Att skilja på sak och person är en förvillelse

Jag har flera gånger i mitt liv brottats med påståendet, livshållningen som så många predrikar, att man ska skilja på sak och person. Det tycks som att det skulle vara en värdig hållning där man kan visa respekt för medmänniskan, även om man ogillar och rent av bekämpar hennes åsikter.

Men gång på gång så möter jag en verklighet där jag erfar att den här intellektuella tudelningen praktiseras med en brist på känslighet. Så jag undrar om det inte tvärtom är mer medmänskligt att hålla samman sak och person.

Den senaste händelsen som fått mig att fundera, vrida och vända på problemet handlar om det följde på en krönika i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Jenny Nordberg. I en text om kyrkoliv i USA och Sverige omnämns Svenska Kyrkan och Jenny Nordberg gör påståenden och ställer kritiska frågor. Reaktionerna i sociala medier och på bloggar blir starka. Inte minst från präster.

En bevakning av öppna källor på nätet, mest Twitter och bloggar ger inte hela bilden. Det går inte att räkna på positiva och negativa kommentarer och väga dem mot varandra. Säkert har människor hört av sig direkt till Jenny Nordberg med e-post och kanske ringt upp henne. Åsikter har också delats på Facebook. Ett meningsutbyte mellan en präst och en student har jag själv tagit del av. Det finns säkert flera.

Någon har en vecka och hundratals inlägg senare reflekterat över vilka som yttrat sig, vilken position de  intagit och hur dessa människor sen tidigare är relaterade till varandra.

Själv tycker jag att Jenny Nordberg kunde fått ett annat bemötande, särskilt av de medlemmar i Svenska Kyrkan som innehar ledande positioner. För den som tar på sig en ledaruppgift intar en plats i organisationen som innebär flera fördelar, mer makt än flertalet, men också begränsningar.

För någon dag sedan gjorde jag mitt första allvarliga försök att använda ett webbverktyg som heter Storify för att sammanställa vad jag hittat på nätet. Jag gjorde misstag i första vändan när jag slarvade med kronologin i tweets som skrivits av Jenny Nordberg och en rad andra twittrare som riktat sig till henne eller skrivit om henne. Jag har valt att ägna begränsad tid till att rätta mina fel. Sorteringen är väl till 80 % rätt. Och jag väljer att låta det vara tillräckligt. Se min sammanställning.

Gå till bloggarna jag listar för att se kommentarerna där på de presenterade bloggposterna. Gå till tweetsen för att hitta svar på dessa som jag kan ha missat.

För dagen lutar jag åt att den som håller samman sak och person tillsammans med en strävan att tolka allt till det bästa är bättre rustad att bidra till det som bygger upp en bättre värld. Diaboliskt att dra isär. Symboliskt att föra samman.

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, svenska kyrkan, kyrka, präster, präst, biskop, storify

Läser och funderar över sakernas tillstånd

Varför publicerar sig tre präster och två biskopar i Svenska Kyrkan i DN just på midsommarafton, för att debattera omskärelse contra svenska seder och bruk? Kommer deras kritik av enhetssamhället att leda till att de tar del i arbetet på en förnyelse av kyrkan de är ledare i? Kommer de att läsa vad en annan präst skrev på sin blogg igår, om vikten av att kyrkfolk tar saken i egna händer för att förnya kyrkan inifrån?

Prästerna och biskoparna i DN tar upp en angelägen fråga, men har de inga medierådgivare eller har de, fast lyssnar inte på dem? Midsommarhelgen är mediedöd. Svenska Kyrkans egen veckotidning tackade för sig igår klockan tre på eftermiddagen. Ingen uppföljning förrän om fyra dagar. Inget Studio 1 i Sveriges Radio i eftermiddag. Kopplingen till midsommarfirandet är sökt och lika lite funktionell som en publicering på julafton.

Och är DNs debattsida verkligen rätt forum? Är det inte först i församlingssammanhanget de svåra och viktiga frågorna behöver ges mer plats? Och med ett tilltal till kyrkans egna medarbetare - varför inte i Svenska Kyrkans egen veckotidning? Och varför inte på Svenska Kyrkans egen webbplats?

Den bloggande prästen Hans Engdahl önskar sig sin kyrka mer framåtblickande och befriad från traditionalismens börda. Till traditionalismen börda hör namnet på den kyrka som både de fyra, han och jag är en del av. För trovärdhetens, tydlighetens och respektens skull är det hög tid att byta till Evangeliska Lutherska Kyrkan. Det är min åsikt. Motstånd till namnbytet finner alla sina argument i det förgångna. Och där hör de hemma.

Till det förgångna hör också synen på Svenska Kyrkan som en enhetskyrka i den mening att den består bara av dem som tycker lika i alla dagsaktuella frågor. Rätten att vara annorlunda borde väl praktiseras först och främst i gudstjänsten och i församlingslivet?

Vad Svenska Kyrkan nu behöver mycket mer av är internationellt utbyte med troende över hela världen. Vänkontakter mellan församlingar, liksom mellan stift, på ett sätt som omfattar många unga människor och många i alla åldrar som inte är diakoner, präster eller andra som har anställning. Bilderna av "de andra" kristna som inte är som vi, begränsar.

Själv är jag tacksam för de möjligheter som jag fått att på mindre än ett år få möta den lutheranska minoriteten i Polen, anglikaner i Wales och en bukett av kristna från olika grenar på kyrkoträdet vid en konferens i Rom om bruket av nya medier trons tjänst. Att få ta emot polska och walesiska vänner i vårt hem har också var it betydelsefullt. Att få ställa frågor, att anstränga sig för att svara begripligt, att dela oro och glädjeämnen. Att få perspektiv på "i-landsproblemen". Att påminnas om det väsentliga. Allt detta blir så mycket mer framkomligt och - tycker jag - enklare i mötet som sträcker sig utanför det begränsat svenskkyrkliga. Till och med tacksamheten över det som är min egen kyrkas riktiga kvalitéer blir så mycket större genom dessa möten.
  

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, mänskliga rättigheter, traditioner

Tillägg 25 juni 2012: Jag läser vad Sofia Jönsson skriver på sin blogg om debattartikeln i DN. Och Svenska Kyrkans Tidning har under förmiddagen refererat till DN-debatt.

Prästen Kjell Wiklund skriver öppet brev till Svenska Kyrkans fjorton biskopar

Den här bloggposten är ett enda citat:

Vi ska vara en hundnos i världen
Öppet brev till svenska kyrkans biskopar.

Sverige är ett gott land att få leva i. Vi är skonade från krig. Folkhemmet kunde byggas i lugn och ro. Lycksalighetens ö blev vår arvedel i världen.

Nu ser vi sprickor i vår fasad. Det som anats syns allt tydligare. Fattigdomen återvänder. Och barn, för många barn, ingår i nyfattigdomens statistik. Rädda Barnen, brukar vi betona. Låt oss ändra betoningen: Rädda barnen! Och bakom de fattiga barnen finns alltid fattiga vuxna.

Vi lever i ett sprucket land. Förvisso i relativ mening: Fattigdom i Sverige är annat än fattigdom i Niger. Men i vårt välfärdsland är det nu illa nog. Hur tänker vi nu? Vad gör vi? Här och internationellt? Ärkebiskop Anders Wejryds initiativ till en konferens kring barnen i världen bådar gott. Mer finns att göra.

Vi ser alltmer av folkhemmets sprickbildningar. Författaren Birger Norman svarar på frågan ”Vad är bön?” ”Att vara en hundnos i världen”.

Kyrkan, dess medlemmar, dess medarbetare, ska vara hundnosar, nära marken.

Där det är svårt att vara, där ska kyrkan vara. Inte bara med sin bön. Också med sin handling. Med den lidelse för den utsatta människans värdighet, som Jesus visat oss. Om de utsatta, de små, barnen, säger ju Jesus: ”… deras änglar i himlen ser alltid min himmelske faders ansikte”(Matt. 18:10).

Att höja sin röst och att forma sin protest mot växande klyftor i samhället är en politisk handling. Dock inte partipolitisk. Inför omsorgen om den sköra människan finns ingen anledning att oroas för kritik, från det ena eller andra hållet. ”Hjälp oss att ej kallt se och tåla allt, men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga och gör rösten varm av din kärleks harm” sjunger vi i Emil Liedgrens psalm (294:4).

Detta brev till Er skrivs av en gammal emerituspräst, nu volontär inom socialt arbete. Vi är många, som litar till stödet från vår kyrkas ledning. Vi vet att Ni, våra biskopar, är väl medvetna om situationen i vårt samhälle. Vi räknar med Ert engagemang i samhällets utkanter. Vår kyrka är ju en kyrka för andra.

Vi hör ibland att biskopar numera inte har någon makt.

Även om makten att agera inom det regelverk, som avser den interna kyrkliga organisationen, är annorlunda idag, finns alltid en annan makt tillgånglig.

Makten över det egna ordet kan ingen begränsa. Makten att utöva ledarskap via övertygelse, värderingar och inspiration kan alltid utövas.

År 1993 skrev biskopsmötet ”Ett brev om rika och fattiga”. Jag tror att ett biskopsbrev, skrivet i dagens samhälle, skulle ha en stor betydelse. som belysning av en brännande utmaning, som ett stöd för alla dem som lever under bräckliga villkor och som en bekräftande uppmuntran till alla dem tagit uppgiften att vara hundnosar, inom kyrkan likaväl som i samhället i stort.

Med hälsningar och tillönskan om Guds välsignelse över Er och Ert ledaruppdrag!

Nyköping 7 februari 2011

Kjell Wiklund
fd stiftsprost
frivilligarbetare, hundnos

Sveriges Radio P4 Södermanland har intervjuat Kjell Wiklund om brevet till biskoparna.

Publicerat i tidningen Folket och säkert skickat även till Svenska Kyrkans Tidning och andra tidningar. Finner jag att fler publicerat, så kommer bloggposten att uppdateras.

Uppdatering: måndag 11:38 publicerar Svenska Kyrkans Tidning en artikel om Kjell Wiklunds öppna brev till Svenska Kyrkans biskopar.

Läs biskoparnas brev om fattiga och rika från 1993 (det är 18 år sedan det).  Några av biskoparna refererar till biskopsbrevet i en debattartikel i Dagens Nyheter 13 juni 2000.

Läs även andra bloggares åsikter om

Dagens wow: Roslings bubblande statistik

Andra bloggar om: hans rosling, statistik, uppsala, brygubben, svt,

Jag tror inte Kläd-Gudrun är särskilt mycket buddhist

Erika Cyrillus är chefredaktör för den svenskkyrkliga tidningen EFS-Budbäraren. Nu skriver hon upprört om att klädföretaget Gudrun Sjödén använder religiösa ord i sin nya katalog. Och det skriver Erika Cyrillus om på tidningen Dagens debattsida.

Hon är generös med citat från klädkatalogen och jag läser dem och hennes kommentarer och slutsatser. Men om slutsatserna håller jag inte med.

Det hela ger närmast intryck av att en copywriter gått loss på det österlänska i mer kulturell mening. Att hetsa upp sig över detta blir ungefär som att lägga in en massa värderingar om satanism när hårdrockare pryder sig med dödskallar och upp-och-ned-vända kors.

Jag har själv flera fina kläder köpta på Weekday som har dödskalle på etiketten. Inte är jag mindre kristen eller mer synkretistisk för det.

Andra bloggar om: religion, mode, buddhism, kristendom, debatt

Mest intressanta sajten i Svenska Kyrkan just nu?

Seglora Smedja har lyckats samla en rad läsvärdar skribenter inom Svenska Kyrkan. Och några till. Det gör smedjan som företeelse och mötesplats till de mer intressanta i Svenska Kyrkan att följa just nu.

Aktuellt på sajten är teologiska statements från de åtta kandidaterna till biskopsstolen i Svenska Kyrkan Stockholms stift.

Initiativtagare till smedjan är två präster i Svenska Kyrkan, Ewa Lindqvist Hotz, Sofia församling i Stockholm och Helle Klein, präst. Seglora Smedja är ett bra exempel på hur mänskliga möten analogt och digitalt kan komplettera varandra.


Det är uppmuntrande med en statlig stiftelse med skattefinansiering som inte räds samarbete med ett kristet trossamfund. Och det är så det ligger till: Seglora smedja kom till under 2008 i samarbete med Skansen. Även om man i år övergår till att bli en oberoende stiftelse, så fortsätter Skansen sitt samarbete med den här kyrkliga verksamheten.

Seglora Smedja har en styrelse där sex av sju ledamöter är präster i Svenska Kyrkan. Också i Seglora Akademi är de prästvigda teologernas dominans påtaglig. Som tillhörande lekfolket i samma kyrka hoppas jag förstås att det med tiden blir en jämnare fördelning av kompetenser i styrelsen. Det skulle vara till versamhetens fördel.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, skansen, debatt, teologi, kristendom, tro

Den gamle och molnet

Detta är ingen nyhet: Siwert Öholm förstår sig bara på gammelmedier, ångradio med eller utan bild och sen sådana där utvalsade söndermalda träd nedkletade med döda djur och växter (kol) och andra pigment.

Siwert tycker bloggande mest är skit. Han bjuder sin omvärld (läsare av lokaltidningar på Gotland och i Borås-trakten) på

Brygubben skrockar opassande gammelmansaktigt åt en krönika signerad Urban Lindstedt, Jajja Communications.

Emanuel Karlsten på kristna dagstidningen Dagen vet varför Öholm har fel i sin kritik av bloggandet som kommunikationsmedel.

Nå, det är inte Öholms ålder som gör honom begränsad i förhållande till nya medier. Det är nog närmast hans världsåskådning utifrån ett antingen-eller-perspektiv. Han delar det med t.ex. Gudrun Schyman och Helle Klein. Att tolka världen och människor i ett antingen-eller-perspektiv är både effektivt och framgångsrikt. Siwert Öholm kan se tillbaka på en frangångsrik karriär inom sin bransch. Andra som gör som han har eller kommer att göra detsamma.

Andra bloggar om: bloggande, blogg, bloggosfären, siwert öholm, emanuel karlsten, gammelmedia, gammelmedier,