare.

The Book of Act - Apostlagärningarna berättar om ett minst sagt situationsanpassat och tjänande ledarskap. Ger flera exempel på delat ledarskap. Marias ledarskap i kretsen av apostlarna. Paulus och Petrus ledarskap. Så efter Apostlagärningar finns mycket att hämta i de brev från apostlarna till de första församlingarna, som kyrkan bevarat mellan Bibelns pärmar.

Prästens tjänst är kopplat till de löften som prästen lovar att hålla i vigningsgudstjänsten. Löften som inte kombineras med vilket slags ledarskap som helst. Svårligen med toppstyrning, befälsordningar eller patriarkal auktoritet. Om sådant utövas av en kvinna eller man gör ingen skillnad. Lika mycket skaver det mot den kristna församlingens kyrkans väsen och budskap.

En församling eller annan del i Svenska Kyrkan är inget bolag. (Att Svenska Kyrkan på olika sätt är ägare av bolag är en annan sak.) Det är bra att lära känna hur bolag är organiserade och vad som vanligen konstituerar en verkställande direktör. Men en kyrkoherde ska man undvika att likna vid en vd.

Förnyelsen av Svenska Kyrkans lokala organisation, den som träder i kraft från 2014, rymmer fler möjligheter till lokal variation än de ordningar som avvecklas. Det är bra. Det goda nyordningen kan föra med sig är mer av lokalt utformade och anpassad organisation, så att församlingslivet som ser så olika ut, och ska se olika ut runt om i landet får stöd av det som passar bäst. Och experterna finns lokalt, i gemenskapen av människor som tar sitt dop och medlemskap på allvar.

Redan 1977 skrev biskop Martin Lönnebo den i mitt tycke bästa ledarskapsboken för Svenska Kyrkan, på svenska. Om Petrus levt idag, är titeln och den bygger på de meditationer han höll vid det ekumeniska riksmötet i Västerås samma år. Boken gavs ut av dåvarande EFS Förlaget och biskop Martin hade vid den här tiden nyss lämnat sin tjänst som domkyrkokaplan i Uppsala för att bli domprost i Härnösand.

Biskop Martin ger den tjänande ledaren tre vackra karaktärsdrag: en ljus blick, en rak rygg och ett brinnande hjärta. Han lyfter i boken fram de bibliska förebilderna, de som är dynamiska i sitt ledarskap och förväntar sig stordåd av sina medarbetare.

Den tjänande ledaren i församlingen är inte enbart ledare för de anställda medarbetarna, utan en ledare för hela sin församling med alla dess medlemmar. Här som i så många fall är det av stor betydelse att inte rangordna medlemskapet.

Biskop Martins bok kan vara lite svår att få tag på, men gör ett försök. En annan ledarskapsbok som håller hög klass kom 2002 och heter Lidelse och motstånd. Författare är prästen Kjell Wiklund. Idag fri pensionär, då chef för församlingsavdelningen för Strängnäs stift. Minst ett par ex. av denna bok finns i skrivande stund på Bokbörsen. Nedtill också en länk till en sekulär och god bok, Den tjänande ledaren. Författarna är samma duo som först skrev Det goda värdskapet. Och det finns ett samband.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen. Hon sträcker ut den för att ge och ta emot hjälp. Den tjänande ledarens händer är inte rädda för lite skit under naglarna, de är till välsignelse.

Den tjänande ledaren hittar du sällan uppflugen på en stol, men oftare sittande vid ett bord. Den tjänande ledaren behöver du spana efter på på distans, men har oftare i ryggen eller ännu hellre sida vid sida.


Lästips Den tjänande ledaren av Jan Gunnarsson och Olle Blomh 


Om Petrus levt idag, Martin Lönnebo, EFS Förlaget 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,




02 maj 2013

Valeria Maltoni följer jag gärna

Det är människorna på nätet som ger nätet dess värde. Valeria Maltoni är en av dem som jag känner till namnet och följer, för att läsa hennes texter och berika mig med vad hon lyfter fram och visar vägen till.

Devisen hon valt för sin blogg är bra: Mae sense. Make do. Make it.

För kort tid skrev hon om den store filmskaparen Alfred Hitchcock som läromästare i marknadsföring. 11 fyndiga punkter som jag rekommenderar.

Fear and fantasy are two of Hitchcock's key ingredients, always tempered with a good dose of humor and realism.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inte ens 80 av 100 nådde jag i blogg100

Sicket fiasko för mig, det här med att blogga hundra dagar i rad och sälla mig till de namnkunniga svenska bloggarna. Förra veckan kom en inbjudan att vara med och fira de 100 dagarna, de 100 bloggposterna. Tänk så livat det skulle ha varit att vara med på tillställningen på Historiska museet.

Men det blir inget för mig med det. Inte ens 80/20-regeln som jag återkommande och opåkallad brukar dra upp kunde jag leva upp till. Det blev nog inte ens 70 bloggposter av mig innan jag steg av banan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


23 mars 2013

Sakletare längs vägen

Nu är jag inne i en skrivperiod. Det finns ett mål. Det finns ett jobb som ska göras och en tidsplan som ska hållas.

Skrivandet blir en vandring. Jag försöker packa smart och jag ger mig iväg. Det ena benet före det andra. Det ena fingret över det andra på tangentbordet.

Jag har vägen någorlunda klart för mig. Ändå håller jag öppet för en annan rutt, om den skulle visa sig vara ett bättre val. Kollar lite i ena diket också. Och i det andra.

Går till mitt bibliotek och låter blicken vandra längs bokryggarna. Plockar ner och plockar fram. Böckerna är mina vänner – påminnarna.

Mellan pärmarna finner jag godbitarna. Kan inte som en sakletare låta bli att stanna upp också vid ett och annat som inte har med uppdraget att göra. För det kan vara fint ändå. Kanhända till och med användbart, om inte nu så sen.

Titta här! En dikt av Piet Hein. Den hör inte alls till saken. Inte alls till den nya webbplats jag nu skriver manus till. Eller... vänta nu: Kanske gör den det.

Föräldrar
kan uppfostras
till att förstå.
Men då
ska man också
ha haft dem från
det dom var små.

Piet Hein i Barnens diktbok, sammanställd av Lennart Peterson, förlaget Cikada 1980

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

22 mars 2013

Knäckas eller kläckas


Ett frö är sått. Det är något på gång. Ett provtänk, kanske rent av en idé som tänts.Hur ska det gå?

Ska den knäckas eller kläckas? Det är en avgörande skillnad.

Men det kunde det gott få vara fler människor som var kapabla att förstå just den skillnaden.

I en bättre och skönare värld är det färre som knäcker idéer och fler som läcker dem, egna såväl som andras.

Jag kan tänka mig att de finns de som upplever det som mindre ansträngande och mindre riskfritt på det personliga planet att knäcka andras idéer. Så tidigt som möjligt.

Den som bidrar med idékläckning blir involverad och tar risken att något av en barnmorska för vad som kommer att födas, för ont som gott.

Ägg kan knäckas eller kläckas. Det är väl uppenbart att det är en skillnad.

Hade detta inlägg varit skrivit nästa vecka, då hade jag önskat dig som läst så här långt: Glad Påsk

Det gär jag inte nu. Jag stillar mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

21 mars 2013

Tidningsbytet går omlott

Idag startar ett överlappande tidningsbyte i det garlövska hemmet. Ett halvår med Dagens Nyheter är på på upphällningen och Svenska Dagbladet är kommer tillbaka. Det blir en överlappning i övergången.

Tillfälle bjuds till jämförelser. Och jag har delat med mig av ett par sådana på Twitter.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

19 mars 2013

Josefs dag

Det är ett och annat som världen har svårt att förstå av det som den kristna kyrkan gör och lär. En sådan sak är vanan att fira människors dödsdagar. Men om de får bli himmelska födelsedagar, då kanske fler kan förstå avsikten och perspektivet. Underifrån och framåtriktat, som på den här målningen.

Idag den 19 mars firar den världsvida kristna kyrkan den helige Josefs himmelska födelsedag. 2013 blir det också ett datum för installationen av en ny romersk-katolsk biskop i Rom, tillika påve för den största delen av kyrkofamiljen.


Den här bilden i original finns i kyrkan San Lorenzo i Florens i Italien. Den är en fresk målad 1964 av Pietro Annigoni (1910 – 1988). Det är nu några år sedan jag stod i San Lorenzo på golvet framför den stora väggmålning och beundrade den: Motivet, kompositionen, stämningen. 

Handen som fadern beskyddande lyfter över sonen, utan att störa honom. Mörker och ljus. Oro och kärlek. Plankan, lutad mot hyvelbänken, får sin förlängning i en aning om ett kors.  

Jag vill komma tillbaka till Florens och se den bilden igen. Josef, honom tänker jag mig så. En förebild för fäder och mödrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

18 mars 2013

På plats i församlingens vardagsrum

För en tid sedan blev jag kallad till ett möte med redaktionen för Svenska Kyrkans första digitala tidskrift. Den föddes förra året och heter Evangelium.

Helt nyligen kom det första numret ut på nätet. Och med det så plockades betalmuren bort. Samtidigt lanserades ett nytt erbjudande: Vardagsrum

Det var nya Vardagsrum som var anledning till att jag fick vara med på en workshop med redaktionen och och några till, som fick känna sig lite utvalda för en dag. Trevligt.

På kort tid har redaktionen engagerat en rad intressanta skribenter och fört en rad angelägna frågor på tal. Och redaktionsmedlemmarna är i högsta grad produktiva för egen del.

Inför första mötet med redaktion tänkte jag i skrift så här:


Mitt intryck är att det är vanligt, ja vanligare än för 10 år sedan, att församlingar erbjuder mer eller mindre kända föreläsare. 
Deras medverkan i församlingen skulle kunna dokumenteras bättre än vad som är regel. 
Vad de kommer och delar med sig av, kan bli en karamell som församlingen kan suga på lite längre, med hjälp av det en prenumeration på Evangelium ger.


Och det där kan jag stå för också någon månad senare. Det finns det som är gott, som kan få ett än större värde med ett före och ett efter. Faktum är att den kommunikationsteknik som speedar upp tillvaron till vad som kan kännas som ett enda ogripbart och alltför överväldigande nu (eller närmast nyss, när tiden rusar fram) också kan användas till tidsutsträckning och tidsoberoende.

Vardagsrum är en bra beteckning på det slags mötesplatser som behövs. Så mycket mer än sammanträdesrum och kontor. Församlingen har sitt kyrkorum och runt det behövs andra rum för människors möte.

Bilden är lånad från Evangelium och fotografen är tidskriftens bildredaktör Simon Berg. Se fler av hans bilder och exempel från hans produktion i på hans egen webbplats.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


17 mars 2013

Hälften av alla sammanträden är onyttiga

Jag möter en osund sammanträdesvana, som tar ett fast grepp om människors arbetsliv och fritid. Upptagna på jobbet och upptagna på sin lediga tid av stereotypa sammanträden, med alltför liten koppling till arbete och ansvar som ska fördelas.

Hälften av allt sammanträdande är onödigt. Frågan är bara vilken del?

Är det vartannat sammanträde? Eller varannan sammanträdestimma?

Är det första delen av mötet eller den andra halvan?

Det är mer än trist när sammanträdesvanan blir en ovana. Deltagandet i mötet frikopplat från engagemang och ansvar. Risken är att det som kvarstår är tid som upptas för att mala sönder goda ambitioner, provtänk och entusiasm.

Den som tycker att det är tråkigt med sammanträden ska avstå från att delta. För den bidrar inte. Kan något gott komma ut av ett tråkigt sammanträde? Nej, hur skulle det vara möjligt.

Föreningslivet förlorar livet i tråkiga möten. Som tur är ligger det både nu och då så illa till, att minsta lilla förändring är till det bättre: Ta bort stolarna, och stå upp i sammanträdet och trängs kring ett mindre bord. Så blir det blodcirkulation i trötta kroppar, med knoppar som förstår att sila snacket så att det blir några vettiga beslut fattade på stående fot.

Förkorta tiden vid det fyrkantiga bordet som ger fyrkantiga tankar. Förläng det gemensamma fikat vid det runda bordet, som är där de flesta trivs.

Sjung en sång. Stående. Och det behöver varken vara nationalsången eller en psalm. Funkar bra med i stort sett vilken glad bit som helst.

Alla handlingar som skickats ut före mötet ska vara lästa - före mötet. Den som sprättar kuvert vid sammanträdesbordet, visas ut och får komma tillbaka när pappren är genomlästa.

Många styrelser kan ofta jobba sig ner till ett par sammanträden om året: Ett möte som följer upp året som gått och ett möte som planerar för året som kommer.

Rollerna i en styrelse mår bra av att rotera. Uppdraget som föreningens ordförande kan förhålla sig friare till rollen att föra ordet vid styrelsemöten än vad som är praxis på de flesta håll. Det är gott att få prova på att vara sekreterare, för det väcker tankar om hur värdefullt det är med väl formulerade och begripliga beslut.

Detta var dagens provtänk. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
 

16 mars 2013

Var får jag allt ifrån?

En städdag som denna, så undrar jag smått över varifrån alla prylar kommer. Det kan väl inte vara jag som samlat på mig allt detta som nu ska packas in i bilen och köras till tippen? Vi är väl ändå fler i familjen?


  • Gamla böcker som inte gått att sälja på loppis. Tre banankartonger proppfulla som jag släpat fram och tillbaka mellan hem och Vaksala loppistorg
  • CD-hyllorna som ingen vill se, nu när Spotify tagit över plastskivorna
  • Ett par ålderdomliga slalomskidor, tillhörande en son som för länge sedan vuxit upp och nu närmast tydligen siktar på en Vasaloppstart
  • En i högsta grad ickefungerande tjockteve
  • Två sönderkörda stekpannor med sitt reviga teflon nerpackade i en likaledes sönderkörd kabinväska
  • Ett metspö med den obligatoriskt trassliga linan
  • En elektrisk tandborste utan någon som helst hastighet
  • Två par svarta knarriga skor som inte ens van Gogh velat måla av
  • Motivlösa tavlor med halva ramar
  • Ett schackspel i glas som får merparten av det som Sagaform kränger att framstå som superdesignat
  • En ensam brännare utan sin fonduegryta
  • En träpinne
  • En annan pinne - av metall

... och, och, och...

...var får jag allt ifrån?

Nu ska det till tippen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

15 mars 2013

Blogg100: Jag anser att jag fortfarande är med i matchen

När uppropet kom från Fredrik Wass i slutet av januari, om att blogga minst en gång om dagen i 100 dagar, då var det precis den spark i baken som mitt bloggande, eller snarare jag själv behövde.

Nu är det halvtid i matchen och jag anser att jag fortfarande är med. Men bloggkonditionen kunde ha varit bättre. Stundom har jag andfått sprungit efter bollen utan att nå fram. Det har hänt att jag fuskat och bakdaterat blogginlägg för att få det hela att gå ihop.

Jag vill synas här också Så jag får se till att komma ihåg att twittra om bloggandet någon vacker dag.
Och hur gör jag rätt för att det ska bli avtryck av mina skriverier även här?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,



14 mars 2013

Man skulle kunna starta en framtidskommisson

Svenska Kyrkans Tidning har på ledarplats lanserat idén om en Svenska Kyrkans framtidskommission. Ärkebiskop Anders som är biskopsmötet och den nationella kyrkostyrelsens ordförande ställer sig positiv till idén.

Barbro Matzols slutkläm i ledaren i Svenska Kyrkans Tidning låter så här:

WWJD står det tryckt på armband av tyg i bjärta färger som brukar delas ut till konfirmander: What Would Jesus Do? Det är den frågan kyrkan i alla tider har att besvara.
En bra början är att tillsätta en kyrkans framtidskommission.

Samling kring Jesus anger riktningen. Frågan med förväntan på handling är attityden. 


Apostlagärningarna är den bibelbok som berättar om tiden närmast efter det att Jesus uppstått från döden, mött lärjungarna levande. The Book of Act är en mer spännande titel, tycker jag: Handlingsboken.

Biskop Gunnar Weman som var ärkebiskop närmast före biskop KG, den nuvarande ärkebiskopens företrädare tillsatte en framtidskommission som arbetade under några år. Snart har det gått 20 år sedan den. Så det är nog dags igen. 

En framtidskommission får kan man säga att det var som ledde fram till en viktig skrift från det tidiga 1960-talet, för 50 år sedan. Skriften eller bok hette Lekman tar ansvar och den fick stor spridning. Förnyelsen av församlingslivet i Svenska Kyrkan då handlade mycket om att myndiggöra församlingsmedlemmar med olika gåvor, i olika åldrar och utan krav på vigning till diakon eller präst. Det handlar det om även 2013 och åren kom kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


13 mars 2013

Truly wonderful the mind of a child is

Han sitter mitt i folkmassan. Talar. Så sträcker han ut handen till ett barn. Och barnet kommer fram till honom där han sitter. För han sitter när han talar. Oftast.

Barnet ställer han framför sig. Och framför de vuxna som frågat honom: "Vem är störst i det rike, som du säger ska komma?"

Han talar till vem som vill höra, till en hel värld. Men just där och då, kanske mest till de tolv. Till sina närmaste som följer honom när han sagt: Kom!

Nu vill de ha reglerna och rangordningen klar för sig. Då vänder han på begreppen igen. Inte de eviga begreppen, men de mänskliga. Han säger att det är den som ändrar sig, tar ut en annan kurs och riktning, den som gör sig liten igen - det är den människa som blir stor i det goda landet, i himmelriket.

Han säger att den som tar emot ett barn - som det han nu har framför sig och håller om axlarna, rufsar i håret - den människan tar emot honom själv, Sonen Gud själv. Stort.

Sen kommer varningen i röda tydliga tecken:

"Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer."

Matteus evangelium, kapitel 18 och verserna 1-7


Truly wonderful the mind of a child is*

*= Yoda i Star Wars II Klonerna anfaller

12 mars 2013

Cammino på italienska

Sommar med pilgrimsvandring också i år. Så får det bli, för så är det överenskommet.

Men den här gången reser jag inte till Spanien utan till Italien. Och det blir en vandring i den helige Franciskus av Assisis fotspår. Det finns flera leder att vandra: norr ifrån Emilien och Toscana in i Umbrien och ned mot Assisi, dagsturer och halvdagsturer i trakterna runt Assisi och så vägen ner till Rom.

Som det verkar, så skiljer sig förutsättningarna för pilgrimsvandraren, om man jämför caminon till Santiago de Compostela och den italienska camminon med Assisi som mål. Här i Italien finns inte det utbyggda systemet med härbärgen och kanhända är skyltningen inte lika tydlig. Men med karta och ett gott humör ska det säkert fungera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 mars 2013

Ett nytt styrelseuppdrag: Jag har fått frågan

På senare tid har jag rakryggad beskrivit mig själv som ett styrelseproffs. För med mina 10.000 träningstimmar kan jag sammanträda.



Nu har jag fått frågan om att gå in i en ny styrelse, i en för mig inte helt bekant verksamhet. Men en viktig sådan.

Vad kan jag bidra med här? Vilka blir mina lagkamrater?

Jag är så otroligt tacksam för allt jag lärde mig av styrelsearbete redan som ung medlem i Kyrkans Ungdom. Vilken bra skola det var för mig. På så många sätt, också i att sammanträda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


10 mars 2013

Bokbeställning: Idéburen chef

Som soloföretagare har jag korta beslutsvägar i firman. Det hör till företagets policy att se litteraturinköp som en investering, som fortbildning.

Nu har jag beställt ett par nya böcker och väntar ett paket vilken dag som helst. I paketet ska finnas boken Idéburen chef. Den hoppas jag mycket på.



Författaren Johan Welander arbetar för studieförbundet Sensus. Här talar han om hur man lyckas med rekrytering.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,



09 mars 2013

MEG: Hur ser mediernas bevakning ut av olika samfund och dess företrädare?

De nyligen avslutade MEG i Göteborg verkar ha uppskattats av många. Jag var själv inte med, så jag får lita till vänner på plats och till rapporter och kommentarer i massmedier och sociala medier.

Mitt yrkesarbete når återkommande till skärningspunkten mellan kommunikation, religioner och medier. Så det här programmet från SVT intresserade mig särskilt.

Det är en inspelning från en av programpunkterna från 7 mars. Hur ser massmediernas granskning av de olika trossamfundens ledare ut? Just denna arrangerad av Sigtunastiftelsen, Svenska kyrkan, studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkans Tidning.




http://www.svt.se/nyheter/svtforum/hur-granskar-medierna-religionens-makthavare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

08 mars 2013

Visa respekt med ett leende

Ett möte med en sympatisk människa – kort eller lite längre – gör ofta skillnad på hela dagen. Det kan vara lärorikt för den som tänker efter: Vad tänker jag om den positiva upplevelsen av att få vara med en människa som ser mig, visar mig respekt och genuint verkar att bry sig om mig och andra människor?

Den här artikeln nådde mig för en tid sedan i det digitala flöde som jag väljer att hålla lite koll på.

6 Habits of Remarkably Likable People

We all like people who like us. If I show you I'm genuinely happy to meet you, you'll instantly start to like me. (And you'll show that you do, which will help calm my nerves and let me be myself.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

07 mars 2013

Hjälp, en full padda

Tänka sig, det trodde jag inte: Att det skulle straffas sig att köpa budgetversion av iPad. Men igår tog det stopp. Jag kunde inte uppdatera appar som stod på kö för att bli omhändertagna.

Så det blev till att rensa.

Annars har vi det bra, jag och min padda. Före jul hade vi ettårsjubileum.

Vilka appar som rök? Spelen. Alla tre :-)

Och sen några shoppingappar och de där tre apparna från IKEA som jag aldrig använder. Och någon mer som jag redan glömt.

Vad stoppar du i din padda och vad plockar du bort?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

06 mars 2013

Det finns för lite upp och ner

Det finns för lite upp och ner. På det hela taget är det så överallt. Just nu tänker jag särskilt på hur det borde vara i kyrkan: mer ner och upp, mer upp och ner. Vänd på kyrkan. Vänd på huvdet när du kommer in i kyrkan, så att taket blir golvet, och golvet blir tak. Prova hemma först, om du behöver träna. 




Börge Ring skrev Upp och ner. Det var länge sedan, men jag nynnar på den än. Förra året tog jag med den i en föreläsning som jag ambulerade med på uppdrag av Uppsala stift i Svenska Kyrkan. Jag ingick i utbudet på en utbildningsdag för församlingsmedarbetare och temat var barn och ungdomar i kyrkan.

"Sen vill jag vända på skolan, så att läxorna ramlar ut."

"Sen vill jag vända på kungen, så att kronan ramlar av."

"Sen vill jag vänta på kyrkan, så att prästen ramlar ut."


Att vrida och vända på saker och ting. Att pröva riktning och perspektiv. Att greppa och begripa.

Sången finns på iTunes. Först i listan. Kolla in Börge Rings egen webbplats.

Storasyster i vassen berättar om sin barndomshjälte Börge.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

05 mars 2013

Nåden att få tillhöra

Till frukosten skrollade jag svenska nyheter på nätet och kollade av Twitter. Som vanligt händer allt mellan himmel och jord.

Som engagerad medlem i Svenska Kyrkan så stannade jag till vid rapporteringen om medlemssiffrorna för 2012. TT hade tydligen fått första tjing på senaste sammanställningen från kyrkokansliet i Uppsala. Och många redaktioner nappade och skrev om de människor som säger upp sitt medlemskap i församlingen där de bor och kyrkan de tillhört.

Själv är jag på det hela taget tacksam för att få höra till en kristen gemenskap. Det bär det mänskliga på flera plan. Det gör mig - för att låna orden från en församling i en annan del av landet än där jag finns - vardagshel och söndagsglad att få vara med.


Idag är vi några som uppmuntrat varandra att berätta om vårt medlemskap. På ett sätt är det en rätt alldaglig sak att vara medlem i en församling och tillhöra en kyrka. De flesta gör det. Som en Facebook-vän skrev i morse: Man tillhör puckeln på en normalkurva. Ja, så är det.

På bilden framgår vem jag med fullt förtroende kan luta mig emot när jag själv och andra ifrågasätter det här med tro och kyrka.

Idag gästade jag delar av ett arbetslag i en församling i en av Stockholms södra förorter. Som alla församlingar i Svenska Kyrkan har de själva skrivit sin församlingsinstruktion, sin "affärsplan". Deras verksamhetsidé inledningsvis såg ut så här:

Svenska Kyrkan i Vantör är en gemenskap kring Kristus för att tjäna.

Det är bra. Det räcker himla långt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

04 mars 2013

Att skilja på sak och person är en förvillelse

Jag har flera gånger i mitt liv brottats med påståendet, livshållningen som så många predrikar, att man ska skilja på sak och person. Det tycks som att det skulle vara en värdig hållning där man kan visa respekt för medmänniskan, även om man ogillar och rent av bekämpar hennes åsikter.

Men gång på gång så möter jag en verklighet där jag erfar att den här intellektuella tudelningen praktiseras med en brist på känslighet. Så jag undrar om det inte tvärtom är mer medmänskligt att hålla samman sak och person.

Den senaste händelsen som fått mig att fundera, vrida och vända på problemet handlar om det följde på en krönika i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Jenny Nordberg. I en text om kyrkoliv i USA och Sverige omnämns Svenska Kyrkan och Jenny Nordberg gör påståenden och ställer kritiska frågor. Reaktionerna i sociala medier och på bloggar blir starka. Inte minst från präster.



En bevakning av öppna källor på nätet, mest Twitter och bloggar ger inte hela bilden. Det går inte att räkna på positiva och negativa kommentarer och väga dem mot varandra. Säkert har människor hört av sig direkt till Jenny Nordberg med e-post och kanske ringt upp henne. Åsikter har också delats på Facebook. Ett meningsutbyte mellan en präst och en student har jag själv tagit del av. Det finns säkert flera.

Någon har en vecka och hundratals inlägg senare reflekterat över vilka som yttrat sig, vilken position de  intagit och hur dessa människor sen tidigare är relaterade till varandra.

Själv tycker jag att Jenny Nordberg kunde fått ett annat bemötande, särskilt av de medlemmar i Svenska Kyrkan som innehar ledande positioner. För den som tar på sig en ledaruppgift intar en plats i organisationen som innebär flera fördelar, mer makt än flertalet, men också begränsningar.

För någon dag sedan gjorde jag mitt första allvarliga försök att använda ett webbverktyg som heter Storify för att sammanställa vad jag hittat på nätet. Jag gjorde misstag i första vändan när jag slarvade med kronologin i tweets som skrivits av Jenny Nordberg och en rad andra twittrare som riktat sig till henne eller skrivit om henne. Jag har valt att ägna begränsad tid till att rätta mina fel. Sorteringen är väl till 80 % rätt. Och jag väljer att låta det vara tillräckligt. Se min sammanställning.

Gå till bloggarna jag listar för att se kommentarerna där på de presenterade bloggposterna. Gå till tweetsen för att hitta svar på dessa som jag kan ha missat.

För dagen lutar jag åt att den som håller samman sak och person tillsammans med en strävan att tolka allt till det bästa är bättre rustad att bidra till det som bygger upp en bättre värld. Diaboliskt att dra isär. Symboliskt att föra samman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


03 mars 2013

Nils Bolander, han kunde skriva han

Lyckan

Jag mötte lyckan häromdan och jag blev rent förskräckt
så allvarsamma ögon och en så sliten dräkt.

Man hade sagt att lyckans bild var ljuvhet utan gräns
men hon som kom på vägen var inte vacker ens.

Hon hade tärda anletsdrag och bar en börda tung
men när hon talte till mig var rösten varm och ung.

Hon talade om mänskors nöd och tjänst hos nådens Gud
men om sitt eget öde hon sade ej ett ljud.

Och då hon delade mitt bröd som bordsgäst i mitt hus
blev plötsligt själva mörkret som fyllt av vänligt ljus.

Å, nu förstår jag lyckans väg; att ge med råge full
att brinna fort och brinna ner för Kristi kärleks skull.

Nils Bolander (1902–1959) präst, diktare och psalmförfattare. Slutade sin kyrkotjänst som Svenska Kyrkans biskop i Lund. I den svenska psalmboken är han författare till nr 562 Herren gav och Herren tog, som han skrev när han var 31 år.

I skrivande stund fler än 60 böcker med hans dikter på antikvariatens Bokbörsen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

01 mars 2013

Butiken är öppen


Jag skulle så gärna vilja leva upp till det här med kontoret på fickan. Men sanningen är att jag har både arbetsrum med skrivbord, bokhylla, skrivare och en hurts. Dessutom ett stort plåtskåp med välfyllda hängmappar i ett förråd.

Kontoret har inte de bestämda och samtidigt begränsade öppettider som emaljskylten ovanför dörren påstår. Livet som soloföretagare är friare än så. I alla fall för mig.

Det är på åttonde året som jag är min egen arbetsgivare och chef. Så länge har jag aldrig haft mitt jobb organiserat på samma sätt. Aldrig någonsin under snart 30 år i yrket. Vad betyder det?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


28 februari 2013

Jag samlar för att försöka förstå

Informationsflödet tycks inte i sig bära en inneboende förklaring. Det är min tanke för dagen. Av att öka på mängden data följer inte av sig själv mer av begriplighet. Ändå samlar jag för att försöka förstå.

