I en bokrecension i Svenska Kyrkans tidning förra veckan skrev Maria Küchen:
Jag slipper det fluffiga "vi" som så ofta förekommer i predikningar och kristna böcker, ett "vi" som präster i olyckliga fall utstrålar att de vet allt om utan att de själva tycks räknas in, ett "vi" som inte får uppröras, som ska strykas medhårs med hjälp av allmängiltiga fraser.
Küchen skriver detta i sin recension av Thomas Ridderviks bok Fromhet - en hyfsat praktisk bok om kristen fromhet. Jag har inte läst boken, men Maria Küchens text gör mig intresserad. En bok som tar Gud på allvar, är hennes beskrivning.
Bruket av detta "vi" som Maria Küchen kritiserar är verkligen ett problem. Och det är särskilt präster som ska akta sin tunga. Ett "vi" som verkligen missbrukas i många predikningar där ett "jag" och ett "du" vore så mycket lämpligare, och till och med ett "man". Ett "vi" som också används för att tala om för den gudstjänstfirande församlingen hur den ska agera och reagera i mässan.
En av min farfars historier var den om gubben som blev inlagd på sjukhus och när sköterskan förklarade att "nu ska vi klä av oss", så undrade han: Vågar vi det?
Ja, att möta med ett leende är nog det bästa sättet att ta udden av ett mästrande "vi".
Läs även andra bloggares åsikter om språk, kommunikation, kyrka, böcker, litteratur, religion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar