Läs även andra bloggares åsikter om skyltar
09 maj 2012
18 dagar kvar
Åh, det är gott om tid att förbereda Mors Dag 2012. Men som du vet, tiden rinner iväg och det är "dagarna som är dagarna"(eller vad det heter på danska). Mitt förslag är att du skriver Mor på den 27 maj i din kalender.
Den som tycker att Mors Dag bara är ett kommersiellt jippo har 364 andra dagar på året att ge Mor ett tack, en kram, en blomma, en middag...
Läs även andra bloggares åsikter om mor, mors dag, tack,
Den som tycker att Mors Dag bara är ett kommersiellt jippo har 364 andra dagar på året att ge Mor ett tack, en kram, en blomma, en middag...
Läs även andra bloggares åsikter om mor, mors dag, tack,
07 maj 2012
Jag är ett djur som berättar historier. Du med.
Människan blev det upprättgående djuret. Och hon blev den tänkande människan, den visa. Samtidigt är homo sapiens jordens mest sprida rovdjur. Ändå är hon den lekande människan, homo ludens. På samma gång.
Sen är vi också ett djur som berättar. Vi tillhör släktet homo narrans. Människan är ett djur som berättar historier.
Läs även andra bloggares åsikter om storytelling, berätta, berättelser
Sen är vi också ett djur som berättar. Vi tillhör släktet homo narrans. Människan är ett djur som berättar historier.
Läs även andra bloggares åsikter om storytelling, berätta, berättelser
17 april 2012
Det är under radar som det finns hopp om livet
På några veckor har prästen Mikael Bedrup gått från noll till ettusentvåhundra besök på bloggen där han är magister och verbi devini minister i den bibelskola som bär hans namn. Fast den skrivs i Jesu namn :-)
Mikael publicerade idag Lektion 32 och det lär bli många fler. Dagens lektionspass handlar om nattvarden. Ett ämne där det bränner till. Den som mött Mikael tidigare vet att han har starka åsikter i ämnet. Läs om vad och varför.
Han har inte fått något uppdrag, ingen har sagt åt honom, han har startat sin bibelskola för att han vill det. Mikael Bedrups satsning är ett tecken i tiden: Den som har en idé väntar inte på att någon annan ska förverkliga den. Den som vill att det ska hända börjar inte med att tigga pengar, utan väljer en lösning som som kostar litet eller inget. Insatsen blir själ och hjärta, kunskaper och erfarenheter. Lönen blir människors gensvar och tacksamhet.
Det här sker i Svenska Kyrkan på flera håll och Mikael är inte ensam. Under åren har jag med bloggen Livet i Svenska Kyrkan och nätverket med samma namn haft glädjen att få lyfta fram många exempel på liv och förnyelse i Svenska Kyrkans församlingar. En del uppmärksammat i de stora sammanhangen: på stiftsmöten, i stiftstidningar, i Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos eller på Svenska Kyrkans gemensamma webbsida. Annat och ganska så mycket har levt sitt liv under radar.
Hoppas, hoppas att intresset för bibelns böcker och Guds ord är en uppåtgående trend. Jag tycker att jag ser alltfler församlingar som bjuder in till samtal och studier, där människor möts med Bibeln i hand. Och det tycks ha återkommit en uppskattning av de predikanter som använder sin plats och tid i gudstjänsten för att förklara och utlägga evangeliet och de andra bibelläsningarna.
Bibelord är något ordentligt att tugga på. Lite som fullkorn och mycket fibrer. Bröd för dagen som kommer, liksom.
Det Mikael Bedrup gör är att han skapar ett digitalt rum ditt vi kan gå för att läsa det han skriver och föra samtal om det. Det finns likheter med att samlas i församlingshemmet eller hemma hos en vän med andra vänner, för att läsa tillsammans. Och det är så mycket bättre när bibeln blir läst och studerad av människor i grupp, jämfört med att sitta helt solo med dessa 66 böcker.
Vad har du att berätta om som du tycker är försummat och borde uppmärksammas efter förtjänst? Gå till bloggen Livet i Svenska Kyrkan och se vad som saknas. Dela med dig med en kommentar till något lämpligt inlägg eller mejla mig på martin.garlov@gmail.com
Tillägg onsdag 18 april Söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, nu i vår om påskens texter med professorn James A. Kelhoffer 22, 29 april och 6 maj 2012 i Sturekoret kl 12.30–13.15. Ingen anmälan. Enkelt fika serveras. Hösten 2012 återkommer Söndagsskola för vuxna varje söndag. Mer information om söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, läs här
Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibel, teologi
Mikael publicerade idag Lektion 32 och det lär bli många fler. Dagens lektionspass handlar om nattvarden. Ett ämne där det bränner till. Den som mött Mikael tidigare vet att han har starka åsikter i ämnet. Läs om vad och varför.
Han har inte fått något uppdrag, ingen har sagt åt honom, han har startat sin bibelskola för att han vill det. Mikael Bedrups satsning är ett tecken i tiden: Den som har en idé väntar inte på att någon annan ska förverkliga den. Den som vill att det ska hända börjar inte med att tigga pengar, utan väljer en lösning som som kostar litet eller inget. Insatsen blir själ och hjärta, kunskaper och erfarenheter. Lönen blir människors gensvar och tacksamhet.
Det här sker i Svenska Kyrkan på flera håll och Mikael är inte ensam. Under åren har jag med bloggen Livet i Svenska Kyrkan och nätverket med samma namn haft glädjen att få lyfta fram många exempel på liv och förnyelse i Svenska Kyrkans församlingar. En del uppmärksammat i de stora sammanhangen: på stiftsmöten, i stiftstidningar, i Svenska Kyrkans Tidning och magasinet Amos eller på Svenska Kyrkans gemensamma webbsida. Annat och ganska så mycket har levt sitt liv under radar.
Hoppas, hoppas att intresset för bibelns böcker och Guds ord är en uppåtgående trend. Jag tycker att jag ser alltfler församlingar som bjuder in till samtal och studier, där människor möts med Bibeln i hand. Och det tycks ha återkommit en uppskattning av de predikanter som använder sin plats och tid i gudstjänsten för att förklara och utlägga evangeliet och de andra bibelläsningarna.
Bibelord är något ordentligt att tugga på. Lite som fullkorn och mycket fibrer. Bröd för dagen som kommer, liksom.
Det Mikael Bedrup gör är att han skapar ett digitalt rum ditt vi kan gå för att läsa det han skriver och föra samtal om det. Det finns likheter med att samlas i församlingshemmet eller hemma hos en vän med andra vänner, för att läsa tillsammans. Och det är så mycket bättre när bibeln blir läst och studerad av människor i grupp, jämfört med att sitta helt solo med dessa 66 böcker.
Vad har du att berätta om som du tycker är försummat och borde uppmärksammas efter förtjänst? Gå till bloggen Livet i Svenska Kyrkan och se vad som saknas. Dela med dig med en kommentar till något lämpligt inlägg eller mejla mig på martin.garlov@gmail.com
Tillägg onsdag 18 april Söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, nu i vår om påskens texter med professorn James A. Kelhoffer 22, 29 april och 6 maj 2012 i Sturekoret kl 12.30–13.15. Ingen anmälan. Enkelt fika serveras. Hösten 2012 återkommer Söndagsskola för vuxna varje söndag. Mer information om söndagsskola för vuxna i Uppsala domkyrka, läs här
Läs även andra bloggares åsikter om bibeln, bibel, teologi
05 april 2012
Utan påsk - ingen kyrka
Nedräkning pågår inför den kristna kyrkans största fest: påsken. Ikväll torsdag mässa med fullt fokus på Jesus sista måltid med sina närmaste lärjungar, där han uppmanar var och en som vill följa honom att tillsammans med andra troende följare ta emot hans kropp och blod i vinet och brödet. Så här skriver jag med egna och lånade tankar och ord i min församlings tidning Livet:
Hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv – Stilla veckan, är det ett så passande namn på veckan före påskhelgen? Johannes är en av Jesu lärjungar i kretsen av de närmaste tolv. När hans röst talar i Johannesevangeliet finns det så mycket att berätta att halva hans bok handlar om denna enda intensiva vecka.
Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.
Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.
Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.
Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.
Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.
Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.
Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.
Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.
På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.
Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.
Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.
Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."
Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.
En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart.
Trettiotre års förberedelser för Jesus, tre år tillsammans med dem han kallat som sina närmaste medarbetare, kulminerar i ett koncentrat där hopp och förtvivlan, tro och tvivel, kärlek och hat, död och liv kastas om varandra. Enskilda människor dras ner och lyfts upp på ett sätt som skakar om i grunden. Nära nog varje minut rymmer mer än vad som är mänskligt hanterbart. Dessa dagar och timmar är också ett koncentrat som rör en hel mänsklighet, runt hela globen och i alla tider, de som var, är och ska komma.
Triumftåget med jublande folkmassor längs vägen in i den heliga staden – som kyrkan firar med palmsöndag – byts på fredagen i förnedring, tortyr och död. Kvällen innan har Jesus samlat de närmaste lärjungarna och firat en judisk påskmåltid med dem. I den övre våningen, kanske på en takterrass, har han talat med dem och i handling och i symboler än en gång givit allt för att de ska se och förstå. Det traditionella brödet och vinet, redan något särskilt för juden, gavs en ny livsavgörande och världsvid betydelse. Liksom han hade uppmanat dem som trodde på honom att döpa, uppmanar han dem nu att upprepa måltiden just så här, genom alla tider tills dess han kommer åter.
Påsken är i den världsvida kristna kyrkan den största dopdagen och varje dopgudstjänst är en påminnelse om påsk. På skärtorsdagen och mässan på påsknatten eller i påskdagens gryning är nattvardsfirandet något extra, även om varje söndag är en påskdag. Varken dop eller nattvard var ett förslag från Jesus. Påskfirandet är en uppmaning. Utan dem ingen kristen tro och ingen kyrka. Att ta ansvar för sitt påskfirande är ett sätt att behålla orienteringen.
Alla bibelns fyra evangelier lyfter fram det ofattbara: en gudason som fått all makt av sin far, går i döden för varje människa och en hel mänsklighet. Han offrar sig för dem han känner och älskar, men också för dem som inte vill kännas vid honom och är fyllda av hat. Han gör det för att visa att det finns hopp och att det gäller för alla.
Det är tyst från långfredagens kväll till påskdagens morgon. Helt tyst. Så bryter solens första strålar igenom mörkret. I en trädgård sjunger en fågel, några kvinnor närmar sig en grav och förstår att den är tom. När de möter den levande Jesus tror de först han är en annan, en trädgårdsmästare. När de sedan berättar för männen, blir de först inte trodda. Stilla och med tvekan bryter sanningen fram. Men uppståndelsen ska bli uppenbar för miljarder människor.
Det finns flera sätt att närma sig påskens berättelse och mening. Att söka sitt eget sätt är bättre än att bara avstå. När en eld tänds utanför Sankt Ansgars kyrka står jag där i mörkret och kylan. Vi firar att Kristus är uppstånden. Ett stort påskljus tänds, och jag vet att snart kommer också det tunna vaxljus jag håller i min hand att brinna.
Vi som sedan samlas inne i kyrkorummet vore ynkliga varelser, värda att skrattas åt, om det inte vore just för att uppståndelsen är ett faktum, om det glada budskapet att Gud genom Jesus en gång för alla har trampat på döden och berett en väg ända in i evigheten inte var en konkret realitet. Men det är sant.
Sången, bönerna, Guds ord, våra rörelser tillsammans riktas mot ett bord som dukas. En festmåltid som inte ser mycket ut för världen, men betyder allt. Bröd och vin som är Jesu Kristi kropp och blod. Ett delande i gemenskap med honom och varandra, som ger samma närvaro och närhet som vore vi med på takterrassen i Jerusalem, på värdshuset i Emmaus eller på Genesarets strand. Här når påskfirandet sitt crescendo.
På annandagen handlar texterna i mässan om två män som smiter från Jerusalem. En tredje man slår följe med dem på vägen och inleder ett samtal. Han väcker elden i dem, men de känner inte igen honom. Först när han tackat ja till deras inbjudan och följt med in på värdshuset och han ber för maten, förstår de att han är den uppståndne Jesus. Det här är ett påskens postludium som jag inte vill vara utan. De båda männen springer i natten tillbaka till staden för att förenas med de andra lärjungarna.
Nu kan ingenting hindra dem. Nu börjar det.
Artikeln finns i tidningen Livet som delas ut till alla hem som ligger i Uppsala domkyrkoförsamling och helga trefaldighets församling. Och så här ser artikeln ut på min församlings webbsida.
Tillägg 14:03 Som jag läser det är Brita Häll inne på samma linje som jag i sin senaste ledare i Svenska Kyrkans Tidning: "Kan kyrkan inte bekänna uppståndelsen så kan vi vinka ajöss till både drop-in-dop, morgonmässor och till och med qigong i kyrkan. Allt hänger i luften då – i uttryckets sämsta bemärkelse."
Under hennes ledare skriver biskop Lennart, tidigare stiftsbiskop i Visby stift postmodernt och lite smågnostiskt om detta med kroppens uppståndelse. Det märks att han tillhör en äldre generation än Brita Häll och hans argument har mer med 1900-talet än det innevarande 10-talet. Kroppens uppståndelse kan knappast varit lättare att tugga i sig för en tänkande människa i ungkyrkans tid än idag? Den framkomliga vägen är - menar jag - att skilja kyrkans gemensamma tro, bekännelse och lära från vad jag själv eller min vän hänger upp tron på, eller hakar upp sig på. Nog är det så att knopp och kropp hänger samman i den kristna tro. Även om den exakta kopplingen kan vara värt att klura på, en livstid eller så.
En kyrka som hänger i luften är inte mycket att ha. Tar man ner kyrkan och hennes folk på jorden, då finns det så mycket större chans att de får fotfäste, får tårna att peka åt rätt håll och får pilgrimsfart.
29 mars 2012
Ansiktsboken
Nu inför påsken kommer senaste numret av tidningen Liv & Längtan delas ut till hemmen i Linköping. Det är en tidning som är gemensam för Svenska Kyrkans församlingar här. Tidningens tema är Ansikte och jag får medverka med en artikel om Ansiktsboken - Facebook.
Det började närmast som en digital skolkatalog. Det började amerikanskt. En smygstart för åtta år sedan och bara för studenter vid Harvard från början.
Idag har Facebook hundratals miljoner användare och vore medlemmarna medborgare i ett land, då skulle bara Kina vara större. Samtidigt har den vanliga Facebookanvändaren listat 100-150 människor
och har närmare kontakt med 35-40 av dem. På listan finns inte fler än i en större by och mest kontakt har man med dem man redan känner, studerar ihop med, jobbar tillsammans eller är släkt med.
Människan föds med intresse för andra människor. Och med en förmåga att bry oss om fler än dem vi är biologiskt släkt med. Medkänslan som sträcker sig utanför den egna lilla flocken är medfödd. Förmågan kan växa med oss i livet eller motarbetas och tryckas ner. Av de sociala medierna är Facebook
det hittills mest spridda och mest brukade. Glasfiber i kablar bildar vägar av glas och genom luften bildar radiovågor broar mellan människor. Likheterna med 1800-talets vägar av järn och 1900-talet flygförbindelser är flera.
Internet är som en kniv, varken ond eller god i sig. Digitaliseringen av kommunikationen sänker priset för kommunikation på långa distanser och med stora informationsmängder. Medierna är sinnenas och kroppens förlängning. Vi sträcker oss för att se och bli sedda, för att höra och
bli hörda. Medier värda att kallas sociala är de som likt sociala människor är öppna, intresserade, lyssnande, berättande, förstående, respektfulla, nyfikna...
Människan blir människa i mötet med den andre. Utan ett du finns inget jag. Mötet med en annan människas blick är inte riskfritt. Det öppna ansiktet är oskyddat.
Att spela en roll, att ta på sig masken blir ett skydd. Där trygghet erbjuds och respekt visas, kan maskerna läggas av och en splittrad identitet samlas till en integrerad personlighet. Mitt analoga jag och mitt digitala jag kommer att överlappa varandra och bli mitt sanna jag.
Mänskligt möte vid tangentbord och skärm är gott när det känns igen som mötet mellan brevets avsändare och mottagaren som stavar sig igenom raderna och författaren och hennes läsare som ivrigt vänder blad, som mellan målaren och tavlans betraktare och flöjtspelaren i studion och radiolyssnaren. Också dessa
möten sker som regel på distans och blir bara begripliga i sitt sammanhang.
Att kommunikation har rötter i latinets communicare, som betyder göra gemensamt är bekant för många. För en kristen får ordet djupdimension i sin form som kommunion och kommunicera vin och bröd.
Delandet är en förutsättning. Så också för ett levande bruk av sociala medier.
Läs hela tidningen här i ett digitalt blädderexemplar
Det började närmast som en digital skolkatalog. Det började amerikanskt. En smygstart för åtta år sedan och bara för studenter vid Harvard från början.
Idag har Facebook hundratals miljoner användare och vore medlemmarna medborgare i ett land, då skulle bara Kina vara större. Samtidigt har den vanliga Facebookanvändaren listat 100-150 människor
och har närmare kontakt med 35-40 av dem. På listan finns inte fler än i en större by och mest kontakt har man med dem man redan känner, studerar ihop med, jobbar tillsammans eller är släkt med.
Människan föds med intresse för andra människor. Och med en förmåga att bry oss om fler än dem vi är biologiskt släkt med. Medkänslan som sträcker sig utanför den egna lilla flocken är medfödd. Förmågan kan växa med oss i livet eller motarbetas och tryckas ner. Av de sociala medierna är Facebook
det hittills mest spridda och mest brukade. Glasfiber i kablar bildar vägar av glas och genom luften bildar radiovågor broar mellan människor. Likheterna med 1800-talets vägar av järn och 1900-talet flygförbindelser är flera.
Internet är som en kniv, varken ond eller god i sig. Digitaliseringen av kommunikationen sänker priset för kommunikation på långa distanser och med stora informationsmängder. Medierna är sinnenas och kroppens förlängning. Vi sträcker oss för att se och bli sedda, för att höra och
bli hörda. Medier värda att kallas sociala är de som likt sociala människor är öppna, intresserade, lyssnande, berättande, förstående, respektfulla, nyfikna...
Människan blir människa i mötet med den andre. Utan ett du finns inget jag. Mötet med en annan människas blick är inte riskfritt. Det öppna ansiktet är oskyddat.
Att spela en roll, att ta på sig masken blir ett skydd. Där trygghet erbjuds och respekt visas, kan maskerna läggas av och en splittrad identitet samlas till en integrerad personlighet. Mitt analoga jag och mitt digitala jag kommer att överlappa varandra och bli mitt sanna jag.
Mänskligt möte vid tangentbord och skärm är gott när det känns igen som mötet mellan brevets avsändare och mottagaren som stavar sig igenom raderna och författaren och hennes läsare som ivrigt vänder blad, som mellan målaren och tavlans betraktare och flöjtspelaren i studion och radiolyssnaren. Också dessa
möten sker som regel på distans och blir bara begripliga i sitt sammanhang.
Att kommunikation har rötter i latinets communicare, som betyder göra gemensamt är bekant för många. För en kristen får ordet djupdimension i sin form som kommunion och kommunicera vin och bröd.
Delandet är en förutsättning. Så också för ett levande bruk av sociala medier.
Läs hela tidningen här i ett digitalt blädderexemplar
24 mars 2012
Nätet stöder ett samlat vetande
Vad vi kan klura ut tillsammans är mer än vi lyckas med i vår ensamhet. Jag hade en lärare i svenska och historia på gymnasiet som jag uppskattade mycket. Men jag köpte för den skulle inte allt han sa. När han definierade grupparbete, som konsten att lära sig hälften så mycket på dubbelt så lång tid. Då var vi oeniga.
Låt oss samla vårt gemensamma vetande. Jag vet något och med det kan jag bidra. Med sociala medier och aktiva deltagare som bidrar, så händer det grejer.
Mer om "The Wisdom of The Crowd" och mycket mer i en artikel av Johan Norberg. Jag väljer att länka till Norbergs artikel, därför att han inte döljer svagheterna i Francis Galtons gärning.
Liksom internet är en kniv, så kan teorier som Galtons användas för att skada. Och den människa som är upphov till en teori eller innovation är aldrig rakt igenom efterföljansvärd. Men hindrar det att uppskatta någon av vad hon bidrar med och får uträttat?
Låt oss samla vårt gemensamma vetande. Jag vet något och med det kan jag bidra. Med sociala medier och aktiva deltagare som bidrar, så händer det grejer.
Mer om "The Wisdom of The Crowd" och mycket mer i en artikel av Johan Norberg. Jag väljer att länka till Norbergs artikel, därför att han inte döljer svagheterna i Francis Galtons gärning.
Liksom internet är en kniv, så kan teorier som Galtons användas för att skada. Och den människa som är upphov till en teori eller innovation är aldrig rakt igenom efterföljansvärd. Men hindrar det att uppskatta någon av vad hon bidrar med och får uträttat?
16 februari 2012
När man rear böcker
Släntrade igenom bohandeln LundeQ på lunchen idag. Här var lastpallar och låga bord utställda. Det ordinare sortimentet hade puttats undan och reaböckerna på väg att staplas upp. Hmm, något gjorde att den rätta förväntan inför årets upplaga av bokrean inte ville infinna sig. Och jag som de senaste åren haft för (o)vana att vaka in bokrean och beblanda mig med unga studenter och grånade boknördar i en procession mellan boklådorna i Uppsala city.
Det kan vara nedläggningen av Celsiusbokhandeln som gör sig påmind. Första stationen på vandringen är icke mer. En vattenskada och en grinig fastighetsägare lär ha tagit knäcken på Uppsalas bästa bokhandel.
Ändå, på onsdag 22 oktober är det dags. Ett par tre titlar lär jag bära hem. De kan finnas med på den här listan:
Deckare: Öppen grav, Kjell Eriksson
Fantasy: Hobbiten, JRR Tolkien
Skönlitteratur: Minnen, Torgny Lindgren
Serier: Volym 3, Jan Lööf
Biografi: Farbrorn som inte ville bli stor, Klas Gustafsson
Historia: Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrison
Samhälle: En delad värld, Ingmar Karlsson
Psykologi: En liten bok om ondska, Ann Heberlein
Filosofi: Den eviga matchen om lyckan, Johan Norberg
Resor: Paris
Konst: Vallien, Gunnar Lindqvist
Engelska: The Genius of Design
Barn: Den stora boken om Barna Hedenhös, Bertil Almqvist
Länk till digitalt blädderex av Akademibokhandelns katalog 2012
Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, bokrea, författare, boktips, litteratur
Det kan vara nedläggningen av Celsiusbokhandeln som gör sig påmind. Första stationen på vandringen är icke mer. En vattenskada och en grinig fastighetsägare lär ha tagit knäcken på Uppsalas bästa bokhandel.
Ändå, på onsdag 22 oktober är det dags. Ett par tre titlar lär jag bära hem. De kan finnas med på den här listan:
Deckare: Öppen grav, Kjell Eriksson
Fantasy: Hobbiten, JRR Tolkien
Skönlitteratur: Minnen, Torgny Lindgren
Serier: Volym 3, Jan Lööf
Biografi: Farbrorn som inte ville bli stor, Klas Gustafsson
Historia: Krigarnas och helgonens tid, Dick Harrison
Samhälle: En delad värld, Ingmar Karlsson
Psykologi: En liten bok om ondska, Ann Heberlein
Filosofi: Den eviga matchen om lyckan, Johan Norberg
Resor: Paris
Konst: Vallien, Gunnar Lindqvist
Engelska: The Genius of Design
Barn: Den stora boken om Barna Hedenhös, Bertil Almqvist
Länk till digitalt blädderex av Akademibokhandelns katalog 2012
Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, bokrea, författare, boktips, litteratur
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)