Jag vill begripa det jag hör och läser. Greppa det jag ser. Sträcka mig efter det. Gripa tag.

Det jag samlar försöker jag sortera och värdera. Skilja på skit och pannkaka. Det går så där.

Min begränsning ligger i att jag ser det jag lärt mig att se. Jag hör det jag vill höra.

Så försöker jag kompensera min begränsning genom att följa andra samlare. Ta del av andras värderingar. Vad händer då med min vilja?

Mitt bibliotek rymmer återseenden och oplanerade möten. Böckerna har jag ordnat efter en tematik som är min. Så händer det att jag letar efter en viss bok och hittar en annan.

Och det händer att jag tar med mig böcker ut på ett uppdrag. Dukar gärna upp ett bokbord när jag blir kallad som föreläsare. Åter hemma, så ska böckerna tillbaka i hyllan. Det blir inte alltid på samma plats i brådskan. Då kommer två böcker mest av en händelse att stå sida vid sida. Ett oväntat möte som kan bli mycket talande.

Det fungerar på ett liknande sätt när jag vandrar på nätet. Också här återvänder jag till kända platser, liksom jag söker mig till de nya. Och hamnar på de mest oväntade ställen i överraskande sällskap.

För webbtjänsten Paper.li har jag berättat om mitt konto på Twitter och vilka jag följer och blir följd av där. Några saker till om mina nätvanor har jag berättat för Paper.li. Och det är väl mest det som bestämmer vad som visas på min sida. Jag förstår för det mesta varför det blir som det blir. Även om jag inte för egen maskin gjort samma urval. Det är en annan maskin som arbetar i mitt ställe.

Med Scoop.it är det jag som gör urvalet mer direkt i det som Scoop.it samlat på mitt uppdrag. Så här blir resultatet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

27 februari 2013

Förstå nätet och molnet genom att studera klosterväsendet

När människor bjuder in mig att tala med dem om kommunikation, då har jag för vana att plocka ned en packe böcker ur min bokhylla. På plats hos mina värdar så dukar jag ett litet bokbord. Inget som intresserar alla, men alltid är det några som stannar upp i pausen för att vrida, vända och bläddra.

Min mening med böckerna är att låta de jag får möta också få möta mina källor, inspiratörer, antagonister och förebilder. Min förhoppning är att böckerna ska tala till dem som inte hörde vad jag sa. Att sidorna mellan pärmarna ska öppna upp där jag med mina brister blockerade.

En bok som fått följa med några gånger det senaste året är Rosens namn, Umberto Ecos klassiker. För mig är den en berättelse med så stora kvalitéer med flera skikt. På ett plan beskriver den väl vad ett nätverk med delad information är och vilka negativa konsekvenser det kan få att låsa in information. Inte för att låsta intranät alltid slutar med en katastrofal brand och död. Men det är alldeles för många organisationer och företag som tar onödiga risker och utsätter sig och sina medarbetare för fara, när man brister i transparens och motarbetar delandets kultur.

Systrar och bröder i ett kloster lovar egendomslöshet. Det betyder inte att klostret äger stora värden och meningen är att de som gått in i en orden har del i tillgångarna i molnet.

Det viktiga är inte att äga en bok utan att ha full access till biblioteket där den finns. Eco beskriver en tid där det var människan som fick resa långt eller mycket långt för att komma åt det ovanliga. Klostret i en orden är en nod i ett nät. När vägarna nu byggs av glasfiber eller dras genom rymder, då surfar den vetgirige längs dessa.

Eco berättar om ett kunskapssökande, om informationslager, om mänskliga relationer. Hans roman handlar om ont och gott.

När informationen flyttar till molnet är tillgång viktigare än ägande, blir delandet viktigare än samlandet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


26 februari 2013

Bara en papperslapp

Visitkortet är gammelmedia som lever vidare. Inte ohotat, men jag är ändå inte orolig.


Den här veckan har jag både skaffat mig små pergamynkuvert till mina egna visitkort och laddat ner Evernote Hello. Appen tar emot bilder av visitkort är en OCR-läsare som använder den tryckta informationen till ett digitalt adressregister kopplat till min kalender i telefonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,