Nåden att få tillhöra

Till frukosten skrollade jag svenska nyheter på nätet och kollade av Twitter. Som vanligt händer allt mellan himmel och jord.

Som engagerad medlem i Svenska Kyrkan så stannade jag till vid rapporteringen om medlemssiffrorna för 2012. TT hade tydligen fått första tjing på senaste sammanställningen från kyrkokansliet i Uppsala. Och många redaktioner nappade och skrev om de människor som säger upp sitt medlemskap i församlingen där de bor och kyrkan de tillhört.

Själv är jag på det hela taget tacksam för att få höra till en kristen gemenskap. Det bär det mänskliga på flera plan. Det gör mig - för att låna orden från en församling i en annan del av landet än där jag finns - vardagshel och söndagsglad att få vara med.

Idag är vi några som uppmuntrat varandra att berätta om vårt medlemskap. På ett sätt är det en rätt alldaglig sak att vara medlem i en församling och tillhöra en kyrka. De flesta gör det. Som en Facebook-vän skrev i morse: Man tillhör puckeln på en normalkurva. Ja, så är det.

På bilden framgår vem jag med fullt förtroende kan luta mig emot när jag själv och andra ifrågasätter det här med tro och kyrka.

Idag gästade jag delar av ett arbetslag i en församling i en av Stockholms södra förorter. Som alla församlingar i Svenska Kyrkan har de själva skrivit sin församlingsinstruktion, sin "affärsplan". Deras verksamhetsidé inledningsvis såg ut så här:

Svenska Kyrkan i Vantör är en gemenskap kring Kristus för att tjäna.

Det är bra. Det räcker himla långt.

Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, medlemskap, gemenskap

Att skilja på sak och person är en förvillelse

Jag har flera gånger i mitt liv brottats med påståendet, livshållningen som så många predrikar, att man ska skilja på sak och person. Det tycks som att det skulle vara en värdig hållning där man kan visa respekt för medmänniskan, även om man ogillar och rent av bekämpar hennes åsikter.

Men gång på gång så möter jag en verklighet där jag erfar att den här intellektuella tudelningen praktiseras med en brist på känslighet. Så jag undrar om det inte tvärtom är mer medmänskligt att hålla samman sak och person.

Den senaste händelsen som fått mig att fundera, vrida och vända på problemet handlar om det följde på en krönika i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Jenny Nordberg. I en text om kyrkoliv i USA och Sverige omnämns Svenska Kyrkan och Jenny Nordberg gör påståenden och ställer kritiska frågor. Reaktionerna i sociala medier och på bloggar blir starka. Inte minst från präster.

En bevakning av öppna källor på nätet, mest Twitter och bloggar ger inte hela bilden. Det går inte att räkna på positiva och negativa kommentarer och väga dem mot varandra. Säkert har människor hört av sig direkt till Jenny Nordberg med e-post och kanske ringt upp henne. Åsikter har också delats på Facebook. Ett meningsutbyte mellan en präst och en student har jag själv tagit del av. Det finns säkert flera.

Någon har en vecka och hundratals inlägg senare reflekterat över vilka som yttrat sig, vilken position de  intagit och hur dessa människor sen tidigare är relaterade till varandra.

Själv tycker jag att Jenny Nordberg kunde fått ett annat bemötande, särskilt av de medlemmar i Svenska Kyrkan som innehar ledande positioner. För den som tar på sig en ledaruppgift intar en plats i organisationen som innebär flera fördelar, mer makt än flertalet, men också begränsningar.

För någon dag sedan gjorde jag mitt första allvarliga försök att använda ett webbverktyg som heter Storify för att sammanställa vad jag hittat på nätet. Jag gjorde misstag i första vändan när jag slarvade med kronologin i tweets som skrivits av Jenny Nordberg och en rad andra twittrare som riktat sig till henne eller skrivit om henne. Jag har valt att ägna begränsad tid till att rätta mina fel. Sorteringen är väl till 80 % rätt. Och jag väljer att låta det vara tillräckligt. Se min sammanställning.

Gå till bloggarna jag listar för att se kommentarerna där på de presenterade bloggposterna. Gå till tweetsen för att hitta svar på dessa som jag kan ha missat.

För dagen lutar jag åt att den som håller samman sak och person tillsammans med en strävan att tolka allt till det bästa är bättre rustad att bidra till det som bygger upp en bättre värld. Diaboliskt att dra isär. Symboliskt att föra samman.

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, svenska kyrkan, kyrka, präster, präst, biskop, storify

Se människan före reglerna

En av de mer läsvärda bloggskribenterna med uppdrag i Svenska Kyrkan är prästen  Miriam Wredén Klefbeck. Hon är en självständig röst i kritisk solidaritet med sin kyrka.

Till skillnad från mer kända svenskkyrkliga bloggar och tankesmeder är hon hon inte så förutsägbar i sina bloggposter. Därför blir hon mer intressant än många andra svenskkyrkliga bloggare. Samtidigt har hon en linje i det hon skriver. Och hon ställer öppna frågor varvat med sina självständiga kommentarer.

Nyligen har hon tagit upp ett viktigt resonemang och kyrkliga begravningar. Hon beskriver väl hur ett kyrkligt digitalt (antingen-eller) regelverk riskerar att stå i vägen för människor. Hon gör saken tydlig genom att fråga sig vad skillnaden är mellan att ge en begravning till den som inte är medlem och att bjuda den som valt att stå utanför församlingen på en konsert eller ett annat evenemang i kyrkan.

Hon skriver:

Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar? Frågan är god. Mycket god. För även om de flesta icke kyrkotillhöriga svenskar antingen själva medvetet valt bort alternativet kyrklig begravning genom att lämna Svenska Kyrkan, eller tillhör något annat samfund där de sedan också får sin begravning, så finns det alltid tillfällen, där principer inte riktigt funkar. 

Läs hela hennes inlägg och känn efter själv: Vad tänker du om saken? Och varför tänker du just så?

Ett medlemskap kostar som en årlig utsläppsrätt

En medlem i Svenska Kyrkan betalar medlemsavgift efter förmåga. Den som inte har någon inkomst betalar ingenting. Och den som tjänar mycket betalar mest. Möjligen kunde en progressiv medlemsavgift göra det ännu mer rättvist för fattiga medlemmar.

Medlemsavgiften beräknas på den beskattningsbara inkomsten. Så Svenska Kyrkan är beroende av hur kommunal skatt beräknas.

Det vanliga är att medlemsavgiften är 1 % av den deklarerade inkomsten efter avdrag. Stora inkomster brukar som bekant följas av möjlighet till stora avdrag.

Färska beräkningar visar att medelinkomsten för svenskar är ungefär 280.000 kr om året. Högre för män och lägre för kvinnor. Så alla tänkbara avdrag oräknade så innebär det att en medlem i Svenska kyrkan med inkomst får en medlemsavgift på 2.800 kr om året, eller knappt 235 kr i månaden. I realiteten är det många enskilda som betalar mindre och en del som betalar mer.

Varje år bidrar varje svensk med 6 ton till det samlade utsläppet av koldioxid. Den som vill betala för sin miljöförstöring kan köpa utsläppsrätter. Hos Naturskyddsföreningen kostar 1 ton 450 kr. För ett år och sex ton blir det 2.800 kr.

Den som ger sig på att räkna samman om medlemsskap i Svenska Kyrkan lönar sig, i den mening att man personligen kan konsumera varor och tjänster till ett värde som motsvarar medlemsavgiften, blir antagligen aldrig nöjd.

Men den som tänker igenom vad man med medlemsavgift får bidra till, idag och framöver, hör stor chans att känna sig tillfreds och delaktig i något meningsfullt som gör gott för många människor. Och det är bara medlemmar som kan göra något åt det som de inte är nöjda med i sin församling och kyrka.

Alla medlemmar från 16 år och uppåt har samma rösträtt helt obereoende av hur mycket de betalar och även om de inte betalar alls. Demokratin i Svenska Kyrkan är mer lokal än i många andra sammanhang, både om man jämför med andra organisationer och det offentliga.

Medlemsskapet i Svenska Kyrkan är ett slags "all inclusive" där varje medlem kan ta med sig en del av medlemsavgiften för att betala dop, konfirmation, vigsel och begravning i en annan församling än den man är registrerad i. Medlemsskapet gäller i hela Svenska Kyrkan, i alla delar av landet.

Det händer att medlemmar röstar med fötterna och säger upp sitt medlemsskap för att de irriterat sig på någon människa som de ser som en särskilt viktig företrädare för Svenska Kyrkan. Det händer att människor säger upp sitt medlemsskap därför att de inte håller med om ett majoritetsbeslut fattat av en kyrklig styrelse, lokalt eller nationellt. Det händer till och med att medlemmar "går ur " för att markera mot en minoritet inom kyrkan.

Känslorna styr och det är begripligt. Men det är förstås ingen logik att gå ur en gemenskap för att man inte tycker som minoriteten. För då blir ju den gruppen proportionellt sett fler.

Om mindre än två år är det kyrkoval igen. Valdeltagandet är lågt och det är trist. Men det betyder å andra sidan att varje ny röst får stor betydelse. Och konkurrensen om de många förtroendeposterna är inte stenhård precis. Så den som vill och kan har stor chans att bli väl mottagen i ett fullmäktige eller vid ett styrelsebord. Och där kan man vara med och påverka.

En sak borde bli tillåtet i Svenska Kyrkan, är att få välja genom vilken församling man vill vara medlem. Nu är det tvingande att registreras i den församling som man är folkbokförd i, med några undantag som berör mycket få.

Den som tycker att det är OK att människor tycker olika och även kan tänka sig att umgås med människor som inte är kopior av dem själva har goda möjligheter att känna sig hemma i en kristen församling. För en kristen församling är inte tänkt som en åsiktsgemenskap. Meningen är att det ska vara en livsgemenskap där respekten och relationerna mer än bara tål skillnader.

Det är verkligen inte alltid som församlingar i Svenska Kyrkan eller i andra kristna samfund funkar som de ska till 100 %. Men skillnaden mellan att klämma in sig i en grupp av människor med målet att att jobba sig fram till ett åsiktsmonopol och bli delaktig i en gemenskap där man får vara sig själv och bli mer sig själv tillsammans med andra, den är väldigt stor.

Jag betalar gärna min medlemsavgift till Svenska Kyrkan och jag överväger allvarligt att dessutom att lägga en slant på utsläppsrätter.

Det känns rätt att vara med i Svenska Kyrkan även om jag inte gillar allt och alla här. Men: Bättre lite skit i hörnen, än ett rent Helvete.

Andra bloggar om: medlemsskap, medlemsavgift, Svenska Kyrkan, utsläppsrätt, naturskyddsföreningen, utsläppsrätter,

Svenska Kyrkans minskning: Ungas dop och inte vuxnas utträden är den stora utmaningen

Oktober är det inget kul jobb att sitta på en församlingsexpedition i Svenska Kyrkan och ta emot lappar och telefonsamtal från människor som säger tack och hej till sin kyrka. Före november gäller det att säga upp sitt medlemsskap om man ska tjäna pengar på det närmaste året.

Det är trist att människor inte tycker att medlemskapet i Svenska Kyrkan är värt pengarna. Att det finns de som inte vill vara med och bidra till det som församlingarna uträttar och inte ens för egen del ser någon poäng att bidra till det gemensamma.

Men för Svenska Kyrkans storlek och styrka räknat i medlemmar är det inte de vuxnas utträden som är den stora saken. Nej, det är barn och ungdomar det handlar om. Gamla medlemmar dör och det fylls inte på med döpta barn och konfirmerade ungdomar i samma takt. Det är mest därför som Svenska Kyrkan blir mindre.

Det skulle inte vara kul att sitta på en församlingsexpedition och ta emot lappar och telefonsamtal om det lät så här: Hej, vi har fått barn och vi vill bara tala om att något dop blir det inte! Tjena, här har ni en som inte kommer att gå och läsa, bara så att ni vet!

Tyvärr märks det inte lika påtagligt att föräldrarna inte kommer med sina barn till kyrkan eller att tonåringarna i konfirmandgruppen inte får med sig sina kompisar. I alla fall inte nu i oktober.

Att gå ur Svenska kyrkan behöver inte gälla för evigt. Svenska Kyrkan i Örebro frågade för något år sedan 100 utträdare och det visade sig att varannan kunde tänka sig att bli medlem igen. Men bara en av tio trodde att deras gamla församling var intresserad av det. Med en mer aktivt inbjudande inställning kan fler känna sig välkomna tillbaka.

En del av Svenska Kyrkans medlemmar är samtidigt med i en annan kyrka. Så har det varit länge i Sverige, men börjar bli mindre vanligt. Allkristna dagstidningen Dagen har en tabell som visar hur många (eller snarare hur få) medlemmar andra kyrkor och samfund har.

En del går ur Svenska Kyrkan för att de intre tror som kyrkan, säger de. Men vad tror de då att kyrkan tror? Och tror de att man måste tro vissa saker för att vara medlem? Jag tänker att en del människor är onödigt tuffa mot sig själva på det religiösa området. De har liksom en annan måttstock än för resten av livet. Är det nödvändigt?

Bara lite mer än 1 av 10 medlemmar använder sin rösträtt i kyrkoval. För många röstar med fötterna och säger upp sitt medlemsskap. Tänk om fler skulle känna att demokratin i kyrkan funkade. Nu har ett system med partier testats i 70 år. Det är dags för ett nytt försök. Sämre kan det knappast bli i alla fall.

Andra bloggar om: medlemskap, svenska kyrkan, dop, konfirmation, avgift, ekonomi