Igår fick frukostteven stå på en stund och jag lyssnade till en intervju med Dilsa Demirbag-Sten under tiden jag läste och skrev för att få balans i mejlkorgarna. Det där hon berättade om att det denna höst startas skrivarverkstäder för barn i Södertälje och Stockholm lät väldigt spännande. Så jag sökte upp Berättarministeriets webbplats och läste på. Det blev ännu mer intressant.
Idag skriver Dilsa Demirbag-Sten om barn och ord i sin DN-krönika. Och hon väljer ett perspektiv som ställer barnet i centrum, då hon berättar om hur hon med barns hjälp fått ett förnyat stärkt självförtroende inför det skrivna ordet.
En ung släkting till mig brottas med att knäcka koden, få skrivtecken att bli till ordbilder och bokstavsljud att samla sig till ord. Han sliter med det här, som så många andra av våra ungar. I den skriftkultur som präglar vår del av världen, på många sätt befäst av en digitalisering där kortare och längre texter ersätter talade ord, kan skrivkod och läskod bli en mur mellan människa och människa. Det muntliga berättandet och bilderna kommer först. Så har det varit och så önskar jag att det ska förbli.
Också minnesmästare som håller femtioelva decimaler av Pi i skallen använder sig av bilder. Talaren som lämnar sitt manus utan att förlora sin tråd och nå sitt mål, tar bilderna och associationerna till hjälp.
För ett par år sedan fick jag förtroendet att arbeta i en församling i Svenska Kyrkan där medarbetarna samlat sig kring en ny vision för sitt arbete. Här var bilden av människor samlade kring en eld och deras berättande central. En bild som sträcker sig generation efter generation tillbaka. En bild som också länkar människa till människa in i en framtid.
Nyligen kom jag hem från en studieresa i Polen. Här möta jag nya människor och deras berättelser om ett land som förändrats, om liv som förändrats radikalt sedan muren mellan öst och väst föll. Också mina medresenärer från Sverige delade med sig av sina berättelser. En man talade om sina skrivardrömmar, om fantasyromanen han skriver om, om resorna långt österut som han planerar att göra och det nya språk han därför ägnar många timmar studier åt.
Ordet ger makt. När Gud kommer mänskligheten till mötes i sitt Ord, då gör han det först som ett barn. Sedan som en pojke som talar med de skriftlärde i Jerusalems tempel och så som en man med språket som ett kraftfullt verktyg. Jesus kallade på människor och samlade dem kring sig och den Stora Berättelsen. Återkommande flyttas barnet in i centrum. De vuxna påminns om barnen ibland dem och barnet i dem själva.
Det förefaller mig vara en gemensam strategi bland konstnärer i skilda genrer och med skiftande uttryckssätt att hitta sitt språk, sina ord och sin berättelse genom att gå barnen tillmötes och möta barnet i sig själva.
Min unge vän och släkting fick ett par serieböcker av mig med posten i förra veckan. Vi hade talat om att de där böckerna om Johan och Pellevin är kul att läsa. Han skrev ett SMS till mig från sin mobil när brevet kommit fram. Ett SMS av det slaget som gör en extra glad. Hoppas att böckerna kan underlätta hans språkresa ett stycke. Jag ska be honom berätta när vi möts nästa gång.
De flesta människor kan varje dag fånga möjligheten att ta emot en berättelse. Det är bara att be om det: Vill du berätta? Att ge en annan människa tid och uppmärksamhet blir att ge henne ordet. Och i detta också ge henne plats och makt.
Berättarministeriet förefaller mig vara ett alldeles utmärkt initiativ som jag önskar få spridning och bli till inspiration för många. I många föreningar, i skolor, i communities på nätet och i troende gemenskaper av olika slag finns mötesplatser där berättandet redan lever. Och det finns platser där frö kan bli sådda för att berättelserna ska växa, så att också människor växer: Berättarkaféer, syföreningar, skrivarverkstäder, hembygdsföreningar, Facebookgrupper, omklädningsrum, församlingshem, klassrum...
Läs även andra bloggares åsikter om språk, makt, berättande, berättelser, storytelling, barn, skrivande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar