Riktigt, riktigt svårt känns det att ge sig in i ett samtal om döden. Lätt att hamna fel. Svårt att ändå avstå. Idag skriver Ann Heberlein en viktig krönika i Svenska Kyrkans egen Kyrkans Tidning. Hon påstår och hon formulerar frågor.
I samma tidning kommenterar Daniel Brattgård, präst i Svenska Kyrkan, det beslut som Socialstyrelsen tidigare i veckan offentliggjorde om rätten för en totalförlamad kvinna att avstå från sin behandling. Hon ska få den hjälp hon behöver för att stänga av respiratorn. Daniel Brattgård välkomnar Socialstyrelsens beslut.
Daniel Brattgård arbetar som sjukhuspräst och är redan tidigare känd för sina ställningstaganden när det gäller att avbryta livsupphehållande vård av svårt sjuka människor.
Trots att döden berör varje människa är det inte många människor som liksom Daniel Brattgård uttalar sig som medlem i sin kyrka. Det offentliga och öppna samtalet skulle må väl av flera och olika röster. Fler sjukhuspräster, gärna några som resonerar annorlunda än Daniel Brattgård. Fler representanter för de många som tillhör Svenska Kyrkans lekfolk - de som varken är diakoner, präster eller biskopar. En annan präst som dock nyligen uttalat sig är domprosten i Stockholm Åke Bonnier.
En representant för lekfolket som ändå vid flera tillfällen tagit till orda är Carina Etander Rimborg från Göteborg. Hon är sedan länge en av ledamöterna i Kyrkomötet för Svenska Kyrkan. Och hon har flera gånger under det senaste året bloggat om etik kopplat till döden. Redan 2001 motionerade hon i Kyrkomötet.
Förra veckan talades om behovet av ett gemensamt så kallat Biskopsbrev från Svenska Kyrkans 14 biskopar om hur och med vem blivande brudar ska ta sig fram till altaret. Kanhända behövs det några meningar om den saken. Möjligen ryms det på ett vykort.
Däremot behövs det ett nytt Biskopsbrev om Livshjälp. Och i det brevet är platsen för att också utveckla vad den kristna tron, bekännelsen och läran har att säga om hur vi ska förvalta livets gåva, vårt eget liv och andras.
Förståelsen av rätten att leva är kopplad till livsåskådning, till människosyn. Jag vet att biskoparna i Kyrkomötets läronämnd, för inte så länge sedan, har yttrat sig. Men protokoll från Kyrkomötet kan inte räknas till bidrag i det offentliga samtalet. Inte ens till det samtal inom Svenska Kyrkan, som också är nödvändigt.
Svenska Kyrkans församlingar borde vara de förväntade mötesplatserna för samtal om de stora och allmänmänskliga frågorna om livets början och livets slut, liksom om om allt, allt däremellan. Biskoparna har herdeuppdraget att kalla och "valla" oss kyrkomedlemmar till sådana samtal.
Tillägg 30 april: Till allkristna Dagen säger Daniel Brattgård att samtalet om döden måste komma i tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar