Kyrkan är öppen när hon har något att öppna till

För lite mindre än ett år sedan uppmärksammades en bloggare mig på en mycket märklig text som var publicerad på Svenska kyrkans gemensamma webbplats. Under rubriken ”Vad är kristen tro?” stod det så här:

Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade. Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro.

Jag upplevde i min enskilda läsning att det var något i det dunkelt uttryckta gav dräkt åt en lika dunkel tanke. Jesus, sann Gud och sann människa, var i sin mänskliga identitet född och troende jude. Och som Guds son ett med Fadern och Anden i Gudomen. Men jag var inte helt säker på att min reaktion hade en förankring i min egen och kyrkans tro. Min känslomässiga invändning kunde ha andra orsaker.

Mitt biskopsbrev

För att pröva min reaktion så skrev jag till fem medlemmar i Svenska kyrkan med ansvar för kyrkans lära, till fem stiftsbiskopar. En annan av mina invändningar mot texten på webbsidan var att Jesus inte en förebild som troende för den kristna människan. Han är framför allt själva föremålet för vår tro. Jag läser med i kyrkans bekännelse:

Vi tror ock på Jesus Kristus, Guds enfödde som vår Herre…

De tre biskopar som svarade ganska så omgående var alla kritiska till texten. Något annat kunde jag inte läsa ut av deras svar: ”teologiskt snömos”, ”så här kan sanningsfrågan inte behandlas”, ”pinsamt tunt”, och så vidare.

Elva månader senare har två ännu inte svarat. Jag hade ställt mina frågor vad Svenska kyrkan lär om kristen tro och hur det borde berättas idag. Av svaren drog jag slutsatsen att jag inte var helt fel ute. Gjorde det mig glad? Kändes det skönt att ha rätt? Nej, det gjorde det inte. Närmast nedstämd och maktlös.

Varför denna blygsel för evangelium?

Hur kommer det sig att mission har så låg status i stora delar av Svenska kyrkan och vad är det för spärr som saknas och leder till att det på en så viktig plats som Svenska kyrkans gemensamma webbplats publiceras dålig teologi och dåliga texter när det inte är brist på vare sig det ena eller andra? Varför kan jag inte göra något märkbart evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas i den kyrka jag tillhör?

Så gick det en tid och texten efter frågan ”Vad är kristen tro?” på svenskakyrkan.se byttes ut mot en helt annan. Den som står där nu. Blev det bättre? Ja, nog blev det lite bättre. Kolla själv, du som läst så här långt.

Läroämbetets reaktioner offentliga reaktioner på Heberlein gör himlen grå

Tidigare i höst väckte Ann Heberleins krönika i Kyrkans Tidning förhållandevis stor uppmärksamhet inom Svenska kyrkan och ett stycke till. Hon kritiserade företeelser och attityder inom Svenska kyrkan och berättade att hon övervägde att säga upp sitt medlemskap. Minst en biskop, en domprost och några präster var snabbt ute och tillrättavisade Ann Heberlein.

Mycket av det Ann Heberlien satte ord på kände jag igen mig i. Inte minst i den personliga sorgsenheten. Därför berördes jag också av biskopens och prästernas hårda ord. Jo, hårda var orden om än inlindade. Den sorgsna känslan kom tillbaka. Att en präst i Kyrkans Tidning fick publicerat ett inlägg till stöd för Heberlein var gott, men kunde inte uppväga.

Dyrt att publicera luddigheter

Så fick jag förra veckan ett mejl från kyrkokansliet i Uppsala med ett förslag till en helsidesannons som informationsavdelningen tycker att församlingarna ska köpa plats för i dagspressen nu i oktober. En helsida kostar en stor summa av medlemsavgifterna, så det gäller den har ett centralt budskap. Det är en ordrik annons som avslutas så här:

Kampen för människors hopp och livsmod är kanske den djupaste innebörden av vad gudstro är.

Den enskilda människa, medlem i Svenska kyrkan eller inte, får förstås tro precis vad hon vill. Men med den kristna kyrkans tro är det andra bullar. Faktiskt.

Trons gåva som ger delaktighet

Min kristna tro är en gåva som jag fått genom mitt dop, som jag bekräftat när jag konfirmerades och (minst) varje påsknatt, och som ger mig tillhörighet i den kristna kyrkan. På söndag bekänner jag igen med församlingen tron på:

En enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv.

Så varför bryr jag mig? Om annonser och webbsidor, och om enskilda biskopars och prästers trista attityd till oss döpta i det allmänna prästadömet.

Snart är det äntligen söndag igen

Jag kan inte, vill inte annat än hoppas på att mässan nu på söndag än en gång ska ge mig den närvarokänsla som gör att jag ser in genom den öppna dörren, från det stycke paradis som kyrkorummet är, till den himmel som är det löftesland till vilket jag är kallad och på väg.

Att ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?

Ur den Svenska Psalmboken nr 249 Blott en dag.

Andra bloggar om: svenska kyrkan, ann heberlein, biskop, präst, trosbekännelse, mission, söndag, kristendom, tro,