Sedan tidigare är det känt att Göran Persson visat intresse för Svenska Kyrkan. Han har sagt i intervjuer att han skulle kunna tänka sig att bli präst. Men vilken slags präst.
Hans vapendragare från tiden i partitoppen, Thage G Petersson, säger till Dagen:
- Jag tyckte att vi borde hålla lite koll på vad prästerna gör, säger han. När de kunde släppa fram så mörka krafter som i kvinnoprästmotståndet på den tiden, vad kunde mer släppa fram, undrade jag.
Både han och Göran Persson var motståndare till att staten skulle släppa greppet om Svenska Kyrkan. Den som tidigare hoppast att det fanns andra argument mot ge Svenska Kyrkan samma rättigheter till självstyre som andra samfund måste bli besviken.
Göran Persson skriver i memoarboken att han tycker att Svenska Kyrkans gudstjänster har blivit "högkyrkliga".
Det är korstecken, det är fridshälsningar, det stänks vatten, det gås i processioner, och det smyckas och pyntas.
Persson är inte ensam om att använda ordet högkyrklig som ett skällsord. Var och en som deltar i Svenska Kyrkans gudstjänster vet att fridshälsning är en sed som spreds bland kyrkans ungdomar på 1980-talet och som vuxna efterhand tog till sig. Ett välsignande korstecken är inget som begränsar sig varken till gudstjänstdeltagare eller präster inom en viss kyrklig tradition.
Göran Persson skriver också:
Samma frikyrka som jag fostrades till att misstro är i den meningen i allt högre grad mitt kyrkliga ideal.
Antagligen talar han om Svenska baptistsamfundet eller Svenska Missionskyrkan. Att Göran Persson inte räknar katolska kyrkan eller ortodoxa kyrkan som frikyrkor får man anta. Och det är tveksamt om man kan garantera Persson och Petersson att en gudstjänt i Missionskyrkan är fri från en fridshälsning, i alla fall om deltagarna är unga.
Persson och Petersson är nog inte så udda i sin generation. En oförståelse inför förändring och upplevelsen att ord och handling inte hänger ihop är nog ganska utbredd i deras generation. En orsak är att Svenska Kyrkans undervisning av vuxna är undermålig. En gudstjänstförnyelse utan koppling till trons innehåll leder med tiden till en klyfta mellan form och innehåll.
Under utbildning av kyrkopolitiker för något år sedan var det som kallas kommenterad mässa det mest uppskattade momentet bland många deltagare. År efter år hade man gått i kyrkan, men ingen hade berättat för dessa gamla människor varför gudstjänstordningen är som den är. Nu fick man kunskap, fick ställa frågor och föra samtal. Det befriade och skapade delaktighet.
Den utbredda okunskapen går att åtgärda. Ansvaret för nya ordningar vilar i första hand på präster och kyrkoråd. Men okunskapen är inget motiv för att bekämpa tron och trons uttryck i gudstjänst och diakoni. Och inget skäl att önska statskyrkosystemet tillbaka eller de politiska utomstående partiernas agerande inne i Svenska Kyrkan.
Andra bloggar om: göran persson, tage g petersson, frikyrkor, frikyrka, Svenska Kyrkan, kyrkan, religion, högkyrklig, gudstjänst, memoarer, bonnier,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar