Vad Svenska Kyrkan tror - inte det första man hittar på webben

I november förra kom jag att läsa vad som stod om kristen tro på Svenska Kyrkans webbplats, den som ska vara gemensam för oss medlemmar, våra församlingar och stift. Jag upptäckte märkliga formuleringar sprungna - som det verkade - ur minst lika märkliga tankar. Då uppmärksammade jag några människor som jag personligen känner i Svenska Kyrkans ledning på vad jag funnit, för att höra mig för om hur de ställde sig till de beskrivningar av kristen tro som då fanns på webbplatsen.

Ett par svarade inte på mitt mejl. Men de som gjorde det var mycket förvånade och det var klart att de inte tyckte det kunde se ut på det där viset. En kort tid där efter hade texterna reviderats något.

En mening som plockades bort var:

Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.

Efter Ann Heberleins krönika i Kyrkans Tidning för några veckor sedan har flera inlägg i skilda forum gjorts om tro och uttryck för tro i Svenska kyrkan. Idag publicerar tidningen Dagen ett inlägg av Olof Abrahamsson, präst i Svenska kyrkan. Jag får tipset om den på Valblogg för POSK.

Han är inte nöjd med den text som skrevs om förra året. Olof Abrahamson tycker att det saknas en hel del av det som får räknas till det centrala i kristen tro och som är evangelium (glatt budskap).

Inte heller står det att tro handlar om att lita på detta Kristi verk, att det gäller dig. Du är förlåten. Att detta verk, i oss, skapar en kärlek till Gud och även till våra fiender är en frukt av Anden, men grund och mål?

Tron bevaras och bärs i varje tid med ett levande språk. Vilket inte betyder att vad som helst kan sägas hur som helst, med fortsatt anspråk på att vara kristen tro. Tro kan det vara ett stycke till. Och funderingar över livsfrågorna ytterligare ett stycke till. Men vad är det sedan...?

Tron förkunnas på många sätt. Predikan - det talade ordet som en del i gudstjänsten - är en kyrklig specialitet. Några som tagit till orda med anledning av Heberleins krönika har varit väldigt upptagna just vid predikan. En uppvärdering av predikan har jag inget emot. Men låt det inte skymma andra uttryck. Som webbsidor, tryckta texter i press och i bokform, föredrag, inlägg i panelsamtal, församlingstidningar, foldrar och annat tryck på kyrkans bokbord osv.

Biskoparna har det särskilda tillsynsuppdraget i kyrkan. Därför visiterar de församlingarna i sitt stift. De kommer med sina medarbetare för en revision. Glöm inte visitera de kyrkliga webbplatserna.

Det är inte så många år sedan det stod så här på Svenska kyrkans webbplats:

Den djupaste grunden för kyrkans bekännelse är naturligtvis Bibeln. Den svenska psalmboken med dess psalmer, bibeltexter, böner och utdrag ur kyrkohandboken, är en utomordentlig källa för den som söker formuleringar för kyrkans kristna tro.

Någon som invänder mot dessa båda meningar? Att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära naturligtvis har sin djipaste grund i Bibeln? Att det är ett gott råd till den som vill lära känna den kristna tron att gå i kyrkan och använda sin psalmbok? Sjunga eller läsa psalmerna, be med i bönerna, smaka på orden i trosbekännelserna, be om befrielse från det som är ont och tränger sig emellan Gud och människa, ta emot förlåtelsen och dela bröd och vin som i sin enkelhet rymmer allt som är värt något överhuvudtaget.

I en kommentar i frågespalten på Svenska kyrkan stod det:

Trosbekännelsen är inte en individuell bekännelse utan kyrkans kollektiva. Det kan vara bra att veta. Någon sa att trosbekännelsen är som ett paraply som spänner över alla kristna. Under det här paraplyet ryms vi alla, var och en med sin tro.

Det är en bra bild. Jag stämmer in i kyrkans trosbekännelse på söndag. Det är en himla tur att det inte är så att mina bänkgrannar och alla andra i kyrkan som ska stämma in i min tro, eller prästens tro, eller biskopens.

Andra bloggar om: kristen tro, tro, kyrkan, svenska kyrkan