Han sitter mitt i folkmassan. Talar. Så sträcker han ut handen till ett barn. Och barnet kommer fram till honom där han sitter. För han sitter när han talar. Oftast.
Barnet ställer han framför sig. Och framför de vuxna som frågat honom: "Vem är störst i det rike, som du säger ska komma?"
Han talar till vem som vill höra, till en hel värld. Men just där och då, kanske mest till de tolv. Till sina närmaste som följer honom när han sagt: Kom!
Nu vill de ha reglerna och rangordningen klar för sig. Då vänder han på begreppen igen. Inte de eviga begreppen, men de mänskliga. Han säger att det är den som ändrar sig, tar ut en annan kurs och riktning, den som gör sig liten igen - det är den människa som blir stor i det goda landet, i himmelriket.
Han säger att den som tar emot ett barn - som det han nu har framför sig och håller om axlarna, rufsar i håret - den människan tar emot honom själv, Sonen Gud själv. Stort.
Sen kommer varningen i röda tydliga tecken:
"Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer."
Matteus evangelium, kapitel 18 och verserna 1-7
Truly wonderful the mind of a child is*
*= Yoda i Star Wars II Klonerna anfaller
Väsentligheter bör uppmärksammas. Annat ska förbigås. Brygubben har svårt skilja det ena från det andra. Stå ut med blandningen av seriöst och trams. Eller inte. Bloggen Brygubben skrivs av mig Martin Garlöv. Kommunikation och mediebruk är mitt yrke. Kristen är min livsåskådning. Alla ni som längs livsvägen hjälpt mig med förnuft och känsla har all rätt att ta åt sig äran av det som läsaren uppskattar. Dumheterna är helt mina egna.
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
13 mars 2013
06 februari 2013
Läxor signalerar systemfel
Min vän jonas vittnar om hur hans tre barn har tillsammans har 15 läxor på en vecka. Det är inte okey. Lärarkåren ska vara pedagoger med förmåga att planera, så att man hinner med lärandet på skoltid. Barnen behöver fri tid för att behålla sin nyfikenhet, odla sina intressen och umgås med sin familj och sina vänner.
När jobbande vuxna får lika mycket läxor från sina chefer att hänga över på obetald arbetstid, då kan vi snacka. De vuxna jag känner tar inte med sig jobb hem eller stannar kvar på övertid utan ersättning. Och fortbildning får de på arbetstid.
Antagligen är det så att majoriteten vuxna svenskar röstat bort resurser till skolan för att de prioriterar offentliga resurser till sig själva och andra jämnåriga. Och röstar på det parti som gör att får betala mindre skatt.
Föräldrar ska ta sig tid att lära sina barn en massa saker, nyttiga och onyttiga. Men inte det som skolan inte hinner med på sin tid av dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, undervisning, läxor, pedagogik, övertid, planering, #blogg100, blogg100
När jobbande vuxna får lika mycket läxor från sina chefer att hänga över på obetald arbetstid, då kan vi snacka. De vuxna jag känner tar inte med sig jobb hem eller stannar kvar på övertid utan ersättning. Och fortbildning får de på arbetstid.
Antagligen är det så att majoriteten vuxna svenskar röstat bort resurser till skolan för att de prioriterar offentliga resurser till sig själva och andra jämnåriga. Och röstar på det parti som gör att får betala mindre skatt.
Föräldrar ska ta sig tid att lära sina barn en massa saker, nyttiga och onyttiga. Men inte det som skolan inte hinner med på sin tid av dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om skola, undervisning, läxor, pedagogik, övertid, planering, #blogg100, blogg100
01 december 2011
Adventskalendern 1 december: Många händers verk
Idag har jag sett världens största pärlplatta och på den fler än 450.000 indianpärlor. Jag har gästat Önsta Gryta kyrka i Västerås och sett en kopia av Leonardo da Vincis ikoniska väggmålning av Jesus sista måltid med sina lärjungar. Här hänger den och den är enorm. Pärlplattetavlan i kafét på Åbergs Museum i Bålsta är liten i jämförelse med denna.
Min värd i kyrkan, Per Wilder leder mig ner från läktaren och närstudien av verket. Det är från orgelpallen framme i kyrkan som man blickar upp mot hela tavlan på rätt avstånd.
1000 barn och deras lärare skapade det som sannolikt är världens största pärlplattetavla med start i oktober 2010 och slutmontering den 12 maj 2011.
Sannerligen är det resultatet av många händers verk. Inte så få av dem små händer och fingrar som i samlad koncentration fäst pärlorna, en efter en, bestämda färger i ett bestämt mönster. Arbetet med plattorna fördelades mellan fem skolor och en fritidsklubb i Önsta församling och gav tillfälle till läranre: öva på siffror och räkning, tala om form och färg.
450.000 plastpärlor - fatta hur mycket det är. 7,5 meter bred och 1,5 m hög är hela tavlan. Stor, men inte längre störst är en bild av Barack Obama från 2009.
Jag undrar vad prästen Peter Wilder och hans vänner och arbetskamrater i Önsta församling har för framtidsplaner. Nattvardstavlan är nog inte det sista spektakulära projektet som man kommer att samla människor i församlingen omkring. För Lego-Jesus av fler än 30 000 legobitar står i samma Önsta Gryta kyrka. Framöver tror jag den här församlingen ännu en gång kommer att låta tala om sig i hela Sverige och i världen.
Det här med att människor tar något alldagligt som en liten fyrkantig plastbit eller en ännu mindre ihålig plastpärla för att tillsammans skapa något helt unikt är fascinerande. Per och jag talar om saken. För honom är det viktigt att göra det man själv tror på och det som är ett lustfyllt arbete.
- Vi medarbetare gör det vi själva tycker är viktigt och så berättar vi om vad vi gör. För människorna närmast, de som bor i församlingen, förklarar Per.
Han vet och jag vet att både Lego-Jesus och och Nattvardstavlan blev mediehändelser, men det är inget han tar upp. Det här de 1 000 par händers verk som han vill att jag ska förstå meningen med. Och jag tror faktiskt att jag begriper det. Per tycker tavlan är vacker. Där är jag ännu inte. Men på orgelpallen med blicken upp på den stora läktarväggen blev jag en del av berättelsen om livet i Önsta församling.
PS Igår skrev jag om ett par annorlunda kalendrar på nätet. Det finns fler, vanliga som mer ovanliga. Jack Werner på Ajour listar sina tio favoriter och Carina Etander Rimborg lyfter fram några till i sin blogg.
Min värd i kyrkan, Per Wilder leder mig ner från läktaren och närstudien av verket. Det är från orgelpallen framme i kyrkan som man blickar upp mot hela tavlan på rätt avstånd.
1000 barn och deras lärare skapade det som sannolikt är världens största pärlplattetavla med start i oktober 2010 och slutmontering den 12 maj 2011.
Sannerligen är det resultatet av många händers verk. Inte så få av dem små händer och fingrar som i samlad koncentration fäst pärlorna, en efter en, bestämda färger i ett bestämt mönster. Arbetet med plattorna fördelades mellan fem skolor och en fritidsklubb i Önsta församling och gav tillfälle till läranre: öva på siffror och räkning, tala om form och färg.
450.000 plastpärlor - fatta hur mycket det är. 7,5 meter bred och 1,5 m hög är hela tavlan. Stor, men inte längre störst är en bild av Barack Obama från 2009.
Jag undrar vad prästen Peter Wilder och hans vänner och arbetskamrater i Önsta församling har för framtidsplaner. Nattvardstavlan är nog inte det sista spektakulära projektet som man kommer att samla människor i församlingen omkring. För Lego-Jesus av fler än 30 000 legobitar står i samma Önsta Gryta kyrka. Framöver tror jag den här församlingen ännu en gång kommer att låta tala om sig i hela Sverige och i världen.
Det här med att människor tar något alldagligt som en liten fyrkantig plastbit eller en ännu mindre ihålig plastpärla för att tillsammans skapa något helt unikt är fascinerande. Per och jag talar om saken. För honom är det viktigt att göra det man själv tror på och det som är ett lustfyllt arbete.
- Vi medarbetare gör det vi själva tycker är viktigt och så berättar vi om vad vi gör. För människorna närmast, de som bor i församlingen, förklarar Per.
Han vet och jag vet att både Lego-Jesus och och Nattvardstavlan blev mediehändelser, men det är inget han tar upp. Det här de 1 000 par händers verk som han vill att jag ska förstå meningen med. Och jag tror faktiskt att jag begriper det. Per tycker tavlan är vacker. Där är jag ännu inte. Men på orgelpallen med blicken upp på den stora läktarväggen blev jag en del av berättelsen om livet i Önsta församling.
PS Igår skrev jag om ett par annorlunda kalendrar på nätet. Det finns fler, vanliga som mer ovanliga. Jack Werner på Ajour listar sina tio favoriter och Carina Etander Rimborg lyfter fram några till i sin blogg.
13 oktober 2011
Det ligger makt i ordet. Ge barn det ordet.
Igår fick frukostteven stå på en stund och jag lyssnade till en intervju med Dilsa Demirbag-Sten under tiden jag läste och skrev för att få balans i mejlkorgarna. Det där hon berättade om att det denna höst startas skrivarverkstäder för barn i Södertälje och Stockholm lät väldigt spännande. Så jag sökte upp Berättarministeriets webbplats och läste på. Det blev ännu mer intressant.
Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten om barn och ord i sin DN-krönika. Och hon väljer ett perspektiv som ställer barnet i centrum, då hon berättar om hur hon med barns hjälp fått ett förnyat stärkt självförtroende inför det skrivna ordet.
En ung släkting till mig brottas med att knäcka koden, få skrivtecken att bli till ordbilder och bokstavsljud att samla sig till ord. Han sliter med det här, som så många andra av våra ungar. I den skriftkultur som präglar vår del av världen, på många sätt befäst av en digitalisering där kortare och längre texter ersätter talade ord, kan skrivkod och läskod bli en mur mellan människa och människa. Det muntliga berättandet och bilderna kommer först. Så har det varit och så önskar jag att det ska förbli.
Också minnesmästare som håller femtioelva decimaler av Pi i skallen använder sig av bilder. Talaren som lämnar sitt manus utan att förlora sin tråd och nå sitt mål, tar bilderna och associationerna till hjälp.
För ett par år sedan fick jag förtroendet att arbeta i en församling i Svenska Kyrkan där medarbetarna samlat sig kring en ny vision för sitt arbete. Här var bilden av människor samlade kring en eld och deras berättande central. En bild som sträcker sig generation efter generation tillbaka. En bild som också länkar människa till människa in i en framtid.
Nyligen kom jag hem från en studieresa i Polen. Här möta jag nya människor och deras berättelser om ett land som förändrats, om liv som förändrats radikalt sedan muren mellan öst och väst föll. Också mina medresenärer från Sverige delade med sig av sina berättelser. En man talade om sina skrivardrömmar, om fantasyromanen han skriver om, om resorna långt österut som han planerar att göra och det nya språk han därför ägnar många timmar studier åt.
Ordet ger makt. När Gud kommer mänskligheten till mötes i sitt Ord, då gör han det först som ett barn. Sedan som en pojke som talar med de skriftlärde i Jerusalems tempel och så som en man med språket som ett kraftfullt verktyg. Jesus kallade på människor och samlade dem kring sig och den Stora Berättelsen. Återkommande flyttas barnet in i centrum. De vuxna påminns om barnen ibland dem och barnet i dem själva.
Det förefaller mig vara en gemensam strategi bland konstnärer i skilda genrer och med skiftande uttryckssätt att hitta sitt språk, sina ord och sin berättelse genom att gå barnen tillmötes och möta barnet i sig själva.
Min unge vän och släkting fick ett par serieböcker av mig med posten i förra veckan. Vi hade talat om att de där böckerna om Johan och Pellevin är kul att läsa. Han skrev ett SMS till mig från sin mobil när brevet kommit fram. Ett SMS av det slaget som gör en extra glad. Hoppas att böckerna kan underlätta hans språkresa ett stycke. Jag ska be honom berätta när vi möts nästa gång.
De flesta människor kan varje dag fånga möjligheten att ta emot en berättelse. Det är bara att be om det: Vill du berätta? Att ge en annan människa tid och uppmärksamhet blir att ge henne ordet. Och i detta också ge henne plats och makt.
Berättarministeriet förefaller mig vara ett alldeles utmärkt initiativ som jag önskar få spridning och bli till inspiration för många. I många föreningar, i skolor, i communities på nätet och i troende gemenskaper av olika slag finns mötesplatser där berättandet redan lever. Och det finns platser där frö kan bli sådda för att berättelserna ska växa, så att också människor växer: Berättarkaféer, syföreningar, skrivarverkstäder, hembygdsföreningar, Facebookgrupper, omklädningsrum, församlingshem, klassrum...
Läs även andra bloggares åsikter om språk, makt, berättande, berättelser, storytelling, barn, skrivande
Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten om barn och ord i sin DN-krönika. Och hon väljer ett perspektiv som ställer barnet i centrum, då hon berättar om hur hon med barns hjälp fått ett förnyat stärkt självförtroende inför det skrivna ordet.
En ung släkting till mig brottas med att knäcka koden, få skrivtecken att bli till ordbilder och bokstavsljud att samla sig till ord. Han sliter med det här, som så många andra av våra ungar. I den skriftkultur som präglar vår del av världen, på många sätt befäst av en digitalisering där kortare och längre texter ersätter talade ord, kan skrivkod och läskod bli en mur mellan människa och människa. Det muntliga berättandet och bilderna kommer först. Så har det varit och så önskar jag att det ska förbli.
Också minnesmästare som håller femtioelva decimaler av Pi i skallen använder sig av bilder. Talaren som lämnar sitt manus utan att förlora sin tråd och nå sitt mål, tar bilderna och associationerna till hjälp.
För ett par år sedan fick jag förtroendet att arbeta i en församling i Svenska Kyrkan där medarbetarna samlat sig kring en ny vision för sitt arbete. Här var bilden av människor samlade kring en eld och deras berättande central. En bild som sträcker sig generation efter generation tillbaka. En bild som också länkar människa till människa in i en framtid.
Nyligen kom jag hem från en studieresa i Polen. Här möta jag nya människor och deras berättelser om ett land som förändrats, om liv som förändrats radikalt sedan muren mellan öst och väst föll. Också mina medresenärer från Sverige delade med sig av sina berättelser. En man talade om sina skrivardrömmar, om fantasyromanen han skriver om, om resorna långt österut som han planerar att göra och det nya språk han därför ägnar många timmar studier åt.
Ordet ger makt. När Gud kommer mänskligheten till mötes i sitt Ord, då gör han det först som ett barn. Sedan som en pojke som talar med de skriftlärde i Jerusalems tempel och så som en man med språket som ett kraftfullt verktyg. Jesus kallade på människor och samlade dem kring sig och den Stora Berättelsen. Återkommande flyttas barnet in i centrum. De vuxna påminns om barnen ibland dem och barnet i dem själva.
Det förefaller mig vara en gemensam strategi bland konstnärer i skilda genrer och med skiftande uttryckssätt att hitta sitt språk, sina ord och sin berättelse genom att gå barnen tillmötes och möta barnet i sig själva.
Min unge vän och släkting fick ett par serieböcker av mig med posten i förra veckan. Vi hade talat om att de där böckerna om Johan och Pellevin är kul att läsa. Han skrev ett SMS till mig från sin mobil när brevet kommit fram. Ett SMS av det slaget som gör en extra glad. Hoppas att böckerna kan underlätta hans språkresa ett stycke. Jag ska be honom berätta när vi möts nästa gång.
De flesta människor kan varje dag fånga möjligheten att ta emot en berättelse. Det är bara att be om det: Vill du berätta? Att ge en annan människa tid och uppmärksamhet blir att ge henne ordet. Och i detta också ge henne plats och makt.
Berättarministeriet förefaller mig vara ett alldeles utmärkt initiativ som jag önskar få spridning och bli till inspiration för många. I många föreningar, i skolor, i communities på nätet och i troende gemenskaper av olika slag finns mötesplatser där berättandet redan lever. Och det finns platser där frö kan bli sådda för att berättelserna ska växa, så att också människor växer: Berättarkaféer, syföreningar, skrivarverkstäder, hembygdsföreningar, Facebookgrupper, omklädningsrum, församlingshem, klassrum...
Läs även andra bloggares åsikter om språk, makt, berättande, berättelser, storytelling, barn, skrivande
Etiketter:
barn,
böcker,
kommunikation,
språk,
storytelling
17 augusti 2011
Jag vill bli... vill bli...eh, jag vet inte vad jag vill bli
Hellre ett par "pådrag" i skolan för barn och ungdomar. Mycket bättre än alla skatteavdrag. Inte bara i Köping, utan i Sverige och världen. Plocka in världen i klassrummet, så att utbildning blir verklighet.
Den som hindrar barns och ungas förväntningar, tar ifrån dem deras framtid. Sådant kan inte bara förbigås med tystnad. Det är rätt att skrika stopp och bort det. Men dessa rop får inte överrösta hurrarop och hejarop för de lärare som stigit ner från den upphöjda katedern och vandrar vid barnens sida in i framtiden.
Läs även andra bloggares åsikter om undervisning, utbildning, barn, ungdomar, skola
Etiketter:
barn,
undervisning,
ungdomar,
utbildning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)