03 oktober 2008

Ann Heberleins personliga röst

Ann Heberlein var en av de medverkande på årets upplaga av Bok & Bibliotek. Av hennes samtal med Eva Staxäng på mässan, såsom det refereras av Svenska Missionskyrkans tidning Sändaren, så blir det tydligt vilken personlig bakgrund hennes uppmärksammade krönika i Kyrkans Tidning hade.

– Jag är besviken och sorgsen, men Svenska kyrkan är mitt hem. Kyrkan borde ägna sig mer åt de stora kärnfrågorna om gott och ont, om liv och död, menade Heberlein. Hon vill ha en kyrka dit man kan gå med sin sorg och glädje och bli berörd, både andligt och fysiskt.
– Jag plågas av återkommande depressioner och panikångest och har suttit och gråtit i många kyrkbänkar. Ingen har vågat gå fram och fråga hur jag mår. Det är en ynkedom att människor blivit så rädda för att beröra. Om ingen ser mig ens i kyrkan, vart kan jag vända mig då?
De många som med självsäkerhet och självgodhet avfärdat henne med några av de vanliga härskarteknikerna bör få sig en tankeställare.

Identifikationen eller ej med Ann Heberleins upplevelse av livet eller brist på liv i Svenska kyrkan har säkert mycket att göra med om man brottats med sin egen tro i relation till kyrkans tro eller om man sätter sig själv i centrum istället för kyrkan. I brist på identifikation kan det mycket väl bli projektionen som tar plats.

Det finns genomgående ett försonande drag hos de som offentligt sett som sin uppgift att tillrättavisa Ann Heberlein: deras egen längtan att dricka djupare ur källan, lyser igenom sprickorna i maskeringen.

Jag önskar inte minst biskopar och präster i Svenska kyrkan att befrias från egna prestationer och konster för att istället få vila i kyrkans tro. Samtidskampen blir ett liv i tidens nyss, utan himmelsk framtid.

Andra bloggar om: ,

1 kommentar:

Maria sa...

Men det trasiga premieras inte i kyrkan. Man ska inte gå sönder. Man ska tala välavvägt och vänligt om att man är arg, man ska poängtera människans ofullkomlighet när man kräver mer av sina medmänniskor. Det är så himla fult att ställa krav. Då dömer man. Då ska man genast ställas till svars själv för att man inte kan göra relationen hel själv.

Det finns ett "existensiellt café" i Kungsträdgården, som kyrkan ligger bakom. Varje kväll har teman som kärlek, sorg, missbruk (jag minns inte exakt men ni förstår principen) och på scenen sitter inbjudna gäster och samtalar måttfullt om sin ångest. Baren serverar mat enligt temat; självgodhetens soppa, kärleksciabatta. Typ. Ni förstår. Lite tokroliga namn på dyra smörgåsar och ett gott glas rött på det. Studentprästerna bland andra ligger bakom arrangemanget men jag skulle vilja se om de fått dit en enda ung student till kvällarna.

Det finns också en "tankesmedja" på Skansen där präster vill nå de "brännande frågorna".

Jag tycker det här är helt sinnessjukt. Sinnessjukt. Jag bara kan inte vara ensam om att se hur vansinnigt det här är.

I Svenska kyrkan får man inte bryta ihop. Men man får sälja en dyr föreläsning om hur man berättar att man bryter ihop. Vin & macka i pausen, kl 19 exakt, kort andakt efter föredraget, välkomna ska ni vara!

Det är också Ann Heberleins erfarenhet tror jag. De vill hålla henne på professionellt avstånd. Hon får gärna vara teologie doktor. Men hon får inte vara bara människa.