09 oktober 2007

Gammal biskop spär på fördomar för att promota egen undersökning

Svenska Kyrkans förre biskop i Karlstad stift vet bättre. Ändå använder han sig (som retoriskt grepp?) av en felaktig information som spär på fördomar och okunskap om Svenska Kyrkan.

Biskop Bengt Wadensjö skriver i Svenska Dagbladet på Brännpunkt 9 oktober att Svenska Kyrkan behöver en modernare syndabekännelse. Han citerar en text som i det närmaste försvann ur gudstjänstordningarna för en generation sedan, på 1980-talet. Och det vet biskopen.

I ordningen för söndagsgudstjänst i Svenska Kyrkans församlingar ingår i inledningen en beredelse med förlåtelsebön och avlösning. Det är alltså inte ens säkert att ordet syndabekännelse används.

Och det används många olika förlåtelseböner i Svenska Kyrkan redan. Så har det varit sedan länge. Förlåtelseböner kan hämtas från handboken som Kyrkomötet beslutat om eller från annat håll. De kan också formuleras av de som firar gudstjänst tillsammans.

En vanlig bön om förlåtelse i Svenska Kyrkans gudstjänst låter så här:

Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnar vägen till dig
och utplånar världens alla synder, jag ber dig:
Rena mig, så blir jag ren,
hela mig så blir jag hel,
drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.

För ungdomar i konfirmationsundervisning ingår det i de flesta fall att träna sig i bön, att få formulera böner om förlåtelse, böner för andra människor och tackböner.

Även för vuxna finns det en frihet att enskilt eller tillsammans med andra få sätta ord på det man vill bli befriad från. Det är inte alls nödvändigt att biskopen servera en ny bön som alla ska behöva be.

Biskop Bengt stod under många år i ledningen för Karlstad stift. Inte direkt känt som det mest progressiva inom Svenska Kyrkan. Här var det många som in i det längsta kämpade för att bevara statskyrkosystemet och sitiftet profilerades länge av ett stort engagang för att behålla det gamla och ändra så litet som möjligt. Under sin tid i tjänst hade biskopen ett stort inflytande som han t.ex. kunde använt till att motivera församlingarna och prästerna att förnya sina gudstjänster, sitt språk, sina böner och sånger.

Den undersökning biskop Bengt vill promota med sin artikel i SvD är tillräckligt intressant i sig. Nidbilden av en vanlig söndagsgudstjänst i Svenska Kyrkan är onödig och av kommentarerna på Svd.se märker man att biskopen till största del bjussar på bollar som är lätta att smasha.

Om biskop Bengt och redaktionen för magasinet Existera ville driva frågor på ögonhöjd med de många som står i Svenska Kyrkans tjänst som församlingsmedarbetare, både anställda och volontärer, då vore Svenska Kyrkans egen veckotidning Kyrkans Tidning ett bättre forum. Existera och Kyrkans Tidning har samma chefredaktör och ägs av Svenska Kyrkans Press. Här hade fler i Svenska Kyrkan haft en chans att läsa artikeln och större möjlighet att få ett svarsinlägg publicerat.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du slår verkligen huvudet på spiken. Det är lätt att instämma i din analys in i minsta detalj.
Pinsamt Wadensjö!

Anonym sa...

Snälla rara om ni tar er tid att lyssna till en gräsrot som ledsnat att i kyrkbänken behöva se mig som en syndare. Jag är gift och har alltid varit trogen min man, har barn, har vänner och arbetar idéellt med olika projekt, bl.a. med att lyssna till och ingjuta mod till andra som av olika skäl av bl.a. många religiösa ses som syndare och förtappade människor.

Gud har skapat även dem och även de har behov av att ge och få kärlek. Kan sann kärlek mellan två individer verkligen ses som synd även om individerna är av samma kön?

Är en människa för evigt förtappad om hon, trots giftermål, börjar känna kärlek till någon som inte är hennes lagvigde?
Vem avgör vem som ska älska vem och vari ligger synden i att älska?

Är det inte att leka Gud om man förmenar människor att följa sitt hjärtas röst och kalla dem för syndare för att just den kärleken inte ingår i dennes värlsbild som påstår att kärleken skulle vara synd?

Är kärlek alltid lika med köttets lusta? Vem avgör det? Var går gränsen mellan ett hjärtas uppriktiga tillit och kärlek och köttets lusta? Är det prästerna som ska avgöra det? Är det kyrkans uppgift att styra andra människors känsloliv?

Jag tycker syndabekännelsen är hemsk och riktigt gammalmodig och mycket annat också som står i Bibeln förmenar människor att lita på sig själva och att följa sina egna känslor. Man vill ta ifrån människan hennes egen vilja men värst av allt vill man bestämma över människans hjärta och förstånd.

Det är så jag upplever det och många, många med mig. Jag har aldrig tidigare lagt mig i dylika frågor men nu kommit i kontakt med en kristen homosexuell man som lider svåra kval på grund av fördömandet. Han kan inte hjälpa att han föddes homosexuell och det är inget han själv har valt utan det handlar om en naturlig, mänsklig drift som han gjort allt för att förtrycka med påföljd att hans psyke tagit mycket stor skada. Den Gud jag tror på skulle aldrig döma honom och hans likar eftersom hans kunskap är så stor att han förstår och behöver inte ens förlåta eftersom det är hans vilja att vi andra ska växa och lära genom andras kval och lidande. Det är inte Gud som kräver att vi ska be om förlåtelse för våra synder utan hans mening är att vi ska försöka lära oss att förlåta varandra och ha överseende med varandras fel och brister och att vi så småningom ska komma underfund med att allt som sker i kärlekens namn är rätt och riktigt. Vi måste lära oss att förlåta och acceptera oss själva och andra hur vi än är och att det alltid finns en förklaring till varför vi beter oss som vi gör, en mening så stor att bara Han kan förstå den. Inför hans visdom förbleknar vår!