Ledaren i Kyrkans Tidning uppmanar kyrkostyrelsen att våga tänka nytt och kommer med ett annorlunda förslag. Men mycket text ägnas åt en helt annan fråga: den demokratiska strukturen i Svenska Kyrkan. Den enda koppling till nuvarande demokratiska system för Svensk Kyrkan i stort och kaoset i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan är partipolitiseringen som hindrar samlingen i styrelsen och leder till att den kristna kallelsen som också ska omfatta kyrkostyrelsens kansli inte har högsta prioritet.
Den dubbla ansvarslinjen är en ordning kopplad till ett pastoralt områden inom kyrkan, till församling och till stift. Men inte till kyrkokansliet i Uppsala.
Möjligen kan det däremot ligga något i ledarskribentens fundering om bristen på närvaro i den offentliga debatten från kyrkostyrelsens och kansliledningens sida har med de interna svårigheterna att göra. Informationschefen var i det närmaste osynlig under sin tid och generalsekreteraren svarade visserligen på medias frågor, men tog få egna initiativ. Ärkebiskopen har varit aktiv, men inte som representant för den styrelse han är ordförande för. Och den andra ledamöterna i den stora styrelsen, när gav de senast sin mening till känna?
Chefredaktören Anders Ahlberg föreslår ingen förändring av kyrkostyrelsens sammansättning eller kansliets uppdrag och organisation. Istället ger han sig in i namnfrågan, i rekryteringen av generalsekreterare. Han föreslår att kyrkostyrelsen väljer Ragnar Persenius eller Thomas Söderberg. Båda var djupt involverade i arbetet med den kyrkoordning som trädde i kraft när Svenska Kyrkan blev fri från staten 2000. Båda har sedan dess blivit biskopar i var sitt stift. Anders Ahlberg skriver att det inte stämmer med kyrkoordningen att göra en biskop till generalsekreterare, men Bo Brander rättar honom i samma tidning i en ledarkommentar: döpt och konfirmerad är kriteriet som båda uppfyller.
Anders Ahlberg har rätt i att det krävs en extra god förankring i Svenska Kyrkans liv och en mycket god kännedom om kyrkans ordningar för att klara av jobbet som generalsekreterare. Motsvarande krav gäller förstås även på de andra chefsuppdragen inom kyrkostyrelsens kansli och på ledamöter i kyrkostyrelsen.
Men att våga tänka nytt måste handla om något mer än att göra ett överraskande val till en oförändrad befattning som generalsekreterare, underställd samma slags kyrkostyrelse, att basa för samma slags kansli.
Kyrkostyrelsen behöver få en demokratisk legitimitet med förbindelse till stift och församlingar. Den kan den få genom att valet till kyrkomötet görs stiftsvis av församlingsombud. När kyrkovalen ändras av ekonomiska skäl är bara en tidsfråga. Till slut kommer det helt enkelt inte att finnas en kvarts miljard kronor att slösa på det nuvarande systemet. Bättre och mer trovärdigt vore att reformera systemet nu och av demokratiska skäl.
Kyrkostyrelsens kansli har uppgifter idag som som kan fördelas på stiften och på inomkyrkliga rörelser och organisationer. En arbets- och ansvarsfördelning som plattar till organisationen är vad som behövs. På annan plats i Kyrkans Tidning talar en av kansliets jurister ut inför sin pensionering. Han tycker tvärtom att hans kansli ska svälja Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation med kansli på Medborgarplatsen i Stockholm.
Ragnar Persenius har varit närmaste medarbetare till de två ärkebiskoparna Bertil och Gunnar. Och han hade i flera år på 1990-talet den numera borttagna befattningen som kyrkosekreterare. Thomas Söderberg har en bakgrund som centerpartist i kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Det finns fler biskopar med administrativ erfarenhet. Ärkebiskop Anders var 1987-1995 direktor för Ersta diakonianstalt med 900 anställda. En större verksamhet än kyrkostyrelsens kansli.
Den 13 november, dagen efter det att ett pressmeddelande skickats ut från kyrkostyrelsens kansli om händelser tidigare samma vecka skrev jag här i bloggen:
Att bara byta ut en nyckelspelare ändrar inte laguppställningen radikalt och heller inte spelstilen. Det är inte så att företagskultur sitter i väggarna. Den sitter i människor, det har med vision och vilja, medvetenhet och attityd att göra.
Det finns flera för hela Svenska Kyrkan gemensamma verksamheter som enskilda stift åtagit sig att driva och utveckla för helhets skull. Det är möjligt att flera delar av kyrkokansliet skulle kunna utackorderas till stift och församlingar. Skulle en församling klara att ta ett nationellt ansvar? Ja, det tror jag. Inte minst det utvecklingsarbete som bedrivs i projektform. Och med billig informationsteknik och Svenska Kyrkans rikstäckning kan kommunikationer sidledes även användas för nationella frågor.
En centralisering till Uppsala är verkligen inte nödvändig och det skulle ligga en värdefull symbolik i att sätta sätta kyrkokansliet på fötter och decentralisera så mycket som möjligt. Rekryteringen av medarbetare med ordentlig församlingsförankring skulle underlättas. Duktigt folk skulle kunna bo kvar i olika landsdelar och ändå under en period tjäna hela kyrkan.
Hela denna bloggpost finns här
Våga tänka nytt efter Lars Friedner, uppmanar Anders Ahlberg alltså kyrkostyrelsen. Och så långt håller jag med helt och fullt. Svenska Kyrkan står utan administrativ ledning, hävdar han. Men så illa är det inte. Det är kyrkostyrelsens kansli som har ett gäng tomma chefstaburetter att besätta. Styrelsen och kansliet är inte Svenska Kyrkan. Inte ens ärkebiskopen med sitt eget kansli är Svenska Kyrkan.
Anders Ahlberg är journalisten som själv blivit chef. Han är både vd och chefredaktör för sitt "pastorat". Ordningen med publisher som har både ansvar för ekonomin och innehållet i tidningen har blivit allt vanligare i toppen på svenska medieföretag
I församlingar och stift går livet vidare och man har - här som där - den administrativa ledning man är värd. På några ställen kunde det vara bättre. På andra ställen fungerar det mycket bra. Bäst där administrationen är integrerad med den kristna kallelsen och kyrkans uppdrag som Kristi kropp.
Tillägg kl 11:22 torsdag 16 december: Carina Etander Rimborg är ledamot av kyrkomötet och från Göteborgs stift. Hon bloggar så här om kyrkostyrelsen och ledaren i Svenska Kyrkans Tidning:
Vad är det för en generalsekreterare Svenska kyrkan skall ha? Ansvaret för rekryteringen ligger hos kyrkostyrelsens AU och den tf personalchef som nu finns på kyrkokansliet. Diskussion har skett på kyrkostyrelsen som har gett inriktning. Hur den inriktningen ser ut vet vi inte. Vore det inte läge för kyrkostyrelsen att faktiskt vara lite genomskinlig i rekryteringen?
Eller skall det bli som när Lars Friedner tillsattes? När han först gick in som tf generalsekreterare när Leni Björklund slutade för att börja i regeringen. Då anställdes en generalsekreterare (som jag har glömt namnet på), som sedan visade sig inte vara medlem i Svenska kyrkan. Då fastanställdes Lars Friedner, som generalsekreterare… Så kan det gå.
En påminnelse om att det finns en hel del att lära av de senare årens turer kring ledningen av kyrkostyrelsens kansli efter Sören Ekströms tid. Den man som anställdes som generalsekreterare, men som aldrig tillträdde då det visade sig att rekryteringskonsulten tydligen inte tyckte det ingick i uppdrag och arvode att försäkra sig om att kandidaten hade varit och var medlem i Svenska Kyrkan, han hette Ulf Lidelöw. Här presenterad i ett pressmeddelande. Aftonbladet skrev och intervjuade Levi Bergström. Då 2003 som nu vice ordförande i kyrkostyrelsen. Än en gång ska samme Levi Bergström hålla i rekryteringsprocessen. Är det så lämpligt?
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkokansliet, kyrkopolitik, biskop, ärkebiskopen, uppsala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar