Advent 2 - Ett rent helvete

Är det så att människor är mer upptagna än annars av städning så här års? Och är det inte i så fall en missriktad nit? Jag menar, det ju ändå mörkt större delen av dygnet.

Jag minns en skylt från 1970-talet. På den stod: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Det finns mycket av moraliserande i det som rör smuts och städning. Det är inte ovanligt att möta människor som är raska att ha åsikter om andras skit och vad de ser som andras brist på ordning. Samma slags pekpinnande som blir allt vanligare när det gäller miljöfrågor. Det är andras brist som ska uppmärksammas. De egna valen är de mest korrekta, på alla sätt och vis.

En sprillans ny flexifuelbil som görs till kiosken på hörnan var eviga dag är finare än den gamla volvon som mest står och samlar damm när ägaren cyklar och far omkring i  ur och skur.

Ett ekologiskt odlat vin från andra sidan jordklotet är grejer det, men en hamburgare av en svensk ko serverad på Donken är inte ok.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, ekologi, moral, etik, advent, adventskalender

Ansiktsboken

Nu inför påsken kommer senaste numret av tidningen Liv & Längtan delas ut till hemmen i Linköping. Det är en tidning som är gemensam för Svenska Kyrkans församlingar här. Tidningens tema är Ansikte och jag får medverka med en artikel om Ansiktsboken - Facebook.

Det började närmast som en digital skolkatalog. Det började amerikanskt. En smygstart för åtta år sedan och bara för studenter vid Harvard från början.
Idag har Facebook hundratals miljoner användare och vore medlemmarna medborgare i ett land, då skulle bara Kina vara större. Samtidigt har den vanliga Facebookanvändaren listat 100-150 människor
och har närmare kontakt med 35-40 av dem. På listan finns inte fler än i en större by och mest kontakt har man med dem man redan känner, studerar ihop med, jobbar tillsammans eller är släkt med.

Människan föds med intresse för andra människor. Och med en förmåga att bry oss om fler än dem vi är biologiskt släkt med. Medkänslan som sträcker sig utanför den egna lilla flocken är medfödd. Förmågan kan växa med oss i livet eller motarbetas och tryckas ner. Av de sociala medierna är Facebook
det hittills mest spridda och mest brukade. Glasfiber i kablar bildar vägar av glas och genom luften bildar radiovågor broar mellan människor. Likheterna med 1800-talets vägar av järn och 1900-talet flygförbindelser är flera.

Internet är som en kniv, varken ond eller god i sig. Digitaliseringen av kommunikationen sänker priset för kommunikation på långa distanser och med stora informationsmängder. Medierna är sinnenas och kroppens förlängning. Vi sträcker oss för att se och bli sedda, för att höra och
bli hörda. Medier värda att kallas sociala är de som likt sociala människor är öppna, intresserade, lyssnande, berättande, förstående, respektfulla, nyfikna...

Människan blir människa i mötet med den andre. Utan ett du finns inget jag. Mötet med en annan människas blick är inte riskfritt. Det öppna ansiktet är oskyddat.

Att spela en roll, att ta på sig masken blir ett skydd. Där trygghet erbjuds och respekt visas, kan maskerna läggas av och en splittrad identitet samlas till en integrerad personlighet. Mitt analoga jag och mitt digitala jag kommer att överlappa varandra och bli mitt sanna jag.

Mänskligt möte vid tangentbord och skärm är gott när det känns igen som mötet mellan brevets avsändare och mottagaren som stavar sig igenom raderna och författaren och hennes läsare som ivrigt vänder blad, som mellan målaren och tavlans betraktare och flöjtspelaren i studion och radiolyssnaren. Också dessa
möten sker som regel på distans och blir bara begripliga i sitt sammanhang.

Att kommunikation har rötter i latinets communicare, som betyder  göra gemensamt är bekant för många. För en kristen får ordet djupdimension i sin form som kommunion och kommunicera vin och bröd.
Delandet är en förutsättning. Så också för ett levande bruk av sociala medier.

Läs hela tidningen här i ett digitalt blädderexemplar

Open publication - Free publishing - More ansikte

Livshjälp kan ställas på undantag. Döden blir en plikt.

Riktigt, riktigt svårt känns det att ge sig in i ett samtal om döden. Lätt att hamna fel. Svårt att ändå avstå. Idag skriver Ann Heberlein en viktig krönika i Svenska Kyrkans egen Kyrkans Tidning. Hon påstår och hon formulerar frågor.

I samma tidning kommenterar Daniel Brattgård, präst i Svenska Kyrkan, det beslut som Socialstyrelsen tidigare i veckan offentliggjorde om rätten för en totalförlamad kvinna att avstå från sin behandling. Hon ska få den hjälp hon behöver för att stänga av respiratorn. Daniel Brattgård välkomnar Socialstyrelsens beslut.

Daniel Brattgård arbetar som sjukhuspräst och är redan tidigare känd för sina ställningstaganden när det gäller att avbryta livsupphehållande vård av svårt sjuka människor.

Trots att döden berör varje människa är det inte många människor som liksom Daniel Brattgård uttalar sig som medlem i sin kyrka. Det offentliga och öppna samtalet skulle må väl av flera och olika röster. Fler sjukhuspräster, gärna några som resonerar annorlunda än Daniel Brattgård. Fler representanter för de många som tillhör Svenska Kyrkans lekfolk - de som varken är diakoner, präster eller biskopar. En annan präst som dock nyligen uttalat sig är domprosten i Stockholm Åke Bonnier.

En representant för lekfolket som ändå vid flera tillfällen tagit till orda är Carina Etander Rimborg från Göteborg. Hon är sedan länge en av ledamöterna i Kyrkomötet för Svenska Kyrkan. Och hon har flera gånger under det senaste året bloggat om etik kopplat till döden. Redan 2001 motionerade hon i Kyrkomötet.

Förra veckan talades om behovet av ett gemensamt så kallat Biskopsbrev från Svenska Kyrkans 14 biskopar om hur och med vem blivande brudar ska ta sig fram till altaret. Kanhända behövs det några meningar om den saken. Möjligen ryms det på ett vykort.

Däremot behövs det ett nytt Biskopsbrev om Livshjälp. Och i det brevet är platsen för att också utveckla vad den kristna tron, bekännelsen och läran har att säga om hur vi ska förvalta livets gåva, vårt eget liv och andras.

Förståelsen av rätten att leva är kopplad till livsåskådning, till människosyn. Jag vet att biskoparna i Kyrkomötets läronämnd, för inte så länge sedan, har yttrat sig. Men protokoll från Kyrkomötet kan inte räknas till bidrag i det offentliga samtalet. Inte ens till det samtal inom Svenska Kyrkan, som också är nödvändigt.  

Svenska Kyrkans församlingar borde vara de förväntade mötesplatserna för samtal om de stora och allmänmänskliga frågorna om livets början och livets slut, liksom om om allt, allt däremellan. Biskoparna har herdeuppdraget att kalla och "valla" oss kyrkomedlemmar till sådana samtal.

Tillägg 30 april: Till allkristna Dagen säger Daniel Brattgård att samtalet om döden måste komma i tid.

Läskigt med elitister som inte tror att de är något.

Ja, egentligen står påståendet i rubriken för det jag vill säga med denna bloggpost. Det är läskigt, oroande med elitister som inte begriper att de faktiskt är något, att de har position och makt.

En elit är en utvalda samling människor. Valda av sig själva eller någon annan. De är en kategori med en egenskap över medel. De är inte som de flesta. Så viktigt då att de är medvetna om sin position.

Det gäller att veta var man står och hur stora fötter man har. Annars är det lätt att trampa fel och trampa på.

Att tillhöra en elit är inget fult. Inget bra heller. Eller farligt eller gott. I sig. Allt beror på sammanhanget och på hur människor i denna krets och andra människor handskas med situationen.

De utan medvetenhet, de medvetslösa, kan nog inte handskas alls.

Handskas kan däremot de som förställer sig, de som låtsas att de inte vet. Som gör sig mindre än vad de är. De som använder ordet elit som allmänt nedsättande eller som något de kan hota andra med, hota med för skaffa sig fördelar, makt och förbättra sin position.

Om ordet elit rymmer något värde så är det i så fall positivt. Elit kommer av latinets eligere som betyder utvälja. Eliten är ett urval, en kärna, det bästa av något.

De bästa löparna, de bästa äppelsorterna, de bästa sångarna osv. Om jag ska gå och lyssna på en konsert och kan välja, då köper jag gärna biljett till spelningen med de bästa. Om jag leder ett företag så vill jag anställa de bästa medarbetarna. Om jag är med i en förening och går på årsmötet för att rösta in ledamöter i en styrelse, då väljer jag att lägga min röst på de bästa, de mest dugliga som jag tror har förutsättningar att rätt företräda mig och min sak.



Andra bloggar om: etik, etymologi, moral, sociologi

Livshjälp är vad en statlig utredning borde föreslå.

En av Brygubbens Facebook-kompisar skrev så här nyss:

Jag skrev för ganska länge sedan om att vi behöver livshjälp väldigt mycket mer än vi behöver dödshjälp på den här plågade planeten, och jag tycker fortfarande så. Vi behöver ge varandra mer stöd och gemenskap i livet, dela dess villkor med varann och göra det vi kan för världens många nödlidande.

Han som skrev är präst. Jag skulle önska att han fick sitta ner en stund med sjukhusprästen Daniel Brattgård. Som Brattgård framträder i massmedia verkar han vara något hospitaliserad. Min Facebook-kompis skulle kunna ge sin prästkollega hjälp på traven att byta perspektiv föra tt se hur illa det stämmer med kristen tro att stifta lag om hjälp till självmord.

Dödshjälpsdebatten behöver föras. Den får inte tystas. Nu gäller det att finna en samtalston som funkar. Daniel Brattgårds uttalanden får ställas bredvid andra och prövas. Så här sa Svenska Kyrkans läronämnd tidigare i höstas.

Diskussionen om aktiv dödshjälp rymmer en hel rad teologiskt och etiskt viktiga frågor. Dessa kräver en aktualisering av vad kyrkans bekännelse om livets okränkbarhet och värde betyder i olika existentiella, sociala och medicinska sammanhang. Läronämnden understryker därför vikten av fortsatt arbete med denna fråga i hela dess komplexitet.

Redan 2001 uttalade samma läronämnd

Frågorna om konsekvenserna av kyrkans bekännelse till livets okränkbarhet och människans värde och värdighet liksom möjligheterna till aktiv dödshjälp har länge varit föremål för omfattande teologisk och etisk bearbetning. Frågorna blir alltmer brännande såväl på samhällsnivå som i den enskilda människans relation till Gud och brottning med sitt samvete. Läronämnden understryker därför vikten av ett fortsatt arbete med hithörande frågor i samråd med andra kyrkor och med medicinsk sakkunskap.

Kyrkomötesledamoten Carina Etander Rimborg bloggar om dödshjälp. Hon länkar till ett tungt debattinlägg av den romersk-katolske biskopen i Sverige Anders Alborelius.

Andra bloggar om: dödshjälp, präst, etik

Stor informationsfrihet kräver hög moral

Den uppkomna debatten om det osmakliga att publicera bilder på obducerade barn på webben gör det tydligt hur avgörande för humanismen det är att stå upp för en hög moral.

Det märks att det är ideologi som inverkar på vad människor frågar sig, påstår och kräver. Flera tämligen kända opinionsbildare, vilka annars hävdar individens frihet, är snabba till att ropa på förbud mot publicering.

Mediemänniskor som unnar sig att dra ett djupt andetag och tänka efter innan man drar igång debattkvarnen kan komma till sans. Nya medier är inte detsamma som gamla medier. Men det finns likheter. Webbplatsen Pirate Bay med sina länkar är inte mer omoraliska än Eniro med sina kontaktuppgifter.

