Den svenskkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen fyller 150 år 2006. I senaste numret av EFS tidning Budbäraren uttalar sig flera namnkunniga personer som deltog i rörelsens framtidsarbete för några år sedan. Kritiken redovisas öppet, på samma gång som det finns en kärlek och omsorg i tonen.
Tänk så mycket intressantare Kyrkans Tidning skulle bli om man kunde samma nivå på sin journalistik. Det är närheten som ger blick för detaljerna. Och det är detaljerna som väcker intresse. Med sina begränsade resurser är Budis på många sätt en förebild för KT.
Jubilum är inte lätt at fira. Norrmännen verkar t.ex. inte helt nöjda med sitt firande av den upplösta unionen med Sverige. Själv har jag svårt för mina egna födelsedagar. (Vad det nu har med saken att göra.)
1992 hade jag förmånen att få leda Riksförbundet Kyrkans Ungdom mot ett avslut och idén om en självständig demokratisk barn- och ungdomsrörelse inom Svenska kyrkan in i helt nya former. Det blev Svenska kyrkans Unga.
Kyrkans Ungdom behövde inte fylla femti. Det var bra.
Hur är det då att fylla 150? Jag antar att det förmågan till framsyn och blick för det egentliga som avgör om det blir sol eller pannkaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar