Det är under radar som det finns hopp om livet

På några veckor har prästen Mikael Bedrup gått från noll till ettusentvåhundra besök på bloggen där han är magister och verbi devini minister i den bibelskola som bär hans namn. Fast den skrivs i Jesu namn :-)

Mikael publicerade idag Lektion 32 och det lär bli många fler. Dagens lektionspass handlar om nattvarden. Ett ämne där det bränner till. Den som mött Mikael tidigare vet att han har starka åsikter i ämnet. Läs om vad och varför.

Han har inte fått något uppdrag, ingen har sagt åt honom, han har startat sin bibelskola för att han vill det. Mikael Bedrups satsning är ett tecken i tiden: Den som har en idé väntar inte på att någon annan ska förverkliga den. Den som vill att det ska hända börjar inte med att tigga pengar, utan väljer en lösning som som kostar litet eller inget. Insatsen blir själ och hjärta, kunskaper och erfarenheter. Lönen blir människors gensvar och tacksamhet.

Det här sker i Svenska Kyrkan på flera håll och Mikael är inte ensam. Under åren har jag med bloggen Livet i Svenska Kyrkan och nätverket med samma namn haft glädjen att få lyfta fram många exempel på liv och förnyelse i Svenska Kyrkans församlingar. En del uppmärksammat i de stora sammanhangen: på stiftsmöten, i stiftstidningar, i Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos eller på Svenska Kyrkans gemensamma webbsida. Annat och ganska så mycket har levt sitt liv under radar.

Hoppas, hoppas att intresset för bibelns böcker och Guds ord är en uppåtgående trend. Jag tycker att jag ser alltfler församlingar som bjuder in till samtal och studier, där människor möts med Bibeln i hand. Och det tycks ha återkommit en uppskattning av de predikanter som använder sin plats och tid i gudstjänsten för att förklara och utlägga evangeliet och de andra bibelläsningarna.

Bibelord är något ordentligt att tugga på. Lite som fullkorn och mycket fibrer. Bröd för dagen som kommer, liksom.

Det Mikael Bedrup gör är att han skapar ett digitalt rum ditt vi kan gå för att läsa det han skriver och föra samtal om det. Det finns likheter med att samlas i församlingshemmet eller hemma hos en vän med andra vänner, för att läsa tillsammans. Och det är så mycket bättre när bibeln blir läst och studerad av människor i grupp, jämfört med att sitta helt solo med dessa 66 böcker.

Vad har du att berätta om som du tycker är försummat och borde uppmärksammas efter förtjänst? Gå till bloggen Livet i Svenska Kyrkan och se vad som saknas. Dela med dig med en kommentar till något lämpligt inlägg eller mejla mig på martin.garlov@gmail.com


Tillägg onsdag 18 april  Söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, nu i vår om påskens texter med professorn James A. Kelhoffer 22, 29 april och 6 maj 2012 i Sturekoret kl 12.30–13.15. Ingen anmälan. Enkelt fika serveras. Hösten 2012 återkommer Söndagsskola för vuxna varje söndag. Mer information om söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, läs här

Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibel, teologi

Utan påsk - ingen kyrka

Nedräkning pågår inför den kristna kyrkans största fest: påsken. Ikväll torsdag mässa med fullt fokus på Jesus sista måltid med sina närmaste lärjungar, där han uppmanar var och en som vill följa honom att tillsammans med andra troende följare ta emot hans kropp och blod i vinet och brödet. Så här skriver jag med egna och lånade tankar och ord i min församlings tidning Livet:

Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.

Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.

Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.

Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.

Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.

Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.

Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.

Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.

Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.

På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.

Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.


Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.


Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."


Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.


En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart.