29 mars 2012

Ansiktsboken

Nu inför påsken kommer senaste numret av tidningen Liv & Längtan delas ut till hemmen i Linköping. Det är en tidning som är gemensam för Svenska Kyrkans församlingar här. Tidningens tema är Ansikte och jag får medverka med en artikel om Ansiktsboken - Facebook.



Det började närmast som en digital skolkatalog. Det började amerikanskt. En smygstart för åtta år sedan och bara för studenter vid Harvard från början.
Idag har Facebook hundratals miljoner användare och vore medlemmarna medborgare i ett land, då skulle bara Kina vara större. Samtidigt har den vanliga Facebookanvändaren listat 100-150 människor
och har närmare kontakt med 35-40 av dem. På listan finns inte fler än i en större by och mest kontakt har man med dem man redan känner, studerar ihop med, jobbar tillsammans eller är släkt med.

Människan föds med intresse för andra människor. Och med en förmåga att bry oss om fler än dem vi är biologiskt släkt med. Medkänslan som sträcker sig utanför den egna lilla flocken är medfödd. Förmågan kan växa med oss i livet eller motarbetas och tryckas ner. Av de sociala medierna är Facebook
det hittills mest spridda och mest brukade. Glasfiber i kablar bildar vägar av glas och genom luften bildar radiovågor broar mellan människor. Likheterna med 1800-talets vägar av järn och 1900-talet flygförbindelser är flera.

Internet är som en kniv, varken ond eller god i sig. Digitaliseringen av kommunikationen sänker priset för kommunikation på långa distanser och med stora informationsmängder. Medierna är sinnenas och kroppens förlängning. Vi sträcker oss för att se och bli sedda, för att höra och
bli hörda. Medier värda att kallas sociala är de som likt sociala människor är öppna, intresserade, lyssnande, berättande, förstående, respektfulla, nyfikna...

Människan blir människa i mötet med den andre. Utan ett du finns inget jag. Mötet med en annan människas blick är inte riskfritt. Det öppna ansiktet är oskyddat.

Att spela en roll, att ta på sig masken blir ett skydd. Där trygghet erbjuds och respekt visas, kan maskerna läggas av och en splittrad identitet samlas till en integrerad personlighet. Mitt analoga jag och mitt digitala jag kommer att överlappa varandra och bli mitt sanna jag.

Mänskligt möte vid tangentbord och skärm är gott när det känns igen som mötet mellan brevets avsändare och mottagaren som stavar sig igenom raderna och författaren och hennes läsare som ivrigt vänder blad, som mellan målaren och tavlans betraktare och flöjtspelaren i studion och radiolyssnaren. Också dessa
möten sker som regel på distans och blir bara begripliga i sitt sammanhang.

Att kommunikation har rötter i latinets communicare, som betyder  göra gemensamt är bekant för många. För en kristen får ordet djupdimension i sin form som kommunion och kommunicera vin och bröd.
Delandet är en förutsättning. Så också för ett levande bruk av sociala medier.

Läs hela tidningen här i ett digitalt blädderexemplar


24 mars 2012

Nätet stöder ett samlat vetande

Vad vi kan klura ut tillsammans är mer än vi lyckas med i vår ensamhet. Jag hade en lärare i svenska och historia på gymnasiet som jag uppskattade mycket. Men jag köpte för den skulle inte allt han sa. När han definierade grupparbete, som konsten att lära sig hälften så mycket på dubbelt så lång tid. Då var vi oeniga.



Låt oss samla vårt gemensamma vetande. Jag vet något och med det kan jag bidra. Med sociala medier och aktiva deltagare som bidrar, så händer det grejer.

Mer om "The Wisdom of The Crowd" och mycket mer i en artikel av Johan Norberg. Jag väljer att länka till Norbergs artikel, därför att han inte döljer svagheterna i Francis Galtons gärning.

Liksom internet är en kniv, så kan teorier som Galtons användas för att skada. Och den människa som är upphov till en teori eller innovation är aldrig rakt igenom efterföljansvärd. Men hindrar det att uppskatta någon av vad hon bidrar med och får uträttat?