Nya biskopar till Svenska Kyrkan: Sluta jaga. Börja kalla

Veckans Svenska Kyrkans Tidning toppar på papper och på nätet denna vecka med artiklar om de kommande biskopsvalen i fyra av Svenska Kyrkans tolv stift.

Rubrikerna leder inte tankarna i den riktning som stöder vad ett herdeuppdrag i Kristi kyrka handlar om: "Vem tar vem?" "Jakten på kandidater har börjat."

Det är mycket namn droppning. Mest av kända namn, vilket i och för sig är en av poängerna med Lennart Lundbergs analys: Ett begränsat antal namn valsar runt. Noterbart många ratade blir till slut valda. Någonstans.

Av pratminusen framgår att Kyrkans Tidning inte får så mycket ut av intervjuerna, eftersom de man frågar inte gett biskopsvalen så särskilt stor uppmärksamhet ännu. Fyra av de intervjuade omnämnda kandidaterna verkar inte heller ha kommit så långt i processen.

Kyrkans Tidnings artikel kommer säkert att refereras av och trigga andra tidningar att tidigt skriva om biskopsvalen. Ett fenomen som accelererat under senare biskopsval är att uppmärksamheten varit störst kring det val som rätt oegentligt kallas provval. När det är dags för det riktiga valet har strålkastarljuset riktats åt ett annat håll. Det ger en skev bild av processen i sin helhet.

En nominering på webben är inte heller något som underlättar för förståelsen av vad som skiljer biskopsval för rekryteringen av en börs-vd eller en Idol-stjärna.

En diakon tycker att en ny biskop ska komma utifrån. Så är det säkert fler som ser det. Men stiftsbanden som innebar att präster fick be om lov för att byta stift är sedan 50 år upplösta. Rörligheten mellan stiften har aldrig varit större i Svenska Kyrkan. Så en stor andel av de präster som finns i det egna stiftet kommer redan utifrån.

Bland kyrkopolitiker finns de som vill avskaffa det nuvarande sättet att välja biskop i Svenska Kyrkan med ett stiftsstyrelsebeslut. Man har motionerat om saken i Kyrkomötet för ett par år sedan. Det har framförts att det skulle vara för många människor som deltar i valen. Jag undrar jag...

Svenska Kyrkans Tidnings Lennart Lundberg påminner om att det för 22 år sedan också var fyra biskopsval inom ett år. Det är bra att påminna sig historien. En biskop kan byta stift. Det har skett för och borde ske igen. När man önskar sig äldre personer som biskopar för att de inte ska sitta för länge, då leder det till en brist på mångfald. Svenska Kyrkan behöver också unga biskopar. Med ett stiftsbyte efter 10-12 år har biskopen hunnit med minst en visitationsrunda och kan ta tag i en ny herdestav i en annan del av Svenska Kyrkan.

Svenska Kyrkan delar kyrkogemenskap med många andra kyrkor genom Borgå-överenskommelsen. Det skulle vara en injektion för Svenska Kyrkan om ett stift ville kalla en en präst i någon annan kyrka till biskop. Därmed skulle urvalet breddas.

Carina Etander Rimborg skriver på POSK-bloggen att en biskop inte bara är herde för ett stift, utan biskop i hela Svenska Kyrkan. Och så är det. Fyra av 14 biskopar är en stor andel av biskopsmötet. Därför är det av intresse att det samlade biskopsmötet har en bra sammansättning. Präster och elektorer i de fyra stift som nu ska förrätta val har därför del i ansvaret för hela kyrkan.

Det finns inget behov av varken jakt eller idolisering för att ge Svenska Kyrkan nya biskopar. Vad som behövs är att den personliga kallelsen hos präster som i hjärtat delar kyrkans tro, bekännelse och lära möter sin kyrkas kallelse genom prästerskapet och lekfolkets ombud.

Att biskopen går sist i processionen fram till altarbordet är en föredömlig bild. Herdestaven duger som pilgrimsstav när biskopen färdas mellan församlingarna i stiftet. Det är inte massmediala figurer kyrkan behöver, men mobila. Inte moderna, men modiga.

Så vänd blicken mot dem som är rörliga, valt en lätt packning, har ett gott teologiskt lokalsinne, som inte snubblar med blicken på egna fötter utan rakryggade ser mot horisonten i öster.

Brygubben har skrivit om biskopsval förr om åren. Använd sökrutan uppe till vänster och sökorden ett stycke ner i högerspalten för att hitta tidigare bloggposter.

För övrigt är det hög tid att ändra Svenska Kyrkans stiftsindelning. Det borde bli fler och mindre stift, så att relationerna mellan församlingar och biskop kan bli tätare och mer personliga. Minst dubbelt så många som idag.