Mera mänskligt mediebruk

Inte utan närvaro i mänskliga fora, analoga likaväl som digitala, som en kristen människa kan bidra. Så därför är det deltagande i sociala medier som krävs av den kristna som vill att mediebruket ska bli mer mänskligt. Alla är inte kallade, men många är det och behöver stöd och uppmuntran i sitt kall.

Jag bäddar in en intervju med den romersk-katolske ärkebiskopen Claudio Celli, som jag hittade på webbplatsen för det Påvliga rådet för social kommunikation, PCCS.

Ärkebiskopen är väl insatt i sitt ämne, så intervjun är värd att se/lyssna till, även om ljudkvalitén inte är i toppklass.



I min egen kyrka, den svenska grenen på den evangelisk-lutherska skulle jag önska mer av studier och reflexion kring evangliets möte med kommunikationsteori och medieteknik. Utvecklingen behöver breddas och arbetstakten behöver ökas. Många satsningar skulle må väl av ett helhetstänkande, som har sin grund den kristna kyrkans tro, bekännelse och lära.

Här finns större delen av intervjun utskriven.

"If you remember, to me it was very significant, the last appearance of John Paul II at the window. He was not able to say one word, but with his face, with his eyes, was expressive, was communicating to the world what was in his heart. No words, but a deep, a real deep communication."  

Läs även andra bloggares åsikter om kommunikation, kyrka, teologi,

Postade julkorten i Peterskyrkan - Adventskalender 17 december

Igår pysslades det vid köksbordet, in i det sista. Årets julkort, vars ingredienser är beskrivna här, är färdiga och stoppade i de adresserade och frimärkta kuverten. Idag har jag stoppat dem alla i den rödaste brevlåda jag kunde finna.

Den står uppställd på platsen där en gång den medeltida S:t Pers kyrka i Uppsala reste sig. En församlingskyrka för människor på östra sidan om ån, riven på 1540-talet.

Så det finns nästan fog för rubriken på den här bloggposten. Brevlådan med årets julhälsningar från hustrun och mig står i en kyrka, eller i alla fall ovanpå ruinerna av ett tempel med aposteln Petrus som sin skyddspatron.

Adventskalendern 1 december: Många händers verk

Idag har jag sett världens största pärlplatta och på den fler än 450.000 indianpärlor. Jag har gästat Önsta Gryta kyrka i Västerås och sett en kopia av Leonardo da Vincis ikoniska väggmålning av Jesus sista måltid med sina lärjungar. Här hänger den och den är enorm. Pärlplattetavlan i kafét på Åbergs Museum i Bålsta är liten i jämförelse med denna.

Min värd i kyrkan, Per Wilder leder mig ner från läktaren och närstudien av verket. Det är från orgelpallen framme i kyrkan som man blickar upp mot hela tavlan på rätt avstånd.

1000 barn och deras lärare skapade det som sannolikt är världens största pärlplattetavla med start i oktober 2010 och slutmontering den 12 maj 2011.






Sannerligen är det resultatet av många händers verk. Inte så få av dem små händer och fingrar som i samlad koncentration fäst pärlorna, en efter en, bestämda färger i ett bestämt mönster. Arbetet med plattorna fördelades mellan fem skolor och en fritidsklubb i Önsta församling och gav tillfälle till läranre: öva på siffror och räkning, tala om form och färg.

450.000 plastpärlor - fatta hur mycket det är. 7,5 meter bred och 1,5 m hög är hela tavlan. Stor, men inte längre störst är en bild av Barack Obama från 2009.

Jag undrar vad prästen Peter Wilder och hans vänner och arbetskamrater i Önsta församling har för framtidsplaner. Nattvardstavlan är nog inte det sista spektakulära projektet som man kommer att samla människor i församlingen omkring. För Lego-Jesus av fler än 30 000 legobitar står i samma Önsta Gryta kyrka. Framöver tror jag den här församlingen ännu en gång kommer att låta tala om sig i hela Sverige och i världen.

Det här med att människor tar något alldagligt som en liten fyrkantig plastbit eller en ännu mindre ihålig plastpärla för att tillsammans skapa något helt unikt är fascinerande. Per och jag talar om saken. För honom är det viktigt att göra det man själv tror på och det som är ett lustfyllt arbete.

- Vi medarbetare gör det vi själva tycker är viktigt och så berättar vi om vad vi gör. För människorna närmast, de som bor i församlingen, förklarar Per.

Han vet och jag vet att både Lego-Jesus och och Nattvardstavlan blev mediehändelser, men det är inget han tar upp. Det här de 1 000 par händers verk som han vill att jag ska förstå meningen med. Och jag tror faktiskt att jag begriper det. Per tycker tavlan är vacker. Där är jag ännu inte. Men på orgelpallen med blicken upp på den stora läktarväggen blev jag en del av berättelsen om livet i Önsta församling.

PS Igår skrev jag om ett par annorlunda kalendrar på nätet. Det finns fler, vanliga som mer ovanliga. Jack Werner på Ajour listar sina tio favoriter och Carina Etander Rimborg lyfter fram några till i sin blogg.

Adventskalender 27 november - Första Advent

Den första söndagen i advent kom tidigt i år. Den första dagen på kyrkoåret är en rörlig dag, en rörlig söndag som kan infalla tidigast 27 december och senast 3 december. Och ett år när advent inleds i sista minuten, den 3 december, då hamnar fjärde söndagen i advent och julafton på samma dag.

De vanliga adventskalendrarna får 24 luckor och är inte årgångsbundna. Det är väl närmast en ekonomisk eftergift. Kanhända skulle det bli dyrare kalendrar som gick anpassas efter det kyrkoår som ger advent med lite töj. Och för SVT och SR förenklar det att varje år hålla sig till 24 avsnitt.

Men en kristen och kyrklig adventskalender kan gott bjuda på en lucköppning redan idag söndag 27 december. Och i år blir det fyra dagar extra. 2017 börjar adventsfirandet sena 3 december och då har väl SVT och SR redan sänt ett par avsnitt i sina kalendrar.

Ikväll kom den första snön till Uppsala där jag bor. Blöta flingor flaxade i vinden ner mot gatan utanför mitt köksfönster. Fruset vatten hör årstiden till. Inget konstigt i det, även om jag varit mycket tacksam denna höst för att kylan och snön dröjt. Det räcker att brottas med mörkret. Nej, det blir inte så mycket ljusare av snö på marken att jag kan uppfatta det som en kompensation.

Bo Brander, som predikade i den gudstjänst där jag firade advent tidigare idag, talade om lucköppning. Och då om luckan till mitt inre, som jag kan öppna för att släppa in ljus. Allra helst då det Sanna Ljuset, som är den uppståndne Jesus. En god tanke. Ändå inte en helt fridfull tanke.

Att öppna upp till rum som förblir ostädade och nedsolkade, hur mycket man än plockar undan och putsar, det känns så där. Tur då att han som knackar på och kliver in med sandalerna på, inte fäster sig vid smulor och dammtussar, vid osorterade kvitton eller högen med gamla tidningar. Faktum är att han står ut med både lite skit i hörnen och ett rent helvete. Både med den som har det skinande vitt och den som är en vinande skit.

För att inga missförstånd ska uppstå så är de dåliga ordvitsarna helt mina egna stölder från vem det nu var, och prästen Bosse är helt oskyldig. Hans predikan hölls sig förstås på en helt annan nivå och nådde innanför det tramsiga.

Min plan är att få fart på bloggen Brygubben veckorna fram till jul. Det blir lucköppning varje dag här. Så är det tänkt.

Hör Bo Brander predika: Podradio varje söndag från S:t Ansgars kyrka i Uppsala

PS: I dagens Svenska Dagbladet fanns en Understreckare om Nordens apostel Ansgar. Det tycks som att han var en historieförbättrare som fuskade med ett brev från påven.

Läs även andra bloggares åsikter om advent, adventskalender, julkalender, jul,

Den idéburna ledarens framtida utmaningar

Med hjälp av goda delare i bloggosfären når jag fram till Nilla Helgessons blogg. Hon är chef för den brottsförebyggande och och socialt inriktade organisationen Skyddsvärnet. I en postning delar hon med sig av en framtidsanalys som hon gjort tillsammans med deltagare i den ledarutbildning hon gått på Ersta Sköndal Högskola.

Jag använder här de tio punkterna från kursens sammanfattande PM som en utgångpunkt för några egna reflektioner. Nilla Helgesson och hennes kurskamrater har haft sitt fokus på vård och omsorg. Mitt perspektiv drar mer åt det som har med kommunikation och kyrka att göra, där ideologi och opinionsbildning spelar en viktig roll.

Rubrikerna är alltså lån, citat rakt, men texten däremellan är min egen.

1)  Byte av ledarskapskultur – från informell och ad-hoc till mer strukturell profil

De snörräta och storskaliga strukturernas tid är förbi. De organisationsscheman som ser så bra ut i en powerpoint, men tar så mycket onödig tid och kraft att förverkliga, dem är det länge sedan någon egentligen blev glad över. Framtidens ledare räds inte det komplexa.

Strukturer måste utformas på ett sådant sätt att de passar organisationens villkor, det är vad ledarna i kursen kom fram till. Det innebär att organisationens egna mål, val av teknologi, dess arbetsstyrka och sammanhanget där man verkar är villkor som strukturen ska anpassas till.

Som jag förstår det vill Nina Helgesson och de andra ledarna varna för en tillfällighetskultur och den till synes avslappande informella stil där några få starka tar över. I Svenska Kyrkan finns det flera exempel på där medelålders män och kvinnor når chefspositioner och från dem upphöjt förklarar att organiserad verksamhet är föråldrat och förlamande. Tro dem inte.

Större organisationer med mer heterogen sammansättning av människor och en varierad verksamhet, behöver tillåta sig en mer komplex struktur. Det som bör vara gemensam för den mindre och större organisationen är en återkommande reflexion och analys av arbetssätt, av flöden, av maktfördelning, som leder vidare till förbättring och förnyelse av strukturen.

Genom att avstå från att investera för mycket och låsa upp stora resurser i en struktur, en organisation vid ett visst givet tillfälle, så ökar möjligheten att med mesta flexibilitet ställa om när omvärldsvillkoren förändras, när arbetsstyrkan minskar eller ökar, när ny teknologi erbjuds och när medlemmarna ger verksamheten nya mål.

En utmaning som jag föreställer mig många, kanske till och med alla ideella organisationer delar, är att ta till sig en teknologi för kommunikation som ställer den sidledes kommunikationen framför alla hierarkier.


2)     Snällhetskulturen som ofta leder till fel val av anställningar

Begreppet snällhetskultur är problematiskt. Det får inte användas för att försvara att sätta människor med bristande social kompetens i ledningen. En svag styrelse som längtar efter henne eller honom som pekar med hela handen, den går inte medlemmarnas ärende. Den styrelsen är inte lämpad för en ideell organisation.

Den konst att vara snäll som Stefan Einhorn i sina böcker och sina föredrag beskriver och argumenterar för är en brist inom den ideella sektorn. Och det är inte färre utan fler snälla ledare som behövs i framtiden.

Jag hoppas att det är en negativ snällhet, en eftergivenhet, en ovilja att stå för sina idéer och en rädsla för att stå upp för sina medarbetare, som ledarna bakom de tio punkterna vill göra upp med. För är det så, då är jag på samma sida. Men jag har ändå mina funderingar när just ledarna, cheferna vill röra sig bort från snällheten.



3)     Projektformen som ett komplement till mer traditionella arbetsformer

Projektet som arbetsform stöder det aktiverande arbetssättet som ger helt andra möjligheter till delaktighet än det som sker i en fast linjeorganisation. Inget är så praktiskt för den idéburna medarbetaren som att lära sig att arbeta i projekt, få metoden att sitta i ryggmärgen, lika självklart som det är att cykla.

Projektformen uppmuntrar till tydliga mål, ger besked om resurserna, talar om ansvarsfördelningen och har en slutpunkt.

Vad hindrar att praktisera projektet som den ordinare arbetsformen och till det lägga ett eller annat kompletterande arbetssätt?


4)     Problem när vinst och värdegrund ställs emot varandra

När kursdeltagarna i Ersta Sköndals Högskolas utbildning talar om vinst som ett problem, då får man anta att det är ett ekonomiskt överskott de menar. Men är det ett problem i sig? Ligger inte närmare problemet i om vinsten skulle användas till något som strider mot värdegrunden?

Vinst kan också mätas i medlemsnytta, nytta för brukarna, för de människor den idéburna organisationens verksamhet är till för.

Vinst, överskott behövs till organisationens investeringar. Och investeringarna är både materiella och immateriella.

Svenska Kyrkans ledare brottas med flera problem i samtiden. Ett är medlemsvård och medlemskommunikation. Det finns en låsning bland många kyrkliga makthavare, som handlar om att koppla medlemskap till medlemsavgift på ett sätt som ställer vinst mot värdegrund. Följderna blir t.ex. tankar om att göra medlemskapet billigare för rika människor eller att argumentera för medlemskapets kostnad med listade tjänster om det man får för pengarna man betalar.



5)     Den utsatte mellanchefen – hänger ansvar och beslutsmöjligheter samman


Ja, nog är ledare och chefer i mellanställning mer utsatta än många andra, i de idéburna organisationerna liksom i företag. Så vad göra? Det är inte möjligt att fullt ut bygga medelstora och större organisationer med bara två nivåer. Därför måste förutsättningarna för mellanchefen uppmärksammas i varje organisation, uppdraget behöver vara attraktivt för de dugliga krafterna.

För styrelseledamöterna i de idéburna organisationerna som tillsätter mellanchefer eller beslutar om de strukturer där dessa ska verka, gäller det att dela med sig av makt och mandat.

Mellanchefers utsatt skulle minskas med mer av kollektivt ledarskap. Att jobba i lag är nyttigt för dem i laget och för dem de betjänar: En kvinna och en man. En gammal och en ung. En "högerhjärna" och en "vänsterhjärna". En lantis och en stadsråtta. En back och en forward. En sprinter och en långdistansare. En teoretiker och en praktiker.


6) Skillnader mellan chefskap och ledarskap


Utan att veta mer om resonemanget bakom den här punkten, så väljer jag att i stort sett passa. Funderar bara något över om det förutom skillnader också finns likheter: Kan man fungera som chef utan att vara ledare? Och vilka ledare gör nytta i en rörelse, i en organisation om de inte tilldelas ett chefskap?


7) Medarbetarskapets betydelse för förändring och utveckling är undervärderat

Ja, medarbetarskapet är undervärderat. En chef har de medarbetare hon eller han är värd. Möjligen lite bättre. Det är en tes som jag burit med mig och delat med mig av länge och många gånger. Framförd följs den oftast av intressanta samtal. Räcker det inte med den, då fyller jag på med: En medarbetare har den chef hon eller han är värd. Möjligen lite bättre.

Medarbetarskap är möjligt att lära sig och träna sig i att utveckla. Medarbetarskap och ledarskap är beroende av varandra - ja, de skapar varandra. Ur medarbetarskap växer ett ledarskap. Och ledare är de som får medarbetare att växa.

Förändringen kommer inte utifrån. Den kan inspireras och stimuleras av kontakter med omvärlden. Det är skälet till att en människa utifrån kan bjudas in för att bidra till förändring. Men det är medarbetarna som får det att hända. Eller inte.


8) Dubbla roller, jäv och otydlighet skapar målkonflikter och rättsosäkerhet

Att en medlem i rörelsen, en medarbetare i organisationen får ta mer än en roll, går det att undvika? Knappast. Så mycket viktigare är det då att individen är sig själv i grunden och inte har sin identitet och sitt värde i sina roller.

De exempel på jäv och otydlighet som jag själv upplevt på nära håll i idéburet arbete handlar om när rollen som styrelseledamot inte samspelar med rollen som volontär. Styrelsen som kollektiv tar stryk. Den enskilde som inte får vara operativ känner sig inte tagen i anspråk.

"Vi måste snacka om det" heter det. Och det är sant också i det här sammanhanget. I en styrelse, i ett arbetslag där det finns utrymme för att ge sina avsikter tillkänna, där minskar otydligheten. För i det idéburna arbetet blir motivet alltid överordnat formen. Varför är alltid viktigare än hur. Så borde det för övrigt vara i alla sammanhang.


9) Omstruktureringar och specialiseringar slår ut samhörighet och gemenskap


Det är sorgligt när omorganisation går ut över gemenskapskänslan och specialiseringen motverkar samhörigheten i den idéburna organisationen. När så sker kan bakgrunden vara en lång historia där visionerna vittrat och ersatts av en tro på strukturerna. Medlemmarnas gemenskap ligger inte längre i gemensamma värderingar och visioner, utan i tron på ett visst system. Såklart att omstrukturering slår sönder då.

Fria människor finner fria mötesformer som de mår bra av och som ger dem bästa möjlighet att förverkliga sina idéer. När Svenska Kyrkans kyrkomöte var samlat tidigare i höstas, så följde jag det via nätet. Såg och hörde webb-tv från plenum, läste blogginlägg och tweets. Det var anmärkningvärt många ledamöter som pustade över den officiella delen av kyrkomötet med utskottsöverläggningar och debatt och beslut i plenum. Och det särskilt i kontrast till vad man i positiva ordalag meddelade omvärlden om mingel i universitetshusets trapphall, fikapauser, middagar och ett och annat barhäng.

Kontorets viktigaste bord är kaffebordet, inte skrivbordet eller sammanträdesbordet. Så mycket bättre, om omorganisation ledde till att bekräfta den naturliga samvaron och se den som den stora resursen i en omstrukturering. Liksom människor delar på uppgifterna för att laga en stor och god middag, så kan det idéburna arbetet fördelas utan att specialiseringen gör det mindre gott och festligt.


10) Svårigheter att balansera flexibilitet och principfasthet som ledare

Den här sista punkten leder tillbaka till den första i listan. I alla fall blir det så för mig, med mina tolkningar och referenser. Principer är allmängiltiga och grundläggande till sin natur. Så det borde innebära att den ledare är principfast som ser till det allmänna och till det som är grunden. Hon eller han blir därmed flexibel utifrån sin principiella balanspunkt. Hon leder organisationen i ständig rörelse, som en cyklist håller balansen. Inte ens den människa som står rakt upp och ner kan förlora sin rörelse utan att falla. Testa själv får du se. Din kropp håller dig upprätt med hjälp a små, små korrigeringar. I princip.

Jag tackar Nilla Helgesson för att hon delade med sig av sina och kurskamraternas punkter om framtidens ledare för det idéburna. Tolkningarna i postningen är helt mina egna. Även misstolkningarna. 

Läs även andra bloggares åsikter om ledarskap, ideellt, idéburet, management, chef, medarbetare, medarbetarskap,

Kamrer gav kyrkans pengar till de fattiga. Blev grillad.

För ettusensjuhundrafemtiotvå år sedan kallade staden Roms ståthållare på honom som hade hand om pengarna i den kristna församlingen. Kassören hette Laurentius (på svenska: Lars) och han var inte den som utan vidare tänkte låta myndigheterna konfiskera det som kyrkans medlemmar samlat in till sjukvård och till de fattiga.

Det berättas att Laurentius fick ihop en försvarlig skock sjuka och fattiga, tog och sa:

Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer.

Det ska ha varit sådär en 1.500 eländiga människor som vandrade bort till Forum med Laurentius i spetsen. Hans egen biskop och påve Sixtus II hade gett honom uppdraget att dela ut kyrkans pengar till de fattiga, så att inte kejsaren skulle komma åt dem. Sixtus blev själv dödad på kejsarens befallning.

Laurentius mopsade sig inte mot makten ostraffad. Och straffet blev att stekas till döds på ett galler. Därför är den helige Laurentius egen symbol just ett halster, ett grillgaller. 10 augusti är hans dödsdag och som det heter, himmelska födelsedag.

Det stod inte kassör på Sankt Laurentius visitkort utan ärkediakon. Han var född i den del av det romerska imperiet som idag är Spanien. Det berättas att han var både en hygglig prick och en kul kille med humor. Och som skyddshelgon blev han tidigt mycket populär och har varit det i den kristna kyrkan sedan dess. Under medeltiden fick mängder med kyrkor sitt namn efter honom. Så också i Sverige. Både domkyrkan i Lund och den i Uppsala bär hans namn. Och Lunds stift har halstret som symbol.

Namnet Laurentius betyder den lagerkransprydde. Finns hans bild i ett altarskåp och eller på en väggmålning i en kyrka är han ofta lätt att känna igen med sitt leende ansikte och med halstret i ena handen. Han kan också avbildas med evangeliboken och ett kors.

Till legenderna hör att Laurentius liggande på grillen ska ha sagt till kejsaren:

Du arme man, nu är den ena sidan stekt. Vänd nu på steken. Tack Gud, att jag befunnits värdig att ingå genom ditt rikes portar.

I Rom finns flera kyrkor och platser som påminner om S:t Laurentius. Kyrkan San Lorenzo fuori le mura är byggd ovanpå hans grav. Här fanns katakomber vid den antika vägen Tiburtina. Redan 330 byggs här en stor basilika. I slutet av 500-talet lät påven Pelegaius II flytta hit från Jereusalem reliker av den första kristna martyren, en annan diakon den helige Stefanus, S:t Staffan.

Inne i staden och i den mysiga stadsdelen Monti på via Panisperna ligger en annan San Lorenzo-kyrka. Och det är på platsen där själva avrättningen av S:t Laurentius ska ha skett. Den här kyrkan var en av den svenska heliga Birgittas favoriter under hennes tid i Rom och här begravdes hon först. Mycket nära den långa affärsgatan via del Corson vid Piazza di San Lorenzo ligger ännu en kyrka som bär hans namn och här under altaret förvaras det galler som sägs vara just det halster som S:t Laurentius dödades på. Kyrkan är gammal, kanske från 300-talet och alldeles säkert från 400-talet.

S:t Laurentius är skyddshelgon för de fattiga förstås, men även för bibliotekarier, byggare, brandmän, kockar, bagare, studenter och värdshusvärdar.

Andra bloggar om: kyrka, helgon, rom, historia, brygubben

May Wikström 41 tar över Kyrkpressen: - Familjen är större

Den svensktalande delen av Evangelisk Lutherska Kyrkan i Finland har sin egen veckotidning, Kyrkpressen. Idag presenteras tidningens nya chefredaktör, May Wikström, 41 år.

Hon är journalist och har arbetat för ett bolag som sänder kristna teveprogram över Mellanöstern. Åren utomlands har gett henne teologiska insikter om kristenheten i Finland och världen:

- Familjen är större, säger hon till Kyrkpressen. Så vi måste kunna tänka både internationellt och när det gälller meningsskiljaktigheter i Borgå stift

Kyrkpressen har funnits i fyrtio år, har en upplaga på 110.000 ex och är med det största tidningen i Svenskfinland. Stig Kankkonen, som varit chefredaktör sedan år 2001, avgår med pension i sommar. Chefredaktörsbytet innebär alltså en tydlig generationsväxling. Tidningsstyrelsen har sökt en person med gedigen journalistisk erfarenhet, personlig förankring i kyrkligt liv och god kännedom om Borgå stift. Nu har man tdligen funnit sin kvinna. 


Lågkonjunkturen har inte drabbat Kyrkpressen som andra finska tidningar och tidskrifter.  Och det beror på att nästan alla församlingar i Borgå stift prenumererar på tidningen åt sina medlemmar. I en del församlingar tar man upp en frivillig prenumerationsavgift.


Svenska Kyrkans Tidning har en lägre upplaga, på knappt 40.000 ex. Men så är församlingarna i Sverige inte alls på samma sätt med och betalar för tidningen. 


Svenska Kyrkan har upp emot 25.000 anställda medarbetare och kanske närmare 50.000 förtroendevalda (lite beroende på hur man räknar.) Alla anställda och alla förtroendevalda i Svenska Kyrkan borde få en egen prenumeration på Svenska Kyrkans Tidning. Även de som är ideellt arbetande medlemmar borde erbjudas tidningen. 


Med vetskap om att tidningen går till alla anställda och förtroendevalda medlemmar i Svenska Kyrkan skulle mer information kunna kanaliseras via Svenska Kyrkans Tidning. Det skulle sänka kostnaderna för interninformation. Med en etitioner stiftsvis skulle informationen filtreras på ett bra sätt.  Och på webben kan en lokal editionering för varje ort vara fullt möjlig.

Pilgrimsutställning i Stockholm

Ett tips till dig som bor eller gästar Stockholm i augusti. Gå till S:t Jakobs kyrka mellan Kungsträdgården Operan. Se utställningen "På Väg" om pilgrimsvägen Santiago de Compostela. Från 5 till 16 augusti.

Andra bloggar om: pilgrim, pilgrimsvandra, santiago de compostela, jakob, sankt jakob, stockholm, kyrka, utställning,

Söndagen är värd all sponsring

Sydsvenskan gör en grej av att de ska sponsra söndagen, som veckan sista dag och en dag för återhämtning, berättar Dagens Media.

Ja, nog är det bra att lyfta fram söndagen - soldagen - som en vilodag för kraftsamling. Att den sedan i den kristna traditionen är veckans första och största dag, uppståndelsedagen, gör inte saken sämre.

Sydsvenskans reklamfilm för söndagen går i fyran och och femmans regionala sändningar. Kan också ses hos Dagens Media.

Att söndagen är veckans första dag förstår den som säger onsdag på tyska. Varför skulle den annars heta mittwoch - mittveckodagen?

På både persiska och kurdiska hörs det på namnet att också i dessa språk och kulturer är söndag veckans första dag.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, sydsvenskan, kalendern, almanackan, söndag, sponsring, massmedia, marknadsföring

Det böjliga språket. Predikotur med ny betydelse

Läser en sågning av sommarens utställning på skånska Wanås signerad Dan Jönsson. Den har rubriken "Ekologisk predikotur" och Jönsson skriver:

Predikoturen börjar redan in­nanför dörren till konsthallen, där Tue Greenfort staplar mjölkkartonger för att visa hur extremt liten del av vår mjölkkonsumtion som är ekologisk.

Vad tror du? Är Dan Jönsson en ordlekare eller är han fläckvis obildad? Vet han inte att predikoturer bara är ett kalendarium med offentliga gudstjänster, ofta annonserade i lokaltidningen? Eller vet han?

Predikoturer i Hallandsposten

Andra bloggar om: kultur, kritik, dagens nyheter, kyrkan

Slänga ut folk ska ingen kyrka göra

Patrik Lindenfors har skrivit en debattartikel i Aftonbladet där han på ett rätt eget sätt försöker mucka gräl med någon i Svenska Kyrkan, oklar vem. Sin församlingspräst, någon i kyrkorådet, en biskop eller en kyrkojurist. Släng ut mig, är hans paroll.

Slänga ut folk har aldrig varit missionen för någon kyrka. Hur skulle det se ut? Först öppna upp och bjuda in, sen hitta på saker som retar upp folk så att det blir stökiga och åker ut. Nej, så funkar det faktiskt inte.

Prästen Erik Johansson svarar Patrik Lindefors på ett bra sätt:

Därför får man vara medlem i Svenska kyrkan oavsett vad man tror och tycker. Om man däremot inte vill tillhöra kyrkan, ja då räknar kyrkan med att man meddelar det på något sätt, dvs utträder ur kyrkan. Och det är här som Lindenfors artikel blir spännande, för han verkar utgå från att om man bara bråkar tillräckligt mycket, så blir man till slut utesluten. Men det är inte så det fungerar, åtminstone inte i Svenska kyrkan. Det i sig är inget nytt påfund.

Som jag ser det är väl ateister som folk är mest, lika men ändå olika. När fler kommer ut som ateister blir det mer märkbart att det är en heterogen skara. Och det är bra.

Prästerik nämner författaren PC Jersild. Han är en av flera ateister som är värd stor respekt. Flera av Jersilds böcker och texter har både intellektuellt stimulerat mig och fungerat som bränsle för att elda på min andlighet. Så kan Gud också verka genom sin Skapelse.

Lindenfors radar i sin debattartikel upp vad han förnekar av Svenska Kyrkans tro och bekännelser. Det kan tyckas som att han tar i och väljer kontroversiella exempel. Men, håhåhå, det finns mycket värre saker i Bibeln. Och han har mycket kvar att förneka om han ska få med allt. Psalmboken t.ex. för den är en av kyrkans böcker. Så det blir till att förnecka Den blomstertid nu kommer, Gläns över sjö och strand och Bred dina vida vingar.

Tillägg 13:34 Dagen skriver eller snarare mest länkar till Patrik "Släng-ut-mig" Lindenfors debattartikel. Och Lindenfors kommenterar här i min blogg. Så får jag anledning att påminna om min princip att inte skriva kommentarer i min egen blogg. Mina läsare ska kunna få sista ordet och får gärna kommentera varandra. Själv håller jag mig till blogginlägg och svarar förstås alltid på mejl.

Andra bloggar om: ateist, ateism, kyrka, religion, tro, medlemskap, utträde, Svenska kyrkan,

Brygubbens Fasteblogg 5: Den vaksammes dag

I den gamla kalendern var 12 mars den store påven Gregorius dag. Han föddes i Rom 540 i en adlig familj. Hans hem blev efter faderns död ett benediktinerkloster vid Cirkus Maximum med Gregorius själv som ledare, abbot. När han var 50 år valdes han till påve. En av de absolut mest framstående påvarna under kyrkans första 1000 år.

Han skrev en biografi - som finns att läsa även i svenska översättning - över den helige Benedictus som grundat klostret på Monte Cassinio.

Som påven sänder Gregorius 596 munken Augustinus med 40 munkar till de brittiska öarna. Augustinus får uppdraget att anpassa kyrkans gudstjänster till det engelskspråkiga folket och därmed inleds den anglikanska kyrkotraditionen.

Bibeln beskrev påven Gregorius som ett brev från Gud till hans skapelse, som låter oss upptäcka Guds hjärta.

Man kan hävda att den övermåttan bildade Gregorius var mediemedveten. Under den tid så han var Roms utsände i i Konstantinopel han höll en serie predikningar över Jobs bok. Dessa nedtecknades av en stenograf på en vaxtavla i den för tiden typiska snabbskriften. Anteckningarna överfördes till papyrusrullar, samtidigt som vaxtavlorna suddades ut för återanvändning. De samlade predikningarna blev till 35 papyrusrullar. Sedan Gregorius tillträtt som påve kopierades papyrusrullarna till pergamen. Och då i en utskrift utan förkortningar och med den noggrannaste handstil. En kedja av överföringar som visar hur olika medier redan i slutet på 500-talet har olika plats och funktion. (Källa: Nya media - från papyrus till cyberspace)

Den helige Gregorius dog den 12 mars 604. Han är skyddshelgon för vetenskapsmän, lärare och studenter, också för sångare och musiker.

Han är skapare av den gregorianska sång (läs mer och hör exempel här) som ännu mer än 1400 år efter hans död uppskattas av så många människor, inte enbart troende kristna. Namnet Gregoius betyder Den vaksamme.

Romresenärer missar inte det mäktiga byggnadsverket Castel Sant´Angelo. Kopplingen till Gregoius är att han här på ett mausoleum som Kejsar Hadrianus byggt ungegär 130 såg ängen Mikael.

Gregorius är en god förebild i hur han handskas med de gåvor han fått med sitt intellekt och det välstånd han föds in i. Han är teologen som förstår att bekännelsen behöver uttryckas med många medier. Sången, musiken och liturgin lyfter han fram och förnyar.

Fasten är ett tillfälle till eftertanke: Hur handskas jag med mina egna gåvor? Är jag en god förvaltare av det som jag fått - litet eller mycket?

(Jajamensan, då var inlägg # 1450 skrivet i den här bloggen. Imorgon är det 4 år sedan den startades.)

Andra bloggar om: påve, kyrkan, kyrka, helgon, sång, medeltiden, fasteblogg,

Ny kultursajt om död målare och pärlstickare

I år firas Albert Målare runt om i Sverige. 1509 räknas som denne mångsidige konstnärs dödsår. En ny webbplats samlar bilder och artiklar om Albertus Pictor. Han var målare, klädskapare och musiker. Som prästen Mikael Mogren skriver i en presentation, så var han en till Sverige invandrad konstnär, född i Kassel, nuvarande Tyskland och samtida med Michelangelo.

Bilden av Albert Målare är från Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Den illustrerar berättelsen om hur två lärjungar efter Kristus uppståndelse har mött en man längs vägen som de inte känner igen och först när de äter tillsammans på värdshuset i Emmaus så ser de och förstår att det är Jesus de har mellan sig vid bordet.

Andra bloggar om: albertus pictor, mikael mogren, konst, kyrka, kyrkokonst, uppsala

Två bloggande kyrkoledare: Har de riktigt koll på situationen?

I den kyrkligare delen av den svenska bloggosfären kan den som önskar just nu följa två case som belyser att det inte är helt säker mark ens för dem som har lång och rik erfarenhet av ordets makt att röra sig i den sköna nya digitala världen.

Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd är inte helt överens med redaktionen för samfundets tidskrift NOD. Swärd är en av de mest lästa kristna bloggarna. Han citeras av andra bloggare och av kristna medier. Senaste turen i den här historien är att Håkan Arenius, som är med i samma kyrka som Swärd och är ledarskribent på kristna tidningen Dagen, skriver en kommentar i Swärds blogg och får ett utförligt svar. NOD står utan egen webbplats och fick i alla hast ta sig in i matchen genom att använda en annan EFK-sajt, den för Örebro Missionsskola. Om det har har Dagens Emanuel Karlsten skrivit.

Svenska Kyrkans domprost i Stockholms stift Åke Bonnier var inte helt överens med de andra i ledningen för vad som kallas Jesusmanifestationen, så han hoppade av. Om det skrev han på sin blogg. Senaste turen i den här historien är att Åke Bonniers öppna brev, ett svar på Stanley Sjöbergs debattartikel i Dagen, först publiceras som en bloggpost för att i nästa fas bli grunden för en artikel i Dagen.

Av meningsutbytet mellan Håkan Arenius och Stefan Swärd får jag intrycket att det nu finns en debatt inom EFK om vad uppdraget som samfundsordförande är förknippat med för ansvar, möjligheter och begränsningar.

Åke Bonnier har på kort tid blivit en mycket aktiv och säkert av många läst bloggare. I tiden sammanfaller det med att Åke Bonnier är en av de namngivna kandidaterna till uppdraget som biskop för Stockholms stift i Svenska Kyrkan. Samtidigheten behöver inte betyda något orsakssamband, men det är givetvis så att Bonniers bloggande och synlighet i massmedia kommer att inverka på biskopsvalet. På något sätt.

Det finns några tidigare fall där kyrkoarbetare hamnat i ett dilemma när kyrkotjänst och bloggande blivit korsande linjer. Men att kyrkoledare så här påtagligt står i händelsernas centrum med bloggosfären som arena, det är nytt för Sverige.

Det är många som skrivit kommentarer i båda herrarnas bloggar. Och informationsflödet är förstås snabbare här än vad till och med pigga Dagen klarar av. Det är intressant. Åke Bonnier i alla fall borde bevakats mer aktivt av Svenska Kyrkans veckotidning Kyrkans Tidning, som också har en webbplats att använda sig av. Men här är det lite glesare med publiceringen än hos konkurrenten Dagen. Så borde det inte vara.

Varken Stefan Swärd eller Åke Bonnier finns ännu på Facebook. Nog skulle båda platsa där.

Andra bloggar om: bloggosfären, åke bonnier, stefan swärd, debatt, kyrka,

Bonnier lämnar Jesusmanifestationen

Åke Bonnier, Svenska kyrkans domprost i Stockholms stift, lämnar ledningen för den ekumeniska Jesusmanifestationen. Han berättar på sin blogg att hans blotta närvaro på planeringsmöten setts som ett problem för företrädarna för andra kristna kyrkor i ledningsgruppen.

Jag undrar hur det kunde gå så här. Åke Bonniers linje i för kristna kontroversiella frågor är ingen nyhet. Vad trodde de som nyss välkomnade skulle hända? Att han skulle byta fot? Osannolikt och inte likt honom. Och varför skulle han....?

Om sakläget är just det Åke Bonnier beskriver, då tycks det inte finnas så mycket av värde att i ekumeniska anda manifestera den 2 maj.

Uppdatering lördag 10 januari 20:07

Kyrkans Tidning och Dagen skriver.

Dagens bloggande Emanuel Karlsten sätter fingret på Jesusmanifestationens svaga punkter.

Andra bloggar om: jesus, jesusmanifestationen, åke bonnier, kyrka, tro

Brygubbens Adventskalender 10 december

I en vanlig helgonkalender är den 10 december en dag för påven Gregorius III. Han var en präst född i Syrien som deltog våren 731 i begravningen av påven Gregorius II. Faktum är att han ska ha utsetts till ny påve där och då, under begravningsceremonin i Rom.


Gregorius III verkade för att förbättra relationerna mellan kristenheten i öst och den i väst. En uppslitande strid pågick om rätt eller fel i att använda ikoner i kyrkorna. Den bysantinske kejsaren vat för ett förbud och påven i Rom stred för rätten att använda bilder. Redan sitt första år som påve samlar Gergoius III till två synoder om bildbruket.

Det är han som införde Alla Helgons dag med att inviga ett kapell i den Konstantins Petersbasilika till alla helgon och fastställde den årliga minnesdagen till den 1 november. Tio år varade hans pontefikat.

Andra bloggar om: julkalender, adventskalender, advent, brygubben, påven, allhelgona, alla helgon

Brygubbens Adventskalender 9 december

Annadagen har historiskt en framträdande plats i det kyrkliga året och i de folkliga traditionerna. Ni vet det där om att detta är dagen för att fixa med lutfisken och att vara klar med eller påbörja bryggningen av julölet.

Anna heter enligt den kristna traditionen Marias mor. Bibeln säger inget om saken, ändå är Anna ett vanligt motiv i den kristna konsten. Målningar och skulpturer där hon sitter med sin dotter Maria i knät, som i sin tur har barnet Jesus i sitt knä.

I Uppsala domkyrka fanns en gång fler än tjugo kyrkor i kyrkan, när varje sidokor hade ett altare. Bränder, reformation, kungamakt och nya konstnärliga ideal ledde till att alla de medeltida altaren försvann från katedralen. Det lär ha varit den världsberömde ärkebiskopen Nathan Söderblom som såg till att åter förse Uppsala domkyrka med i alla fall ett medeltida altarskåp. Det blev då ett som berättar om Annas liv, om hennes man Joakim och dottern Maria.

Altarskåpet är tillverkat i Bryssel på 1520-talet och stod från början i Skånela kyrka söder om Uppsala. Skåpet kom till Uppsala 1912.

Legenden berättar att Anna och Joakim hade ett 20 år långt barnlöst äktenskap innan Maria föds. Det stora skåpet har antagligen varit krönt just med en skulptur av Anna själv tredje.

Altarskåpet i Uppsala domkyrka är förhållandevis litet, men av hög kvalitet. Det står sedan länge i vad som kallas Sturekoret. Det här koret kan från början ha burit både Johannes Döparen och Johannes Evangelistens namn.

Andra bloggar om: konst, kyrka, uppsala, anna

Brygubbens Adventskalender 1 december

Det är förvirrande att önska Gott Nytt år så här års. Första söndagen i advent är visserligen en söndag då riktigt många går i kyrkan, men att Kyrkoåret har sin eget nyårsfirande är ändå inget allmängods. Och det ska man väl heller inte begära.

Ett gott nytt nådens år, hoppas jag ändå på. Och önskar den som vill höra på.

Igår var jag bjuden på konsert i Uppsala domkyrka. Det framfördes en mix av olika kompositioner av en viss J S Bach. Kompositören som ska vara både känd och erkänd hade bidragit med några pastischer av andras musikaliska verk och han hade själv knåpat ihop några riktigt medryckande melodier till texter som han lånat från bibel.

Tydligen var det från början tänkt att de sex kantaterna skulle framföras i olika gudstjänster under jul, nyår och trettonhelgen. Men sedan länge är det tradition att köra allt på raken och helt utan gudstjänst. Inte bara i Uppsala domkyrka.

Denne Bach komponerade flitigt och det som blev hans juloratorium skrevs 1734-35. Gamla grejer som håller än, med andra ord. F´låt, ska väl vara toner?

Jan Schumacher berättade i tidskriften Signum inför 300 årsjubiléet av Bachs födelse:

Såna här verk, skall ni veta, skrevs till varje söndag. Måndag, tisdag skrevs stämmorna ut. Hela familjen Bach jobbade tillsammans, det går inte att skilja Johann Sebastians handskrift från hans frus, ära vare hennes minne, onsdag, torsdag skrevs kopior, fredag, lördag repeterade man, så var hela loppet kört, och man kunde dricka sitt kaffe i ro.

(...)

Det här är alltså bruksmusik för julen 1734. Johann Sebastian använder sig av parodin: världslig musik till sakrala texter. Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek? Frågan tål att begrundas.

Jajamensam, det gör den.

Bach kallas av en del beundrare för den femte evangelisten. Owe Wikström gör så. Här en krönika av honom om Bachs psalmer i tidningen Dagen.

Andra bloggar om: adventskalender, advent, bach, musik, uppsala

Mångreligiöst miljömöte avslutat. Se reprisen på nätet

Det mångreligösa klimatmöte som Svenska Kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd samlade till i Uppsala 28-29 november 2008 är avslutat. Men stora delar av det gemensamma programmet för mötet filmades och kan ses på nätet.

Störst intryck på mig gjorde den amerikanske rabbinen Arthur Waskow. Se honom på YouTube här.

Andra bloggar om: miljö, klimatkonferens, uppsala, svenska kyrkan, religion,

Recensera din kyrka. Eller någon annans.

Ted Valentin har gjort det igen. En nyttig och rolig karta. Den här gången har Svenska Kyrkan släppt till sin databas med 3.300 kyrkor. Nu ska det bli intressant att se hur Kyrkkartan artar sig.


Ta dig nu till Kyrkokartan och skriv något vänligt och intressant om den kyrka du kallar din.
Och kyrkobyggnaderna hör till en församling (med något undantag) så skriv gärna något om livet i församlingen, om människorna och kännetecknen.

Andra bloggar om: kyrka, kyrkobyggnad, recensera, recension, kyrkokartan, Svenska kyrkan