Vi ska vara en hundnos i världen
Öppet brev till svenska kyrkans biskopar.
Sverige är ett gott land att få leva i. Vi är skonade från krig. Folkhemmet kunde byggas i lugn och ro. Lycksalighetens ö blev vår arvedel i världen.
Nu ser vi sprickor i vår fasad. Det som anats syns allt tydligare. Fattigdomen återvänder. Och barn, för många barn, ingår i nyfattigdomens statistik. Rädda Barnen, brukar vi betona. Låt oss ändra betoningen: Rädda barnen! Och bakom de fattiga barnen finns alltid fattiga vuxna.
Vi lever i ett sprucket land. Förvisso i relativ mening: Fattigdom i Sverige är annat än fattigdom i Niger. Men i vårt välfärdsland är det nu illa nog. Hur tänker vi nu? Vad gör vi? Här och internationellt? Ärkebiskop Anders Wejryds initiativ till en konferens kring barnen i världen bådar gott. Mer finns att göra.
Vi ser alltmer av folkhemmets sprickbildningar. Författaren Birger Norman svarar på frågan ”Vad är bön?” ”Att vara en hundnos i världen”.
Kyrkan, dess medlemmar, dess medarbetare, ska vara hundnosar, nära marken.
Där det är svårt att vara, där ska kyrkan vara. Inte bara med sin bön. Också med sin handling. Med den lidelse för den utsatta människans värdighet, som Jesus visat oss. Om de utsatta, de små, barnen, säger ju Jesus: ”… deras änglar i himlen ser alltid min himmelske faders ansikte”(Matt. 18:10).
Att höja sin röst och att forma sin protest mot växande klyftor i samhället är en politisk handling. Dock inte partipolitisk. Inför omsorgen om den sköra människan finns ingen anledning att oroas för kritik, från det ena eller andra hållet. ”Hjälp oss att ej kallt se och tåla allt, men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga och gör rösten varm av din kärleks harm” sjunger vi i Emil Liedgrens psalm (294:4).
Detta brev till Er skrivs av en gammal emerituspräst, nu volontär inom socialt arbete. Vi är många, som litar till stödet från vår kyrkas ledning. Vi vet att Ni, våra biskopar, är väl medvetna om situationen i vårt samhälle. Vi räknar med Ert engagemang i samhällets utkanter. Vår kyrka är ju en kyrka för andra.
Vi hör ibland att biskopar numera inte har någon makt.
Även om makten att agera inom det regelverk, som avser den interna kyrkliga organisationen, är annorlunda idag, finns alltid en annan makt tillgånglig.
Makten över det egna ordet kan ingen begränsa. Makten att utöva ledarskap via övertygelse, värderingar och inspiration kan alltid utövas.
År 1993 skrev biskopsmötet ”Ett brev om rika och fattiga”. Jag tror att ett biskopsbrev, skrivet i dagens samhälle, skulle ha en stor betydelse. som belysning av en brännande utmaning, som ett stöd för alla dem som lever under bräckliga villkor och som en bekräftande uppmuntran till alla dem tagit uppgiften att vara hundnosar, inom kyrkan likaväl som i samhället i stort.
Med hälsningar och tillönskan om Guds välsignelse över Er och Ert ledaruppdrag!
Nyköping 7 februari 2011
Kjell Wiklund
fd stiftsprost
frivilligarbetare, hundnos
Sveriges Radio P4 Södermanland har intervjuat Kjell Wiklund om brevet till biskoparna.
Publicerat i tidningen Folket och säkert skickat även till Svenska Kyrkans Tidning och andra tidningar. Finner jag att fler publicerat, så kommer bloggposten att uppdateras.
Uppdatering: måndag 11:38 publicerar Svenska Kyrkans Tidning en artikel om Kjell Wiklunds öppna brev till Svenska Kyrkans biskopar.
Läs biskoparnas brev om fattiga och rika från 1993 (det är 18 år sedan det). Några av biskoparna refererar till biskopsbrevet i en debattartikel i Dagens Nyheter 13 juni 2000.
Läs även andra bloggares åsikter om
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar