Jag tillhör den stora skaran i min kyrka, vi som är lekfolket. Det stora flertalet. Mer eller mindre aktiva. Med betoning på lek eller folk?
Jag är också förtroendevald. Man kan säga med mindre förtroende idag än förr i tiden. Anno 2012 som ersättare i ett församlingskyrkoråd och ledamot av ett kyrkofullmäktige, är uppdragen jämförelsevis begränsade. Men jag är förstås ändå mer insyltad än de allra flesta medlemmar i min församling, i Svenska Kyrkan. Det senare är ingen belastning. Rätt använt, främst en tillgång.
För en tid sedan, en längre tid sedan läste jag bloggande Leo Holters funderingar. De tangerar mina egna. Det här med att kallas sig själv och andra kyrkopolitiker, det blir jag allt mindre bekväm med. Inte så att jag har något emot varken kyrka eller politik. Jag utgår dessutom från att en kristen kyrka värd namnet är politisk och att politik utan relation till tro och livsåskådning i vidare mening blir fattigare och mindre intressant.
Förra veckan beslutade kyrkomötet i Svenska Kyrkan om en i grunden ny demokratisk organisation för Svenska Kyrkan med sina församlingar och pastorat. En kyrkoherde leder en församling. Leder kyrkoherden flera församlingar ingår de i ett pastorat. Fram till nu har varje församling haft sitt kyrkoråd. Från 2014 kommer pastorat ha ett kyrkoråd och det blir inte fler även om flera församlingar ingår.
Det heter kyrkomötet och inte kyrkopolitikmötet. Så bra.
Med den nya lokala organisationen för Svenska Kyrkan får församlingarna styrelser som får namnet församlingsråd. Om det är två eller fler församlingar i pastoratet. Ledamöterna ska väljas av ett kyrkofullmäktige ditt församlingsmedlemmarna valt sina representanter i kyrkovalet, det som hålls tredje söndagen i september vart fjärde år. Nästa gång 15 september 2013.
Väljas ovanifrån av kyrkofullmäktige ska ledamöterna i församlingsråden, men föreslås av ett lokalt nomineringsmöte i församlingen. Det blir obligatoriskt. Nyordningen öppnar upp ett osmidigt system med nomineringsgrupper som Svenska Kyrkan 2000 ärvde från statskyrkotidens sista decennier. En ordning som infördes på 1930-talet och som det nu är läge att sätta den bortre parentesen om.
På väg mot parentesen skulle jag önska att det blev vanligare att tala mer samlat om församlingens medarbetare. Och då det behövs lägga till upplysningen om det är en ideell medarbetare, en som är anställd eller en som är förtroendevald. Den förtroendevalde kan vara ledamot av det nya församlingsrådet, sitta med i kyrkofullmäktige eller en av ledamöterna i kyrkorådet. Medarbetare jag känner gör inte sällan insatser i flera roller, även om det sker i olika delar av kyrkan och i olika skeden av livet. Så mycket bättre då att i vardagslag inte göra mer skillnad på folk och folk än vad nöden kräver.
Men kyrkopolitiker tycker jag kan avvecklas. Det tillför liksom inget till församlingslivet. Kyrkopolitikråd, låter inte bra. Inte blir det bättre med kyrkopolitikfullmäktige. Bara för långt. De nya ledamöterna i församlingsråden blir många och vore märkligt att kalla dem kyrkopolitiker, samtidigt som det är av stor betydelse att deras uppdrag jämställs med att sitta i ett kyrkoråd. Det kommer säkert att bli ganska vanligt med större församlingar som delegerar från kyrkoråd till sockenråd, verksamhetråd, distriktsråd osv. Och ledamöterna där bör också ses som medarbetare, förtroendevalda sådana.
Förresten är det så många av "kyrkopolitikerna" som är noga med att de politiska partierna i Svenska kyrkan ska kallas nomineringsgrupper. Så bollen har redan sats i rörelse. Jag bara puttar på lite. I rätt riktning.
Läs även andra bloggares åsikter om svenska kyrkan, kyrkan, församling, politik, kyrkoval,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar