Förr i tiden fanns det en tv-kanal. En svartvit. Sen blev det två och färg. Men nu är det andra bullar.
Förr kollade miljoner på Hylands Hörna och Kvällsöppet. Nu är det succé om en kanal har mer än några hundra tittare.
Medielandskapet har ändrats. Men inte tv-licensen. Dock: utredning pågår. Om ett halvår ska det komma ett betänkade. Det blir intressant.
Public service är viktigt, men måste det vara teve? Tänk om det är som med presstödet, att bidragssystemet överlevt sig själv och det gäller att hitta tillbaka till det egentliga syftet?
Idag argumenterar Per Gudmundsson mot tv-licensen i SvD. Han skriver:
Ursprungligen uppstod licenssystemet för att det saknades en bra betalningsmodell. De som inte tittade skulle slippa betala, varför avgiften kopplades till tv-innehav i stället för till skattsedeln.
Jag tror nog att han förenklar något för att vinna i sin argumentation. Det ligger nog trots allt en de ideologi i potten också.
[ Ser man på. Det bar sig inte bättre än att detta var mitt inlägg # 777 i bloggen Brygubben. Med start i mars 2005 har jag harvat på. Skit och pannkaka i en enda röra. För ensidigt kyrkligt den senaste tiden. Men jag ska försöka skärpa mig.]
Andra bloggar om: media, politik, public service, tv
4 kommentarer:
Det kanske ligger "lite ideologi" i det hela, men jag tycker han har en viktig poäng.
Innan det fanns dekodrar och tekniska möjligheter för vanligt folk att se hundratals kanaler så kunde man mer förstå de praktiska argumenten bakom TV-licenssystemet(även om man kan ha varit motståndare av dem av ideologiska skäl)
Alternativet, på 60-talet i ett glesbefolket land, hade 1-2 reklamfinansierad kanaler. Problemet med reklamfinansiering är självklart kvalitén.
1) Program måste avbrytas stup i ett vilket sänker kvalitén.
2) TV-programmets budget begränsas av hur mycket reklamintäkter man kan ta in under x minuter. Det blir därför sällan smala program eller väldigt påkostade produktioner.
Om det däremot finns teknik för att skapa hundratals betalkanaler så finns inte grundinvändningen kvar. TV kan fungerar som tidningar. Vissa tidningar är betaltidningar. De är dyra, men är ofta smala och håller hög kvalite. Andra tidningar är reklamfinansierade och de är gratis, breda men oftast av låg kvalité.
Konsumenten kan sen välja.
Licensen är ett måste. Människan är rationell (det vill säga snål) i grunden och vet inte sitt eget bästa. Det är bara att komma över och se hur amerkanarna är. Ingen public service tv, ingen pedagogik. Skulle licensavgiften bli valfri skulle ingen betala. I Lund gjordes ett försök att låta studenterna kryssa för på terminsavgiften om man ville få studentlitidningen Lundagård hemskickad för 5kr om året! Tidningen tappade 60% av sina intäckter, och det beror inte på att kvaliten på produkten var dålig, folk är bara snåla och lata helt enkelt.
Vissa saker är nödvändiga ont för vårt eget bästa.
Stöd till kvalitetsteve och utbildningsteve är jag med på. På samma grunder som stöd till litteratur, konst, kulturtidskrifter, folkbildning och motsvarande.
Men med ett helt annat medielandskap än för ett halvt sekel sedan, är det så säkert att just licensmodellen kopplat till mottagare och statliga kanaler är det mest lämpliga?
Tycker ni då det är rätt att man ska behöva betala licencen även fast man inte tittar på Public Service kanaler? Jag vill gärna ha en tv för att använda till Film tittande eller ibland slö titta lite. Men när man inte utnyttjar en tjänst så tycker jag inte att man ska behöva betala för den. Public Servic är i sig en bra tanke men den finansieras på fel sätt tycker jag. Avskaffa den uråldiga Tv-Licencen tack.
Skicka en kommentar