Arbetsplats: En stol och ett bord - behövs inte ens det?

Många arbetsuppgifter utförs på fel ställe. Jag tänker på det som blir bäst gjort tillsammans med andra människor, istället för i instängdhet. Och jag tänker på det som blir så mycket bättre i en avslappnad miljö, jämfört med i en hård och fyrkantig.

Kontoret i sin stereotypa form erbjuder sina invånare alltför begränsade möjligheter. Det blir helt enkelt för enahanda att vandra mellan modulen, kaffeautomaten, sammanträdesrummet, toan och ytterdörren.

Med hjälp av vännen Gustaf hittar jag ett blogginlägg som på ett friskt sätt tar diskussionen om en samtida och framtida arbetsplats med mänskliga förtecken.

"The Swedish fika model"

För att få en struktur i hur jag arbetar har jag separerat typen av arbete i tids och rumszoner. inspiration, kreation, produktion, beslut och reflektion. Olika uppgifter gör jag bäst på olika tider på dygnet och i olika miljöer. Med det som bakgrund ser jag möjligheter att utveckla de här arbetsplatserna mot att möta olika typer av arbetsuppgifter. En plats för kreativitet, en plats för beslut, en plats för produktion osv.  Nitchade arbetsplatser för att möta olika rumsliga behov och med specifika kulturer kring dem.

Läs även andra bloggares åsikter om kontor, arbetsmiljö, arkitektur, omvärldsbevakning, framtiden

Åka till stan - ledig

Det börjar dra ihop sig till en dag i Stockholm utan jobbmöten. Jag har behov av en tur ut på Skeppsholmen och Moderna. Snart öppnar utställningen med verk av Hilma Klint och Moment med Le Corbusier är redan på plats sen mer än en vecka.

Var det i helgen? - ja, jag tror det - som jag dök in i ett SVT-inslag där Beppe Starbrink rest till Marseille tittade in i ett hyreshus ritat av Le Corbusier. Sicket hus!



En ledig dag i Stockholm skulle jag också vilja gå in på något nytt café. Nytt för mig alltså. Som Café Elias, ett stycke upp på Drottninggatan. Och så vill jag gärna titta in på Bianchi, nere på Norrlandsgatan.

Undrar just om det skulle gå att klämma in ett återbesök samma lediga dag på Sven-Harrys i Vasaparken? Första besöket där förra året gav mersmak.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, #blogg100, bloggare, arkitektur, konst, moderna, stockholm, café, corbusier, skeppsholmen, ledig dag,

1000 år i New York - #blogg100

När jag åker på semester, har mitt enkla krav sedan många år varit att resa till en plats där människor levt och verkar i minst 1000 år. Kriteriet uppställt av den enkla anledningen att jag ville undvika ställen vid stranden där man smällt upp en rad hotell enbart för turisternas skull.

På det hela taget har jag fått min önskan infriad genom åren, utan att det varit varken till min familjs eller min nackdel. Vi har besökt flera grekiska öar, Cefalú på Sicilien, Terracina på det italienska fastlandet för sol och bad, där människor dopat tårna i Medelhavet och fått färg på näsan gott och väl i 100 år före oss.

Också vandringarna i norra Spanien har klarat kravet. Inga problem med storstadsresorna till London, Barcelona och Rom. Förstås. Men nu ska vi senare i år flyga till New York. Här blir det knepigare. Eller är jag bra dåligt påläst? För det kan finnas arkeologer som kan berätta om tusenåriga bosättningar på Manhattan, eller i närheten i alla fall.

Nå, jag kan konstatera att det kan vara mitt tusenårskrav som gör att jag blir lite sugen på att besöka The Cloisters, längre norrut på Manhattan än vad de flesta turister tar sig, som jag förstått det. George Grey Barnard var en amerikan som reste mycket i Europa för lite mer än hundra år sedan. Han samlade på kloster. Ja, han köpte i alla fall upp en massa medeltida skulpturer. En donation från familjen Rockefeller kunde man börja visa samlingarna på en slut på en äng ner mot Hudsonfloden.

Det är ju på det hela taget helt bakvänt att ägna tid och kraft åt att resa till New York för att vandra i salar och klostergångar som till stora delar är fejk, när originalen står kvar i Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.

Kapitelhuset Pountaut stod en gång i franska Gascogne. Inte riktigt för 1000 år sedan, men väl från sent  1100-tal. Och jag är som den uppmärksamme läsaren förhoppningsvis konstaterat inte kinking. Nu står det alltså på en flodstrand på Manhattan, tillsammans med stora delar av fyra kloster till. Ska jag dit eller inte? Frågan är öppen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkitektur, new york, konst, medeltiden, semester, #blogg100

Advent 14 - Vad kan grabbarna från Bolandsskolan bygga?

De hade radat upp sig i de bakre bänkarna i katedralen, sjutton grabbar från Bolandsskolans byggprogram. Och nu skulle jag få ta med dem en sväng i Uppsala domkyrka.

Unga män som de var på plats här på domberget för snart 750 år sedan. En fransk byggmästare stegade ut planen för det gigantiska projekt biskop och domprost engagerat honom för. Här skulle Nordens största byggnad ta form.

Alldeles säkert hade mäster närmast sig en krets yrkesmän, som följt honom Paris, eller varifrån han nu närmast kom. Men här fanns också svear som rekryterats för att med sina händer resa katedralen mot höjder som ingen människa i dessa trakter sett maken till. Utom möjligen domprost And och någon till berest.

Flera av grabbar där på domberget skulle med tiden bli skickliga och synnerligen eftertraktade yrkesmän. Då för många hundra år sedan, liksom idag.

Nu går vi upp till korsmitten och jag pekar upp mot valven. Sen vandrar vi ut i koromgången och rör oss i etapper medsols längs med sidokoren. Tittar in i Sturekoret, i Katarinas och Nikolaus kor och stannar framför Marias kor, det största, mest påkostade, längst i öster. Närmast den uppgående solen.

Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, domkyrka, arkitektur, historia

Advent 3 - Skriva på väggen

Varannan svensk har ett konto på Facebook och de allra flesta använder det för att läsa och skriva. Man skriver på sin vägg (wall). Någon gång blir det några tänkvärda ord. Det kan vara ord formade i flykten, som blir tänkvärda i mottagarens vilsamma läsning. Eller så är det något skrivaren själv hört eller läst, och nu vill dela med sig av.

Skrivande människor har i alla tider ordat på egna och andras väggar. I 1500-talet Europa blev det vanligt att pränta på husväggar. Astronomen Tycho Brahe mer eller mindre täckte sitt slott Uraniborg och observatoriet Stjärneborg med dikter och visdomsord. Så berättar Arne Losman i boken Ord på vägg, Byggförlaget 2002

Arne Losman, var tidigare chef för Skoklosters slott, där det finns mängder av ord på vägg.

Skrivandet på vägg fortsatte genom århundradena. När universitetshuset stod klart i Uppsala 1887 så ansågs det passande att prida den nyklassiska byggnaden med ord. Diktarens Thorilds: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större - är inga ord som alla självklart instämmer i. Konstnären Siri Derkert skrev sina i Stockholms tunnebana 80 år senare.

"Vägen är kort till trogen vän, fastän han bor långt borta."

Läs även andra bloggares åsikter om arkitektur, språk, ord, adventskalender

Kyrkorummet är inte utbytbart - men ska vara brukbart

Jacob Sunnliden skrev bloggposten om Gudlös kristendom för några lördagar sedan:

Det började med en tweet och slutade med en teori. Under de senaste veckorna har jag osedvanligt många gånger råkat ut för att få följande andemening i mitt flöde “Oh, vilken vacker kyrka/cermoni. Jag blir alldeles varm, trots att jag inte är kristen”. Det är uppenbart att det är viktigt för oss svenskar att berätta att vi trivs i kyrkan och att befinna oss där, men något inom oss triggar också oss till att kommentera att vi inte alls är religiösa/kristna/tror-på-en-Gud. Jag undrar vad det är som “tvingar” oss att ta avstånd från det? Varför är vi så rädda för att uppfattas som kristna/troende?

Du känner rummet med din kropp. Du intar det och det intar dig, men alla dina fem sinnen. Om du vill. Om du öppnar dig. Mikael Mogren har:

Framtiden i det mångreligiösa Sverige kommer att visa vad i uppfattningarna om kyrkomiljön
som överlever. Är det möjligt att vara tecken på kontinuitet för någonting vidare än den
svenskhet som nationalromantikerna hyllade? Kyrkans historia är mer än Sveriges historia. 

Hur är kyrkomiljön ett tecken på den världsvida kyrkans närvaro? Hur är miljön ett tecken på
kyrkans globala samhörighet, en samhörighet som öppnar sig mot andra religioner? Det
behöver inte vara någon motsättning mellan den ökande religiösa mångfalden i Sverige och
kyrkomiljön som en symbol för kontinuitet. Men det kan vara det, ifall kontinuiteten bara
berättar historien för en viss grupp i samhället.

Citatet är hämtat från boken Kyrkomiljön är ett heligt tecken.


Karl-Erik Garlöv höll nyligen ett föredrag i en serie som fått rubriken "Drömmen om medeltiden". Han utgår i ett avsnitt från Axel Rappes erkänt betydelsefulla bok Domus Ecclesia:

När jag som ung präst 1962 deltog i mitt första prästmöte i Strängnäs fick jag en fördjupad syn vad kyrkorummet förmedlar av gudsupplevelse och livstolkning. Vid mötet framlades en avhandling med titeln ”Domus ecclesiae- studier i nutida kyrkoarkitektur” författad av en av domkyrkans präster, Axel Rappe. Boken blev en klassiker, som renderade författaren ett välförtjänt hedersdoktorat. 

Rappe inleder med att ställa den enkla grundfrågan: Vad är en kyrka? Svaret, som hela boken sedan utvecklar, är att kyrkan är en byggnad, avsedd för gudstjänst och därmed kopplad till en gudomlig verklighet. Tidigt möter man i den kristna församlingen uttrycket Domus Dei - Guds hus. Det kändes naturligt att anknyta till Psaltarpsalmernas tempelfromhet: ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar” (Psalt 84:2,3).
Men kyrkobyggnaden uppfattas inte som en gudoms boning på samma sätt som de hedniska templen. När kung Salomo nio hundra år före Kristus inviger Jerusalems tempel frågar han: 

”Kan verkligen Gud bo på jorden? ”Han ger själv svaret:” Herre min Gud, himlen rymmer dig inte än mindre detta hus, som jag har byggt…Låt ändå din blick natt och dag vila  på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara.” ( 1 Kungaboken 8:27 ff.)
Aposteln Paulus tal till atenarna inför aeropagen i Athen speglar samma syn på gudstjänstrummet: ”Gud, som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.” (Apg.17:24 f.) 

De första kristna församlingarna samlades till bön, undervisning och nattvardsfirande i hemmen eller någon skyddad plats. En nödvändighet under de första århundradenas förföljelser. Det kan vara lika aktuellt i dag. Man kände inte heller behovet av ett särskilt gudstjänstrum eftersom Jesus i nattvardens bröd och vin är påtagligt närvarande och i evangelierna beskriver sig själv som templet – Guds boning på jorden (Joh.1:14).

Karl-Erik Garlöv visar med stöd av Rappe och bibelord att kyrkorummet har en stark förbindelse med den kristna tron, bekännelsen och läran. Samtidigt var det i de mer välbeställda församlingmedlemmarnas hem som de första kristna firade sina gudstjänster. Hem som med tiden byggdes om och ut för att rymma de växande skarorna av gudstjänstfirare. Så kyrkorummet var integrerat i staden. Från början.

Mikael Mogren beskriver väl den svenska kontext där kyrkobyggnaden är en del av ett kyrkligt centrum i byn och socknen. Rum för tro mitt i det offentliga livet, i en offentlig miljö som tillhör alla.

Jag tolkar det som att Jacob Sunnliden efterlyser en större frimodighet bland svenskarna, ett mindre ursäktande förhållningssätt till kyrkobyggnad och kyrkorum. Jag stöder honom. De som har störst möjlighet att förändra är de människor som förvaltar kyrkobyggnaderna och ansvarar för gudstjänster och annan verksamhet här.

Utan att på något sätt vanhelga ett för bön och gudstjänst invigt rum kan mycket göras för att öppna upp och göra kyrkorummet tillgängligt för människor, unga men också äldre. En så enkel sak som att hålla öppet alla dagar, från morgon till kväll, är grundläggande.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkorum, arkitektur, tro, kristet,

Lucka #3: På söndags invigs ett nytt rum för tro

På söndag kommer Turebergskyrkan i Sollentuna, norr om Stockholm. En kyrka för Sollentuna församling i Svenska Kyrkan att invigas. En kyrka för människor som bor och vistas i Sollentuna. En vanlig dag. En helgdag.

http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/altare_av_spillvirke_gav_blandade_reaktioner_0_15627.news.aspx

Kyrkbyggandet startade med ett första spadtag den 13 maj förra året och nu står allt färdigt för stor invigning på andra söndagen i Advent. I våras gjöts en tidskapsel av koppar in i kyrkans golv. Tidskapseln innehåller bland annat en Bibel, en psalmbok, flera nummer av församlingstidningen Kyrkporten, ett foto på Kyrkofullmäktige som tog beslut om att bygga, församlingsinstruktionen och listor med namn på alla anställda och förtroendevalda i församlingen 2010.

Turebergskyrkans arkitekt är Helena Tallius Myhrman.  Den är byggd av glas och betong med ett grönt växande tak. Inne i kyrkan kommer att finnas ett altare gjort av spillvirke. Linjerna och de rena materialen med den omålade betongen får mig att tänka på Corbusiers verk. Varför inte på det franska dominikanerklostret Sainte Marie de La Tourettla? Corbusier använde sig av fält och färger som tycks inspirerade av Mondrian. På bilder från den nya kyrkan i Sollentuna ser jag utsmyckningar, färger och former som får mig att associera till en annan konstnär med ett abstrakt måleri: Olle Baertling. Det återstår att se om mina observationer (och fantasier) på distans håller i ett direkt möte med den nya kyrkan.

Den 3 december var från 1901 Lydas dag i den svenska almanacka. Den Lydia som gav namn åt dagen var en kvinna som levde på 100-talet och kom från staden Thyatira, idag Akhisar i Turkiet. Hon var tyghandlare i staden Filippi i Makedonien och gjorde där affärer med de allra finaste tyger, färgade med purpur. Läkaren och författaren Lukas skriver i Apostlagärningarna om hur hon möter aposteln Paulus och fångas av hans berättelse om Jesus. När Paulus senare fänglas och blir utsläppt är det hon som tar emot honom och dem han reser med i sitt eget hus. Det är ett tecken rakt in i 2000-talet att den första europé som tar emot Jesus och blir kristen är en egenföretagande invandrarkvinna. Stort tack Lukas för att du gav oss berättelsen om Lydia.

Läs även andra bloggares åsikter om sollentuna, turebergskyrkan, lydia, paulus, bibeln, kyrkan

Att vara arkitekt kan vara att...

Arkitekten Bengt Lindroos är död. Han blev 91 år. För två år sedan utkom hans självbiografi och då intervjuades han i Svenska Dagbladet. Bokens titel är den öppna Att vara arkitekt kan vara att...

Som 17-åring började Bengt Lindroos arbeta för en byggmästare Bengtsson i Örebro. Hans talang upptäcktes av arkitekten Georg Arn och han kom till stadsarkitektkontoret  i samma stad innan han efter några år påbörjade sin arkitektutbildning vid KTH i Stockholm. Men någon examen blev det inte. Mycket arbete kom i vägen.

Jag letar på nätet efter någon av Bengt Lindroos många teckningar i kulttidningen Blandaren att länka till. Men misslyckas för tillfället och får återkomma till det i en uppdaterad version av bloggposten. Vad jag hittar är ett barnbarn(sbarn)s bild av farfar(sfar). Den är fin, bilden som Maria Lindroos tecknat.

Kaknästornet som stod klar 1967 brukar sägas vara hans mest kända verk. Söderledskyrkan, som han ritade tillsammans med Hans Borgström, är med rätta berömd. Kyrkans femtioårs jubileum kan firas i 50 år.

Borgström dog för två år sedan. Arkitekten Hans Murman skrev en nekrolog över honom som Svenska Dagbladet publicerade och som bloggen Kyrkoordnaren uppmärksammade.

Ljusa infall i Uppsala domkyrka

På 1260-talet börjar nordens största katedral byggas utifrån en mycket medveten plan. Det finns stunder av ljusa infall också i domkyrkan 2008. När vårdagjämningen infaller, så sammanfaller solljuset på norra väggen i koret med fönster och valv.

Andra bloggar om: arkitektur, symboler, uppsala, kyrka, vårdagjämning, konstvetenskap

Välkommet: Uppsala City växer på höjden

I småstadslika Uppsala har det nu getts klartecken att bygga på ett hus med ett par våningar med ytterligare fem. Och det blir bostäder ovanpå en fastigehet ned affärslokaler. Så bra.

En levande stadsbild behöver ständigt förnyas. Och det är bra med fler bostäder i city.

Att bygga på höjden är fortfarande alltför ovanligt i svenska städer.

En kulturvård och ett värnande kan inte enbart handla om att stanna tiden. Varje tid har rätt till sina avtryck.

Andra bloggar om: staden, uppsala, bygga, arkitektur

Det var väl ändå inte meningen

Det här är säkert en grej som valsat många varv i bloggosfären. Men jag har inte sett den förrän ETC uppmärksammade mig.

Andra bloggar om: arkitektur, etc, usa, google earth, perspektiv, symbol, varumärke

Framstående kyrkoarkitekt fyller 70 år

Den 31 juli fyller arkitekten Jerk Alton 70 år. Under flera decennier har han varit verksam som arkitekt med många uppdrag för Svenska kyrkan.

I början av 1960-talet arbetade Alton först vid Erik Lundbergs arkitektkontor i Stockholm och sedan vid statsbyggnadskontoret i Sollentuna och i slutet på samma decennium vid K-konsult i Örebro. Under lång tid ledde Jerk Alton sin egen arkitektbyrå med säte i Kumla.

Några av Jerk Altons uppdrag:

Kumla kyrka, återuppbyggd efter brand, 1969 - 72, restaurerad 1992
Glanshammars kyrka, restaurerad 1969 - 76 och 1999
S:ta Maria kyrka i Sigtuna, restaurerad1970 - 72, 1993 - 94
Visby domkyrka S:ta Maria, restaurerad 1976 - 89, 1995 och 1996
Trollhättans kyrka, restaurerad 193-84
Olaus Petri kyrka i Örebro, restaurerad 1985 - 87
Katzow Kirche i tyska Greifswald, ombyggd 1990 - 93
Nikolai kyrka i Linköping, Restaurerad 1992 - 96
Nikolai kyrka i Arboga, restaurerad 1993 - 95
Oscarskyrkan i Stockholm, restaurerad 1996 - 97

Andra bloggar om: arkitektur, kyrka, byggnader, kyrkobyggnader, jerk alton, glanshammar, örebro, arboga, linköping, sigtuna

Enhetens kapell på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund