Ann Heberleins personliga röst

Ann Heberlein var en av de medverkande på årets upplaga av Bok & Bibliotek. Av hennes samtal med Eva Staxäng på mässan, såsom det refereras av Svenska Missionskyrkans tidning Sändaren, så blir det tydligt vilken personlig bakgrund hennes uppmärksammade krönika i Kyrkans Tidning hade.

– Jag är besviken och sorgsen, men Svenska kyrkan är mitt hem. Kyrkan borde ägna sig mer åt de stora kärnfrågorna om gott och ont, om liv och död, menade Heberlein. Hon vill ha en kyrka dit man kan gå med sin sorg och glädje och bli berörd, både andligt och fysiskt.
– Jag plågas av återkommande depressioner och panikångest och har suttit och gråtit i många kyrkbänkar. Ingen har vågat gå fram och fråga hur jag mår. Det är en ynkedom att människor blivit så rädda för att beröra. Om ingen ser mig ens i kyrkan, vart kan jag vända mig då?

De många som med självsäkerhet och självgodhet avfärdat henne med några av de vanliga härskarteknikerna bör få sig en tankeställare.

Identifikationen eller ej med Ann Heberleins upplevelse av livet eller brist på liv i Svenska kyrkan har säkert mycket att göra med om man brottats med sin egen tro i relation till kyrkans tro eller om man sätter sig själv i centrum istället för kyrkan. I brist på identifikation kan det mycket väl bli projektionen som tar plats.

Det finns genomgående ett försonande drag hos de som offentligt sett som sin uppgift att tillrättavisa Ann Heberlein: deras egen längtan att dricka djupare ur källan, lyser igenom sprickorna i maskeringen.

Jag önskar inte minst biskopar och präster i Svenska kyrkan att befrias från egna prestationer och konster för att istället få vila i kyrkans tro. Samtidskampen blir ett liv i tidens nyss, utan himmelsk framtid.

Andra bloggar om: ann heberlein, svenska kyrkan