Det har sagts att det inte hänt i modern tid att biskop i Svenska Kyrkan är oeniga i kyrkliga frågor. Debattörernas frustration över att människor kan ha gemensam uppfattning i en enskild fråga, utan att de därför är ideologiskt klonade, fördunklar den historiska blicken. Cirklarna rubbas när förenklade argument inte fungerar längre.
Hoppas nu inte det korta historiska perspektivet smittar forskningsvärden. Risken finns, för kyrkliga forskare blir liksom forskare i andra discipliner blir intervjuade när massmedia vill fördjupa en aktuell fråga, eller i alla fall dra den ännu ett varv. Då kan det hända att någon rycks med och vill formulera sig löpsedelsmässigt.
Modern tid måste anses sträcka sig bortom millenieskiftet. En mer begränsad definition är inte rimlig. I alla fall inte om det handlar om att återge den teologiska debatten och debatt inom Svenska kyrkan i läro-och ordningsfrågor.
Inom historievetenskap räknas perioden från upplysningstiden och framåt till modern tid. Som grund för mina rader nedan gör drar jag gränsen mycket hårdare: tiden efter 1951 års religionsfrihetslag. Det blir några noteringar, som en del läsare direkt och utan förkunskaper förstår ger proportion åt en aktuell kyrkodebatt. Andra saker jag pekar på, får mer ha funktionen att påminna och väcka den nyfiknes intresse. Googla på, du vetgirige läsare och du ska finna det som ger lön för mödan.
På 1950-talet intog Svenska Kyrkans biskopar olika ståndpunkter i frågan om kvinnors rätt till prästvigning. Vem kan ha missat det? Skillnaderna bestod långt efter de båda kyrkomötena i slutet av årtiondet där beslut om att öppna prästämbetet för kvinnor behandlades. Samvetsklausulen i kyrkomötets protokoll gällde fram till 1982. Nu har den kommit upp i debatten om ändrad ordning för vigsel inom Svenska Kyrkan. Några biskopar ser en ny klausul som lösningen på vigselfrågan. Andra motsätter sig undantag. Vem tror att en ny klausul skulle räcka i 22 år, fram till 2031?
Under 1960-talet var var folkkyrkobegreppet under livlig debatt, gång på gång. Den som gör för stor sak av förra veckans DN-artiklar är antagligen okunnig om hur oeninga biskopar som Bo Giertz, Arne Palmqvist och Ruben Josefson kunde vara. Den social-etiskadebatten blev i flera stycken en vattendelare ända in i biskopsmötet.
När det inom Svenska Kyrkan bland de unga på 1970-talet gick en väckelse i återupptäckten av de kristnas gemenskap i församlingen valde flera biskopar sida. Några uppmuntrade aktivt de ungas vilja att förstå församlingsteologin och praktisera den i sina egna liv tillsammans. Andra
gav uttryck för både oro och upprördhet inför det nya.
Frågan om statskyrkans avskaffande är en utdragen historia. Men med utredningar från slutet av 60-talet och framåt intensifierades debatten. Och den var under slutet av 70-talet och början av 80-talet stundom infekterad. Biskoparnas meningar var delade. Biskop Ingmar Ström var en av de biskopar uttalat försvarade statskyrkan, trots att han på så många andra områden var en kyrklig förnyare. Biskop Arne Palmqvist var drivande i att stoppa ett beslut om stop för statskyrkan 1979. Som om det fattats då gett Svenska Kyrkan sin frihet redan från 1984. 16 år är inte riktigt, men nästan en generation.
Inom biskopsmötet var meningarna delade om att låta dopet bli medlemsgrundande i Svenska Kyrkan, liksom i resten av den världsvida kyrkan. När frågan nådde kyrkomötet för beslut på 1990-talet och och den nuvarande ordningen infördes 1996 (rättat 11 feb) var det många hårda ord som fälldes, inte bara inom biskopsmötet utan också offenligt, i kyrkomötet och i massmedia.
Under den senare delen av 1980-talet och fram till utgivningen av Stora Boken och Svenska Kyrkans jubelfest i Uppsala1993 pågick Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var ett brett upplagt projekt som engagerade många. Svenska Kyrkans biskopar kunde inte undandra sig att ta del i bekännelsearbetet. Här väcktes flera frågor om tro och lära som då eller senare förde med sig att biskoparna fick bekänna färg. Och det blev mer än nyansskillnader.
1995 avgörs principiellt frågan om att avskaffa statskyrkan och göra Svenska Kyrkan fri från staten. Inom biskopsmötet fanns ännu vid denna tid åsiktsmotsättningar.
Biskopar i Svenska Kyrkan i modern tid har och har haft olika uppfattningar i ekumeniska frågor, har intagit sinsemellan olika position gentemot andra kyrkor inom Sverige och internationellt. Även om en del från "blå laget" i politiken sett hela biskopsmötet som ett rött skynke, så har genom de femtio senaste åren de politiska riktningarna varit fullt urskiljbara i biskopsmötet. Vid val av biskop har de politiska partierna alltid hittat sina kandidater, från vänster till höger.
I den betydelsefulla frågan om Svenska Kyrkans närvaro i skolan har biskopar olika åsikt under 2000-talet. Några biskopar anser inte att Svenska Kyrkans genom präster eller andra kyrkoarbetare ska leda skolgudstjänster vid terminsavslutningar. Andra tycker tvärtom att kristen tro och andra religioner väl kan samverka med den allmänna skolan.
Hur ser det ut framåt? I frågan om aktiv dödshjälp kommer Svenska Kyrkans biskopar ha olika mening. Det kommer inte att råda enighet bland de fjorton om en sammanhållen teologi om dop-nattvard. Och biskoparna kommer att olika syn på tvingande församlingstillhörighet, vigning av församlingspedagoger, på återinförandet av det demokratiska sambandet mellan kyrkomötet och stiften-församlingarna, på avskaffandet av den inkomstrelaterade medlemsavgiften, på förslaget att Svenska Kyrkan ska lämna Borgå-gemenskapen, på införandet av tidsbegränsade biskopstjänster, på den förkortade prästutbildningen, på att....
... ja det inte lätt att sia. Särskilt inte om framtiden.
Det skulle vara intressant att kika lite på de möjliga parallellerna mellan den så kallade biskopsmotionen till 1929 års kyrkomöte, författad av biskop Einar Billing, och det samlade förslag som majoriteten i biskopsmötet 2009, 80 år senare förmått sig till. 1929 varnade ärkebiskop Nathan Söderblom för en partibildning och partipolitik. Men vad hade han för det då? Inte mycket. Men i efterhand blev hans uttalande till profetord.
Den som blivit illa berörd av debattstil och annat under de senaste veckorna, kan trösta sig med att det inte var bättre förr inom Svenska Kyrkan. Och den som vill motivera sig till handling, kan näras av upprördheten att det som inte ledde till något gott då åter tas till "heders".
Plats för eftertanke, var temat för en brett upplagd och nationell kampanj för Svenska Kyrkan vid millenieskiftet. Plats för eftertanke var löftet till Svenska kyrkans medlemmar och till hela Sveriges folk, när staten och Svenska Kyrkan skildes åt.
Tillägg 11 februari: Vi lever i ett hastighetssamhälle. Om biskoparna tidigare valde att publicera sig i bokform får de nu flytta till tidningen. Och då håller de ändå inte jämna steg med de debattörer som använder sina tidningars bloggar. Biskop Tony Guldbrandzén länkar från sin plats på Facebook till debattinlägg i DN.
Om något är nytt i kyrkodebatten så är det inte att delade meningar i biskopsmötet får offentlighet, utan hur hastigheten hanteras. Svenska Kyrkans medier upplevs vara för långsamma och ha för liten räckvidd.
Svenska kyrkans officiella uppfattning om ändringar i äktenskapslagstiftningen redovisas på nätet här
Andra bloggar om: svenska kyrkan, debatt, kyrkan, biskopar, biskop
2 kommentarer:
Dopet blev medlemsgrundade 1996. Vet inte när beslutet togs. En mycket bra genomgång av läget i nutid och historiskt.
Ett sådant bra inlägg. Måste säga att jag läste alltihop med stort intresse.
Så fort man glömmer bort eller inte tänker på vad som varit.!
Skicka en kommentar