I mörka december dristar jag mig till att tänka på en tidig vår med snösmältning och vatten som börjar droppa, rinna och söka sig mot havet. Barnet i mig kan inte låta bli att dra med klacken i lera och grus för att göra små kanaler som leder vattnet vidare.
När jag vandrar genom okänd mark är jag inte alltid vägröjare, snarare söker jag stigen tycks leda rätt. Någon har redan röjt vägen, flera har trampat upp stigen som jag följer.
Idag är det Johannes som banar väg, talar om, visar på någon som är större än honom själv. Han ser inte att det finns någon tid att dröja. Han är så angelägen om att de ska bli fri sikt att han inte drar sig för kraftorden. För stororden.
I midsommartid kommer Johannes Döparen tillbaka i kyrkoåret. Även om han i Svenska Kyrkans ordning sedan 2003 är flyttad för att uppmärksammas och firas söndagen efter Midsommardagen.
Johannes framgång som vägröjare låg inte i hans egen karriär, utan att han fick människor att följa Jesus. Själv slutade han med huvudet på Salomes fat.
Läs även andra bloggares åsikter om helgon, midsommar, vägar,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar