I försoningens tid

Den tidiga våren är i kyrkoråret fastans förberedelsetid för Långfredag och Påskdag. Om några veckor kommer miljarder människor jorden runt att läsa och lyssna till evangeliet (just, det glada budskapet) om hur Barabbas (ett hebreiskt namn som betyder faderns barn) blir räddad från döden och hur en fullständigt oskyldig människoson går in i hans ställe. Alla fyra evangelierna berättar om den historiska händelsen: Matteus kap 27, Markus kap 15, Lukas kap 23 och Johannes kap 18.

Människor kommer att följa Långfredagens kamp mellan ont och gott in i den död som övergår i den segrande uppståndelsens påskmorgon. På mer eller mindre tafatta sätt kommer människor försöka gestalta den största berättelsen av dem alla, om den verkliga sanningen om livets mening och en barmhärtighet utan gräns. Inte minst med sånge bärs budskapet om räddning för var och en som ser in i ansiktet hos den som sa om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet.

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. (Nr 39 i den Svenska psalmboken)

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig. (Nr 45 i den Svenska psalmboken)
Prästern Lars B Stenström skriver på sin blogg Stillsam om försoningens ofrånkomliga plats i kristen tro och dess hoppfulla budskap som fyller den Svenska Psalmboken. Han gör det med anledning av det andra avsnittet i Sveriges Televisions serie under fastan och påsken, Åh herre gud. Det är säkert många, många präster som liksom honom nu ser vikten av att ta sig extra tid de kommande veckorna att lyfta fram bibelns ord och sjunga psalmer tillsammans med medlemmarna i församlingen.

Kunde de vara fler? Kunde det vara färre präster som nöjer sig med att intellektuellt (?) kittlas av att följa hur SVT ger plats för en tendensiös, rätt känslolös och i flera avseende nedsättande skildring av judisk och kristen tro, som mest går ut över människor som kämpar med sin tro och som saknar formuleringsprivilegiet och sändningtid. Ja, jag att kvoten är fylld för ett bra tag sedan.

Den Kristna kyrkan förvaltar genom årtusendena det glada och skandalösa budskap, som redan från dag 1 skojades bort av en del, skulle reduceras intellektuellt av andra och för vissa var en provokation som bara måste kämpas ned.

Jag tar min Frälsarkransen i handen, låter fingrarna dra över de färgade pärlorna. Stannar vid den svarta nattpärlan. Sjunger tyst i mig själv: Gud, för dig är allting klart,allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. (nr 217 i den Svenska psalmboken) Samtidigt strålar vårsolen in genom köksfönstret, får de röda tulpanerna att brinna.

Är det inte förenklingarna som reducerar människan och gör oss till främlingar för varandra? Och blir det kanske just därför den provocerande paradoxen som bär på hoppet, som inte lovar frihet från det svåra, men all den kraft som bär rakt igenom?