I det öppna kommunikationssamhället, där kostnaderna för att sprida data närmar sig noll och priset för lagring blir allt lägre, behövs en hög moral. Den som lagar mycket information och sprider mycket information är skyldig en högre moral än den som kommunicerar mindre.

Humanismen kommer av den kristendomen som lär att människan är självstyrd och ansvarig. Som lär att ingen människa är en ö. Därför avfärdas talet om att jag kan göra vad jag vill med mitt liv, bara det inte skadar andra.

Det moraliska är att ta ett ansvar för mycket mer än sig själv. Moralen blir förbunden med de mellanmänskliga relationerna.

Det handlar om att handla med gott samvete. I den virtuella världen, liksom i den reella. Det är i det närmaste utan mening att skilja dessa båda världar åt. I alla fall är det säkrast att inte sänka moralen på nätet, att inte tro att man har rätt att tillåta sig ett rymligare samvete på webben än annars.

Jag kan inte släppa tanken att etablerade debattörer, ledande politiker och människor med mediemakt är beredda att gå för långt för att värna sin personliga rätt att säga och göra vad de vill utan att ta moraliska hänsyn. Förbud riktade mot den andre, begränsningar av andras frihet ses som en lösning för att själva slippa ändra värderingar och agera annorlunda.

Det är ett uttryck för en mycket dålig moral att publicera bilder på obducerade barn. Att det tekniskt är möjligt är inte problemet. Utan att människor inte lär sig vad en inre kompass är och hur den ska användas.

Den inre kompassen kan inte byggas av vilket skrot som helst. De sanningar som ger grund för en god moral är inte relativa.

För den som vill få till det där med moral och slippa att göra det onödigt svårt för sig kommer här ett tips: Läs vad Jesus sa och gjorde.

Andra bloggar om: etik, moral, humanism, kristendom, nätet, webben, internet

Sociala överenskommelser är nätets och nätverkens räddning

I dagens Svenska Dagbladet skriver Nicklas Lundberg en understreckaredär man presenterar en bok av en forskare som heter Jonathan Zittrians. Bokens titel är The future of the Internet.

Zittrians belyser det negaiva med att begränsa kommunikation och begränsa spridning av dålig information med hjälp av teknisk kontroll och filter. Han förordar etik, moral och sociala överenskommelser. Hans mest belysande exempel för värdet av öppenhet och ömsesidighet är uppslagsverket Wikipedia. Här är användarna "wikipedians" som tillsammans arbetar hårt för den gemensamma egendomen.

Zittrian säger viktiga saker och Lundberg är hans tillfällige missionär på svenska. Också utanför den digitala kommunikation vill jag ansluta mig till Zittrians resonemang. Nätverken kan aldrig byggas med kontroll och polisingripanden. Det är en brist på moral och avsaknad av inre kompass som kompenseras med yttre kontroll. På webben likaväl som i arbetsliv och umgängesliv.

Risken finns, exemplen är flera, att en omoral på nätet smittar den analoga kommunikationen människor emellan. Vi blir lika asociala i tal som i skrift. Vi sårar varandra, vi väljer varje möjlighet att missförstå, vi svarar inte på tilltal (mejl) osv.

Livet på webben kan inte vara mindre moraliskt än det analoga livet. Den som har ett etiskt system att erbjuda kommer att bli efterfrågad. Den som gör sig av med sin etik är en förlorare.

Läs artikeln här.

Zittrians bok kan laddas ner här

Erik Stattin har redan i söndags kommenterar Zittrians nya bok. Tilläg fredag 23 maj kl 16:54 Nu har Erik Stattin också skrivit om Lundblads understreckare

Andra bloggar om: webben, etik, nicklas lundblad, Jonathan zittrian, kontroll, wikipedia

Den här postningen är inte mitt fel. Det är Deepeditions.

Att jag länkar till en intervju i SVD med Ann Heberlein är inte mitt fel. Det är Deepeditons. Hade han inte om bloggat om saken hade jag inte heller gjort det.

Tur att han gjorde det för ämnet är angeläget och Heberlein har mycket att komma med.

Läs också Karl-Erik Edris blogga om Ann Heberlein, hennes rön och bok.

Andra bloggar om: etik, ann heberlein, deepedition, karl-erik edris, moral

Lag och moral är inte samma sak

Ännu en svensk tidskrift väljer att låta ett nummer ha religion som tema. Liksom t.ex. Fokus och 00-tal nyligen har Axxess säkert inspirerats av internationella tidskrifter som hunnit före.

Werner G Jeanrond, professor i Glasgow skriver:

Lag och moral är inte samma sak. Även om aborter är lagliga i Sverige och jag själv vill att det ska vara så, betraktar jag en abort som något moraliskt ont eftersom den avslutar ett mänskligt liv i utveckling med en potential till relationer och kärlek till Gud, sina medmänniskor och sig själv. Jag är förbluffad över att man ofta försöker skapa moral genom lagstiftning i stället för att befrämja en pågående debatt inom samhället om moraliska konflikter och möjliga lösningar. En liberal rättsordning utesluter inte en pågående debatt om moraliska och en allsidig samhällsdebatt om moraliska utmaningar måste ta hänsyn till och dra nytta av det vida spektrum av religiösa och icke-religiösa livsåskådningar och erfarenheter som finns i Sverige och utomlands.

Jeanronds exempel med abort är riskabelt. Det kan skymma det angelägna resonemanget om hur moral och lag förhåller sig till varandra. Risken är att jag nu drar på mig kommentarer om abort, istället för att uppmärksamma läsarna på något annat. Just i detta fall. Läs hela artikeln här

Andra bloggar om: etik, moral, lag, religion, teologi,

Emma gjorde min dag: Se alla icke-onda

Liksom bloggen Just Nu läste jag också Emma Hamberg krönika i annonsbladet City om alla icke-onda som omger oss i vardagen. Så kom de då lite som och värme in i fredag 25 januari.

Gör det innan någon hinner göra det mot hinner göra det mot dig: Dagens goda gärning.

Andra bloggar om: emma hamberg, godhet,

Har du ingen skam i kroppen?

Om du skäms för något. Gå till Skammen på webben och se om du är ensam om det du tycker är skämmigt.

Skriv in vad du själv skäms för eller kryssa det någon annan redan skrivit. Se sen vad de flesta skäms för.

Webbplatsen drivs av tidningen Existera - Nyss hyllad som Årets Tidskrift 2007.

Existera ges ut av Svenska Kyrkan Press som också ger ut Kyrkans Tidning - Svenska Kyrkans egen veckotidning och en församlingsutdelad tidning som heter Amos.

Andra bloggar om: skam, skämmas, etik, existera, kyrkans tidning, svenska kyrkan

10 tips: Undvik skandal

Det kan vara händelser i tiden, i Sverige, som fick mig fasta för en bloggpost från en annan del av världen och inte ens från den politiska sfären.

10. Maintain your spiritual passion.
People who experience moral failure almost always lose their spiritual passion first.

Tips 1-9 här

Andra bloggar om: etik, skandal, brygubben

Har journalisterna på Upsala Nya Tidning slutat porrsurfa?

Svenska Kyrkan har en nationell IT-policy som uppmuntrar till ett bra digital kommunikation och aktivt motverkar missbruk. När lokaltidningen i Uppsala, UNT, skriver om saken är rubriken lika insinuant som rubriken på den här bloggposten.

Inget porrsurfande i Kyrkans Hus

UNT hade plockat innehållet i sin artikel från Svenska Kyrkans egen veckotidning, Kyrkans Tidning

Andra bloggar om: etik, surfa, href="http://bloggar.se/om/svenska kyrkan" rel="tag">svenska kyrkan, href="http://bloggar.se/om/surfande" rel="tag">surfande, förbjudet, förbjudna zoner, porrsurfa,

Fjolträsk inget oetiskt tillmäle

Så har marknadsetiska rådet, MER sagt sitt om vårens annons från FlyMe där Stockholm kallades för fjollträsk.

Det var en organisation i Östersund som Röda Korset står bakom som gjort en anmälan därför att de tyckte beteckningen underblåste en norrländsk stockholmsfixering.

Andra bloggar om: etik, reklam, mer, marknadsetiska rådet, fjollträsk, norrland, stockholm, flyme, annons, diskriminering

Biskop Koskinen anmäld av präst

Prästen Gustav Antal anmäler Svenska kyrkans biskop i Visby stift Lennart Koskinen för brott mot tystnadsplikten. Han gör det efter att ha läst i Aftonbladet vad biskopen berättat om ett samtal med Ingmar Bergman.

Det framgår inte av artikeln i Södermanlands Nyheter vart anmälan skickats, men det bör väl vara till Svenska Kyrkans ansvarsnämnd för biskopar.

I ett så kallat biskopsbrev står om tystnadsplikten:

När den nya regeringsformen trädde i kraft den 1 januari 1975 var det inte längre möjligt att hävda tystnadsplikt för sådant som en präst fått veta under själavårdande samtal. Enligt regeringsformen måste tystnadsplikten vara reglerad i lag och lagtexten talade enbart om hemligt skriftermål, det vill säga bikt. Lagstiftningen kring prästens tystnadsplikt har sedan 1975 förändrats i ett par omgångar. Den har utvidgats till att gälla bikt och enskild själavård samt tydliggjorts till att gälla alla som är eller varit behöriga att utöva det prästerliga ämbetet i Svenska kyrkan. För biskoparna gäller med nödvändighet samma regelverk, då det för att bli vigd till biskop i Svenska kyrkan krävs att man är prästvigd.

Svenska Kyrkans Församlingsförbunds Per Westberg reder ut begreppen

Man kan inte utan reservationer utgå från att biskop Koskinen är rätt refererad i Aftonbladet. För det är väl ingen större skillnad på vad som skrivits här om Ingmar Bergman efter hans bortgång och det som står om kända människor i Hänt i veckan eller Hänt Extra.

Men i princip ska förstås biskopar, diakoner och präster vara mycket återhållsamma när de tala med journalister och närmar sig ämnen som berör enskilda personers förhållanden och vad de gjort och sagt.

Det är normalt att bli stimulerad av den uppmärksamhet som en annan människa ger mig i ett samtal. Att säga för mycket är en frestelse. Det kan gälla i ett forum på nätet, i en blogg, likaväl som i mötet med en journalist. I alla fallen blir det viktigt att påminna sig om att det inte är mellan två ögon (och fyra öron) det som sagts och skrivits kommer att stanna.

Som den tidigare ärkebiskopen sa: Jag litar på att det stannar mellan oss, men inte på att de ni säger det kan låta bli att föra det vidare.

Det är inte oartigt att vänligt och bestämt förklara för en journalist att man inte vill tala om vissa saker eller inte vill prata med dem om andra människor. Det är ingen skyldighet att svara på vilka frågor som helst.

Och tydliga gränser som skyddar den enskilde står inte i motsats till den öppenhet som ska prägla Svenska Kyrkan.

Det kommer säkert mer information om vilket syfte prästen har med sin anmälan mot biskopen. Och det kan hända att biskopen väljer att bemöta kritiken offentligt.

Uppdatering kl 13:05: Biskop Lennart Koskinen tillbakavisar kritiken och ger sin version av samtalet med Ingmar Bergman i Kyrkans Tidnings nätupplaga.

Kyrkans Tidning är Svenska Kyrkans veckotidning, på papper varje torsdag.

Andra bloggar om: biskop, lennart koskinen, media, ingmar bergman, svenska kyrkan, tystnadsplikt,

Religionsfrihet eller jakt på troende

Postningen uppdaterad och rättad den 16 augusti

Styrelsen för föreningen Humanisterna (tidigare Humanetiska förbundet) fortsätter att upprepa sin refräng. Idag i Expressen. Det tycks som att sturemarkarna kräver att religionsfrihet ska avskaffas i Sverige, om nu inte deras förening får samma status som trossamfund.

Det var inte alls en ny debattartikel, utan en gammal från Norges nationaldag den 17 maj i år som dök upp i Brygubbens nyhetssökare igår. Men vad man kan förstå av den debatt som pågått under sommaren så stämmer det i alla fall att sturemarkarna står fast vid sin åtgärdslista.

Ovetande om sturemarkarnas senaste debattinlägg skriver professor Madeleine Leijonhufvud i SvD: Etikfrågor viftas bort i jakten på religionen. Hon förundras och ler lite grann åt de som självsäkert går till storms mot tro som företeelse.

Professor Leijonhufvud hade alltså med största sannolikhet läst debattartikeln från 17 maj och mer därtill innan hon skrev i Svenskan.

Den läsare som nu anser att Brygubben är förbrukad uppmanas att läsa varudeklarationen i bloggens huvud. Den består sedan starten av en brasklapp som avser att täcka över varje exempel på omdömeslöshet, misstag och allmän förvirring.

Enligt Brygubben själv fyller den sin funktion. Även denna gång.

Andra bloggar om: christer sturmark, madeleine leijonhufvud, tro, religion, humanisterna, humanetiska förbundet, etik, religionsfrihet

Politikerhot: Om omoralen i att tillåta sig vad som helst

Det omoraliskt och ett tecken på mycket dåligt omdöme när människor tillåter sig själva att med ord trackasera folkvalda och offentliga personer, till exempel de som företräder en myndighet (om så bara som socialarbetare eller parkeringsvakt).

Oskicket tycks bli vanligare, språket allt råare och metoderna allt mer utstuderade. Massmediernas dramaturgi bidrar starkt till att situationen för offentliga personer förvärras.

Visserligen finns det exempel på hur journalister genom sitt arbete bidrar till att ge människor röst som annars inte kommit till tals och får rätt när de annars skulle blivit orättvist behandlade. Men exemplen blir så många fler på hur delade meningar i sak blir till oförsonliga personmotsättningar när onyanserade historier groteskt förstoras i massmedia.

Mona Sahlin gjorde rätt som i sitt sommarprat läste upp ett par hotfulla brev som skickats till henne.

Svenska Dagbladet skriver om planer från regeringskansliet att ge politiker bättre stöd. Statssekreterare Christer Hallerbys tveksamhet mot särskild lagstiftning om hot mot politiker kan Brygubben förstå. Likhet inför lagen är viktigt.

Det är framför allt i det vardagliga mötet och samtalen människor mellan som det behövs en ny ton. Och ett nytt mod. Vem har rätt att ens vid kaffebordet på jobbet häva ur sig vad som helst om andra människor? Vi behöver fler modiga som säger ifrån till arbetskamrater, bekanta och släktingar.

Journalistik är aldrig objektiv, den har alltid ett ärende. Sund journalistik och sunda massmedier har en öppen agenda, ett tydligt ärende. Journalister har makt att bidra till stärka demokratin och visa på omoralen i att med ord hota andra människor i deras samhällstjänst.

Sydsvenskan skriver också om hot mot folkvalda idag. Av artikelns faktaruta framgår det att kvinnor och invandrare är de mest utsatta inom gruppen.

Enligt SÄPO är bloggar ett verktyg att hota med. Och det är ett riktigt konstaterande. Samtidigt kan bloggar användas för att bilda opinion för ett annat synsätt och ge motbilder. Motbilder också till massmediebilderna.

Före valet förra hösten skrev bloggaren Kyrkoordnaren Politiker är hjältar

Andra bloggar om: hot, politik, journalistik, etik, moral, christer Hallerby, mona sahlin,

Film är väl ingen som stjäl idag?

Via webbplatsen Arbetsmiljöupplysning hittar Brygubben en artikel i Sydsvenskan om vad vi själ på jobbet. Allt från gem till bilar.

I slutet av artikeln finns en topplista på stölder i butik 2001.

Mest stöldbegärligt

• Godis
• Rakprodukter
• Film
• Kaffe

Men film lär väl inte i dessa alltmer digitaliserade tider ligga kvar på tredjeplatsen 2007?

Andra bloggar om: jobb, arbetsliv, juridik, samhälle, jobbet, stjäla, stöld