Jag gör en slags gästblogginsats på Kyrkkaffe. All in med svar på alla Kyrkkaffe-Annas frågor.
Har du varit på ett extra bra kyrkkaffe någon gång?
Det kaffeminne som kommer för mig är udda och från en pilgrimsvandring i Spanien för två år sedan. Jag vandrade med fru och två vänner norrifrån ner på en dalsida mot Pamplona. Vi stannade till vid en gammal kyrka och hälsades välkomna in av en nunna. Det visade sig att en orden bara några tidigare hade fått uppdraget att öppna kyrkan här i Zabaldika för vandrare. Vi gick in i kyrkan och bad. Det var vår enkla gudstjänst. I brist på kaffebönor så blev vårt enkla kyrkkaffe ute under ett träd vid kyrkmuren litet vin som fanns kvar från den midsommardagsmässa vi hade firat utomhus dagen innan.
Ett bra kyrkkaffe förra våren delade jag med församlingen i Llandaff i Cardiff. Där fanns kaffe även om jag tror att de flesta valde te eller saft. Jag fick vara med och fira söndagsmorgonens första mässa i katedralen i vänförsamlingen till min egen församling, Uppsala domkyrkoförsamling. Det serverades fika både i det lilla församlingshemmet och ute på kyrkogården. Liv, delaktighet och ett gott humör från mässan inne i kyrkan fick sin omedelbara fortsättning här efter sändningsord och utgångspsalm.
Alla de andra frågorna och mina svar står här
Uppdatering 16 maj 2013: Bidraget till bloggen Kyrkkaffe ledde vidare till en artikel i allkristna tidningen Dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, kyrkkaffe, fika, gemenskap, kyrkan, libris
Brygubben
Väsentligheter bör uppmärksammas. Annat ska förbigås. Brygubben har svårt skilja det ena från det andra. Stå ut med blandningen av seriöst och trams. Eller inte. Bloggen Brygubben skrivs av mig Martin Garlöv. Kommunikation och mediebruk är mitt yrke. Kristen är min livsåskådning. Alla ni som längs livsvägen hjälpt mig med förnuft och känsla har all rätt att ta åt sig äran av det som läsaren uppskattar. Dumheterna är helt mina egna.
13 maj 2013
06 maj 2013
Tjänande ledarskap är något annat än att peka med hela handen
En sommar och en höst, och sen några vinterveckor med adventstid och julfirande. På det ett nyår och så en nyordning i Svenska Kyrkan, som kallas strukturreform. Ett system med ekonomiska samfälligheter, församlingar och pastorat emellan, som fått sin dominerande utbredning under de senaste 50 åren, med en acceleration under de två senaste decennierna, ska ersättas av ett fullskaligt experiment för att organisera kyrkolivet på lokalplanet. Statskyrkosystemet avvecklades vid millenieskiftet. Nu kommer kommunalkyrkan snart att ha satt sin sista potatis. En förnyelse av den kyrkliga demokratin närmar sig.
Nu gäller det att fösa samman mycken god vilja, för att det ska gå vägen. Och den goda vilja skulle många aktiva och engagerade medlemmar i Svenska Kyrkans församlingar må väl av att få se så mycket mer av, än vad jag förstår kommer dem till del. Låt hoppas att läget är något bättre än vad mina informanter vittnar om.
I besvärande stor utsträckning är livet i Svenska Kyrkan varken modernt eller gammalmodigt, det är bara lite dagen efter. Lite bakis. Och vad som kallas reformer är inte tillräckligt olikt sådant som både genomförts och förklarats behäftat med brister eller redan blivit passé och fått sin efterföljare.
Påtagligt blir det i synen på ledarskap. Det får inte vara så illa som en läsning av platsannonserna i Svenska Kyrkans eget veckotidning ger vid handen. För där är det starka, tydliga ledare som kan peka med hela sin stora hand, som efterlyses. Beskrivningarna av de kyrkorherdar som förväntas leda de nya storpastoraten är inte rolig. Vad är de ett resultat av? Hur har snacket gått och vilka är det som har pratat ihop sig?
När nu många pastorat ska bli stora arbetsgemenskaper, då blir det än viktigare med rekrytering av chefer som varken är ägnar sig åt att flaxa omkring som olika hönsmammor eller sprätter och tuppar sig på kyrkbacken.
Vad som nu ska sökas är den tjänande ledaren. Den ledare som kallar sina medarbetare för vänner. För det är den tjänande ledaren som har förutsättning att rekrytera de medarbetarna kallar sin ledare för vän. De medarbetare som är villiga att växa till mognad, att ta ansvar med tillhörande risk.
Den tjänande ledaren ber om hjälp. Hennes medarbetare ser inte i henne en mer perfekt upplaga av sig själv och ledaren rekryterar inte medarbetare som som hon själv. Hon faller inte för frestelsen för att välja att arbeta med dem som är lika men ändå lite sämre än henne, för att hon på så sätt skulle vara mindre utsatt för konkurrens.
Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen, hon räcker ut den i en gest som verkligen visar att hon behöver och vill ta emot hjälp. Hon räcker också ut sin hand för att den ska mötas av en hand, bilda en kedja av gemenskap.
Snacket om tydligt ledarskap väcker mer frågor än det ger svar. Tydlig om vad? Tydlig för vem?
I mer än en del av Svenska Kyrkan har på senare år platta organisationer blivit mer hierarkiska. Några gånger tycks det tyvärr ha varit de förtroendevalda som varit pådrivande. Förvillelsen tycks vara att styrelsen får mer makt med en chef än med flera. Men för vilka medlemmar i församlingen eller stiftet blir den gammeldags maktfördelning som kallas ny till nytta och glädje?
Svaret på ropet på ensamma starka ledare blir närmast ensamma människor. Jag önskar att de som ropar under hyfstat trygga betingelser skulle få spegla sig i de här sortens platsannonser som jag refererar till. Då vill jag tro att de skulle se att det viktiga är att de finner vägen till att bli sina egna ledare, i sina egna liv. Och bli sina egna bästa och mest trogna tjänare.
The Book of Act - Apostlagärningarna berättar om ett minst sagt situationsanpassat och tjänande ledarskap. Ger flera exempel på delat ledarskap. Marias ledarskap i kretsen av apostlarna. Paulus och Petrus ledarskap. Så efter Apostlagärningar finns mycket att hämta i de brev från apostlarna till de första församlingarna, som kyrkan bevarat mellan Bibelns pärmar.
Prästens tjänst är kopplat till de löften som prästen lovar att hålla i vigningsgudstjänsten. Löften som inte kombineras med vilket slags ledarskap som helst. Svårligen med toppstyrning, befälsordningar eller patriarkal auktoritet. Om sådant utövas av en kvinna eller man gör ingen skillnad. Lika mycket skaver det mot den kristna församlingens kyrkans väsen och budskap.
En församling eller annan del i Svenska Kyrkan är inget bolag. (Att Svenska Kyrkan på olika sätt är ägare av bolag är en annan sak.) Det är bra att lära känna hur bolag är organiserade och vad som vanligen konstituerar en verkställande direktör. Men en kyrkoherde ska man undvika att likna vid en vd.
Förnyelsen av Svenska Kyrkans lokala organisation, den som träder i kraft från 2014, rymmer fler möjligheter till lokal variation än de ordningar som avvecklas. Det är bra. Det goda nyordningen kan föra med sig är mer av lokalt utformade och anpassad organisation, så att församlingslivet som ser så olika ut, och ska se olika ut runt om i landet får stöd av det som passar bäst. Och experterna finns lokalt, i gemenskapen av människor som tar sitt dop och medlemskap på allvar.
Redan 1977 skrev biskop Martin Lönnebo den i mitt tycke bästa ledarskapsboken för Svenska Kyrkan, på svenska. Om Petrus levt idag, är titeln och den bygger på de meditationer han höll vid det ekumeniska riksmötet i Västerås samma år. Boken gavs ut av dåvarande EFS Förlaget och biskop Martin hade vid den här tiden nyss lämnat sin tjänst som domkyrkokaplan i Uppsala för att bli domprost i Härnösand.
Biskop Martin ger den tjänande ledaren tre vackra karaktärsdrag: en ljus blick, en rak rygg och ett brinnande hjärta. Han lyfter i boken fram de bibliska förebilderna, de som är dynamiska i sitt ledarskap och förväntar sig stordåd av sina medarbetare.
Den tjänande ledaren i församlingen är inte enbart ledare för de anställda medarbetarna, utan en ledare för hela sin församling med alla dess medlemmar. Här som i så många fall är det av stor betydelse att inte rangordna medlemskapet.
