Brygubbens Fasteblogg 4: Riktiga reformatorer kastar sten i glashus

I fastetid brukar det uppmärksammas vilket religiöst beteende som passar sig och inte. Frestelsen, eller prövningen om du vill, under dessa 40 dagar före påsk är att kolla mer på andra än sig själv och att det blir mer snack än verkstad. Det var inte för inte som Mästaren själv började sin gärning i en snickarbod.

Det är en Gudi behaglig gärning att under fastetiden bereda sig genom att fundera över vad som hör till det nödvändiga i vardagsliv och församlingsliv. Det kan nog hända att du som drar ett djupt andetag och tänker efter ska finna att det är läge för förbättring och ombildning i ditt liv, i församlingens liv.

Är du en reformator? Ja, om du står kvar där du är, samtidigt som du går från ord till handling.

Det finns lättare sätt att nå snabba resultat. Vill du minimera dina risker ska du göra på ett annat sätt: Lämna ditt inre i sticket och satsa allt på din yta. Och du ska lämna din församling och din kyrka för att ställa dig på torget och leva rövare. Men då är du ingen riktig reformator.

För en sann reformator kastar sten i glashus. Hon utsätter sig för risken att ses som en del av det system hon kritiserar. Sanna reformatorer i kyrkohistorien har alltid varit trogna Kristus och kyrkan. För det har fattat galoppen: Man kan inte svika sin kyrka utan att svika Jesus Kristus och det finns ingen kyrka för den som tar avstånd för Jesus Kristus, hans evangelium och frälsning.

Reformatorer rankas inte efter sina sina studieår och publicerade volymer. De är är bara lärda ibland, men alltid visa och kloka. Reformatorer har det ofta lite si och så med självförtroendet, men har alltid en självkännedom utöver det vanliga. En reformator hugger inte mellan Kristus och kyrkan. En sann reformator känns igen på att hon sätter allt på ett kort för att ena oss kristna. Även om hon kallas mjukis och dåre.

I fastetiden 2009 väljer ett förlag att ge ut en gnostiskt bok där Jesus framställs av författaren som en tandlös analfabet som talar en impopulär dialekt. För vems skull? Till glädje för vem?

Evangelierna berättar samstämt om hur Gud blir människa genom att en kvinnas oreserverade tillit och ja. Om en människoson som redan som barn väcker förundran genom sitt tal och sin visdom. Om en man som förbereder sig i 30 år för sitt uppdrag att ge sitt liv för världen. Om honom vars händer, ansikte och ögon ställer allt på ända. Om en död i största förnedring och en uppståndelse i jubel över alla gränser.

Eva Norberg har skrivit en doppsalm i Den Svenska Psalmboken som ger en bild av den Jesus som kyrkan förkunnar:

Det gungar så fint när han bär dig, mitt barn.
Han går på så mjuka sandaler.
Hans mantel är vävd av det lenaste garn.
Hans arm är så stark, hans doft är så ren.
Han känner var rot och var grop och var sten,
och han nynnar en sång, som han gjorde en gång
till stjärnornas ljusa koraler.

På lördag får jag för första gången komma till Assisi. En stad evigt förknippad med de två kyrkliga reformatorerna Klara och Franciskus. Kristus talade från sitt kors till broder Frans:

"Gå och bygg upp min Kyrka, som du ser håller på att falla ihop!"


Andra bloggar om: religion, kristendom, kyrka, reformation, franciskus, klara, clara, assisi, jesus