Oktober är det inget kul jobb att sitta på en församlingsexpedition i Svenska Kyrkan och ta emot lappar och telefonsamtal från människor som säger tack och hej till sin kyrka. Före november gäller det att säga upp sitt medlemsskap om man ska tjäna pengar på det närmaste året.
Det är trist att människor inte tycker att medlemskapet i Svenska Kyrkan är värt pengarna. Att det finns de som inte vill vara med och bidra till det som församlingarna uträttar och inte ens för egen del ser någon poäng att bidra till det gemensamma.
Men för Svenska Kyrkans storlek och styrka räknat i medlemmar är det inte de vuxnas utträden som är den stora saken. Nej, det är barn och ungdomar det handlar om. Gamla medlemmar dör och det fylls inte på med döpta barn och konfirmerade ungdomar i samma takt. Det är mest därför som Svenska Kyrkan blir mindre.
Det skulle inte vara kul att sitta på en församlingsexpedition och ta emot lappar och telefonsamtal om det lät så här: Hej, vi har fått barn och vi vill bara tala om att något dop blir det inte! Tjena, här har ni en som inte kommer att gå och läsa, bara så att ni vet!
Tyvärr märks det inte lika påtagligt att föräldrarna inte kommer med sina barn till kyrkan eller att tonåringarna i konfirmandgruppen inte får med sig sina kompisar. I alla fall inte nu i oktober.
Att gå ur Svenska kyrkan behöver inte gälla för evigt. Svenska Kyrkan i Örebro frågade för något år sedan 100 utträdare och det visade sig att varannan kunde tänka sig att bli medlem igen. Men bara en av tio trodde att deras gamla församling var intresserad av det. Med en mer aktivt inbjudande inställning kan fler känna sig välkomna tillbaka.
En del av Svenska Kyrkans medlemmar är samtidigt med i en annan kyrka. Så har det varit länge i Sverige, men börjar bli mindre vanligt. Allkristna dagstidningen Dagen har en tabell som visar hur många (eller snarare hur få) medlemmar andra kyrkor och samfund har.
En del går ur Svenska Kyrkan för att de intre tror som kyrkan, säger de. Men vad tror de då att kyrkan tror? Och tror de att man måste tro vissa saker för att vara medlem? Jag tänker att en del människor är onödigt tuffa mot sig själva på det religiösa området. De har liksom en annan måttstock än för resten av livet. Är det nödvändigt?
Bara lite mer än 1 av 10 medlemmar använder sin rösträtt i kyrkoval. För många röstar med fötterna och säger upp sitt medlemsskap. Tänk om fler skulle känna att demokratin i kyrkan funkade. Nu har ett system med partier testats i 70 år. Det är dags för ett nytt försök. Sämre kan det knappast bli i alla fall.
Andra bloggar om: medlemskap, svenska kyrkan, dop, konfirmation, avgift, ekonomi
Väsentligheter bör uppmärksammas. Annat ska förbigås. Brygubben har svårt skilja det ena från det andra. Stå ut med blandningen av seriöst och trams. Eller inte. Bloggen Brygubben skrivs av mig Martin Garlöv. Kommunikation och mediebruk är mitt yrke. Kristen är min livsåskådning. Alla ni som längs livsvägen hjälpt mig med förnuft och känsla har all rätt att ta åt sig äran av det som läsaren uppskattar. Dumheterna är helt mina egna.
4 kommentarer:
Fast jag tycker att du har en lite märklig syn.
De flesta svenskar blev per automatik anslutna till svenska kyrkan innan 1996 då detta ändrades.
Ingen frågade mig om jag ville var med i en kyrka. Ändå blev jag medlem.
Jag har aldrig trott på gud (jag tror inte på tro som ett koncept överhuvudtaget) och har heller aldrig utnyttjat kyrkans tjänster. (jag är inte ens döpt).
Därför var det självklart för mig att gå ur kyrkan.
Vad gäller det arbete med utsatta som kyrkan gör så drar jag mitt strå genom att skänga pengar till hjälporganisationer istället.
Då vet jag dessutom att pengarna helt och hållet går till just den hjälpverksamhet jag väljer att stödja också.
Om inte föräldrarna var medlemmar i Svenska Kyrkan så blev inte heller barnen medlemmar före 1996.
Före 1996 registrerades barn till medlemmar i Svenska Kyrkan även om de inte var döpta, sen döptes nästan alla av dem ändå.
Med min fråga om måttstock för tro tänkte jag inte i första hand på den som rakt ut förnekar Guds existens. Mer funderar jag över alla som - liksom jag själv - har en tro samtidigt som jag tvivlar mer eller mindre.
I ett arbete för utsatta kan otroende och troende arbeta sida vid sida. Vi är för det första människor. Allihop.
Blir mer deprimerad över inställningen som du visar på i ditt inlägg: meldemar vill man ha för pengarnas skull. Vad spelar det för roll om någon som inte är räddad, som inte känner Gud betalar in en medlemsavgift?
För att uppmuntra Nineve förtydligar jag mig gärna: Jag vill inte att Svenska Kyrkan ska ha medlemmar för pengarnas skull. Därför lyfter jag fram dop och konfirmation.
Skicka en kommentar