Skrivandet blir en vandring. Jag försöker packa smart och jag ger mig iväg. Det ena benet före det andra. Det ena fingret över det andra på tangentbordet.
Jag har vägen någorlunda klart för mig. Ändå håller jag öppet för en annan rutt, om den skulle visa sig vara ett bättre val. Kollar lite i ena diket också. Och i det andra.
Går till mitt bibliotek och låter blicken vandra längs bokryggarna. Plockar ner och plockar fram. Böckerna är mina vänner – påminnarna.
Mellan pärmarna finner jag godbitarna. Kan inte som en sakletare låta bli att stanna upp också vid ett och annat som inte har med uppdraget att göra. För det kan vara fint ändå. Kanhända till och med användbart, om inte nu så sen.
Titta här! En dikt av Piet Hein. Den hör inte alls till saken. Inte alls till den nya webbplats jag nu skriver manus till. Eller... vänta nu: Kanske gör den det.
Föräldrar
kan uppfostras
till att förstå.
Men då
ska man också
ha haft dem från
det dom var små.
Piet Hein i Barnens diktbok, sammanställd av Lennart Peterson, förlaget Cikada 1980
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, manus, barn, uppfostran, piet hein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar