Väsentligheter bör uppmärksammas. Annat ska förbigås. Brygubben har svårt skilja det ena från det andra. Stå ut med blandningen av seriöst och trams. Eller inte.
Bloggen Brygubben skrivs av mig Martin Garlöv. Kommunikation och mediebruk är mitt yrke. Kristen är min livsåskådning. Alla ni som längs livsvägen hjälpt mig med förnuft och känsla har all rätt att ta åt sig äran av det som läsaren uppskattar. Dumheterna är helt mina egna.
Det är ett och annat som världen har svårt att förstå av det som den kristna kyrkan gör och lär. En sådan sak är vanan att fira människors dödsdagar. Men om de får bli himmelska födelsedagar, då kanske fler kan förstå avsikten och perspektivet. Underifrån och framåtriktat, som på den här målningen.
Idag den 19 mars firar den världsvida kristna kyrkan den helige Josefs himmelska födelsedag. 2013 blir det också ett datum för installationen av en ny romersk-katolsk biskop i Rom, tillika påve för den största delen av kyrkofamiljen.
Den här bilden i original finns i kyrkan San Lorenzo i Florens i Italien. Den är en fresk målad 1964 av Pietro Annigoni (1910 – 1988). Det är nu några år sedan jag stod i San Lorenzo på golvet framför den stora väggmålning och beundrade den: Motivet, kompositionen, stämningen.
Handen som fadern beskyddande lyfter över sonen, utan att störa honom. Mörker och ljus. Oro och kärlek. Plankan, lutad mot hyvelbänken, får sin förlängning i en aning om ett kors.
Jag vill komma tillbaka till Florens och se den bilden igen. Josef, honom tänker jag mig så. En förebild för fäder och mödrar.
Tecknaren Lars Eklund i Örebro, är en av de många som tjänar sin kyrka mestadels i det fördolda. Det är för få som känner till hans namn och de insatser han gjort under lång tid i Svenska Kyrkan.
Lars har illustrerat och skapat symboler och logotyper. Hans verk är det desto fler som känner igen.
Prästen Lars B Stenström bloggade tidigare idag om logotypen för Sjukhuskyrkan, en ekumeniska organisationen för de kristna kyrkornas närvaro och arbete i vården, för patienter, anhöriga och pesonal.
Det var Lars Eklund som skapade logotypen; det blommande korset.
Bakom flera församlingars logotyper finns Lars Eklunds hand. Han har skapat logotypen för Olaus Petri församling.
När kristenheten samlades till ekumeniskt riksmöte i Örebro 1989, då var det Lars Eklund som tecknade logotypen. Flera kors och smycken för olika församlingar i Örebro har han också skapat. Almby- och Längbrokorsen är två sådana. Olaus Petri församlings logotype har han format.
Från den medeltida kyrkporten till Almby kyrka hämtade han det kors som blev församlingens symbol. Omtyckt och använd också som ett smycke.
I slutet av 1970-talet bildades en partipoltiskt obunden grupp som ställde upp i kyrkovalet 1976. Lars Eklund gav sitt stöd till de unga och äldre som bildade Arbetsgrupp för en Levande Församling. Och det gjorde han inte minst med att ge gruppen en egen symbol.
Inför påven Johannes Paulus II besök i de nordiska länderna sommaren 1989 hade man låtit ta fram ett särskilt märke. Det var Lars Eklund som tecknade det.
1971 reste Lars Eklund i Israel och Palestina. Tuschteckningen föreställer ett fönster i Alla Nationers kyrka i Jerusalem.
Lars Eklund har illustrerat flera böcker. Till dem hör böcker av Carl A Lindstén.
Lars Eklund är född 9 april 1926 och fyller 87 år 2013.
* Tack vare den spark i baken som Fredrik Wass gav oss gamla bloggare, så kommer jag under våren att göra mitt tvåtusende blogginlägg i en och samma blogg. En fjärt i universum för giganterna, men en minnesvärd milstolpe för mig.
* Hemma har jag tjockteve. Den fungerar, så varför ska jag byta ut den? Jag har vänner som ger mig gigantiskt många skäl att byta. Jag kan nog få ihop en hyfsad lista på egna ben. Vill ha en sådan där smart låda som pratar med skärmen och med nätet och med mina andra digitala prylar. Hur smart ska nästa tv i vårt hem vara? Hur många äpplen ska det sitta på den nya prylarna? Frågor, frågor.
* Apropå Apple. Jag glömde laddaren till min iPad på ett tåg före jul. Illa. Så dumsnålade jag och köpte en laddare på Kjell & Co. Ännu mer illa. Den är osnygg och den känns inte bra i handen. Sa jag att den laddar lååååångsamt? Notering till mig själv: gör inte om det.
* Jag ska titta på public service-tv ikväll: Ernst Billgren intervjuas av Petter Ljunggren. Det vill jag se och höra.
Det börjar dra ihop sig till en dag i Stockholm utan jobbmöten. Jag har behov av en tur ut på Skeppsholmen och Moderna. Snart öppnar utställningen med verk av Hilma Klint och Moment med Le Corbusier är redan på plats sen mer än en vecka.
Var det i helgen? - ja, jag tror det - som jag dök in i ett SVT-inslag där Beppe Starbrink rest till Marseille tittade in i ett hyreshus ritat av Le Corbusier. Sicket hus!
En ledig dag i Stockholm skulle jag också vilja gå in på något nytt café. Nytt för mig alltså. Som Café Elias, ett stycke upp på Drottninggatan. Och så vill jag gärna titta in på Bianchi, nere på Norrlandsgatan.
Undrar just om det skulle gå att klämma in ett återbesök samma lediga dag på Sven-Harrys i Vasaparken? Första besöket där förra året gav mersmak.
När jag åker på semester, har mitt enkla krav sedan många år varit att resa till en plats där människor levt och verkar i minst 1000 år. Kriteriet uppställt av den enkla anledningen att jag ville undvika ställen vid stranden där man smällt upp en rad hotell enbart för turisternas skull.
På det hela taget har jag fått min önskan infriad genom åren, utan att det varit varken till min familjs eller min nackdel. Vi har besökt flera grekiska öar, Cefalú på Sicilien, Terracina på det italienska fastlandet för sol och bad, där människor dopat tårna i Medelhavet och fått färg på näsan gott och väl i 100 år före oss.
Också vandringarna i norra Spanien har klarat kravet. Inga problem med storstadsresorna till London, Barcelona och Rom. Förstås. Men nu ska vi senare i år flyga till New York. Här blir det knepigare. Eller är jag bra dåligt påläst? För det kan finnas arkeologer som kan berätta om tusenåriga bosättningar på Manhattan, eller i närheten i alla fall.
Nå, jag kan konstatera att det kan vara mitt tusenårskrav som gör att jag blir lite sugen på att besöka The Cloisters, längre norrut på Manhattan än vad de flesta turister tar sig, som jag förstått det. George Grey Barnard var en amerikan som reste mycket i Europa för lite mer än hundra år sedan. Han samlade på kloster. Ja, han köpte i alla fall upp en massa medeltida skulpturer. En donation från familjen Rockefeller kunde man börja visa samlingarna på en slut på en äng ner mot Hudsonfloden.
Det är ju på det hela taget helt bakvänt att ägna tid och kraft åt att resa till New York för att vandra i salar och klostergångar som till stora delar är fejk, när originalen står kvar i Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Kapitelhuset Pountaut stod en gång i franska Gascogne. Inte riktigt för 1000 år sedan, men väl från sent 1100-tal. Och jag är som den uppmärksamme läsaren förhoppningsvis konstaterat inte kinking. Nu står det alltså på en flodstrand på Manhattan, tillsammans med stora delar av fyra kloster till. Ska jag dit eller inte? Frågan är öppen.
I ett temanummer av Unum - tidskrift för kristen enhet, retrat och meditation - skriver Olof Andrén om ikonen som betydelsebärare för den kristna tron. Bläddra och läs i hela Unum på nätet.
Hon var den unga kvinnan som tog emot den himmelske budbäraren Gabriels besked med ett oreserverat ja. Hon bar världens ljus, hon fostrade en son och såg honom lida och dö. Så kom han tillbaka till henne som segrare över all död i alla tider. Hon blev himlarnas drottning och liksom hon tog emot honom, så skulle han ta emot henne i himlen.
Den här bilden av den havande Maria är tagen i Strängnäs Domkyrka. Här är hon krönt och gyllene. Livets under hör till det man mycket väl kan meditera över de stunder som ges, i de mellanrum som uppstår i lagda scheman i advent.
Livets under uppstår i en öppenhet inför Skaparen.
Idag har jag sett världens största pärlplatta och på den fler än 450.000 indianpärlor. Jag har gästat Önsta Gryta kyrka i Västerås och sett en kopia av Leonardo da Vincis ikoniska väggmålning av Jesus sista måltid med sina lärjungar. Här hänger den och den är enorm. Pärlplattetavlan i kafét på Åbergs Museum i Bålsta är liten i jämförelse med denna.
Min värd i kyrkan, Per Wilder leder mig ner från läktaren och närstudien av verket. Det är från orgelpallen framme i kyrkan som man blickar upp mot hela tavlan på rätt avstånd.
1000 barn och deras lärare skapade det som sannolikt är världens största pärlplattetavla med start i oktober 2010 och slutmontering den 12 maj 2011.
Sannerligen är det resultatet av många händers verk. Inte så få av dem små händer och fingrar som i samlad koncentration fäst pärlorna, en efter en, bestämda färger i ett bestämt mönster. Arbetet med plattorna fördelades mellan fem skolor och en fritidsklubb i Önsta församling och gav tillfälle till läranre: öva på siffror och räkning, tala om form och färg.
450.000 plastpärlor - fatta hur mycket det är. 7,5 meter bred och 1,5 m hög är hela tavlan. Stor, men inte längre störst är en bild av Barack Obama från 2009.
Jag undrar vad prästen Peter Wilder och hans vänner och arbetskamrater i Önsta församling har för framtidsplaner. Nattvardstavlan är nog inte det sista spektakulära projektet som man kommer att samla människor i församlingen omkring. För Lego-Jesus av fler än 30 000 legobitar står i samma Önsta Gryta kyrka. Framöver tror jag den här församlingen ännu en gång kommer att låta tala om sig i hela Sverige och i världen.
Det här med att människor tar något alldagligt som en liten fyrkantig plastbit eller en ännu mindre ihålig plastpärla för att tillsammans skapa något helt unikt är fascinerande. Per och jag talar om saken. För honom är det viktigt att göra det man själv tror på och det som är ett lustfyllt arbete.
- Vi medarbetare gör det vi själva tycker är viktigt och så berättar vi om vad vi gör. För människorna närmast, de som bor i församlingen, förklarar Per.
Han vet och jag vet att både Lego-Jesus och och Nattvardstavlan blev mediehändelser, men det är inget han tar upp. Det här de 1 000 par händers verk som han vill att jag ska förstå meningen med. Och jag tror faktiskt att jag begriper det. Per tycker tavlan är vacker. Där är jag ännu inte. Men på orgelpallen med blicken upp på den stora läktarväggen blev jag en del av berättelsen om livet i Önsta församling.
På söndag kommer Turebergskyrkan i Sollentuna, norr om Stockholm. En kyrka för Sollentuna församling i Svenska Kyrkan att invigas. En kyrka för människor som bor och vistas i Sollentuna. En vanlig dag. En helgdag.
Kyrkbyggandet startade med ett första spadtag den 13 maj förra året och nu står allt färdigt för stor invigning på andra söndagen i Advent. I våras gjöts en tidskapsel av koppar in i kyrkans golv. Tidskapseln innehåller bland annat en Bibel, en psalmbok, flera nummer av församlingstidningen Kyrkporten, ett foto på Kyrkofullmäktige som tog beslut om att bygga, församlingsinstruktionen och listor med namn på alla anställda och förtroendevalda i församlingen 2010.
Turebergskyrkans arkitekt är Helena Tallius Myhrman. Den är byggd av glas och betong med ett grönt växande tak. Inne i kyrkan kommer att finnas ett altare gjort av spillvirke. Linjerna och de rena materialen med den omålade betongen får mig att tänka på Corbusiers verk. Varför inte på det franska dominikanerklostret Sainte Marie de La Tourettla? Corbusier använde sig av fält och färger som tycks inspirerade av Mondrian. På bilder från den nya kyrkan i Sollentuna ser jag utsmyckningar, färger och former som får mig att associera till en annan konstnär med ett abstrakt måleri: Olle Baertling. Det återstår att se om mina observationer (och fantasier) på distans håller i ett direkt möte med den nya kyrkan.
Den 3 december var från 1901 Lydas dag i den svenska almanacka. Den Lydia som gav namn åt dagen var en kvinna som levde på 100-talet och kom från staden Thyatira, idag Akhisar i Turkiet. Hon var tyghandlare i staden Filippi i Makedonien och gjorde där affärer med de allra finaste tyger, färgade med purpur. Läkaren och författaren Lukas skriver i Apostlagärningarna om hur hon möter aposteln Paulus och fångas av hans berättelse om Jesus. När Paulus senare fänglas och blir utsläppt är det hon som tar emot honom och dem han reser med i sitt eget hus. Det är ett tecken rakt in i 2000-talet att den första europé som tar emot Jesus och blir kristen är en egenföretagande invandrarkvinna. Stort tack Lukas för att du gav oss berättelsen om Lydia.
När den stora statyn av Martin Luther på torget i Wittenberg skickats till renovering vikarierar en mängd kloner i minatyrformat. Det blir lite av trädgårdstomte när många hundra miniluther i olika färger fyller torget.
"Här står jag" kallar konstnären Ottmar Hörl sitt verk.
När utställningen är avslutad i september är Luthergubbarna till salu. 98 cm hög i fyra olika färger. 500 euro för en signerad figur och halva priset utan konstnärens kråka på.
Sommaren framskrider och det är skördetid, både här och där. Jag nyper och plockar. Smakar och smackar.
Det spelande folkhemmet
Karl Erik Hagström är död. Hagströms hör till Folkhemmets byggare och en omistlig faktor bakom det svenska musikundret med världsrykte. Mr Storyteller, min kamrat Matts Heijbel skriver om saken och länkar vidare. Hagströms lärde svenskar spela både dragspel och bas. Och gitarr.
Nya Ning rullades ut idag
Ett av mina ideella projekt sedan i vintras är Nätverket Livet i Svenska Kyrkan. Det bygger på communityverktyget Ning. Idag rullade nya Ning ut och jag valde att satsa på Ning Plus. Det ger flera nya funktioner och ger medlemmarna större möjligheter att anpassa sin personliga sida och bidra mer till innehållet.
Min iPhone 1G är en sprucken kärlek
Det var vännen Gustaf som lät mig köpa hans importerade första iPhone för tre år sedan. Så mycket mer oneurotiskt det digitala livet blev när jag kunde lägga P910:an i en låda och synka kalender och annat utan strul med äppeltelefonen. Den har verkligen tjänat mig väl. Men det är en sprucken kärlek och felet är helt mitt. Första sprickan i glaset kom när mobilen gled ur byxan vid ett olyckligt toabesök och dunsade i det hårda golvet. Sen krackelerade skärmen fullständigt efter en luftfärd från soffans armstöd ner i parketten. Det hela hålls samman av en sådan där platsfilm som jag borde lagt på från första början.
Intresseanmälan inlagd hos operatören Tele2, som jag helst vill behålla. Så jag hoppas, på gränsen till förväntar mig att jag får ett prisvärt erbjudande endera dagen om köp av en 4G.
En av helgens höjdare
Det blev en Stockholmsweekend mitt i bästa högsommaren. En riktig höjdare var första - men absolut inte sista - besöket på nya Fotografiska museet inrymt i stora tullhuset på Stadsgårdskajen. Stiliga lokaler och stiliga utställningar. Inte minst A Photographer’sLife med Annie Leibovitz bilder var mycket imponerande och medryckande.
Halvtidsmamman gläder mig
Hon hör inte till de flitigaste av bloggarna jag följer, Agneta i Örebro. Men det hon skriver är både roligt och tänkvärt. Hennes Halvtidsmammans memoarer följer jag uppmärksamt.
Sommarlätt plånbok med korten i mobilen
Jag hör till de privilegierade som har roligt på jobbet. Ett lustfyllt engagemang har jag i unga Uppsalaföretaget MyClubCards. Idén är att ersätta platskorten som trängs i plånboken eller ligger och skräpar hemma med en behändig lista i mobilen. Här får gamla kort plats och några nya till. Klick, klick så visas kortet med logga, mitt namn, medlemsnummer och streckkod på skärmen. Avläsning i kassan, lika lätt som med vilken prislapp som helst. I sin smartaste variant kopplas klubbkortet ihop med erbjudanden som jag själv väljer att hämta hem. En kuponglösning väntar bakom hörnet. Skulle jag förlora mobilen, ja då finns alla mina kort kvar på MyClubCards server.
Reslust inför augusti Mälardalen runt
TIM-kortbrukare som jag är sedan år tillbaka, anmälde jag mig i våras som frivillig bloggare om nya månadskortet TIM Komplett. Bland alla 60 som anmälde sig blev jag en av de sex utvalda. Igår tjyvstartade jag med en bloggpost. Om mindre än två veckor sätter jag igång på allvar med mina bidrag till TIM-bloggen.
Det blir resor till jobb och resor för att jobba. Häng med vetja.
Idag har serien Mumin nypremiär i Svenska Dagbladet. Så passande att de finlandsvenska trollen firar 65 år i år. De gamla albumen med Mumin som serie är eftertraktade. Nu inleder SvD med äventyret Mumin i Vilda Västern.
Fotografen Irving Penn blev legendarisk i sin livtid. Han slog igenom som modefotograf. Men hans bildsinne förde honom vidare och ut i världen.
Följande replikskifte, som i bästa fall är mer än en sägen, sammanfattar vad fotografering handlar om. Författaren Hemingway skulle fotograferas av Penn. Stämningen var lite tryckt och Ernest försökte få igång en konversation.
- You take great photos, what camera do you use?
- You write great books, what typewriter do you use?
Snart är det påsk och det är tid för konstrunda. För fyrtioförsta gången på Österlen. 111 konstnärer deltar i årets upplaga.
Som vanligt är det utbudet av öppna konstnärsateljéer och gallerier med en eller flera utställare tillsammans. Att årets katalog har en upplaga på 50.000 ex visar vilken folkrörelse som nu drar igång.
Ceci nést pa une maison. Det här är inte ett hus. Och ingen lada heller. Dessa snyggingar har tagits fram av Arvesund. Intrycket är att mer än namnet är en hommage till den store Margritte.
.JPG)
.JPG)