Biskop Martins bok kan vara lite svår att få tag på, men gör ett försök. En annan ledarskapsbok som håller hög klass kom 2002 och heter Lidelse och motstånd. Författare är prästen Kjell Wiklund. Idag fri pensionär, då chef för församlingsavdelningen för Strängnäs stift. Minst ett par ex. av denna bok finns i skrivande stund på Bokbörsen. Nedtill också en länk till en sekulär och god bok, Den tjänande ledaren. Författarna är samma duo som först skrev Det goda värdskapet. Och det finns ett samband.
Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen. Hon sträcker ut den för att ge och ta emot hjälp. Den tjänande ledarens händer är inte rädda för lite skit under naglarna, de är till välsignelse.
Den tjänande ledaren hittar du sällan uppflugen på en stol, men oftare sittande vid ett bord. Den tjänande ledaren behöver du spana efter på på distans, men har oftare i ryggen eller ännu hellre sida vid sida.
Lästips Den tjänande ledaren av Jan Gunnarsson och Olle Blomh
Om Petrus levt idag, Martin Lönnebo, EFS Förlaget
Läs även andra bloggares åsikter om ledarskap, kyrkan, svenska kyrkan, ledare, tjänande ledare,
Etiketter:
management,
präst,
svenska kyrkan
02 maj 2013
Valeria Maltoni följer jag gärna
Det är människorna på nätet som ger nätet dess värde. Valeria Maltoni är en av dem som jag känner till namnet och följer, för att läsa hennes texter och berika mig med vad hon lyfter fram och visar vägen till.
Devisen hon valt för sin blogg är bra: Mae sense. Make do. Make it.
För kort tid skrev hon om den store filmskaparen Alfred Hitchcock som läromästare i marknadsföring. 11 fyndiga punkter som jag rekommenderar.
Läs även andra bloggares åsikter om hitchcock, marknadsföring, kommunikation
Devisen hon valt för sin blogg är bra: Mae sense. Make do. Make it.
För kort tid skrev hon om den store filmskaparen Alfred Hitchcock som läromästare i marknadsföring. 11 fyndiga punkter som jag rekommenderar.
Fear and fantasy are two of Hitchcock's key ingredients, always tempered with a good dose of humor and realism.
Läs även andra bloggares åsikter om hitchcock, marknadsföring, kommunikation
Etiketter:
film,
marknadsföring
Inte ens 80 av 100 nådde jag i blogg100
Sicket fiasko för mig, det här med att blogga hundra dagar i rad och sälla mig till de namnkunniga svenska bloggarna. Förra veckan kom en inbjudan att vara med och fira de 100 dagarna, de 100 bloggposterna. Tänk så livat det skulle ha varit att vara med på tillställningen på Historiska museet.
Men det blir inget för mig med det. Inte ens 80/20-regeln som jag återkommande och opåkallad brukar dra upp kunde jag leva upp till. Det blev nog inte ens 70 bloggposter av mig innan jag steg av banan.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, historiska museet, bloggosfären, bloggossfären, bloggar, 80/20-regeln
Men det blir inget för mig med det. Inte ens 80/20-regeln som jag återkommande och opåkallad brukar dra upp kunde jag leva upp till. Det blev nog inte ens 70 bloggposter av mig innan jag steg av banan.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, historiska museet, bloggosfären, bloggossfären, bloggar, 80/20-regeln
23 mars 2013
Sakletare längs vägen
Nu är jag inne i en skrivperiod. Det finns ett mål. Det finns ett jobb som ska göras och en tidsplan som ska hållas.
Skrivandet blir en vandring. Jag försöker packa smart och jag ger mig iväg. Det ena benet före det andra. Det ena fingret över det andra på tangentbordet.
Jag har vägen någorlunda klart för mig. Ändå håller jag öppet för en annan rutt, om den skulle visa sig vara ett bättre val. Kollar lite i ena diket också. Och i det andra.
Går till mitt bibliotek och låter blicken vandra längs bokryggarna. Plockar ner och plockar fram. Böckerna är mina vänner – påminnarna.
Mellan pärmarna finner jag godbitarna. Kan inte som en sakletare låta bli att stanna upp också vid ett och annat som inte har med uppdraget att göra. För det kan vara fint ändå. Kanhända till och med användbart, om inte nu så sen.
Titta här! En dikt av Piet Hein. Den hör inte alls till saken. Inte alls till den nya webbplats jag nu skriver manus till. Eller... vänta nu: Kanske gör den det.
Piet Hein i Barnens diktbok, sammanställd av Lennart Peterson, förlaget Cikada 1980
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, manus, barn, uppfostran, piet hein
Skrivandet blir en vandring. Jag försöker packa smart och jag ger mig iväg. Det ena benet före det andra. Det ena fingret över det andra på tangentbordet.
Jag har vägen någorlunda klart för mig. Ändå håller jag öppet för en annan rutt, om den skulle visa sig vara ett bättre val. Kollar lite i ena diket också. Och i det andra.
Går till mitt bibliotek och låter blicken vandra längs bokryggarna. Plockar ner och plockar fram. Böckerna är mina vänner – påminnarna.
Mellan pärmarna finner jag godbitarna. Kan inte som en sakletare låta bli att stanna upp också vid ett och annat som inte har med uppdraget att göra. För det kan vara fint ändå. Kanhända till och med användbart, om inte nu så sen.
Titta här! En dikt av Piet Hein. Den hör inte alls till saken. Inte alls till den nya webbplats jag nu skriver manus till. Eller... vänta nu: Kanske gör den det.
Föräldrar
kan uppfostras
till att förstå.
Men då
ska man också
ha haft dem från
det dom var små.
Piet Hein i Barnens diktbok, sammanställd av Lennart Peterson, förlaget Cikada 1980
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, manus, barn, uppfostran, piet hein
22 mars 2013
Knäckas eller kläckas
Ett frö är sått. Det är något på gång. Ett provtänk, kanske rent av en idé som tänts.Hur ska det gå?
Ska den knäckas eller kläckas? Det är en avgörande skillnad.
Men det kunde det gott få vara fler människor som var kapabla att förstå just den skillnaden.
I en bättre och skönare värld är det färre som knäcker idéer och fler som läcker dem, egna såväl som andras.
Jag kan tänka mig att de finns de som upplever det som mindre ansträngande och mindre riskfritt på det personliga planet att knäcka andras idéer. Så tidigt som möjligt.
Den som bidrar med idékläckning blir involverad och tar risken att något av en barnmorska för vad som kommer att födas, för ont som gott.
Ägg kan knäckas eller kläckas. Det är väl uppenbart att det är en skillnad.
Hade detta inlägg varit skrivit nästa vecka, då hade jag önskat dig som läst så här långt: Glad Påsk
Det gär jag inte nu. Jag stillar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om idéer, tankar,
21 mars 2013
Tidningsbytet går omlott
Idag startar ett överlappande tidningsbyte i det garlövska hemmet. Ett halvår med Dagens Nyheter är på på upphällningen och Svenska Dagbladet är kommer tillbaka. Det blir en överlappning i övergången.
Tillfälle bjuds till jämförelser. Och jag har delat med mig av ett par sådana på Twitter.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, massmedia, grafisk form
Tillfälle bjuds till jämförelser. Och jag har delat med mig av ett par sådana på Twitter.
Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, massmedia, grafisk form
19 mars 2013
Josefs dag
Det är ett och annat som världen har svårt att förstå av det som den kristna kyrkan gör och lär. En sådan sak är vanan att fira människors dödsdagar. Men om de får bli himmelska födelsedagar, då kanske fler kan förstå avsikten och perspektivet. Underifrån och framåtriktat, som på den här målningen.
Idag den 19 mars firar den världsvida kristna kyrkan den helige Josefs himmelska födelsedag. 2013 blir det också ett datum för installationen av en ny romersk-katolsk biskop i Rom, tillika påve för den största delen av kyrkofamiljen.
Idag den 19 mars firar den världsvida kristna kyrkan den helige Josefs himmelska födelsedag. 2013 blir det också ett datum för installationen av en ny romersk-katolsk biskop i Rom, tillika påve för den största delen av kyrkofamiljen.
Den här bilden i original finns i kyrkan San Lorenzo i Florens i Italien. Den är en fresk målad 1964 av Pietro Annigoni (1910 – 1988). Det är nu några år sedan jag stod i San Lorenzo på golvet framför den stora väggmålning och beundrade den: Motivet, kompositionen, stämningen.
Handen som fadern beskyddande lyfter över sonen, utan att störa honom. Mörker och ljus. Oro och kärlek. Plankan, lutad mot hyvelbänken, får sin förlängning i en aning om ett kors.
Jag vill komma tillbaka till Florens och se den bilden igen. Josef, honom tänker jag mig så. En förebild för fäder och mödrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


