Det är förvirrande att önska Gott Nytt år så här års. Första söndagen i advent är visserligen en söndag då riktigt många går i kyrkan, men att Kyrkoåret har sin eget nyårsfirande är ändå inget allmängods. Och det ska man väl heller inte begära.
Ett gott nytt nådens år, hoppas jag ändå på. Och önskar den som vill höra på.
Igår var jag bjuden på konsert i Uppsala domkyrka. Det framfördes en mix av olika kompositioner av en viss J S Bach. Kompositören som ska vara både känd och erkänd hade bidragit med några pastischer av andras musikaliska verk och han hade själv knåpat ihop några riktigt medryckande melodier till texter som han lånat från bibel.
Tydligen var det från början tänkt att de sex kantaterna skulle framföras i olika gudstjänster under jul, nyår och trettonhelgen. Men sedan länge är det tradition att köra allt på raken och helt utan gudstjänst. Inte bara i Uppsala domkyrka.
Denne Bach komponerade flitigt och det som blev hans juloratorium skrevs 1734-35. Gamla grejer som håller än, med andra ord. F´låt, ska väl vara toner?
Jan Schumacher berättade i tidskriften Signum inför 300 årsjubiléet av Bachs födelse:
Såna här verk, skall ni veta, skrevs till varje söndag. Måndag, tisdag skrevs stämmorna ut. Hela familjen Bach jobbade tillsammans, det går inte att skilja Johann Sebastians handskrift från hans frus, ära vare hennes minne, onsdag, torsdag skrevs kopior, fredag, lördag repeterade man, så var hela loppet kört, och man kunde dricka sitt kaffe i ro.
(...)
Det här är alltså bruksmusik för julen 1734. Johann Sebastian använder sig av parodin: världslig musik till sakrala texter. Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek? Frågan tål att begrundas.
Jajamensam, det gör den.
Bach kallas av en del beundrare för den femte evangelisten. Owe Wikström gör så. Här en krönika av honom om Bachs psalmer i tidningen Dagen.
Andra bloggar om: adventskalender, advent, bach, musik, uppsala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar