De talar om det karismatiska i Kyrkan, som finns med från den allra första Pingsten och följt henne genom tiderna. I samtiden är det angeläget att betona att kristen tro behöver sin gemenskap för att inte förvanskas eller förtvina. Andens gåvor och Ordet, liksom dopets och nattvardens sakrament hör hemma i Kyrkan.
Uttagna från sitt sammanhang blir gåvorna, orden och sakramenten lätt obegripliga. Det märks så väl i Svenska Kyrkan, när till exempel det kristna dopet sätts ifråga och till och med av en del präster görs till en handling, ett trons tecken som man närmast lika gärna kan klara sig utan.
Den profet som tjänar på sina profetior ska man passa sig för. Ungefär så säger Elof och Kristoffer i videon. Men den som är församlingens tjänare, hon eller han är mer trovärd. Det där är en bra måttstock, som inte är så svår att använda: Du lyssnar till någon och hör vad hon driver för frågor, vad hon kämpor emot och för. Sen sätter du in orden (handlingarna, styrelsebesluten, predikan, debattartikeln eller vad det nu är) i sitt sammanhang, i Kyrkan. Då märks skillnaden. Är det det hon eller han som agerar och talar som tjänar på saken eller är det församlingen, Kyrkan?
No man is an iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee....
av John Donne, ur Meditation 17 Devotions upon Emergent Occasions 1624
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar